En av mina favoritkritiker, Wildensky har så klokt påpekat att mina formuleringar kan feltolkas. Jag har efter bästa förmåga reviderat inlägget så att det nu är tydligare vad jag menar. Förhoppningsvis blev det denna gång så klart att även Wildensky med lite god vilja kan förstå min tankar. Det gäller ju att tolka allt till det bästa i livet.
Några av er har kanske läst om en tragisk olycka i Norge. En 13-årig flicka blev påkörd av en lastbil som inte stannade. Direkt efter blev hon påkörd av en personbil och under den fastnade hon. Bilen fortsatte att köra drygt 4 km innan den blev stoppad.
Det fantastiska är naturligtvis att flickan levde och att hon verkar överleva.
Nu är flickans famlij med i SV, och därmed förmodligen också tjejen, och givetvis behöver dom allt tänkbart stöd för att klara sig igenom situationen och det är fler än jag som håller tummarna för att allt skall sluta väl.
Ganska fort länkade SV's hemsida till en blog och man såg till att de stora tidningar också fick linken. Givetvis strömmar besökarna till, både troende och icke-troende önskar ju att detta skall sluta väl och varje människa med någon empati lider med familjen. Sidan hade i början en instruktion vad som var lämpligt och inte lämpligt att skriva i kommentarerna
Ett av de första inläggen hade information om ett lämpligt bankkonto som man kunde skänka pengar till. Pengarna skulle gå till familjen. När en kommentar undrade vad pengarna skulle användas till, stoppades det inlägget för kommentarer. Efter ytterligare en liten tid stoppades all möjlighet till att kommentera. Senare tog man bort inlägget med bankkontot och publicerade det internt. Sedan öppnande man för kommentarer som skulle godkännas först, vilket är helt normalt på de flesta bloggar.
Det intressanta är INTE att inte en enda ifrågasättande eller kritisk kommentar publiceras. Varje bloggägare känner till att moderering behövs för att stoppa de tokigaste kommentarerna. Just denna blogg kräver säkerligen extra tuff kontroll med tanke på familjens situation.
Det intressanta är att SV försöker men har så svårt att hantera att vara öppen och att man tycks bli överraskad av vad öppenhet och kritik innebär. I dagens samhälle behöver alla organisationer vara öppna för att bli accepterade i samhället. Det är bara gamla totalitära rörelser som tror sig själva kunna diktera villkoren för kommunikation och samtidigt överleva. Att experimentera öppenhet med just denna bloggen var kanske trots allt obetänksamt.
Jag kan tänka mig att försöket med en öppen blogg beror på att man söker stöd och sympati ifrån icketroende. En 2-vägskommunikation kräver ju då en visad sympati för icketroende. Så vitt jag vet stödjer inte SV andra än sina medlemmar som hamnar i liknande traumatiska händelser.
Numera förlitar man sig nu inte bara på böner utan på de skickliga läkare och annan personal som gör sitt allra bästa. Läkare och andra som har den utbildning som dom själva officiellt förr föraktade.
Givetvis har jag inte skrivit en enda negativ kommentar på deras blogg om detta, jag respekterar gärna familjens att synpunkter och debatt kan föras på andra ställen.
Jag håller tummarna hårt för att Susanne skall bli 100% bra och att hela familjen klarar av situationen.
En annan bloggare tar upp risker med ofrivilligt kändisskap. Några hetlevrade av SV's sympatisörer ansåg tydligen att debatten borde tystas där.
Visar inlägg med etikett Smiths venner SV. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Smiths venner SV. Visa alla inlägg
lördag 27 juni 2009
torsdag 22 januari 2009
Den lycklige sektmedlemmen
Församlingar av typen Jehovas Vittnen och Smiths Venner och liknande sektgemenskaper anklagas ofta för att hjärntvätta sina medlemmar. Det är ett brutalt ord som ofta sammankopplas med föngenskap och tortyr och knappast med en religiös församling att göra.
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.
Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis
Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.
På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?
För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.
Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!
Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.
Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?
Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.
Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis
Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.
På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?
För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.
Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!
Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.
Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?
Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig
måndag 29 oktober 2007
Min uppväxt i "Smiths venner" II
Inflyttandet av yngre personer till Stockholm var delvis positivt för oss barn. Avståndet till vuxenvärlden minskade och vi hade några att kommunicera med som förstod oss lite bättre.
Det negativa med nya flera medlemmar var att SVs aktiviteter ökade och numera blev det nära noll i tid över till meningfyllda egna aktiviteter. Med dessa yngre förmågor startades ungdomsmöten och några startade bibelstudier.
Mötena hölls hemma hos någon varje lördag och bibelstudierna var på Hökens gata, där Sverre och Kåre bodde.
Därmed var fyra kvällar i veckan upptagna för sammankomster som var frivilliga, men om man inte deltog fick man dagens efter ett samtal från någon ledare som undrade över frånvaron. Läxläsning eller prov i skolan dagen efter var inte en godtagbar ursäkt. Skolan var ju bara världslig och hade ingen betydelse för det stora målet.
Avskärmingen från omvärlden var knappast medveten (eller?) utan en konsekvens av alla de gemensamma träffarna.
Lokalen ”Idrettens hus” i Oslo var nu inte tillräckligt stor för påsk och nyårs konferenserna, alltså blev Brunstad platsen även för dessa. Nu har jag ingen säker siffra på hur många som fick plats i den stora lokalen men det var flera tusen. Min gissning är 3.000 men kanske någon läsare kan korrigera mig. Lokalen var uppbyggd av enorma limträbalkar som gav fin rymd. Musik orkestern var stor, jag gissar på 50 personer, det flesta spelade gitarr, men det fanns även blåsinstrument och andra akustiska instrument. I bakre delen av lokalen fanns kabiner för simultantolkning till flera språk. Vissa av bänkraderna var utrustade med hörlurar för de som fick talen tolkade. Alla skulle tillgodogöra sig budskapet. I ett hörn av lokalen fanns plats och utrustning för de som hade bandspelare. Rader av medlemmar satt där och spelade in hela möten för eget och andras behov.
Typiska möten började med ett antal sånger för att församlingen skulle komma på plats, sedan stående bön och ytterligare någon sång innan huvudtalaren drog igång. På den tiden var det i princip alltid Elias Aslaksen, en liten vit gubbe med stark röst och stor karisma. Underligt nog hade han mustasch trots att inom SV var "hår i ansiktet" inte något som uppmuntrades. En av de oskrivna reglerna. För oss barn var sångerna något som piggade upp, resten var bara en kamp mot klockan. Förresten, en annan spännande sak var de tillfällen när alla skulle be på en gång. Tänk dig flera tusen som står upp samtidigt och ber högt: Vi ungar tittade förskrämt och roat på varandra.
Naturligtvis bodde ingen i tält till påsk och nyår, medlemmarna inkvarterade i relativt primitiva baracker och gemensamma sovsalar. Jepp du gissar rätt, män och kvinnor hade separata utrymmen. Det fanns också hotell i omgivningen och många privata hem ställde upp med sovutrymmen. Vi fick kontakt med en SV familj, Riksfjord som bodde i närheten och där fick vi logi i princip alla påsk och nyårs konferenser En fin sak bland nästan alla SV medlemmar var den stora gästfriheten. Man var alltid välkommen på mat eller övernattning oavsett om hemmet var fattigt eller ej. Betalning var inget som ville tas emot, möjligen under protest.
Ganska snart blev jag vän med barnen Riksfjord som var i min ålder, de namn jag minns är Enok, Olav, Aron och Gerd. För mig som numera var ett ensamt barn hemma var tiderna hos dessa barn mycket angenäma och något jag såg fram emot. Vi var inte bara där på konferenserna utan jag tillbringade flera vinter och sommarlov där också. Vi åkte skidor, lekte i snön fiskade i Akersvattnet och hade väldigt kul tillsammans.
Skidåkning med Aron och Olov, och samma killar fotograferade i en automat
Aron hjälpte mig i den ädla konsten att klinka på en mandolin
Vid en här tiden var det barnkonferansen det som gällde för mig. Den var i slutet på sommaren efter de vuxnas möten och budskapet var mer barnanpassat och lättbegripligt. Upp till 15 år kunde man vara för att få deltaga och naturligtvis var ledarna lite äldre. Typisk plantskola för predikanter i karriären.
Det var kortare möten som alltid avslutades med långa rader av barn som gick fram till talastolen och bedyrade att dom minsann tackade Gud för att dom fick vara med i SV och så vidare. Grupptryck? Absolut och en form av ständig påminnelse hur lycklig man var som fick växa upp i församlingen.
Jag vet att många reagerar på att jag kallar detta hjärntvätt, men det är ett sådant mönster. Att det inte var illvilja bakom denna indoktrinering spelar ingen roll. Vi skulle lära oss det rätta, och det rätta var SV.
En episod som jag särskilt minns från en barnkonferans var att pojkar och flickor separerades till speciella möten, för information som skulle vara för känslig för det andra könet. Vi killar blev kallade till en möte i källaren av barack nummer tre. Ledare för detta pojkmöte var en B. Han ville inte vi skulle se varandra i ögonen, så skulle vi stå på knä och titta i väggen eller neråt. Det han talade om var den stora synden onani, som speciellt pojkar brukade syssla med i vår ålder. Det var mig veterligen den enda sexualupplysning jag fick i SV. Så klart skulle det undersökas vad han pratade om och nog var det fler än jag som tog reda på hur onani fungerade. Var det något förbjudet så måste det undersökas.
Jag hade nog kommit på detta själv senare i livet, men B. skall ha tack för sitt spridande av inspiration och uppmuntran till att söka kunskap.
Ett tragiskt faktum är att samme man långt senare i livet erkände vidriga sexuella aktiviteter inom sin familj. Tänk vad mycket elände andra hade sluppit om han hållit sig till onani.
Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma
Det negativa med nya flera medlemmar var att SVs aktiviteter ökade och numera blev det nära noll i tid över till meningfyllda egna aktiviteter. Med dessa yngre förmågor startades ungdomsmöten och några startade bibelstudier.
Mötena hölls hemma hos någon varje lördag och bibelstudierna var på Hökens gata, där Sverre och Kåre bodde.
Därmed var fyra kvällar i veckan upptagna för sammankomster som var frivilliga, men om man inte deltog fick man dagens efter ett samtal från någon ledare som undrade över frånvaron. Läxläsning eller prov i skolan dagen efter var inte en godtagbar ursäkt. Skolan var ju bara världslig och hade ingen betydelse för det stora målet.
Avskärmingen från omvärlden var knappast medveten (eller?) utan en konsekvens av alla de gemensamma träffarna.
Lokalen ”Idrettens hus” i Oslo var nu inte tillräckligt stor för påsk och nyårs konferenserna, alltså blev Brunstad platsen även för dessa. Nu har jag ingen säker siffra på hur många som fick plats i den stora lokalen men det var flera tusen. Min gissning är 3.000 men kanske någon läsare kan korrigera mig. Lokalen var uppbyggd av enorma limträbalkar som gav fin rymd. Musik orkestern var stor, jag gissar på 50 personer, det flesta spelade gitarr, men det fanns även blåsinstrument och andra akustiska instrument. I bakre delen av lokalen fanns kabiner för simultantolkning till flera språk. Vissa av bänkraderna var utrustade med hörlurar för de som fick talen tolkade. Alla skulle tillgodogöra sig budskapet. I ett hörn av lokalen fanns plats och utrustning för de som hade bandspelare. Rader av medlemmar satt där och spelade in hela möten för eget och andras behov.
Typiska möten började med ett antal sånger för att församlingen skulle komma på plats, sedan stående bön och ytterligare någon sång innan huvudtalaren drog igång. På den tiden var det i princip alltid Elias Aslaksen, en liten vit gubbe med stark röst och stor karisma. Underligt nog hade han mustasch trots att inom SV var "hår i ansiktet" inte något som uppmuntrades. En av de oskrivna reglerna. För oss barn var sångerna något som piggade upp, resten var bara en kamp mot klockan. Förresten, en annan spännande sak var de tillfällen när alla skulle be på en gång. Tänk dig flera tusen som står upp samtidigt och ber högt: Vi ungar tittade förskrämt och roat på varandra.
Naturligtvis bodde ingen i tält till påsk och nyår, medlemmarna inkvarterade i relativt primitiva baracker och gemensamma sovsalar. Jepp du gissar rätt, män och kvinnor hade separata utrymmen. Det fanns också hotell i omgivningen och många privata hem ställde upp med sovutrymmen. Vi fick kontakt med en SV familj, Riksfjord som bodde i närheten och där fick vi logi i princip alla påsk och nyårs konferenser En fin sak bland nästan alla SV medlemmar var den stora gästfriheten. Man var alltid välkommen på mat eller övernattning oavsett om hemmet var fattigt eller ej. Betalning var inget som ville tas emot, möjligen under protest.
Ganska snart blev jag vän med barnen Riksfjord som var i min ålder, de namn jag minns är Enok, Olav, Aron och Gerd. För mig som numera var ett ensamt barn hemma var tiderna hos dessa barn mycket angenäma och något jag såg fram emot. Vi var inte bara där på konferenserna utan jag tillbringade flera vinter och sommarlov där också. Vi åkte skidor, lekte i snön fiskade i Akersvattnet och hade väldigt kul tillsammans.
Skidåkning med Aron och Olov, och samma killar fotograferade i en automat
Aron hjälpte mig i den ädla konsten att klinka på en mandolin
Vid en här tiden var det barnkonferansen det som gällde för mig. Den var i slutet på sommaren efter de vuxnas möten och budskapet var mer barnanpassat och lättbegripligt. Upp till 15 år kunde man vara för att få deltaga och naturligtvis var ledarna lite äldre. Typisk plantskola för predikanter i karriären.
Det var kortare möten som alltid avslutades med långa rader av barn som gick fram till talastolen och bedyrade att dom minsann tackade Gud för att dom fick vara med i SV och så vidare. Grupptryck? Absolut och en form av ständig påminnelse hur lycklig man var som fick växa upp i församlingen.
Jag vet att många reagerar på att jag kallar detta hjärntvätt, men det är ett sådant mönster. Att det inte var illvilja bakom denna indoktrinering spelar ingen roll. Vi skulle lära oss det rätta, och det rätta var SV.
En episod som jag särskilt minns från en barnkonferans var att pojkar och flickor separerades till speciella möten, för information som skulle vara för känslig för det andra könet. Vi killar blev kallade till en möte i källaren av barack nummer tre. Ledare för detta pojkmöte var en B. Han ville inte vi skulle se varandra i ögonen, så skulle vi stå på knä och titta i väggen eller neråt. Det han talade om var den stora synden onani, som speciellt pojkar brukade syssla med i vår ålder. Det var mig veterligen den enda sexualupplysning jag fick i SV. Så klart skulle det undersökas vad han pratade om och nog var det fler än jag som tog reda på hur onani fungerade. Var det något förbjudet så måste det undersökas.
Jag hade nog kommit på detta själv senare i livet, men B. skall ha tack för sitt spridande av inspiration och uppmuntran till att söka kunskap.
Ett tragiskt faktum är att samme man långt senare i livet erkände vidriga sexuella aktiviteter inom sin familj. Tänk vad mycket elände andra hade sluppit om han hållit sig till onani.
Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma
söndag 14 oktober 2007
Pappas karriär i Smiths vänner
Nu undrar kanske du som inte vart med i religiösa sammanhang om det är karriär som gäller i en kristen församling typ SV. Svaret är absolut ja. Det är samma kriterier som i näringslivet, offentliga sektorn och i politiska partier. Det räcker inte med att vara korrekt, kontakter är det viktigaste. Bruna tungornas klubb liksom ”kompis går före kompetens” gällde också inom SV. Att blod är tjockare än vatten innebar att man gifte sig in i de släkter som hade makten och det är förmodligen inte långt från inavel i dagens SV.
I den profana världen hade min pappa gjort en fantastisk prestation. På ungefär 20 år hade han hade skaffat familj med tre barn, hus, sommarstuga och en egen affärsrörelse som klarade av att finansiera de dagliga utgifterna och dessutom en bil som stack vissa i ögonen. Senare livet träffade jag i Östeuropa entreprenörer med liknande drivkraft och jag kände igen min pappa i dom. Klichén att börja föräldralös med två tomma händer stämmer inte med pappa. Han fick ju faktiskt en bankbok med 2 öre i arv.
Jag tror mig förstå att pappa bevisade för sig själv att en fattig föräldralös kille kunde åstadkomma något med envishet och hårt arbete.
Inom SV kände ingen eller få till hans bakgrund och uppväxt och jag tvivlar på att det hade spelat någon roll. Pappa insåg han hade gjort ett misstag och redan 1966 bytte han ut Admiralen mot en Volvo Duett
Duetten på Brunstad, längst till vänster min kompis Reidar och jag är i den randiga tröjan
Ordningen i församlingen var återställd till mina bröders stora förtret. Löftet från deras sida var att Volvon skulle vara sönderkörd inom ett år. Dom höll sitt löfte. Troligen spelade ett väggupp bakom Huddinges polisstation en viktig roll. Med den rätta, det vill säga oanständigt hög hastighet kunde bilen flyga långa sträckor vilket resulterade i en sned ram.
Kontakter var viktigt och en av de första i Norge min familj hade kontakt med var Lindbergs som bodde i Fredrikstad. Josef Lindberg var svenskättling från Gävle trakten och det var mycket ömsesidiga besök.
En något suddig bild, från vänster Josef Lindberg, pappa som håller mig, min bror Johnny, min kusin Birgitta, mamma, okänd, Gunvor och Marta Lindberg.
Det var flera högdjur i församlingen som kom i bekantskapskretsen. Bilden nedan skulle kunna vara från en begravning, men det är knappast. Svart, grått och mörkblått var tyvärr alltför vanlig klädsel.
Mannen till höger på bilden är Aksel Smith, rankad som nummer i tre i SV, därefter Erling Ekholt, Erik Thorsrud, pappa, Ole Olsen och okänd.
Ole Olsen delade ansvaret för SV i Fredrikstad tillsammans med Rolf Lindberg. Rolf var son till Josef Lindberg och pappas bästa vän. Senare var han en av de få som vågade ställa sig öppet på pappas sida
Rolf och hans fru Randi med deras barn besökte vårt hem ofta.
Bilden är ifrån Båstad runt 1970. Ja det är jag till vänster, Ruth (Rolfs och Randis dotter), mamma och just Randi och Rolf.
När Admiralen var såld blev pappa föreslagen att resa med Aksel Smith i Tyskland och Holland på turné. Med turné menar jag här att sprida budskapet vidare till potentiella människor. Språk var inget som pappa hade lärt sig i skolan, så han anmälde sig till språkkurser, både engelska och tyska. Dessutom köpte han linguaphone kurser i dessa språk för hemmastudier. Lektionerna avlyssnades på en grammfon som ingick i en av kurserna
Språkinlärning på en söndag eftermiddag.
Resan gjordes sommaren därpå strax efter möteskonferensen i Norge. Allt gick på frivillig basis, pappa stängde affären några extra veckor, inga inkomsterna för en egen företagare och behöver jag berätta vem som finansierade resan?
Trots allt var nog detta en höjdpunkt i SV karriären för sedan ändras kartan i Stockholm.
Grammofonen ja, den användes flitigt av mina bröder att spela skivor som inte ingick i språkkurserna och inte heller i SV läran. Det var Hep Stars, Sten o Stanley, Larry Finnegan, Tages, Ola & the Janglers och en massa andra. Skivorna kunde bara spelas när mina föräldrar var borta, vid något tillfälle avslöjades det hela och pappa slet loss grammofonen och kraschade den i golvet.
Min händige bror lagade och limmade ihop grammofonen och allt fortsatte som förut. Jag var fast i musikens värld
Alex is the man spelas av just gruppen Ola & The Janglers
I den profana världen hade min pappa gjort en fantastisk prestation. På ungefär 20 år hade han hade skaffat familj med tre barn, hus, sommarstuga och en egen affärsrörelse som klarade av att finansiera de dagliga utgifterna och dessutom en bil som stack vissa i ögonen. Senare livet träffade jag i Östeuropa entreprenörer med liknande drivkraft och jag kände igen min pappa i dom. Klichén att börja föräldralös med två tomma händer stämmer inte med pappa. Han fick ju faktiskt en bankbok med 2 öre i arv.
Jag tror mig förstå att pappa bevisade för sig själv att en fattig föräldralös kille kunde åstadkomma något med envishet och hårt arbete.
Inom SV kände ingen eller få till hans bakgrund och uppväxt och jag tvivlar på att det hade spelat någon roll. Pappa insåg han hade gjort ett misstag och redan 1966 bytte han ut Admiralen mot en Volvo Duett
Duetten på Brunstad, längst till vänster min kompis Reidar och jag är i den randiga tröjan
Ordningen i församlingen var återställd till mina bröders stora förtret. Löftet från deras sida var att Volvon skulle vara sönderkörd inom ett år. Dom höll sitt löfte. Troligen spelade ett väggupp bakom Huddinges polisstation en viktig roll. Med den rätta, det vill säga oanständigt hög hastighet kunde bilen flyga långa sträckor vilket resulterade i en sned ram.
Kontakter var viktigt och en av de första i Norge min familj hade kontakt med var Lindbergs som bodde i Fredrikstad. Josef Lindberg var svenskättling från Gävle trakten och det var mycket ömsesidiga besök.
En något suddig bild, från vänster Josef Lindberg, pappa som håller mig, min bror Johnny, min kusin Birgitta, mamma, okänd, Gunvor och Marta Lindberg.
Det var flera högdjur i församlingen som kom i bekantskapskretsen. Bilden nedan skulle kunna vara från en begravning, men det är knappast. Svart, grått och mörkblått var tyvärr alltför vanlig klädsel.
Mannen till höger på bilden är Aksel Smith, rankad som nummer i tre i SV, därefter Erling Ekholt, Erik Thorsrud, pappa, Ole Olsen och okänd.
Ole Olsen delade ansvaret för SV i Fredrikstad tillsammans med Rolf Lindberg. Rolf var son till Josef Lindberg och pappas bästa vän. Senare var han en av de få som vågade ställa sig öppet på pappas sida
Rolf och hans fru Randi med deras barn besökte vårt hem ofta.
Bilden är ifrån Båstad runt 1970. Ja det är jag till vänster, Ruth (Rolfs och Randis dotter), mamma och just Randi och Rolf.
När Admiralen var såld blev pappa föreslagen att resa med Aksel Smith i Tyskland och Holland på turné. Med turné menar jag här att sprida budskapet vidare till potentiella människor. Språk var inget som pappa hade lärt sig i skolan, så han anmälde sig till språkkurser, både engelska och tyska. Dessutom köpte han linguaphone kurser i dessa språk för hemmastudier. Lektionerna avlyssnades på en grammfon som ingick i en av kurserna
Språkinlärning på en söndag eftermiddag.
Resan gjordes sommaren därpå strax efter möteskonferensen i Norge. Allt gick på frivillig basis, pappa stängde affären några extra veckor, inga inkomsterna för en egen företagare och behöver jag berätta vem som finansierade resan?
Trots allt var nog detta en höjdpunkt i SV karriären för sedan ändras kartan i Stockholm.
Grammofonen ja, den användes flitigt av mina bröder att spela skivor som inte ingick i språkkurserna och inte heller i SV läran. Det var Hep Stars, Sten o Stanley, Larry Finnegan, Tages, Ola & the Janglers och en massa andra. Skivorna kunde bara spelas när mina föräldrar var borta, vid något tillfälle avslöjades det hela och pappa slet loss grammofonen och kraschade den i golvet.
Min händige bror lagade och limmade ihop grammofonen och allt fortsatte som förut. Jag var fast i musikens värld
Alex is the man spelas av just gruppen Ola & The Janglers
måndag 8 oktober 2007
Smiths venner, Stockholm
Några av er som läser detta har erfarenheter från Smiths venner och vet precis vad jag talar om, andra är helt noviser. Jag ska inte trötta med deras historik och teologi, utan bara ge min uppfattning och dela med mig mina erfarenheter. För er som är vetgiriga finns deras officiella hemsida på www.brunstad.org och en sida som belyser Smiths venner från ett mer kritiskt perspektiv finns www.vestibylen.no
Varför mina föräldrar attraherades av rörelsen vet jag inte. Kanske var det de vänliga människorna? Kanske var det budskapet? Kanske var det litenheten? Gruppen var så liten att varje medlem betydde något och var tvingad att dra sitt strå till stacken. Stockholmsförsamlingen på 50- och första halvan av 60-talet bestod förutom vår familj, av familjen Ekholt, av ett antal äldre damer och lite ströfigurer i periferin.
Som barn minns jag alla snälla tanter och de långtråkiga möten som man bara måste sitta still på, för att efteråt få chansen att leka och prata med de andra jämnåriga.
Dessa människor samlades år efter år på söndagar på Kammakargatan en trappa över gården i NTO-salen och oftast en liten mindre skara träffas också på torsdagar på Ringvägen. Ibland var det så få att man samlades hemma hos någon. Möjligen kan möten
”hemma hos” ha ekonomiska orsaker
För mig som var de flesta ”normala aktiviteter” förbjudna eller inte önskvärda. Det gjorde ju dom bara mer spännande typ: förbjuden frukt smakar bäst. Det som inte var önskvärt uttalades inte alltid, och var inte alltid tydligt.
Jag skall ge lite exempel:
TV, bio och radio var absolut tabu, liksom all typ av musik som inte sjöngs eller spelades i församlingen. Det kunde ge farlig påverkan utifrån Fotboll och idrottsaktiviteter var inte förbjudna, men onödigt eftersom det tog bort tid ifrån vad som ansågs viktigt i livet. Alla böcker ansågs till exempel inte nyttiga att läsa osv.
Skolans aktiviteter var i de flesta fall tillåtna utom skoldanser och sexundervisning. Allt som inte organiserades från församlingen var man skeptisk mot.
En av de positiva sakerna inom SV var sång och musik, det uppmuntrades och det fanns många musikaliska talanger.
Givetvis önskade även mina föräldrar att jag skulle kunna bidraga musikaliskt på deras tillställningar. Pappa köpte piano och betalade massor av lektioner men mitt bristande intresse och svag talang gjorde att båda sidor gav upp. En bidragande var antagligen att min pianolärare hade förkärlek till boggie-woogie, vilket inte vare sig mina föräldrar eller SV uppskattade. Ledaren i församlingen skakade bekymrat på huvudet när jag drog en av de få boogie låtarna jag lyckats lära mig.
Musikintresse var en av de positiva sakerna jag fick med mig från SV. Det har jag fortfarande kvar dock inte på utförande sidan utan som aktiv lyssnare av nästa all sorts musik.
Speciellt andra halvan av 70-talet snurrade Gasolin mycket på min grammofon. Vilken låt kan passa bättre här än Deilig er jorden ? Ursprunglig en norsk sång, här i en tung version. Vem sa ståpäls?
Varför mina föräldrar attraherades av rörelsen vet jag inte. Kanske var det de vänliga människorna? Kanske var det budskapet? Kanske var det litenheten? Gruppen var så liten att varje medlem betydde något och var tvingad att dra sitt strå till stacken. Stockholmsförsamlingen på 50- och första halvan av 60-talet bestod förutom vår familj, av familjen Ekholt, av ett antal äldre damer och lite ströfigurer i periferin.
Som barn minns jag alla snälla tanter och de långtråkiga möten som man bara måste sitta still på, för att efteråt få chansen att leka och prata med de andra jämnåriga.
Dessa människor samlades år efter år på söndagar på Kammakargatan en trappa över gården i NTO-salen och oftast en liten mindre skara träffas också på torsdagar på Ringvägen. Ibland var det så få att man samlades hemma hos någon. Möjligen kan möten
”hemma hos” ha ekonomiska orsaker
För mig som var de flesta ”normala aktiviteter” förbjudna eller inte önskvärda. Det gjorde ju dom bara mer spännande typ: förbjuden frukt smakar bäst. Det som inte var önskvärt uttalades inte alltid, och var inte alltid tydligt.
Jag skall ge lite exempel:
TV, bio och radio var absolut tabu, liksom all typ av musik som inte sjöngs eller spelades i församlingen. Det kunde ge farlig påverkan utifrån Fotboll och idrottsaktiviteter var inte förbjudna, men onödigt eftersom det tog bort tid ifrån vad som ansågs viktigt i livet. Alla böcker ansågs till exempel inte nyttiga att läsa osv.
Skolans aktiviteter var i de flesta fall tillåtna utom skoldanser och sexundervisning. Allt som inte organiserades från församlingen var man skeptisk mot.
En av de positiva sakerna inom SV var sång och musik, det uppmuntrades och det fanns många musikaliska talanger.
Givetvis önskade även mina föräldrar att jag skulle kunna bidraga musikaliskt på deras tillställningar. Pappa köpte piano och betalade massor av lektioner men mitt bristande intresse och svag talang gjorde att båda sidor gav upp. En bidragande var antagligen att min pianolärare hade förkärlek till boggie-woogie, vilket inte vare sig mina föräldrar eller SV uppskattade. Ledaren i församlingen skakade bekymrat på huvudet när jag drog en av de få boogie låtarna jag lyckats lära mig.
Musikintresse var en av de positiva sakerna jag fick med mig från SV. Det har jag fortfarande kvar dock inte på utförande sidan utan som aktiv lyssnare av nästa all sorts musik.
Speciellt andra halvan av 70-talet snurrade Gasolin mycket på min grammofon. Vilken låt kan passa bättre här än Deilig er jorden ? Ursprunglig en norsk sång, här i en tung version. Vem sa ståpäls?
fredag 5 oktober 2007
Pappas bakgrund
Jag vet betydligt mer om min pappas uppväxt och den var betydligt tuffare än min mammas. Han föddes närmast på solsidan i livet och en rad tragiska händelser gjorde honom väldigt ensam senare i livet.
Han föddes strax norr om Sundsvall i Februari 1925. Sundsvallstrakten var en smältdegel under denna tid, med stark befolkningutveckling, folk flyttade från socken till socken för att få arbete. Arbetarfolket eller statarna levde till stor del inte efter Luthers katekes och de rikare med högre moral hade synpunkter på detta leverne, men såg delvis mellan fingrarna för att få den arbetskraft de behövde.
Kort sagt, det fanns mängder av lösa förhållanden utanför äktenskapet, ”oäkta barn”och dryckenskap var inte heller ovanligt i detta Klondyke liknande samhälle
Min farfar John, tillhörde inte de fattigaste utan var snarare i övre medelklassen, han hade råd att anställa en hushållerska, eller var det älskarinna? Denna unga fru hade med sig två barn i hushållet, och med John som farblev det flera, och dom fick efternamnet Edlund även fast paret inte var gifta.
Så småningom stadgades förhållandet och de yngsta barnen i syskonflocken föddes inom äktenskapet.
Pappa fick namnet Ali, inget vanligt namn på 20-talets Sverige. Enligt rykten var det farfar som bestämde namnet, och iden sägs komma från den tid han tillbringade i Nordamerika.
Även om farfar inte tillhörde de fattigaste, drabbades han som så många andra av TBC och dog då pappa var 6 år gammal. Deras mor bedömdes inte ha möjlighet att ta hand om barnen då även hon var allvarligt sjuk.
Samhället tog sitt "ansvar" för barnen på det viset att man auktionerade ut barnen och vinnaren blev den som ville ta hand om barnen för lägsta kostnaden. Jag har dokument som stödjer pappas berättelse om detta. I februari 1931 radades syskonen upp till urval och dom hamnade i flera olika hem för ingen ville/kunde ta han om alla barn
Vad min far mindes av sin ”lyckliga barndom” var auktionen och när prästen hällde de tre skoporna jord på en kista. Farmor dog 1933 och historien med de tre skoporna upprepades så de för alltid fastande i hans minne.
Att kommunens gode man stal företag, fastigheter och alla andra tillgångarna från dödsboet är en historia som jag kanske får anledning att återkomma till. Pappas arv blev en bankbok som hade insättningen 2 öre och några aktier i Folkets Park. Tänk hur annorlunda livet för honom och hans syskon hade blivit om dom hade fått det arv som var deras.
De styvföräldrar han fick behandlade honom illa enligt honom själv. Som sexåring tvingades han sadla hästen och använda den i jordbruket. Han var livrädd för djur och i synnerhet för de stora fyrbenta djuren. Pappa var fåordig om sin uppväxt, jag tror att han kom från en lekfull barnmiljö och tvingades som alltför liten in i ett arbetsliv som inget barn skall behöva uppleva. Fosterföräldrarna ville väl ha betalt på något vis eftersom dom offrat sig att ta han om pappa och en av hans bröder.
Skolan skötte han utmärkt och han fick mycket bra betyg. Som fjortonåring tröttande han slutligen på sina fosterföräldrar, och flyttade ifrån dom.
När han fyllt 18 gick han till prästen för att få flyttbetyg. Flyttbetyg från prästen var ett måste för att få officiellt tillstånd att bosätta sig på annan ort.
Prästen var vänlig nog att skriva ut ett rekommendationsbrev åt pappa, och med detta brev i handen tog han tåget till Stockholm
Nu kan nog var och en tänka sig situationen, 18-åring i Stockolm under kriget hade det inte lätt utan någon som helst skyddsnät. Han hankade sig fram på olika småjobb som springpojke med mera, bodde oftast som inneboende hos släktingar.
En av de händelser jag minns honom berätta var att några män han bodde hos var öppet homosexuella och han flydde från lägenheten. Om de försökte antasta honom, eller om han bara kände sig äcklad vet jag inte så det får vara osagt.
Ett av de tillfälliga jobb hans fick var att sköta omlastning av lik på Norra Station, där drabbades han av difteri och blev inlagd på Sabbatbergs sjukhus för vård.
Som så ofta sker fick han ett gott öga till en yngre dam som vårdade honom där. Har du läst förgående inlägg så kan du säkert gissa vem.
Jag har inga detaljer om hur denna flirt startade, men hon blev senare hans fru och min mamma.
Efter han hade tillfrisknat från sin sjukdom blev an inkallad till det militära. Visserligen var Sverige inte inblandat i kriget, men man försökte hålla en så stor beredskap som möjligt.
Mamma har mer än en gång stolt visat mig ett vykort som pappa skickade till henne från hans tid i armen med texten ”Brev följer, Ali”
Pappa på Skansen 1944 eller 1945
Han föddes strax norr om Sundsvall i Februari 1925. Sundsvallstrakten var en smältdegel under denna tid, med stark befolkningutveckling, folk flyttade från socken till socken för att få arbete. Arbetarfolket eller statarna levde till stor del inte efter Luthers katekes och de rikare med högre moral hade synpunkter på detta leverne, men såg delvis mellan fingrarna för att få den arbetskraft de behövde.
Kort sagt, det fanns mängder av lösa förhållanden utanför äktenskapet, ”oäkta barn”och dryckenskap var inte heller ovanligt i detta Klondyke liknande samhälle
Min farfar John, tillhörde inte de fattigaste utan var snarare i övre medelklassen, han hade råd att anställa en hushållerska, eller var det älskarinna? Denna unga fru hade med sig två barn i hushållet, och med John som farblev det flera, och dom fick efternamnet Edlund även fast paret inte var gifta.
Så småningom stadgades förhållandet och de yngsta barnen i syskonflocken föddes inom äktenskapet.
Pappa fick namnet Ali, inget vanligt namn på 20-talets Sverige. Enligt rykten var det farfar som bestämde namnet, och iden sägs komma från den tid han tillbringade i Nordamerika.
Även om farfar inte tillhörde de fattigaste, drabbades han som så många andra av TBC och dog då pappa var 6 år gammal. Deras mor bedömdes inte ha möjlighet att ta hand om barnen då även hon var allvarligt sjuk.
Samhället tog sitt "ansvar" för barnen på det viset att man auktionerade ut barnen och vinnaren blev den som ville ta hand om barnen för lägsta kostnaden. Jag har dokument som stödjer pappas berättelse om detta. I februari 1931 radades syskonen upp till urval och dom hamnade i flera olika hem för ingen ville/kunde ta han om alla barn
Vad min far mindes av sin ”lyckliga barndom” var auktionen och när prästen hällde de tre skoporna jord på en kista. Farmor dog 1933 och historien med de tre skoporna upprepades så de för alltid fastande i hans minne.
Att kommunens gode man stal företag, fastigheter och alla andra tillgångarna från dödsboet är en historia som jag kanske får anledning att återkomma till. Pappas arv blev en bankbok som hade insättningen 2 öre och några aktier i Folkets Park. Tänk hur annorlunda livet för honom och hans syskon hade blivit om dom hade fått det arv som var deras.
De styvföräldrar han fick behandlade honom illa enligt honom själv. Som sexåring tvingades han sadla hästen och använda den i jordbruket. Han var livrädd för djur och i synnerhet för de stora fyrbenta djuren. Pappa var fåordig om sin uppväxt, jag tror att han kom från en lekfull barnmiljö och tvingades som alltför liten in i ett arbetsliv som inget barn skall behöva uppleva. Fosterföräldrarna ville väl ha betalt på något vis eftersom dom offrat sig att ta han om pappa och en av hans bröder.
Skolan skötte han utmärkt och han fick mycket bra betyg. Som fjortonåring tröttande han slutligen på sina fosterföräldrar, och flyttade ifrån dom.
När han fyllt 18 gick han till prästen för att få flyttbetyg. Flyttbetyg från prästen var ett måste för att få officiellt tillstånd att bosätta sig på annan ort.
Prästen var vänlig nog att skriva ut ett rekommendationsbrev åt pappa, och med detta brev i handen tog han tåget till Stockholm
Nu kan nog var och en tänka sig situationen, 18-åring i Stockolm under kriget hade det inte lätt utan någon som helst skyddsnät. Han hankade sig fram på olika småjobb som springpojke med mera, bodde oftast som inneboende hos släktingar.
En av de händelser jag minns honom berätta var att några män han bodde hos var öppet homosexuella och han flydde från lägenheten. Om de försökte antasta honom, eller om han bara kände sig äcklad vet jag inte så det får vara osagt.
Ett av de tillfälliga jobb hans fick var att sköta omlastning av lik på Norra Station, där drabbades han av difteri och blev inlagd på Sabbatbergs sjukhus för vård.
Som så ofta sker fick han ett gott öga till en yngre dam som vårdade honom där. Har du läst förgående inlägg så kan du säkert gissa vem.
Jag har inga detaljer om hur denna flirt startade, men hon blev senare hans fru och min mamma.
Efter han hade tillfrisknat från sin sjukdom blev an inkallad till det militära. Visserligen var Sverige inte inblandat i kriget, men man försökte hålla en så stor beredskap som möjligt.
Mamma har mer än en gång stolt visat mig ett vykort som pappa skickade till henne från hans tid i armen med texten ”Brev följer, Ali”
Pappa på Skansen 1944 eller 1945
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)