Livet på Brunstad

Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.


Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.

Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.




På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.

På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?

Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik


Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.

På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.

Är jag ute och cyklar?

Frågan är berättigad för den senaste tiden har jag varit aktiv på cykeln. För lite drygt två månader sedan flyttades min arbetsplats närmare mitt boende. En ide’ om att kunna cykla till jobbet dök upp. Efter att ha mätt upp avståndet mellan bostad och arbetsplats kom besvikelsen, det var 16 km ungefär det dubbla mot vad jag ansåg vara rimligt cykelavstånd.
En lördag eftermiddag gjorde jag i alla fall en rekogniseringsrunda, främst för att kolla trafiken och hitta lämpligaste färdväg. Turen tog nästan en timme inklusive felkörningar och letande men slutsatsen blev: Jag gör ett försök några veckor så får vi se om det håller.

Till min mina arbetskamraters stora förvåning dök jag upp på kontoret den 11 April iförd cykelbrallor av sexig sort, hjälm, en slags självlysande tröja och med laptopen.i en ryggsäck. Ja ryggsäcken innehöll också ombyteskläder mer anpaasde till jobbet, det gäller ju att inte provosera för mycket när man är svensk på en amerikansk arbetsplats.
Det tog inte många dagar förrän frågorna dök upp på kafferasterna. Hur långt cyklar du? Hur gör man? Hur mycket träning behöver innan osv. Bakgrunden till frågorna är inte enbart bensinpriset utan ett intresse för motion. Ni svenskar med alla fördomar om amerikanarna borde skaffa en mer nyanserad bild.

Nu nästan två månader senare inser jag att det går alldeles utmärkt att cykla 16 km enkel väg till jobbet. Nu gör jag det tre dagar i veckan och det är fortfarande kul.
För att hålla lite koll mitt cyklande använder jag en liten cykelcomputer som mäter tid, sträcka och fart. Det ger mig en bild av hur min kondition förbättras och det är ganska kul att tävla med sig själv. I början tog det nära 44 minuter att ta sig till jobbet och nu strax under 32 minuter. Nä det är ingen racerfart, men enligt computern är det 29.97 km/h i genomsnitt. Sträckan är en blandning av både cykelvägar (jo det finns) och vanliga vägar. Fem trafikljus vilka respekteras till 100% och ett otal av stoppskyltar som passeras med sk Hollywoodstopp. I bästa fall.

Det är mycket som är annorlunda med att cykla jämfört med att åka bil. Det som slog mig först är hur mycket folk som rör sig på de vägar som inte har biltrafik. Det är folk på inliners, det är joggare med barnvagn, det är vanliga joggare och folk med hundar. Dessutom möts man oftast av ett leende och ett ”Good morning”. Glada positiva människor som signalerar vänlighet. Tro det eller ej, men numera möter jag också 10-15 personer varje morgon på cykel med ryggsäck vilket jag tolkar som att dom använder cykeln som transportmedel. Det är betydligt fler som motionerar på cyklar. Alla hälsar på varandra med en liten nick eller vinkning.

Vad hände då på jobbet? Jo, flera har kommit fram till att dom kan cykla till jobbet, numera är vi tre stycken och en fjärde har just köpt sig en cykel. Det är inte så dåligt, vi är i allafall bara 50 stycken på kontoret. Företaget som hyr ut lokalen till oss har satt upp ett cykelställ. We burn calories not fuel!

Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.

Tegnérgatan 27

Vid ett besök i Stockholm promenerade jag runt på Norrmalm och Vasastan. Plötsligt stötte jag på Kammakargatan och kunde inte låta bli att söka upp nummer 27, vilket var platsen för Smithvännernas söndagsmöten i många år.
Något förvånad tycks drygt 30 år nästan ha gått området förbi, allt gick att känna igen.
Gatuporten lyckades jag med lite tur komma igenom, det är en bred gång genom gatuhuset, så bred att en liten bil kan ta sig igenom. Jag vill minnas att det vid något tillfälle stod någon bil parkerad på innegården.
En trapp upp över gården låg NTO-salen och trappan kändes väl igen. Hur många gånger har jag lekt i den?
Självklart kom jag inte in i salen, men det behövdes inte, minnesbilderna kom fram från långt bak i hjärnan.
När man kom in genom dörren fanns rakt fram ett stort utrymme för att hänga av kläderna. Till vänster fanns en smal gång som ledde till de två toaletterna och det minimala köket. Där fanns också ett slags bibliotek, ändlösa bokhyllor med glasdörrar och ett antal läsbord. Nyfiken på böcker som jag var kunde jag inte låta bli att bläddra i dom ibland, det var nämligen ett rum som användes av sprituisterna och literaturen var deras. Så fort det upptäcktes vad jag gjorde blev jag ifråntagen böckerna och skarpt tillsagd att låta bli dom. När jag frågade varför kom det mörka hoteleser om att jag skulle akta mig för den sortens litteratur och föreningar. Jag fick veta att dom samtalar med andar, sysslade med magi och det skulle man inte hålla på med. Spännande och otäckt som jag fortfarande minns det.
Till höger från den yttre dörren låg så lokalen för våra möten. Längst fram fanns ett litet podium med ett piano och där satt också den lilla gruppen musiker som ackompanjerade sångerna. En tid för länge sedan satt mamma också där och även min mellersta bror var också en flitig deltagare i musikgruppen. Själv spelade jag mandolin där en tid. En av fördelarna var att man fick god överblick av församlingen och kunde följa händelserna bättre från den upphöjda positionen
De enkla trästolarna i salen var uppradade och klädda med ett rött randigt plastmaterial. Perfekt att rita på med kulspetspenna under de långtråkiga samlingarna. Mer än en gång blev åthutad för dessa mina tilltag, som barn gällde det att få tiden att gå.

Vi barn ansåg tiden före och efter mötena vara de bästa. Då fick vi tid för lite snack och någon kortare lek. Sångerna gick väl också an, men sedan var det urbota trist att sitta stilla utan att ha något att göra. Halvlyssnande på det stadiga mässande och en förgäves väntan på att något utöver det vanligt skulle ske.
Proceduren var det samma, med några sånger för att samla folket, lite bön och sång igen innan huvudtalaren drog igång. Oftast var det Ekholt som började och drog upp kvällens tema och sedan fyllde den ena efter den andra på och förklarade sig helt överrens med förgående talare.
Rangordning på talarna berodde på deras status i församlingen och varje förändring i ordning var en mindre sensation. Det hände faktiskt att Ekholt bad någon annan hålla inledningstalet, om detta var uppgjort innan eller om det var spontant vet jag inte.
Givetvis var det enbart män som höll inledningen, kvinnor var lägre i rangordningen och hade sällan någon predikan utan oftast bara några ord där dom bekräftade vad som redan sagts.
Typiskt var kvinnorna klädda i tråkiga gammaldags kläder, lång kjol eller klänning som gick ned över knäet, någon slags långärmad blus och ett huckle eller sjal över håret. ”Färgerna” som var godkända var väldigt neutrala och skulle inte sticka ut. Mörkblått, vitt, brunt och grått var typiska ”färger” Glöm också bort det som kallas märkeskläder.
Kvinnorna brukade börja med att tacka och prisa Gud för det som redans sagts och sedan, (helst med gråten i halsen) berätta hur tacksamma dom var att få tillhöra församlingenen.
Till sist var det barnens tur och med lite lock och pock var vi några som blygt citerade något bibelord och sa någon kort mening i sammanhanget.

Relativt nyligen, i samband med min mors begravning träffade jag paret Ekholt och jag blev påmind om hur jag en gång hade hittat ett bibelord och läst upp det inför församlingen.
Jag hade hittat något i Jobs bok som jag tyckte var bra ”Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är".
Faktiskt kunde jag minnas händelsen och eftersom alla närvarande brast ut i skratt blev jag väldigt generad.

En stor grupp i församlingen var äldre ensamstående kvinnor, inte vet jag vad som lockade dom men helt klart var att dessa tillsammans med pappa var dom som finansierade verksamheten.
I nästa inlägg skall jag berätta vad jag minns av dom snälla tanterna och när en av dom, Gerda Andersson ställde till med en efterlängtad överraskning på ett möte.

Hård barnuppfostran fortsättning

Mitt inlägg om hård barnuppfostran gav några reaktioner, både från sidan som förringar och förnekar och de som känner igen sig i det jag skrev.
Det jag har skrivit om är mina egna upplevelser som jag sett och hört. Platserna och familjerna varierar lite, men huvudsakligen vistades eller besökte jag familjer i Stockholm, Fredrikstad, Oslo, Tönsberg och självklart på Brunstad.

Med all säkerhet har regelverket och praxis varierat inom SVs olika församlingar och inom familjer. Helt säkert har inte all form av barnaga såsom brutal barnuppfostran varit sanktionerad av Smiths Venner. Vissa berättelser som når mig är av sådan art att jag kan inte ta in att de är sanna. Är de trots allt sanna är jag övertygad om att ingen inom SV, vare sig idag eller tidigare skulle försvara händelserna. Det jag känner till och berättar om håller sig inom vad man brukar kalla barnaga.
Helt säkert är också att det fanns föredömliga familjer inom SV där hård bestraffning aldrig förekom. I det ger jag mina kritiker rätt.
En organisation kan självklart inte vara ansvarig för en enskild medlems gärningar, men en organsiation skall och måste ta ansvar för det budskap man förmedlar. Uppenbarligen är SVs lära idag att inte aga sina barn, vilket jag applåderar. Men inte visar man någon ansats till att förmedla den förändringen. Istället gör man sken av att det alltid har varit på det viset i församlingen. Det finns alltför många vuxna idag som minns hur det egentligen var. Fortfarande skyddas utövarna istället för offren.

Att hård uppfostran förekom säger någon, är och var inte SVs fel, det var normalt och vanligt i samhället för några dekader sedan. Men all säkerhet stämmer också det. Men det får inte förnekas att flera bröder i församlingen hotade sina barn: Din vilja sitter i björkriset!. Inte heller kan det förnekas att det predikades från talarstolen: Den man älskar den tuktar man. Läs agar man.
Det gjordes alltför lite för att skydda barnen mot denna prygel och jag förundrar mig över hur de vuxna med vettet i behåll kunde leva med att se och höra hur barn agades utan att öppna munnen i protest.

En intressant sak är att det också klart och tydligt det sades att man inte skulle slå sina barn när man var arg eller vred. Egentligen ett klokt råd som på sätt och vis gav en märklig effekt.
Ett barn som får prygel av en vred person får förmodligen mer och hårdare stryk än avsiktligen men det var inte hela poången. Inom Smiths Vänner ansågs det vara en synd att bli arg.
En person som ilsknade till fick genast gliringar typ; Har du inte seger över vreden? Underförstått, man skulle kunna kontrollera sig själv och ha seger över den "synden". Lite kontroversiell tolkning eftersom Jesus en gång ansågs ha blivit vred. (och som bekant syndade han aldrig)

De personer som hade koll på sig själva slog inte barnen i vredesmod. Istället väntade perosnen en stund tills han eller hon lugnat ner sig.
Låter bra va? Eftersom jag är en människa kan jag föreställa mig situationer där jag skulle kunna tappa kontrollen och ge ett barn en örfil eller en dask på baken i ren ilska. Inte alls rätt, men mänskligt. Att däremot vänta tills jag lugnat ned mig och sedan genomföra en prygling skulle jag inte klara. Det gränsar för mig till sadism.

De barn som agades inom Smiths vänner, sades bli agade av kärlek och för att föräldrarna älskade dom. Om detta hanterande kan kallas kärlek önskar jag mig verkligen inga fiender. Jag hoppas innerligen att inget barn var hatat av sina föräldrar, för hur kunde ett sådant barn bli behandlat av sina föräldrar?

Smiths venners tro (liksom många andra religiösa) är att det kommer en räkenskapsdag någon gång i framtiden. Själv är jag inte lika övertygad utan ser gärna att barnmisshandel bestraffas här på jorden. Dock hoppas jag verkligen att en räkenskapsdag kommer, annars kommer alltför många barnmisshandlare gå fria.
Kommer den dagen så är jag övertygad om att det inte bara skall dömas endast för vad dessa gjorde utan också för vad de passiva medlöparna INTE gjorde.

Organisationen Smiths Venner borde ta tillfället att rensa upp i de gamla synderna och sedan gå vidare i livet med ett rent samvete. Det skulle övertyga mig och kanske några andra om att det finns vilja till uppriktighet och ärlighet. I de flesta kretsar respekteras erkännanden av gjorda fel och ingen sparkar på någon som ligger.

Hård barnuppfostran?

Som jag tidigare berättat har Smiths Venner förändrat sin hemsida och gjort den mer informativ. Kul är att man numera också använder den för att kommentera artiklar som man anser angriper deras sektliknande församling.




Nyligen hittade jag en artikel där Harald Kronstad gör sken av att barnaga är något främmande för SV. Bakgrunden är en artikel skriven i Aftenposten där den norske barnombudsmannen önskar få förtroendet att fortsätta sin tjönst i fyra år till för att fullfölja en del saker han startat.
Viktigast anser han tydligen kampen mot hård barnuppfostran vara. Han vill göra en turne till de olika religiösa församlingarna där bland annat Smiths Venner och Jehovas Vittnen pekas ut. Barnombudsmannen Reidar Hjermann säger ”Jeg vil rett og slett røke dem ut, få dem til å ta avstand fra all avstraffelse, ned til klyping og lugging”

Den gode Harald Kronstad hävdar i sin artikel att detta har man jobbat med inom SV sedan en längre tid, ja i flera årtionden har kampen pågått. Åven om han därmed indirekt erkänner att problemet har förekommit inom SV, finns inte minsta tillstymmelse till erkännande hur felaktigt man tidigare har undervisat sina medlemmar.
Inte med ett ord nämner han alla dessa barn som växte upp i SV, hur dom agades med björkris, käppar, skärp, örfilar och andra tillhyggen. Allt enligt ett lösryckt bibelcitat typ: Den han älskar, den agar han. Eller lite mer brutalare skulle man ”böja barnens vilja i Jesu namn”

Harald Kronstad känner sig i stället hårt angripen eftersom hans församling nämns som en av de religiösa grupperingarna som barnombudsmannen vill besöka.

Nu råkar denna Harald från Smiths Venner vara ganska så jämngammal med mig, jag tror mig till och med ha ett svagt minne av honom som person. Med andra ord växte han upp under samma tidpunkt och borde ha samma eller liknande upplevelser som jag. Hur han kan förtränga och förneka minnesbilderna av hur det var att växa upp inom SV är för mig en gåta.

Harald:

• Hur kan du glömma de ledande brödernas från sin upphöjda position predikande om hur nyttigt barnaga var?
• Hur kan du glömma de rekommenderade 15 slagen på baken? Inte i ansiktet av logiska skäl
• Hur kan du glömma de höga barnskrik och den barngråt som hördes från tält och husvagnar på Brunstad?
• Hur kan du glömma dessa barn som drogs in skogen för att minska insynen i misshandeln?
• Hur kan du glömma de ledsna föräldrarna (eftertankens kranka blekhet) som utförde dessa gärningar efter påtryckningar av de ledande i församlingen?
• Hur kan du glömma blicken på de barn som skickades ut i skogen för att skära till björkriset som dom sedan skulle agas med?
• Har du glömt att när Sverige diskuterade att införa förbud mot barnaga, stod ledande bröder inom SV upp och uppmanade föräldrarna i Sverige till lagbrott?
• Har du glömt den pappa (en fd SV) som blev dömd till fängelse för barnaga i Norge? Han hävdade att aga sina barn var exakt vad han lärt sig inom SV.

Det är fullt möjligt att det inte längre predikas barnaga inom SV, men ska verkligen en sådan utveckling ta mer än 20 år? Om jag minns rätt så infördes totalförbud mot barnaga i Norge 1987. Det Harald möjligen säger är att det har tagit SV 20 år att implementera den lagen i SV’s lära.

Inte är det barnombudsmannen som är efter, det är SV som är långt efter den civiliserade världen.
Nu bjuder Harald till slut in Barnombudsmannen på besök, och det är naturligtvis positivt och borde ske öppet där han kan prata med vilka barn han vill ensam. Allt annat skulle bara öka misstänksamheten mot SV’s barnuppfostran och ge ett sken at styrd information.

Artikeln i Aftenposten

Den upprörde Haralds Kronstads kommentar

Slo barna i Guds navn

Klass 9F

Att rota i gamla fotografier är oftast ganska kul. Det väcker minnen, de flesta positiva sådana, men ibland också en och annan negativ känsla.

När jag sensat var i Stockholm fick jag tillfälle att träffa en vän från skoltiden, ja faktiskt känner vi varandra sedan lekskolan.
Hon hade i en låda ett klassfoto från min nionde klass, och faktiskt väcker det blandade känslor. Tack Anki för att jag fick låna det av dig!

Tiden från högstadiet väcker nästan inga positiva minnen hos mig, men jag kan inte heller låta bli att le igenkännande åt kortet nedan.
Det är en kul bekräftelse på hur vi inom Smithe Venner uppfostrades för att skilja oss ifrån de världsliga personerna.

Om du klickar på kortet så blir det större och du kan med lätthet se vad jag menar. Tiläggas kan att jag redan i denna ålder försökte tänja gränserna inom församlingen, praktiskt menar jag att min hårlängd var längre än gängse standard.
Nu var det i och för sig inte bara håret som skiljde oss ut, kläderna var ännu mer visuellt, men det syns tyvärr inte på dessa kort.



Idag då? Jo min hårlängd är lika kort, men det är ett frivilligt val. Ett antal årsringar har lagt till på utsidan, insidan är fortfarande lika ung och ifrågasättande med samma glimt i ögonen.
Elaka personer säger att jag på kortet är ung och vacker, medans jag nuförtiden bara är ”och”

Kuriosa, Rektorn och alla eleveri klassen kunde vi komma ihåg, men vår föreståndare kom vare sig Anki eller jag ihåg. Ingen lärare orkade med klassen någon längre tid

Glädjande

Det finns en glädjande nyhet på smithvännernas officiella hemsida!.Häromdagen såg jag att man anger man sitt officiella medlemstal till cirka 30.000 istället för de tidigare 35.000 En minskning på nära 15% alltså.

Orsaken till denna minskning vet inte jag, men en gissning skulle kunna vara att barnafödandet minskar, vilket innebär att rekryteringsbasen för nya medlemmar också blir mindre. Numera är det accpetablet ”att dra på en kondom på löken” inom äktenskapet och därmed minskar den organiska tillväxten.

Personligen tycker jag det är positivt att antalet medlemmar minskar, men därmed finns det också en riskfaktor. Nämligen den att församlingen ger sig ut på jakt för att ragga nya "förtappade själar" till sin verksamhet, och det finns tecken på att det är just vad som pågår.

Deras hemsida har nyligen uppdaterats och är nu betydligt mer utåtriktad än tidigare. Mindre fokus på Norge och mer information från övriga delar av världen. Valda personer får också berätta om sina egna erfarnheter och det ger ett intryck av en stor öppenhet. Tråkigt nog är nästan allt material fortfarande på norska.

Ett ytterligare tecken på desperationen är en av dera externa sidor http://www.disciplecall.com/live/bww.pages/2643/2560.html Huvudsakligen är materialet på norska med en hel finns också på tyska.
Jag uppfattar sidan som proffesionellt gjord, lockande videoklipp och fina bilder med förförisk bakgrundsmusik. Utvalda övertygade personer berättar om hur dom funnit menig i livet osv.
Jag känner ju igen ett antal personer som medverkar, och förvånande nog är det samma tal, samma ordvändningar som jag minns för över 30 år sedan.
För andra helt ovetande tror jag intrycket blir en fantastiskt bra propagandasida, men för vem och varför? Ingenstans nämns vilken organsiation som ligger bakom hemsidan. Personligen undrar jag om dom skäms för vad dom står för eller om dom bedömmer att sektklangen i namnet Smiths venner skulle tynga dom för hårt och skrämma bort människor.

Mer information kan man få via en tysk mail adress som har eger och synd i namnet. Inte känner jag måånga som skulle anmäla sitt intresse till en organsiation där man inte vet vem som står bakom. Härmed är du som läser varnad.

Fortfarande anger Smithvännernas hemsida att man har en församling i Sverige, Ingen link eller information finns till denna församling som jag innerligt hoppas bara existerar i fantasivärlden

Nu till något helt annat. De yngre förmågorna i familjen envisades med att se Grammy utdelningen för 2008, och lite under protest från min sida såg vi programmet på TV. En och annan låt föll även mig i smaken, men det som fick huden att knottra sig var Beatles låten Let it be framförd av fantastiska sångare.
En av Beatles absolut låtar där med en text som sitter lika hårt som melodin.

“And when the night is cloudy, there is still a light, that shines on me, shine until tomorrow, let it be”