Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.

Lundby

Stället som Smiths Venner köpte , bestod egentligen av två angränsande tomter, några fallfärdiga ruckel och två skithus. Jo jag menar torrdass.

Nu gällde det att att hela helgen skulle tillbringas där åtminstonde från tidig vår till sen höst. Ett av argumenten för att ha ett eget ställe var att barnen skulle kunna få vara i fred någonstan. Det resonemanget visar att man inte var omedveten om mobbingen mot sina barn i den normala miljön.
Analysen var alltså korrekt men åtgärden helt felaktig. Den uttalade viljan att skydda barnen ledde till ytterligare isolering ifrån det verkliga samhällslivet.

Har du hängt med ett tag så ser du mönstret att den goda viljan från ledarna ledde till ytterligare problem för det uppväxande släktet. Avskärming gjorde att många barn inte var förberedda ordentligt på livet utanför och det finns tråkiga exempel på drogmissbruk, sexmissbruk och annat mänskligt förfall bland de oförberedda ungdomarna. Naturligtvis användes dessa som avskräckande exempel inom SV. Titta hur det går om du lämnar oss! Här var observationen korrekt men analysen helt felaktig.

Både tomterna och husen var kraftigt förfallna. Som jag minns det delades jobben upp mycket traditionellt, kvinnor i köket, trädgårdsarbete eller målning. Männen gjorde grovarbeten som att fälla träd, snickra och tyngre sysselsättningar.

Pengar och frivillig arbetskraft fanns det gott om. Det tog inte lång stund innan planerna på ett nytt församlingshus tog fart. Den största stugan på tomten var för liten och för opraktisk. Planerna blev att bygga så stort som det var tillåtet, skulle tro att det var runt 80 m2. Självklart måste huset följa de lagar och förordningar som gällde, så utifrån såg den ut som vilken sommarstuga som helst. Inuti var det en enda stor sal och ett rymligt kök.
Naturligtvis bidrog alla med vad dom kunde och skänkte pengar, tid eller material efter sin förmåga. Eller ibland över sin förmåga.
En av anektoterna kring detta husbygge är hur större delen av byggnadsvirket finansierades. Ungdomledaren hade köpt en tomt för byggnation av en annan församlingsmedlem. Köpt och köpt förresten, det fanns ett kontrakt skrivet och däremd rensade han upp tomten och alla fällda träd gick till ett sågverk. Det sågade virket skänktes av tomtköparen sedan till Lundy och användes i husbygget. Köpet av tomten fullföljdes aldrig utan efter en lång tid återgick tomten till säljaren. Utan träden såklart. Det är lätt att ge bort andras egendom som min far brukade säga.

Vi grabbar som var de bästa kompisar hjälpte väl till lite här och där efter förmåga, men mest satt vi och snackade tillsammans. Det avbrott som var mest välkommet var att åka och bada i Grindsjön som låg några kilometer bort. Bilarna fylldes till brädden med alla barn och vi hade alla kul tillsammans vid badstranden. Min minnesbild här är att tjejer och killar faktiskt badade tillsammans. Mig veterligen blev vi inte skadade av det. Dessa glädjestunder varade inte alltför länge. Vi var ju inte ensamma vid stranden utan där badade allmänheten. Hos de utomstående tjejerna blev det populärt att bada mer som vår Herre har skapat dom. Alltså dom badade utan överdel till min och andra grabbars stora förtjusning.
Rådslag inom SV och beslutet blev att bygga en pool på tomten. Normalt en trevlig sak, men igen leder det till ytterligare avskärmning.

Vi tre grabbar var nu i moped åldern och hade dessutom börjat tänja lite på gränserna. Förutom något hårstrå som gick över skjortkragen blev klädseln inte helt godkänd. Reidar jobbade och hade egna pengar vilket innebar att han kunde köpa lite vad han ville och jag hade gjort upp med mamma om att jag fick hela studiebidraget och var ansvarig för mina egna klädköp. För andra var det naturligt, för mig var det en stor frihet att balansera. Gränserna tänjdes vid varje köp.
Vi åkte ofta gemensamt på våra mopeder till Lundby och fick stränga order om att de skulle vara parkerade tills vi åkte hem. Grannarna och församlingmedlemmarna skulle inte störas av lite ungdomlekar. Suck.

Egentligen skulle stället ha kunnat vara ett litet paradis för oss om inte om hade varit.

I princip lekte inte killar och tjejer tillsammans, undantagen var exempelvis volleyboll. Där ansågs alla ha koll på alla så att inga otillbörliga närmanden skedde. Även poolen var i början tillåten för alla, men det gick ju inte an i längden.

För dig som inte känt till SV tidigare och för dig som inte vill eller kan minnas regelerna, vad sägs om dessa?

• Glada färger på kläderna var inte tillåtet. Blått, grått och vitt var tillåtet. Absolut inga märken som lappar, reklam eller texterRosa var bannlyst.
  
• Killar skulle helst ha gabrdinbrallor, jeans var icke önskvärt. Att ha jeans signalerade att man inte var riktigt med
  
• Inga shorts för vuxna killar
  
• Skjorta var önskvärt för killar gärna med en grå tröja. Inte T-shirt och absolut inte bar överkropp.
  
• Tjejer långa kjolar som skulle gå över knäet och vita knästrumpor. Kjolarna var ofta hemsydda eftersom affärerna knappast hade något sådant i sortimentet. Obs, för lång kjol ansågs också provocerande eftersom det kunde vara mode.
  
• Blus och väst var tjejernas viktigaste utsyrsel
  
• Även på sommaren skulle tjejerna ha väst eller tröja på blusen för att inte BH-banden skulle synas
  
• Håret på killarna skulle vara rackarns kort, På småflickorna skulle det var långt och i flätor (inte tofsar). När tjejerna blev äldre skulle håret vara uppsatt enligt godkänd modell och åtminstonde på möten skulle det vara ett täckande huckle. Jämför gärna vissa avarter av islam
  
• Sportskor eller unisex Ecco var acceptablet så länge inte MÄRKET hade någon framträdamnde roll
  
  

Poolreglerna ändrade sig så småningom. Det gick inte längre för sig att tjejer och killar badade tillsammans utan badtiderna schemalagdes. Inte ens det räckte utan det sattes upp ett tältduksskydd runt poolen för att hindra insyn. Ingen skulle sitta utanför det med bikini eller bar överkropp!

För att verifiera att dessa regler gällde visar jag här en bild på ett glatt gäng tjejer. Jag var först lite osäker på om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Eftersom jag vet att minst en av tjejerna är rödhårig, inser jag att det är en svartvit bild. Gissa gärna hur gamla tjejerna är! Spannet är några år, så du behöver inte vara exakt



En del av dessa regler gällde på min tid, andra tillkom senare men jag fått informationen av en för mig tillförlitlig källa

Men fatta något då!
Fatta hur glada vi blev över ett par märkesjeans eller en begagnad bowlingtröja från USA
Fatta att vi tyckte vi var rebeller när håret gick över skjortkragen.
Fatta att vi tyckte det andra könet var intressant, bara vi fick se en örsnibb!
Fatta att tjejerna tyckte det var provocerande att bära hucklet otillåtet.
Fatta att minsta gräns vi kunde puffa lite på var en seger.

Adolphson & Falk beskriver processen på ett bra vis i sin låt "Vidare"

Vi söker vidare,
vi vill inte stå kvar
med en syn på vår omvärld
som är begränsad och smal.
Vi vill se vidare
förbi kända perspektiv.


En egen kommentar
Detta, några tidigare inlägg och några kommande inlägg hänger ut SVs ledning i Stockholm ganska hårt. Det är inte avsikten, jag anser dom själva var (och är) offer för en sekt.

När jag berättar om min uppväxt kan jag inte bortse från verkligheten och du som läser skall veta, det jag skriver är ibland försköningar. Det finns också händelser jag avstår att skriva om av respekt för att inte skada andra. Ledningen i Stockholms SV var Erling, Kåre, Sverre och Ove i nämd ordning. Det var dom tillsammans som stod bakom alla dessa förhållningsregler, uttalade eller outtalade.
En av dessa personer nämligen Erling, har bett mig (och andra) flera gånger om ursäkt för sitt agerande. Det har skett både skriftligen och muntligen. Jag tycker hans mod och kurage att backa och be om ursäkt för både det han minns och det han inte minns förtjänar min och andras respekt .
Jag har inte haft det minsta svårt att förlåta det han gjorde fel, och ärligt talat mindes han mer än jag gjorde.

Ung bland Smiths vänner i Stockholm

En inspirerande kommentar till inlägget "Det kom ett mail" gav mig skrivlust:


Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.

Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.

Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.

I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.


Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra


Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.

Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin

Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.

På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.

Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!

Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.

Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.

Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.

För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?

Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?