Livet på Brunstad

Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.


Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.

Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.




På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.

På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?

Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik


Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.

På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.

Är jag ute och cyklar?

Frågan är berättigad för den senaste tiden har jag varit aktiv på cykeln. För lite drygt två månader sedan flyttades min arbetsplats närmare mitt boende. En ide’ om att kunna cykla till jobbet dök upp. Efter att ha mätt upp avståndet mellan bostad och arbetsplats kom besvikelsen, det var 16 km ungefär det dubbla mot vad jag ansåg vara rimligt cykelavstånd.
En lördag eftermiddag gjorde jag i alla fall en rekogniseringsrunda, främst för att kolla trafiken och hitta lämpligaste färdväg. Turen tog nästan en timme inklusive felkörningar och letande men slutsatsen blev: Jag gör ett försök några veckor så får vi se om det håller.

Till min mina arbetskamraters stora förvåning dök jag upp på kontoret den 11 April iförd cykelbrallor av sexig sort, hjälm, en slags självlysande tröja och med laptopen.i en ryggsäck. Ja ryggsäcken innehöll också ombyteskläder mer anpaasde till jobbet, det gäller ju att inte provosera för mycket när man är svensk på en amerikansk arbetsplats.
Det tog inte många dagar förrän frågorna dök upp på kafferasterna. Hur långt cyklar du? Hur gör man? Hur mycket träning behöver innan osv. Bakgrunden till frågorna är inte enbart bensinpriset utan ett intresse för motion. Ni svenskar med alla fördomar om amerikanarna borde skaffa en mer nyanserad bild.

Nu nästan två månader senare inser jag att det går alldeles utmärkt att cykla 16 km enkel väg till jobbet. Nu gör jag det tre dagar i veckan och det är fortfarande kul.
För att hålla lite koll mitt cyklande använder jag en liten cykelcomputer som mäter tid, sträcka och fart. Det ger mig en bild av hur min kondition förbättras och det är ganska kul att tävla med sig själv. I början tog det nära 44 minuter att ta sig till jobbet och nu strax under 32 minuter. Nä det är ingen racerfart, men enligt computern är det 29.97 km/h i genomsnitt. Sträckan är en blandning av både cykelvägar (jo det finns) och vanliga vägar. Fem trafikljus vilka respekteras till 100% och ett otal av stoppskyltar som passeras med sk Hollywoodstopp. I bästa fall.

Det är mycket som är annorlunda med att cykla jämfört med att åka bil. Det som slog mig först är hur mycket folk som rör sig på de vägar som inte har biltrafik. Det är folk på inliners, det är joggare med barnvagn, det är vanliga joggare och folk med hundar. Dessutom möts man oftast av ett leende och ett ”Good morning”. Glada positiva människor som signalerar vänlighet. Tro det eller ej, men numera möter jag också 10-15 personer varje morgon på cykel med ryggsäck vilket jag tolkar som att dom använder cykeln som transportmedel. Det är betydligt fler som motionerar på cyklar. Alla hälsar på varandra med en liten nick eller vinkning.

Vad hände då på jobbet? Jo, flera har kommit fram till att dom kan cykla till jobbet, numera är vi tre stycken och en fjärde har just köpt sig en cykel. Det är inte så dåligt, vi är i allafall bara 50 stycken på kontoret. Företaget som hyr ut lokalen till oss har satt upp ett cykelställ. We burn calories not fuel!