Frihet

Naturliga kontakter skaffade man bäst på jobbet, även om det inte var helt smärtfritt. Att snacka jobb och lösa de dagliga uppgifterna var inget problem, privata diskussioner över en kopp kaffe eller en lunch fungerade inte alls. Så snart det närmaste sig raster avbröts mötena och vi åt på separata ställen. Anledningen fick jag lära mig en kväll över en öl.

Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?

Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.

Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.

Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.

Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.

Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.

Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.

Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.

All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!