Affärsetik och moral

När man som svensk flyttar till USA reagerar de flesta på företagens kortsiktighet, take-and-run mentaliteten.
Försäkringar om att du tas extra väl hand som är alltsom oftast bara skitsnack, det vet kunderna och reagerar likadant. Några kul exempel.

Jag prenumenerar på tidningen LA Times. I början sju dagar i veckan men eftersom jag bara hann läsa tidningen på helgerna ringde jag för att säga mit abonnemang. Jag erbjöds då istället tidningen fyra dagar i veckan (To-Sö) till ett specialpris, 40 dollar för ett år. Alternativet enbart lördag-söndag fanns inte så jag accepterade, det var kanonbilligt.

Nu har året gått och jag fick en ny räkning där beloppet hade mer än tredubblats och dessutom erbjöds jag att signa upp att beloppet automatiskt drogs från mitt kreditkort. Det skulle spara mig lite jobb, men haken fanns där. Jag begrep inte hur beloppet hade räknats fram utan ringde deras kundtjänst. Mannen jag pratade med bad om ursäkt och medgav att inte heller han begrep specifikationen. Han tvingades koppla mig till en specialist och efter ett tag gick det med viss möda att begripa vad jag skulle betala för.

Hur tror ni jag kan signa upp för en automatisk betalning från mitt kreditkort när ni inte ens själva begriper vad ni tar betalt för? Han blev mig svaret skyldig, och jag bad om att få säga upp abonnemanget. Han kopplade mig till nästa person som beklagade mitt beslut och erbjöd mig ett pris på 1.25 dollar i veckan om jag behöll tidningen. Det var mindra än hälften på räkningen och jag accpeterade.

Alltså kunder som är lojala skall betala, de som vill förhandla får bättre priser. Tro inte att detta är något undantag, det är likadant med de flesta företag. Tumregeln som jag lärt mig är att det kostar 10 ggr mer att få en ny kund än att behålla en gammal, verkar inte existera. Kunderna som har tid och ork agerar likadant och byter leverantör ibland. Här är ett av skälen till att amerikanarna inte vill ha ett enda val av leverantör. Det spelar ingen roll om företaget är privat eller eller publikt. Risken att bli rövknullad finnas ändå.

LA Times är numera ägt av personalen efter att i många år varit börsnoterat. För att försöka förstå deras affärsmodell letade jag upp några årsredovisningar från tiden då de var börsnoterade. Företaget Tribune äger flera tidningar så siffrorna gällar samtdliga deras tidningar.
Den senaste jag hittade var för året 2007, men jag tror relationerna mellan siffrorna går att använda.
Intäkterna för 2007 var till största delen reklam, nära 2.9 miljarder dollar, intkten för abonnemang var 527 miljoner. Antal betalande kunder per dag 2.7 miljoner.

Du behöver inte vara Einstein för att begripa att tryckning och distribution är kostsamt och intäkterna för det är knappt en femtedel av reklamintäkterna.
Alltså, abonnenter är bara ett nödvändigt ont för att få in reklampengarna och tidningen bryr sig egentligen inte hur mycket betalar. Men att få in mer pengar svider väl inte?

Nästa intrssanta uppgift att tidningsstatistiken görs bara Må-Fr. Det förklarar var möjligheten att bara få tidningen till helgen inte finns. Ju större upplaga som kan visas, desto bättre kan man sälja reklamen.

Ni som vet fungerar det likadant med tidningarna i Sverige?



Som sagt lär sig kunderna reglerna och spelar med. Exempelvis från student världen. Många studenter bor i skolan på terminerna och flyttar hem för att slippa betala hyran på sommarlovet. En hel del måste därför lagra sina prylar ett antal månader och det kan kosta 60-100 dollar per månad. För att locka in kunderna erbjuder leverantörerna lagringsutrymme till en kostnad av 1 (!) dollar för första månaden.
Precis, de som är lit om och kring sig hämtar ut prylarna efter 30 dagar och kör dom till nästa firma. Det går att spara 175-300 dollar på en sommar, inte illa om man är student och har dåligt med pengar.

Nu är det inte alla som fungerar på det viset. Min numera kompis Mark har en bilverkstad, han har i många år byggt upp ett rykte om sig att vara pålitlig, ärlig och prisvärd. Ryktet om honom sprider sig via mun-mot-mun metoden. Han berättade för mig nyligen att i vissa familjer servar han bilar sedan fyra generationer.

Exemplen är många, när Toyota dealern ville ha 1500 dollar för att fixa en felkod ringde jag honom. På en gratis telefon konsultation menade han, det är kännt fel på Toyota, jag beställer en ny höger bak oxygensensor till och så kommer du hit med bilen. Den längsta tiden var nedkylningen sedan bytte han sensorn till en kostnad totalt 180 dollar.

Min Cadillac tappade plötsligt mycket kylarvatten utan att jag kunde lokalisera läckan. Körde in bilen till Mark som skrattade och sa, det är en eller flera frostpluggar som rostat sönder. GM hade frostpluggar i vanligt bonnstål i stället för koppar (som skulle vara någon cent dyrare) som inte rostar. För att byta skulle motorn lyftas ut. Cadillacen har en 8.2 liters V8 och framhjulsdrift, så det var inget drömjob jag såg framför mig. Den drivenheten väger runt ett halvt ton!
Men skrattade Mark, jag känner en pensionerad bilmek som hade som specialitet att byta frostpluggar och frågar. Jodå, gubben levde fortfarande och han hade tillverkat ett specialverktyg för att byta dessa pluggar på min bil. Total kostnad 100 dollar.



Andra arbetskompisar bekräftar många liknande historier, så egentligen är det bara ett problem med Mark och hans bilverkstad. Det är inte helt lätt att få en tid hos honom, han är oftast fullbokad.

Så även om take-and-run är vanligt finns det personer som ger guldkant åt livet. Även i US

Cadillac records

DVD-sortimentet där biografierna finns brukar jag snabbt passera. Denna gång råkade jag dock se en titel med Cadillac och bilfantast som jag är kikade jag lite noggrannare.
Filmen var nysläppt på DVD och hette just Cadillac records. Filmen är en drama/biografi om blues, R&B och utvecklingen till rock’n’roll.

Med namn som Muddy Waters, Etta Jams, Chuck Berry och Jerry Lee Lewis var steget inte långt från tanke till handling.

Kvällen var relativt sen så vi skulle bara kolla lite i början av filmen för nyfikenhetens skull. Sedan blev det lite till, lite till och lite till. Plötsligt avslutas det hela med låten At last som sjungs av Beyonce Knowles som spelar rollen som Etta James.
Den sena kvällen hade blivit morgon och åtminstone jag somnade tvärt med ett leende på läpparna, drömmande om gamla tider.

Filmen är fylld med dramatiska händelser, rasmotsättningar, en del våldsamma scener, granna bilar, pengar, kärlek och lite erotik och inte minst droger. Sannerligen sex n’ drugs and rock’n’roll har hängt ihop genom historien. Vissa av dessa artister, exempelvis Jerry Lee Lewis faller djupt i mina ögon eftersom han tydligen hade sex med minderåriga och fick sitta en del år i fängelse för detta. För er som eventuellt har drömt bort rasmotsättningarna i USA kan vissa scener bli chockartade. Polisiär övergrepp och tydligen räckte det med att en svart man visslade efter en snygg vit kvinna för att han skulle bli hängd. Det framgick inte av filmen om mobben blev straffad

Trailern nedan ger en bra glimt av några händelser



Det som däremot sitter kvar i minnet är dock MUSIKEN och hur den flyttades från åkrarna i djupa södern för att bli accepterad både bland vita och svarta.



Gillar du R&B ska du se filmen, vissa av låtarna gör att man får den berömda ståpälsen.

Ett litet smakprov på Muddy Waters. Åtminstone 1971 svängde det om gubben fortfarande!