Costa Rica del 1

Ingen av oss i familjen är så förtjusta i de strömlinjeformade turistorterna som oftast erbjuds i form av charterresor. Allt ser likadant ut och samma multinationella matställen finns på plats. Mer skojigt är det att komma så nära lokalbefolkningen som möjligt, och gärna skall det vara äventyr men inte direkt farligt. Lokala ställen där engelska inte helt gångbart är en äventyr i sig.
Costa Rica passar väl in på dessa kriterier och har man inte varit i regnskogar och spanat in underliga djur, livs levande i naturen är det ett bra ställe att åka till.


Någon som vet vad det är för djur? Klicka på bilderna så blir dom lite större.

Temperaturen är ganska jämn 20-30 grader hela året, även under det som räknas som regnsäsong maj-november. De positiva invånarna kallar det ”den gröna perioden”, vilket det också var. Klorofyller så långt ögat kunde se.






För oss var flygresan totalt 9 timmar och med en timmes tidskillnad kändes det inte jobbigt. Vi flög in till Liberia, en liten flygplats där ankomsthallen mest liknade en lada utan väggar. Regn, värme, mörker och en luftfuktighet som hette duga. Det tog bara några sekunder innan svetten rann. Överraskande nog kom väskorna fram. Vi hade ett flygbyte i Houston och där var det lite kaosartat eftersom dagen innan stördes av en hurricane. Vänliga människor hjälpte till men Hertzpersonalen syntes inte till. Jag hade dessutom glömt bokningsbekräftelsen på hyrbilen hemma så det blev någon minuts fundering på, vad gör vi om inte..... Nåja, buss med vårt namn dök upp och vi kördes till Hertz. Vi blir väl emottagna av chefen som vänligt berättar att han tyvärr inte har någon bil till oss. Den lilla fyrhjulsdrivna bil vi hade bokat med anledning av vägarna OCH regnsäsongen fanns inte tillgänglig av någon okänd anledning.
I nästa andetag berättar han att han har ordnat med att en annan firma har en större bil till samma kostnad. Med skeptisk min följde vi med och fick till slut en Mitsubishi Pajero. Extra skeptisk var jag till att signera två slippar ”in blanco”så att mitt kreditkort kunde belastas för hyra och eventuella skador på bilen. Förklaringen var ”This is Costa Rica, sir! Bilen inspekterades noga och fotograferades innan vi skrev under kontraktet.

Vägarna var knepigt skyltade, tre kartläsare i bilen och en som körde genom mörkret, i regn och avsaknad av vägmarkeringar. När som helst kunde en cykel, en person, en häst eller hund dyka upp. För att inte tala om motorcyklar och bilar med bristfällig belysning. Vid kraftigare regnskurar blev det krypfart, men vi klarade de drygt 60 kilometrarna till hotellet i Tamarindo Beach utan missöden och utan felkörningar. Förresten körde jag förbi hotellet första gången, eftersom ett så fint hotell hade vi nog inte bokat! Bara att vända och checka in. När allt var klart skulle bilen parkeras. Då blev vi välkomnade av en regnskur, det kändes som himlen öppnat sig och det fullständigt öste ned vatten.
Hotellet erbjuder sig att parkera bilen åt mig, men förhållningsreglerna från hyrbilsfirman gör att jag avböjer. Vi rotar fram regnjackor och paraplyer, kryper iväg i sakta mak bort till parkeringsplatsen. Lite speciella lås låses enligt instruktionerna och vi är på väg ut ur bilen.. Då upphör regnet lika plötsligt som det började!
Detta hände flera gånger under veckan. Korta kraftiga regn nästan varje dag, men sedan sken solen igen. Totalt kanske det regnade en timme varje dag. Normalt för en svensk, otroligt skönt för en som oftast ser ett söndertorkat Kalifornien.
In med bagaget i rummet och ut för att söka en bar för en nattfösare. Tvärs över gatan fanns ett Jazzhak och en bar.






Det bästa är att växla till sig den lokala valutan men dollar accepteras överallt till en sämre kurs. Det hde ju varit förvånande om den varit bättre, eller?
Läs menuerna ordentligt, ibland är inte skatten inkluderad (13%) ibland är en serveringsavgift på 10 % inkluderad, ibland inte. Jag har inget intryck att vi blev lurade, allt stod tydligt och klart angivet, bara att läsa och räkna i huvudet.
Fyra drinkar och lite alkoholfritt slutade på runt 15 dollar inklusive dricks och skatt.
Nästa morgon dök solen upp tidigt. Varmt var det redan innan och solen gjorde inte humöret sämre efter kvällens regn.
Hotellet skulle ligga vid stranden, men på kvällen hade vi inte sett hur nära det var. Det var bara några steg.



Dessutom fanns det flera stora pooler om man inte ville sanda ned fötterna.



Hotellet hade en fantastisk stor frukostbuffe med tyngdpunkt på frukt och sallad och lite varierande rätter av lokalt urspung. Bara att prova, ingen klagade utan alltvar fullt ätbart.
Det fanns en sak som slog oss med överraskning. Kaffet var helt suveränt. Starkt, svart och inte det minsta bittert. Det blev snabbt en vana att beställa i varje restaurang efter maten. Vanligt pris på en kopp gott kaffe var runt 70 cent

De fyras gäng

En äkta medlem i Smiths vänner skulle ha foton av ledarna hängande på väggen hemma för att visa sin tillhörlighet och vilka personer han dyrkade. Helst skulle bilderna hänga på en central plats i vardagsrummet, väl synliga för alla så fort man klev in i rummet.
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.

Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.

Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.

Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?

Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det

Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.

Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.

Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn

Jordbävning 5.8

Bor jag i Sverige?

Det är för mig fascinerande att ständigt bli varse hur Sveriges media koncentrerar sig på USA. Nyss tog det bara ett antal minuter innan nyheten om jordbävningen som skakade om oss här fanns på Aftonbladets websida. Nattredaktionen verkar inte ha någon större kunskap om området, man pratar on Los Angeles och att befolkningen där är 3.6 miljoner. i verkligheten var jordbävningen nära en stad som heter Chino hill, som har några hundratusen invånare. Mer relevant är att hela Great Los Angeles området kände av denna med sådär en 25 miljoner invånare!

För alla er som frågar, jag själv kände inte ens skakningen som dock var ordentligt nära oss och relativt kraftig. Jag satt i bilen, och då brukar man ofta missa att det skakar. Min äldsta dotter var omkring tio kilometer från epicentrum och var lite stirrig, men inget skadat i hennes närhet. Hon har också känningar av efterskalven som kommer.
Resten av familjen är också ok, Yngsta dottern är på väg hem för att kolla hur Timmy, våran hund mår

Lokala nyheterna visar en del bilder, men hittills har jag inte sett några större katastrofer. Det mest dramatiska tycks vara några vattenledningar som har brustit.

Här är en informativ sida om jordbävningarna i området. Den uppdateras snabbt. Ett intressant faktum är att det blev svårt att komma fram med telekommunikationer en stund. Det beror inte på att telenätet är skadat utan att myndigheterna reserverar kapacitet för eventuella hjälpaktioner. Vi i allmänheten får vänta med att ringa anhöriga och bekanta för att få bekräftat att dom mår bra. En helt korrekt bedömning som jag ser det

Ett annat gratisnöje

Tvärtemot vad många svenskar tror är inte naturen "privat" i Kalifornien och man bli inte skjuten om man råkar gå fel. Dom som har privat mark ser till att inhägna den och hålla sitt privatliv för sig själv. Det finns mängder av strövområden, parker och stränder där man kan flanera eller cykla omkring. Eftersom vi har en Golden Retriever som lystrar till namnet Timmy är vi ofta ute på långa promenader i vårt närområde. Det är bergigt och väldigt kargt på de områden som inte bevattnas. Hela L.A. skulle alltså vara öken utan Coloradoflodens vatten. Det naturliga djurlivet finns runt oss på nära håll och det gäller ibland att se upp. En del djur är inte att leka med, och hundar har inte alltid respekt för det vilda i naturen Här kommer några bilder som tagits i år alldeles i närheten där vi bor.


Det syns redan tydligt hur torrt det och regnet kommer normalt inte förrän oktober/november

Kliver man lite närmare så syns djurlivet, och ingen tvekan om att i år är det ormår!

Jag har respekt för dessa slingrande djur, men faktum är att man hör dom ganska tydligt på håll. Det gör hunden nyfiken men för oss är det en varningssignal som får oss att ta en omväg. Den enda skallerorm jag hittat i vår trädgård låg under en morgon soptunnan och tyckte inte om att bli störd. Den lade sig bekvämt runt framhjulet på min bil och jag var feg nog att inte köra över den. Något år senare hittade vi ormskinnet under navkapslen på bilen

Så här kan det låta

29th Annual

Storstadsområdet Los Angeles består av 49 städer som i prinicp har växt ihop. Arealen där ungeför 25 miljoner bor är lika stor som Belgien. På många ställen är det svårt att se var den ena staden slutar och var nästa börjar. I början var det ganska förvirrande att hitta till rätt ställe. Det räckte inte med att veta gatunamn och husnummer för att hitta till rätt ställe. Vissa gator, till exempel Imperial Highway är 41 miles lång (nästan 61 km) och går igenom 17 städer, samma gatunamn och samma serie med husnummer i varje stad. Maximal förvirring för mig i början.
Randy Newmans sång I love L.A skildrar denna hysteriska stad ganska bra.

Livet här uppleveler jag som mer stressigt än till exempel Sverige, kanske på grund av det alltid finns massor attt göra och utbudet av både gratisnöjen och annat är så enormt.

Ett av gratisnöjena är naturligtvis stränderna som kan njutas året om. Visserligen är det bara turisterna som badar på vintern, men att promenera eller cykla funkar året om. Varför inte en öppen eld och solnedgång vid vår favoritbeach Corona del Mar?

Amerikanare uppfattas ofta av europeer som pryda och i viss mån tillknäppta. Men motpolen finns i form av lössläppta individer som gör allt för att ha kul.
Mooning är något som jag förs kom i kontakt med i filmen American Graffiti (Sista natten med gänget på svenska). I år var det dags för 29:e året i rad att moona tåget i Laguna Niguel. Tusentals åker dit andra söndagen i Juli för att campa, festa och moona. Ingen vet egentligen vem som startade denna aktivitet, men det är ett event som varje år blir omtalat i tidningar och andra media.-
Festandet avbryts alltså när tågen är på ingående, brallorna dras ned och tågresenärerna får möjlighet att kolla in hundratals nakna bakar.
Nyttan med grejen är som så ofta här.....ingen alls annat än att ha kul




I år avbröts festen av sheriffen, enligt ryktet lär det ha varit några som spårat ur och låtit lustarna ta överhanden i offentligheten. Detta hindrar inte deltagarna från att se fram emot nästa år 30-års jubileum. Vill du var med, notera lördag den 15 juli 2009 i din kalender

Livet på Brunstad

Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.


Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.

Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.




På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.

På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?

Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik


Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.

På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.

Är jag ute och cyklar?

Frågan är berättigad för den senaste tiden har jag varit aktiv på cykeln. För lite drygt två månader sedan flyttades min arbetsplats närmare mitt boende. En ide’ om att kunna cykla till jobbet dök upp. Efter att ha mätt upp avståndet mellan bostad och arbetsplats kom besvikelsen, det var 16 km ungefär det dubbla mot vad jag ansåg vara rimligt cykelavstånd.
En lördag eftermiddag gjorde jag i alla fall en rekogniseringsrunda, främst för att kolla trafiken och hitta lämpligaste färdväg. Turen tog nästan en timme inklusive felkörningar och letande men slutsatsen blev: Jag gör ett försök några veckor så får vi se om det håller.

Till min mina arbetskamraters stora förvåning dök jag upp på kontoret den 11 April iförd cykelbrallor av sexig sort, hjälm, en slags självlysande tröja och med laptopen.i en ryggsäck. Ja ryggsäcken innehöll också ombyteskläder mer anpaasde till jobbet, det gäller ju att inte provosera för mycket när man är svensk på en amerikansk arbetsplats.
Det tog inte många dagar förrän frågorna dök upp på kafferasterna. Hur långt cyklar du? Hur gör man? Hur mycket träning behöver innan osv. Bakgrunden till frågorna är inte enbart bensinpriset utan ett intresse för motion. Ni svenskar med alla fördomar om amerikanarna borde skaffa en mer nyanserad bild.

Nu nästan två månader senare inser jag att det går alldeles utmärkt att cykla 16 km enkel väg till jobbet. Nu gör jag det tre dagar i veckan och det är fortfarande kul.
För att hålla lite koll mitt cyklande använder jag en liten cykelcomputer som mäter tid, sträcka och fart. Det ger mig en bild av hur min kondition förbättras och det är ganska kul att tävla med sig själv. I början tog det nära 44 minuter att ta sig till jobbet och nu strax under 32 minuter. Nä det är ingen racerfart, men enligt computern är det 29.97 km/h i genomsnitt. Sträckan är en blandning av både cykelvägar (jo det finns) och vanliga vägar. Fem trafikljus vilka respekteras till 100% och ett otal av stoppskyltar som passeras med sk Hollywoodstopp. I bästa fall.

Det är mycket som är annorlunda med att cykla jämfört med att åka bil. Det som slog mig först är hur mycket folk som rör sig på de vägar som inte har biltrafik. Det är folk på inliners, det är joggare med barnvagn, det är vanliga joggare och folk med hundar. Dessutom möts man oftast av ett leende och ett ”Good morning”. Glada positiva människor som signalerar vänlighet. Tro det eller ej, men numera möter jag också 10-15 personer varje morgon på cykel med ryggsäck vilket jag tolkar som att dom använder cykeln som transportmedel. Det är betydligt fler som motionerar på cyklar. Alla hälsar på varandra med en liten nick eller vinkning.

Vad hände då på jobbet? Jo, flera har kommit fram till att dom kan cykla till jobbet, numera är vi tre stycken och en fjärde har just köpt sig en cykel. Det är inte så dåligt, vi är i allafall bara 50 stycken på kontoret. Företaget som hyr ut lokalen till oss har satt upp ett cykelställ. We burn calories not fuel!

Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.