About 25 years ago three of my friends were imprisoned in the former GDR. For us, having grown up in a free country, we saw no reason to lock them up, but rules were different in the eastern part of Germany.
It all started when one of them, Tina, was on vacation in Hungary and she also took her time to visit the embassy of the western part of Germany. Her question to them was simple; she wanted to find out how she could possibly move from the GDR to West Germany.
The recommendation she got was to return home and fill out an application with her request. She returned by air to Leipzig and was immediately arrested at the airport.
If I recall correctly, she was arrested for currency smuggling. The “currency” was an old German coin she had attached to her necklace. After long and tough interrogations, she was sentenced for 18 months as a political prisoner.
A chain reaction started and two more friends, C1 and C2, were arrested and imprisoned for political reasons. C1 did know about Tina’s desire to move, but she did not report it to the authorities, which was enough to put her behind bars.
C2 was in possession of a German translation of the Helsinki Agreement. The agreement was signed by the GDR, but to possess a copy was not allowed.
Tina had almost finished serving her time when West Germany finally paid a lot of money for her release. My wife and I had the opportunity to meet her after her release in Hamburg. I think it was Easter 1986 or 1987. It was a fantastic reunion and very touching to listen to her story.
Unfortunately we lost contact, perhaps because we moved around the world, and to search for Tina was difficult as her family name is very common in Germany. I searched on the web and did other research, but without any result.
A few days ago I received a comment on this blog (not published) and after some brief emails back and forth, I realized Tina had found me due to this blog.
Unexpected, but what a great surprise! Hopefully, we can get in contact with the other two girls as well.
For the time being, I am not sure if Tina is willing to share her story, but if so, I will do my very best to publish it in English.
Visar inlägg med etikett Tyskland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tyskland. Visa alla inlägg
måndag 20 september 2010
måndag 2 november 2009
Frihet
Naturliga kontakter skaffade man bäst på jobbet, även om det inte var helt smärtfritt. Att snacka jobb och lösa de dagliga uppgifterna var inget problem, privata diskussioner över en kopp kaffe eller en lunch fungerade inte alls. Så snart det närmaste sig raster avbröts mötena och vi åt på separata ställen. Anledningen fick jag lära mig en kväll över en öl.
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
tisdag 20 oktober 2009
Flera resor
Den först resan följdes av flera. Eftersom ingen begrep svenska och kunskapen i engelska i princip var obefintlig bland lokalbefolkningen, förbättrades min tyska i snabb takt.
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
onsdag 7 oktober 2009
Första resan
Våren 1981 reste jag för första gången till DDR. Enligt kontraktet skulle vi överlämna en viss del dokumentation och jag var delaktig i att ta fram denna. Viss del förresten, hela anläggningen skulle dokumenteras i 12 ex, det hade tagit oss månader att ta fram denna, volymen fyllde en mindre lastbil. Tillsammans med en arbetskompis som hade varit ett flertal gånger i landet åkte vi söderut från Stockholm en söndagsmiddag.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
torsdag 17 september 2009
Nutidshistoria
I dessa dagar är det ganska precis tjugo år sedan de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig eskalerades till massdemonstrationer som skakade Östtyskland i grunden.
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
söndag 15 februari 2009
Fasching
Nä jag menar vare sig mode eller Stockholms bästa jazzklubb, utan det handlar om Karnevalen.
Tyskarna beskylls ofta för att vara tråkiga, allvarliga och arbetsamma. Det må var hänt, men åtminstone den södra, katolska delen (den del som Sverige inte lyckades göra protestantiskt under det 30-åriga kriget) slår sig lösa sådär en vecka om året.
Då menar jag verkligen att dom slår sig lösa.
Det är en katolsk tradition, mest känd är karnevalen i Rio, men den tyska går inte heller av för hackor.
Upptakten är alltid året innan. Den 11 November klockan 11.11 skall den skålas in och sedan pågår planeringen till Februari.
Den första festdagen är Weiberfastnacht som i år är den 19 februari. Damerna i dessa områden är relativt beskedliga 364 dagar om året, men denna dag är det förenat med viss fara att vara man. För det första, bär man slips ska man iskallt räkna med att den blir avklippt eller avskuren. I bästa fall. Tro mig, jag vet. Vidare kan man bli kidnappad av vilken kvinna som helst, indragen i en kneipe och tvingas underhålla en eller flera damer med dricka. Det är bara att betala räkningen och se glad ut. Som plåster på såret kan man räkna med att damerna som blivit bjudna får betala tillbaka i en eller annan form. Allt är tillåtet.
Sedan följer en festlig helg med partyn och fester överallt.
Höjdpunkten är Rosenmontag med karnevalståg och inte en strupe är torr. På 80-talet när jag hade ett tyskt stor välkänt företag som kund hade dom TVÅNGSSEMESTER för sina anställda den dagen. Dom ville inte ha olyckor på jobbet och erfarenhetsmässigt fanns det ingen som var nykter den dagen. Inte ens bland cheferna.
Här ett litet klipp från karnevalståget i Mainz, en av karnevalens högborgar. Ett annat känt område är Köln.
Festen fortsätter med alla möjlig upptåg på Faschingdienstag och avslutas på Archermittwoch. Traditionen är att på den onsdagen går man i kyrkan och biktar sig, därmed blir alla synderna under faschingen förlåtna. Sedan gäller det att ladda upp i 360 dagar för en ny vända.
Första gången jag upplevde Fasching var i gamla Östtyskland, inte för att det var speciellt katolskt men det gav folk en anledning att festa. Inte ens en socialistisk regim kunde hindra folk från att ha kul.
Kostymerna som damerna använde lämnade inte så mycket över till fantasin, men jag minns inte att det förekom våld eller bråk, däremot hände det att en eller annan person fick ta sig krypande fram med sinnena fulla med bruk, om man säger.
Något år senare hamnade jag på Frankfurts flygplats och förundrades över att incheckningsdamerna hade illrött eller illgrönt hår i sin uniform. När jag sedan stötte på två patrullerande poliser med lösnäsor insåg jag att det var karneval.
Sedan dess har varit med i flera tyska karnevaler. Det är alltid roande och samtidigt förundrande att se dessa personer som normalt är formella och artiga slå sig lösa på ett sett som vi svenskar knappast klarar på midsommar.
Den tyska humpa-humpa musiken passar utmärkt till drickande och festande, texterna är ibland av den milt sagt oanständiga sorten, men det bekommer vare sig vuxna eller ungdomar något.
Vad sägs om denna festlåt? Det handlar om en flicka, Joana som har ett aktivt, vidlyftigt och variationsrikt sexliv. Såpass att killen i låtens text blir generad.
Observera att publiken, gammal som ung muntert vrålar: Joana, du geile Sau, vilket ordagrant betyder: Din kåta sugga.
Denna företeelse tror jag inte vore möjlig i Sverige och definitivt inte i USA.
Se till att boka din resa och besök Tyskland under Fasching-tiden.
Ett B alternativ är att deltaga i den tyska communityn här som har ordnar festerna för Fasching. I går kväll var kostymtemat "Reeperbahn".
Nej jag publicerar inga bilder. LOL
Tyskarna beskylls ofta för att vara tråkiga, allvarliga och arbetsamma. Det må var hänt, men åtminstone den södra, katolska delen (den del som Sverige inte lyckades göra protestantiskt under det 30-åriga kriget) slår sig lösa sådär en vecka om året.
Då menar jag verkligen att dom slår sig lösa.
Det är en katolsk tradition, mest känd är karnevalen i Rio, men den tyska går inte heller av för hackor.
Upptakten är alltid året innan. Den 11 November klockan 11.11 skall den skålas in och sedan pågår planeringen till Februari.
Den första festdagen är Weiberfastnacht som i år är den 19 februari. Damerna i dessa områden är relativt beskedliga 364 dagar om året, men denna dag är det förenat med viss fara att vara man. För det första, bär man slips ska man iskallt räkna med att den blir avklippt eller avskuren. I bästa fall. Tro mig, jag vet. Vidare kan man bli kidnappad av vilken kvinna som helst, indragen i en kneipe och tvingas underhålla en eller flera damer med dricka. Det är bara att betala räkningen och se glad ut. Som plåster på såret kan man räkna med att damerna som blivit bjudna får betala tillbaka i en eller annan form. Allt är tillåtet.
Sedan följer en festlig helg med partyn och fester överallt.
Höjdpunkten är Rosenmontag med karnevalståg och inte en strupe är torr. På 80-talet när jag hade ett tyskt stor välkänt företag som kund hade dom TVÅNGSSEMESTER för sina anställda den dagen. Dom ville inte ha olyckor på jobbet och erfarenhetsmässigt fanns det ingen som var nykter den dagen. Inte ens bland cheferna.
Här ett litet klipp från karnevalståget i Mainz, en av karnevalens högborgar. Ett annat känt område är Köln.
Festen fortsätter med alla möjlig upptåg på Faschingdienstag och avslutas på Archermittwoch. Traditionen är att på den onsdagen går man i kyrkan och biktar sig, därmed blir alla synderna under faschingen förlåtna. Sedan gäller det att ladda upp i 360 dagar för en ny vända.
Första gången jag upplevde Fasching var i gamla Östtyskland, inte för att det var speciellt katolskt men det gav folk en anledning att festa. Inte ens en socialistisk regim kunde hindra folk från att ha kul.
Kostymerna som damerna använde lämnade inte så mycket över till fantasin, men jag minns inte att det förekom våld eller bråk, däremot hände det att en eller annan person fick ta sig krypande fram med sinnena fulla med bruk, om man säger.
Något år senare hamnade jag på Frankfurts flygplats och förundrades över att incheckningsdamerna hade illrött eller illgrönt hår i sin uniform. När jag sedan stötte på två patrullerande poliser med lösnäsor insåg jag att det var karneval.
Sedan dess har varit med i flera tyska karnevaler. Det är alltid roande och samtidigt förundrande att se dessa personer som normalt är formella och artiga slå sig lösa på ett sett som vi svenskar knappast klarar på midsommar.
Den tyska humpa-humpa musiken passar utmärkt till drickande och festande, texterna är ibland av den milt sagt oanständiga sorten, men det bekommer vare sig vuxna eller ungdomar något.
Vad sägs om denna festlåt? Det handlar om en flicka, Joana som har ett aktivt, vidlyftigt och variationsrikt sexliv. Såpass att killen i låtens text blir generad.
Observera att publiken, gammal som ung muntert vrålar: Joana, du geile Sau, vilket ordagrant betyder: Din kåta sugga.
Denna företeelse tror jag inte vore möjlig i Sverige och definitivt inte i USA.
Se till att boka din resa och besök Tyskland under Fasching-tiden.
Ett B alternativ är att deltaga i den tyska communityn här som har ordnar festerna för Fasching. I går kväll var kostymtemat "Reeperbahn".
Nej jag publicerar inga bilder. LOL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)