Denna högtid har religiös bakgrund, vilket även amerikanare inser, men man hävdar att den förändrats och är numera sekulär.
Det får vara hur det vill med den saken, vi ser fram emot några extra dagare ledighet och avkoppling.

Sedan 1863 har man firat Thanksgiving den sista torsdagen i november med undantag av åren 1939 och 1940. FDR (Presidenten Roosevelt) beslutade att den skulle firas den tredje torsdagen i stället men massiva protester fick honom att ändra tillbaka efter två år.
Hans motiv var att förlänga julhandeln en vecka (den startar fredagen efter) i ett försök att få igång ekonomin som gick på lågvarv.

För oss är detta 11: gången vi firar denna högtid, förutom första året som vi firade ensamma har vi varit inbjudna de andra åren hos amerikanska familjer.
Att bli hembjuden till någon på middag, är stort i USA. Att bli hembjuden på Thanksgiving är ännu större.
I Sverige och Tyskland är det fullt normalt att bli hembjuden, medans här är det en stor ära och något att vara stolt över.

Detta året blir annorlunda. Vi åker upp till våran lägenhet i Mammoth Lakes för att åka skidor och koppla av. En Thanksgiving är otänkbar utan kalkon, lika svårt som att fira jul utan en julskinka.
Det tar drygt fyra timmar att helsteka en kalkon, dessa fyra timmar är vi hellre i skidbacken och köper därför en färdig rökt fågel som värmes och trancheras.

Potatismos, grönsaker, sås, sallad och bröd är givna tillbehör liksom en flaska Pinot Noir från Russian Valley.

Efterrätten som skall vara pumpkin pie har aldrig varit min favorit, och nu vet jag också varför!




Nä det får bli den en cognac framför kaminen istället, eller kanske en Kallvadå?

Lite mer bilder från Mammoth Lakes

Skidområdet används sommartid av mountainbikers, men om man håller sig undan deras spår så får man klart för sig att liftarna (förutom gondolen) är avstängda i avvaktan på snö.



Konstruktionen som syns på vänstersidan är en lift för nybörjarna. Bara att ställa sig på transportbandet med skidorna och sakta förflyttas till högre höjder!

Trots högsommar ligger lite snö kvar på sina ställen. Gondolen som syns om man tittar noga, tar oss upp till 3.369 meters höjd. Bilden tagen från Deadman Pass



Utsikten från toppen är helt klart vidunderlig



Naturligtvis struntar hunden totalt i utsikten, det finns ju snö kvar att kyla ned sig med. Att snön är grådaskig spelar ingen roll, det är kylan han njuter av



Snö förresten, så här såg det ut i vintras när Sandy satt på stolpen som höjdmarkeringar och vägvisare sitter på.



Den där stolpen är drygt sex meter hög och sommarbilden ger en något annorlunda vy



Ett snödjup bestående av sådär fem meter packad snö kräver ett antal fler meter räknat i snöfall. Runt tio meter snö brukar ramla ned i området varje säsong

Deadman Pass
Att ta sig upp till Deadman Pass är faktiskt möjligt och tillåtet med bil. Två stora diagonalt placerade gropar mellan två träd gör att vi inte vågar riskera bilen, utan vi börjar vandringen 10 km uppåt, delvis i branta backar.
Utsikten förbättras vartefter vi går



Toppen ligger på omkring 3000 meter och strax norr om toppen ligger det berömda passet. En smal stig med relativt branta sidor. Naturligtvis finns det en legend om detta passet. Hela området kryllar av mer eller mindre kittlande historik.



Efter nära 20 km grusväg var Timmy alldeles slut, han slängde sig i bäcken för att hitta kyla för sina tassar. Tyvärr blev tassarna så ömma och illa åtgångna att inte kunde gå med oss nästa dag till



Rainbow Falls

För att komma dit måste man för det första åka buss en slingrig, backig väg en halvtimme. Privatbilar släpps bara in om man har campingtillstånd i området.
Vi hoppade av i närheten av Devils postpile, en väldigt märklig klippformation som bildats av vulkanen.





Dessa pelare som har bildats av vulkanlava och gynnsam avkylning rasar sönder ibland av jordbävningar och andra naturliga orsaker, så det är absolut inte tillåtet att klättra i området.

Uppifrån kan man se hur profilen ser ut för dessa pelare. De flesta var sexkantiga, men jag kunde hitta några andra få varianter också. Någon slags kemi styr antagligen formen



Från denna intressanta klippa är det några kilometers lätt vandring till Rainbow Falls. En bit in på stigen har skogen brunnit ned för 17 år sedan. Man har inte planterat ny skog utan låter naturen ha sin gång.




Det ser spöklikt ut med de avbrunna trädstammarna, men det gröna som kommer fram ger ett hopp om framtiden. Nästa generation kanske får se lite nya träd.

Vattenfallet är drygt 30 meter högt och var faktisk väldig imponerande och värt en ansträngande vandring. Bilden är tagen nedifrån och kameran blev ganska nedstänkt trots behörigt avstånd. Vattnet i forsen var kallt och gott. Vattenflaskorna fick sig en riktig påfyllning




På bilden uppifrån kommer förklaringen till nmanen på vattenfallet. Runt lunchtid är det möjligt att se regnbågen vid bra väder.



Lite längre medströms finns ett mindre vattenfall



Även om det inte syns på bilden var det faktiskt några som vågade sig på ett bad bland stenar och vatten. Men lämpliga badskor kanske vi vågar nästa gång

Semestertider

Eftersom några kommande familjehögtider både kräver semesterdagar och ett antal dollar blev årets USA-ledighet en lågbudget resa.
Vi äger numera en liten bostad i skidorten Mammoth Lakes och för första gången blev det alltså några sommardagar i området.
Ärligt måste jag säga att jag var skeptisk till vad sommaren kunde erbjuda där, men blev väldigt positivt överraskad.

På vägen upp hade vi tänkt stanna till vid Manzanar. Det är numera en nationalpark som återger det skamliga i att USA spärrade in 110.000 personer med japanskt ursprung efter attacken på Pearl Harbor.
Termometern i bilen visade 43 C i skuggan och eftersom vi hade hunden med oss ville vi inte plåga honom med den värmen. Besöket får bli en annan gång.

Intressant är dock att USA gjort området till en plats att minnas oförrätter medan man i Sverige fortfarande tiger med inspärrningen av oliktänkande under andra världskriget. Främst var det män med kommunistiska ideal som förlorade sin frihet i arbetsläger.

Mammoth Lakes är alltså ett gammalt vulkanområde och dessa historiska aktiviteter är fortfarande märkbara. Det finns gott om sprickor där svaveldoftande gaser pyser fram och även CO2 finns på vissa ställen med för höga halter.

Huvudsakligen vandrade vi längs de leder som finns bland markerade, och dammiga och trötta landade vi sena eftermiddagar vid poolen med en kall öl i näven.

Första dagen besöktes området kring Lake Mary. När vi körde in på skogsvägen undrade Marion om det kan finnas björnar i området. Fem sekunder senare lufsar en ordentligt stor nalle fram ur en glänta, men tyvärr han vi inte få fram kameran.






Som ni kan se låg det fortfarande kvar snö på topparna till vår hunds stora glädje. Han både lekte i och försökte äta snön förutom att han kylde ned sina varma tassar.

I området finns också en gammal guldgruva som faktiskt var i bruk ända fram till 1938.

Fascinerande att ströva omkring bland dessa husrester och skrotprylar.





En bit bort i detta natursköna område ligger Horseshoe lake. I den sjön är badning tillåten, men betänka att vattnet är smält snö. Ordentligt kallt alltså trots 30 grader i luften. Skogen på bilden har inte brunnit och inte heller har den förgiftats av mänsklig hand. Teorin är att en jordbävning öppnade en ficka med CO2 gas från vulkanen och de höga halterna dödade träden. Något att tänka på i samband med växthuseffekten.





Nästa dag kollade vi upp dom berömda Inyo Craters som finns på cirka 2500 meters höjd. Dom två första var lätta att hitta och skrämmande djupa. Varför vattnet i den ena är turkost är okänt för mig.



Nyfikna som vi är skulle vi på toppen av Deer Moutain. Sista biten var mycket brant, vulkansanden ger dåligt fäste och resulterar i en del rutschande.
Faktiskt klara hunden det bäst, han lägger sig en bit upp och tittar på oss som kämpar med damm och sand. När jag väl kommer upp till honom blir han glad och ramlar nästan bakåt. Jag får tag i hans halsband och upptäcker den tredje kratern. Där Timmy legat är det ett brant stup på minst trettio meter! Bara att blunda och kana ned på baken i det dammiga gruset. Jag vågade inte stanna för att ta något kort
Den tredje kratern syns på den översta bilden i det nedre vänstra hörnet Undrar om jag någonsin vågar mig upp igen till bergets topp.

Enligt denna sida hände det senaste utbrottet från vulkanen för cirka 600 år sedan. Jag undrar hur indianerna uppfattades denna skrämmande händelse.

Dagen fick avslutas med 4WD körning i skogen. Allt lagligt och det var på mer än ett ställe som jag fick koppla in lågväxeln. Diffspärrarna behövde jag aldrig.

Goodbye God, I'm going to Bodie

Strax norr om Mammoth Lakes finns spökstaden Bodie som fick bli dagens mål för att vila upp benen lite.

Från HW395 har man en fantastisk utsikt över Mono Lake.


Mark Twain gör en fantastisk beskriving av sjön och dess omgivningar i boken Roughing It (Slita hund heter boken på svenska) På nätet finns delar återgivna av boken
Mark Twain var alltså i området när staden hade Bodie hade sin storhetstid med 10 000 invånare.

Det finns massor av information om Bodie både i bokform och på nätet, men några egna bilder delar jag gärna med mig.






Fascinerande att lära sig om en stads uppgång och fall. Bara tanken på att så många tusen kunde leva mitt ute i ingenting och att några kunde fixa hela försörjningsproblematiken.
Minst en skola fanns liksom några kyrkor. Alla saloonerna (65 stycken) och bordellerna visar väl lite var arbetarna spenderade sina surt förvärvade guldinkomster.

Svenskar har det funnits på många ställen i Kalifornien. Det finns en kyrkogård strax utanför Bodie och även fast det inte fanns många stenar med läsbar skrift, hittade jag två med ursvenska namn.




Till slut är det ganska skönt att slappa i skuggan lite....