En av mina favoritkritiker, Wildensky har så klokt påpekat att mina formuleringar kan feltolkas. Jag har efter bästa förmåga reviderat inlägget så att det nu är tydligare vad jag menar. Förhoppningsvis blev det denna gång så klart att även Wildensky med lite god vilja kan förstå min tankar. Det gäller ju att tolka allt till det bästa i livet.
Några av er har kanske läst om en tragisk olycka i Norge. En 13-årig flicka blev påkörd av en lastbil som inte stannade. Direkt efter blev hon påkörd av en personbil och under den fastnade hon. Bilen fortsatte att köra drygt 4 km innan den blev stoppad.
Det fantastiska är naturligtvis att flickan levde och att hon verkar överleva.
Nu är flickans famlij med i SV, och därmed förmodligen också tjejen, och givetvis behöver dom allt tänkbart stöd för att klara sig igenom situationen och det är fler än jag som håller tummarna för att allt skall sluta väl.
Ganska fort länkade SV's hemsida till en blog och man såg till att de stora tidningar också fick linken. Givetvis strömmar besökarna till, både troende och icke-troende önskar ju att detta skall sluta väl och varje människa med någon empati lider med familjen. Sidan hade i början en instruktion vad som var lämpligt och inte lämpligt att skriva i kommentarerna
Ett av de första inläggen hade information om ett lämpligt bankkonto som man kunde skänka pengar till. Pengarna skulle gå till familjen. När en kommentar undrade vad pengarna skulle användas till, stoppades det inlägget för kommentarer. Efter ytterligare en liten tid stoppades all möjlighet till att kommentera. Senare tog man bort inlägget med bankkontot och publicerade det internt. Sedan öppnande man för kommentarer som skulle godkännas först, vilket är helt normalt på de flesta bloggar.
Det intressanta är INTE att inte en enda ifrågasättande eller kritisk kommentar publiceras. Varje bloggägare känner till att moderering behövs för att stoppa de tokigaste kommentarerna. Just denna blogg kräver säkerligen extra tuff kontroll med tanke på familjens situation.
Det intressanta är att SV försöker men har så svårt att hantera att vara öppen och att man tycks bli överraskad av vad öppenhet och kritik innebär. I dagens samhälle behöver alla organisationer vara öppna för att bli accepterade i samhället. Det är bara gamla totalitära rörelser som tror sig själva kunna diktera villkoren för kommunikation och samtidigt överleva. Att experimentera öppenhet med just denna bloggen var kanske trots allt obetänksamt.
Jag kan tänka mig att försöket med en öppen blogg beror på att man söker stöd och sympati ifrån icketroende. En 2-vägskommunikation kräver ju då en visad sympati för icketroende. Så vitt jag vet stödjer inte SV andra än sina medlemmar som hamnar i liknande traumatiska händelser.
Numera förlitar man sig nu inte bara på böner utan på de skickliga läkare och annan personal som gör sitt allra bästa. Läkare och andra som har den utbildning som dom själva officiellt förr föraktade.
Givetvis har jag inte skrivit en enda negativ kommentar på deras blogg om detta, jag respekterar gärna familjens att synpunkter och debatt kan föras på andra ställen.
Jag håller tummarna hårt för att Susanne skall bli 100% bra och att hela familjen klarar av situationen.
En annan bloggare tar upp risker med ofrivilligt kändisskap. Några hetlevrade av SV's sympatisörer ansåg tydligen att debatten borde tystas där.
lördag 27 juni 2009
tisdag 16 juni 2009
Anonyma - Eine Frau in Berlin
Jag håller ett öga på alla de filmfestivaler som dyker upp där jag bor, speciellt om de visar filmer från Tyskland eller Sverige. A woman in Berlin som den heter på engelska visades på Newport-festivalen men tyvärr missade jag den eftersom vi var och åkte skidor. Nyfikenheten var väckt, så jag kände mig tvungen att beställa filmen på DVD direkt från Tyskland
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Varför rösta på Piratpartiet
För någon vecka sedan var det alltså EU-val och tro det eller ej, men proceduren att lämna sin röst är relativt enkel även om man inte har permanent boende i Sverige.
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)