Smiths venner, Stockholm

Några av er som läser detta har erfarenheter från Smiths venner och vet precis vad jag talar om, andra är helt noviser. Jag ska inte trötta med deras historik och teologi, utan bara ge min uppfattning och dela med mig mina erfarenheter. För er som är vetgiriga finns deras officiella hemsida på www.brunstad.org och en sida som belyser Smiths venner från ett mer kritiskt perspektiv finns www.vestibylen.no

Varför mina föräldrar attraherades av rörelsen vet jag inte. Kanske var det de vänliga människorna? Kanske var det budskapet? Kanske var det litenheten? Gruppen var så liten att varje medlem betydde något och var tvingad att dra sitt strå till stacken. Stockholmsförsamlingen på 50- och första halvan av 60-talet bestod förutom vår familj, av familjen Ekholt, av ett antal äldre damer och lite ströfigurer i periferin.
Som barn minns jag alla snälla tanter och de långtråkiga möten som man bara måste sitta still på, för att efteråt få chansen att leka och prata med de andra jämnåriga.

Dessa människor samlades år efter år på söndagar på Kammakargatan en trappa över gården i NTO-salen och oftast en liten mindre skara träffas också på torsdagar på Ringvägen. Ibland var det så få att man samlades hemma hos någon. Möjligen kan möten
”hemma hos” ha ekonomiska orsaker

För mig som var de flesta ”normala aktiviteter” förbjudna eller inte önskvärda. Det gjorde ju dom bara mer spännande typ: förbjuden frukt smakar bäst. Det som inte var önskvärt uttalades inte alltid, och var inte alltid tydligt.

Jag skall ge lite exempel:
TV, bio och radio var absolut tabu, liksom all typ av musik som inte sjöngs eller spelades i församlingen. Det kunde ge farlig påverkan utifrån Fotboll och idrottsaktiviteter var inte förbjudna, men onödigt eftersom det tog bort tid ifrån vad som ansågs viktigt i livet. Alla böcker ansågs till exempel inte nyttiga att läsa osv.
Skolans aktiviteter var i de flesta fall tillåtna utom skoldanser och sexundervisning. Allt som inte organiserades från församlingen var man skeptisk mot.

En av de positiva sakerna inom SV var sång och musik, det uppmuntrades och det fanns många musikaliska talanger.
Givetvis önskade även mina föräldrar att jag skulle kunna bidraga musikaliskt på deras tillställningar. Pappa köpte piano och betalade massor av lektioner men mitt bristande intresse och svag talang gjorde att båda sidor gav upp. En bidragande var antagligen att min pianolärare hade förkärlek till boggie-woogie, vilket inte vare sig mina föräldrar eller SV uppskattade. Ledaren i församlingen skakade bekymrat på huvudet när jag drog en av de få boogie låtarna jag lyckats lära mig.
Musikintresse var en av de positiva sakerna jag fick med mig från SV. Det har jag fortfarande kvar dock inte på utförande sidan utan som aktiv lyssnare av nästa all sorts musik.

Speciellt andra halvan av 70-talet snurrade Gasolin mycket på min grammofon. Vilken låt kan passa bättre här än Deilig er jorden ? Ursprunglig en norsk sång, här i en tung version. Vem sa ståpäls?