På väg till frukost kliver jag in i hotellets hiss. Eftersom den är halvfull säger jag lagom högt: Godmorgon! Tystnaden slår emot emot mig, personerna tittar åt all möjlig håll, ja även i taket men svarar inte.
Vid frukostbuffen trängs alla, ingen vänlighet, inga leenden, det gäller enbart att komma först till faten.
Efter att ha återvänt till rummet, packat ihop materialet för dagens jobb blir det hissen ner igen och ett nytt försök: Godmorgon! Genast kommer ett svar från en äldre herre med ett leende: Good morning! De övrig kollar speglar och taket.
Det är inte utan att jag längtar hem till Kalifornien, där man åtmnstone ser sina medmännsikor och har råd med ett leende och lite vänlighet. Trots finanskrisen kan man kosta på sig ett Good morning.
Ofta anklagas amerikaner för att vara ytliga, men hellre det än total tystnad och ignorans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar