Vid ett besök i Stockholm promenerade jag runt på Norrmalm och Vasastan. Plötsligt stötte jag på Kammakargatan och kunde inte låta bli att söka upp nummer 27, vilket var platsen för Smithvännernas söndagsmöten i många år.
Något förvånad tycks drygt 30 år nästan ha gått området förbi, allt gick att känna igen.
Gatuporten lyckades jag med lite tur komma igenom, det är en bred gång genom gatuhuset, så bred att en liten bil kan ta sig igenom. Jag vill minnas att det vid något tillfälle stod någon bil parkerad på innegården.
En trapp upp över gården låg NTO-salen och trappan kändes väl igen. Hur många gånger har jag lekt i den?
Självklart kom jag inte in i salen, men det behövdes inte, minnesbilderna kom fram från långt bak i hjärnan.
När man kom in genom dörren fanns rakt fram ett stort utrymme för att hänga av kläderna. Till vänster fanns en smal gång som ledde till de två toaletterna och det minimala köket. Där fanns också ett slags bibliotek, ändlösa bokhyllor med glasdörrar och ett antal läsbord. Nyfiken på böcker som jag var kunde jag inte låta bli att bläddra i dom ibland, det var nämligen ett rum som användes av sprituisterna och literaturen var deras. Så fort det upptäcktes vad jag gjorde blev jag ifråntagen böckerna och skarpt tillsagd att låta bli dom. När jag frågade varför kom det mörka hoteleser om att jag skulle akta mig för den sortens litteratur och föreningar. Jag fick veta att dom samtalar med andar, sysslade med magi och det skulle man inte hålla på med. Spännande och otäckt som jag fortfarande minns det.
Till höger från den yttre dörren låg så lokalen för våra möten. Längst fram fanns ett litet podium med ett piano och där satt också den lilla gruppen musiker som ackompanjerade sångerna. En tid för länge sedan satt mamma också där och även min mellersta bror var också en flitig deltagare i musikgruppen. Själv spelade jag mandolin där en tid. En av fördelarna var att man fick god överblick av församlingen och kunde följa händelserna bättre från den upphöjda positionen
De enkla trästolarna i salen var uppradade och klädda med ett rött randigt plastmaterial. Perfekt att rita på med kulspetspenna under de långtråkiga samlingarna. Mer än en gång blev åthutad för dessa mina tilltag, som barn gällde det att få tiden att gå.
Vi barn ansåg tiden före och efter mötena vara de bästa. Då fick vi tid för lite snack och någon kortare lek. Sångerna gick väl också an, men sedan var det urbota trist att sitta stilla utan att ha något att göra. Halvlyssnande på det stadiga mässande och en förgäves väntan på att något utöver det vanligt skulle ske.
Proceduren var det samma, med några sånger för att samla folket, lite bön och sång igen innan huvudtalaren drog igång. Oftast var det Ekholt som började och drog upp kvällens tema och sedan fyllde den ena efter den andra på och förklarade sig helt överrens med förgående talare.
Rangordning på talarna berodde på deras status i församlingen och varje förändring i ordning var en mindre sensation. Det hände faktiskt att Ekholt bad någon annan hålla inledningstalet, om detta var uppgjort innan eller om det var spontant vet jag inte.
Givetvis var det enbart män som höll inledningen, kvinnor var lägre i rangordningen och hade sällan någon predikan utan oftast bara några ord där dom bekräftade vad som redan sagts.
Typiskt var kvinnorna klädda i tråkiga gammaldags kläder, lång kjol eller klänning som gick ned över knäet, någon slags långärmad blus och ett huckle eller sjal över håret. ”Färgerna” som var godkända var väldigt neutrala och skulle inte sticka ut. Mörkblått, vitt, brunt och grått var typiska ”färger” Glöm också bort det som kallas märkeskläder.
Kvinnorna brukade börja med att tacka och prisa Gud för det som redans sagts och sedan, (helst med gråten i halsen) berätta hur tacksamma dom var att få tillhöra församlingenen.
Till sist var det barnens tur och med lite lock och pock var vi några som blygt citerade något bibelord och sa någon kort mening i sammanhanget.
Relativt nyligen, i samband med min mors begravning träffade jag paret Ekholt och jag blev påmind om hur jag en gång hade hittat ett bibelord och läst upp det inför församlingen.
Jag hade hittat något i Jobs bok som jag tyckte var bra ”Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är".
Faktiskt kunde jag minnas händelsen och eftersom alla närvarande brast ut i skratt blev jag väldigt generad.
En stor grupp i församlingen var äldre ensamstående kvinnor, inte vet jag vad som lockade dom men helt klart var att dessa tillsammans med pappa var dom som finansierade verksamheten.
I nästa inlägg skall jag berätta vad jag minns av dom snälla tanterna och när en av dom, Gerda Andersson ställde till med en efterlängtad överraskning på ett möte.
Visar inlägg med etikett Erling Ekholt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erling Ekholt. Visa alla inlägg
måndag 14 april 2008
tisdag 22 januari 2008
Sista resan till Brunstad
Någon gång runt årskiftet runt 1974/1975 var jag mentalt redo att lämna Smiths venner även om jag inte hade fattat ett definitivt beslut. Jag hade skaffat ett hyfstat bra och stort socialt kontaktnät utanför församlingen. Kärnan i nätet bestod av en handfull personer och bland dessa var Folke och några klasskamrater de närmaste.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
onsdag 9 januari 2008
Övernattning på Lundby
Armbågen börjar fixa till sig lite. Efter besök hor ortopeden i torsdags morse beslutades att snabbaste läkningsprocessen var förmodligen att skruva fast de brutna benbitarna. På eftermiddagen blev jag uppringd av läkaren och operationen bestämdes till dagen efter. Incheckning på sjukhuset vid 2, operation klockan 4 och hemma igen strax efter 7.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)