Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar