Kungens tal

Har inget med den dyselektiske svenske monarken att göra även om det finns indikationer på att inte är riktigt hundra.
Nä igår kväll slängde jag in en DVD med den föga upphetsande titeln The King’s speech. Den hittades under ett lager av damm, renovering av flera rum inklusive köket har gjort att filmerna hamnat på hög i brist på tid. Den urtråkiga titeln kombinerat med en tråkig beskrivning av handlingen kombinerat med mitt totala ointresse för kungligheter hade gett fodralet ett extra tjockt lager av damm.

Filmen hade ju både nominerats till massa Oscarspriser och dessutom fått fyra av dom om jag minns rätt. Den borde ju vara värd att se.
Storyn börjar med att Duke Albert (hertig Albert) försöker sig på att hålla ett offentligt tal som fullständigt misslyckas eftersom han stammar förfärligt. Colin Firth gör rollen så bra att man genast får medlidande med honom.
Efter att ha misslyckats med att få hjälp mot stamningen gör hans fru ett desperat försök till och träffar helt ikognito pedagogen Lionel Logue spelad av Geoffrey Rush.

Dialogen mellan Albert och Lionel går inte av för hackor. Skådespeleri, dramatik och komik gör filmen till en av de bättre jag sett. För mig handlar det inte om kungahus, det handlar om vänskap och att inte ge upp. Scenen i början där pedagogen plockar ned hertigen på jorden genom att envisas med att kalla honom med smeknamn får mungiporna att besöka öronen. My house, my rules!

Fantastiskt hur man kan göra en så bra av film av en så tunn handling.



Kolla in den en regning dag!