Ibland får jag lite tid att kolla besökarstatistiken på min blogg och tydligen har antal besökare kommit över 10.000 för ett tag sen. Massor av andra bloggar har betydligt mera besökare och har säkerligen intressantare skaer att sprida än jag. Att så många hittat min blogg överskrider mina förväntningar, speciellt eftersom hela bloggen var oplanerad från början.
Det började med att jag kolla upp min släkt litegrann och jag upptäckte hur lite jag visste om mina föräldrar och annan släkt. Tanken var att mina barn inte skulle vara lika okunniga och jag började göra små noteringar om min uppväxt under alla arbetsresor.
Jag visade några sidor för en vän och fick förslaget att lägga upp det på en websida, men en enkel blogg verkade betydligt mindre ambitiöst och var lättare att uppdatera för mig.
Sidan med statistik verkar inte riktigt pålitlig och jag har inte begripit helt hur den fungerar. Gratisprogram är svåra att reklamera.
Trots det så ger programmet lite information om hur besökaren hittat min sida och ibland en IP-adress som visar geografiskt var besökaren befann sig.
Lite tråkigt att inte fler vågar sig på att kommentera eller korrigera det jag skriver. De personliga mail jag får ber oftast om att inte bli publicerade och det respekterar jag.
De flesta läsarna verkar ha lagt upp sidan som bokmärke, det är ju kul att dom återvänder.
Sökorden som ibland visas ger en indikation på vilken typ av läsare det är, det allra vanligaste sökordet är Smiths vänner, Smiths venner eller Smiths friends. Av någon anledning är namnen på ledarna inom Smittisrna vanligt förekommande. Kollar man IP-adresserna, så kan man ibland tro att dessa ledare söker på sitt eget namn! Egofixerade personer kan behöva hålla koll på vad folk tänker och tycker om deras person.
Det är speciellt kul när Brunstad Stevnested dyker upp på besökarlistan från flera plater i Norge.
I övrigt är det en brokig samling besökare, fd sektmedlemmar är en grupp, vänner och bekanta är en annan och existerade Smith venner är vanliga. Allra vanligast är nog en person som i åratal har jobbat med sin självbiografi ”Berättelsen om en skitstövel” utan att bli färdig. Titeln tyder på självinsikt och förstudierna har förmodligen stor omfattning.
Bloggsidan har gett mig många nya kontakter och flera nya goda vänner, en del av dessa har jag faktiskt träffat In Real Life. Det är fantastiskt hur mpnga trevliga männsikor det finns spridda i världen.
Möjligen kommer det i framtiden bli ett och annat inlägg på engelska, det finns några sådana önskemål, främst från händelser i gamla DDR. Min stavning och skrift på engelska lär inte bli bättre än på svenska.
Visar inlägg med etikett Brunstad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brunstad. Visa alla inlägg
tisdag 20 oktober 2009
onsdag 5 augusti 2009
Ormen i paradiset
Brunstad är platsen där Smittevennerna håller sina största möteskonferenser. Själv brukar dom kalla sitt byggnadsverk för ”paradiset på jorden”. Att koppla ihop utopin paradiset med en plats på jorden anser jag är att nedgradera drömmen om himmelriket.
Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.
För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.
Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.
Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?
Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.
Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.
Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.
Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?
Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild
Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.
För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.
Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.
Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?
Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.
Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.
Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.
Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?
Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild
torsdag 14 maj 2009
En lycklig sektmedlem
Via ett av de sociala nätverken som finns på nätet fick jag syn på en person från Smiths Vänner som jag kände under min uppväxt.
Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."
Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.
Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.
Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.
Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen
Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."
Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.
Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.
Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.
Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen
tisdag 27 januari 2009
Gamla diabilder
Eftersom jag inte längre har någon fungerande diaprojektor har jag börjat skanna in mina gamla diabilder och målsättningen är att också få alla mina negativ till hårddisken.
Jag använder en Nikon Super Coolscan 5000, mjukvaran har så mycket finesser att hälften borde vara nog. En av dom innebär att den scannar bilden tre gånger i olika vinklar för att ta bort dammkorn och liknande. Det sparar lite jobb men tar längre tid att skanna.
Orginalet sparar jag i tif format (varje bild blir 65Mb) men praktiskt jobbar jag med dom i jpg.
Här kommer de första gamla nostalgibilderna. Ingen av dessa bilder är bearbetad utan orginal från fotografen. som vanligt kan du få bilden större med att klicka på den.
Först ut är en familjebild, det liknar mest ett nattparty eller möjligen något i stil med Gudfadern.
Naturligtvis är det en amatörfotograf som tagit bilden. möjlgien kan det ha varit i samband med min pappas 40-årsdag
Nästa bild är på mig i 18-årsåldern. Minns jag rätt så är den tagen på resan till mitt sista besök på Brunstad. Observera att håret var för långt för SV standard, det gick lite över öronen!
I ungefär samma tidsperiod är detta en bild på min barndomsvän Reidar. Ja han är fortfarande min vän och tänker ungeför som jag när det gäller Smittisarna.
Här har vi en bild på en av mina små brorsdöttrar. Ögat som pekar åt nordväst är numera fixat. Damen bredvid är Ruth Lindberg, på den tiden var hon med i Smiths Venner
GUDARS SKYMNING! Vilken badräkt morsan har på sig och hängbuken på farsan går inte av för hackor. Hursomhelst är bilden från Albybadet i Huddinge runt 1965. Mina föräldrar skall ha kredit för att dom ofta åkte dit med familjen för att bada på somrarna. Både helger och på kvällar efter jobbet ställde dom upp.
Jag är mera tveksam om dom skall ha kredit för hur dom vågade visa upp sig bland allmänheten.
Minns jag rätt är denna bilden tagen samma dag som brorsan förlovade sig med sin sedemera fru Ruth. Jag gissar att Johnny var runt 18 och Ruth 16. Hormonerna fingerade tydligen även med lustiga hårfrisyrer och även fast dom besökte Smiths Venner.
Till sist men inte minst. Jo han var liten den här tiden. Det är en bild av min grabb
Visst var han söt? Fantastiskt lik pappa!
Jag använder en Nikon Super Coolscan 5000, mjukvaran har så mycket finesser att hälften borde vara nog. En av dom innebär att den scannar bilden tre gånger i olika vinklar för att ta bort dammkorn och liknande. Det sparar lite jobb men tar längre tid att skanna.
Orginalet sparar jag i tif format (varje bild blir 65Mb) men praktiskt jobbar jag med dom i jpg.
Här kommer de första gamla nostalgibilderna. Ingen av dessa bilder är bearbetad utan orginal från fotografen. som vanligt kan du få bilden större med att klicka på den.
Först ut är en familjebild, det liknar mest ett nattparty eller möjligen något i stil med Gudfadern.
Naturligtvis är det en amatörfotograf som tagit bilden. möjlgien kan det ha varit i samband med min pappas 40-årsdag
Nästa bild är på mig i 18-årsåldern. Minns jag rätt så är den tagen på resan till mitt sista besök på Brunstad. Observera att håret var för långt för SV standard, det gick lite över öronen!
I ungefär samma tidsperiod är detta en bild på min barndomsvän Reidar. Ja han är fortfarande min vän och tänker ungeför som jag när det gäller Smittisarna.
Här har vi en bild på en av mina små brorsdöttrar. Ögat som pekar åt nordväst är numera fixat. Damen bredvid är Ruth Lindberg, på den tiden var hon med i Smiths Venner
GUDARS SKYMNING! Vilken badräkt morsan har på sig och hängbuken på farsan går inte av för hackor. Hursomhelst är bilden från Albybadet i Huddinge runt 1965. Mina föräldrar skall ha kredit för att dom ofta åkte dit med familjen för att bada på somrarna. Både helger och på kvällar efter jobbet ställde dom upp.
Jag är mera tveksam om dom skall ha kredit för hur dom vågade visa upp sig bland allmänheten.
Minns jag rätt är denna bilden tagen samma dag som brorsan förlovade sig med sin sedemera fru Ruth. Jag gissar att Johnny var runt 18 och Ruth 16. Hormonerna fingerade tydligen även med lustiga hårfrisyrer och även fast dom besökte Smiths Venner.
Till sist men inte minst. Jo han var liten den här tiden. Det är en bild av min grabb
Visst var han söt? Fantastiskt lik pappa!
torsdag 22 januari 2009
Den lycklige sektmedlemmen
Församlingar av typen Jehovas Vittnen och Smiths Venner och liknande sektgemenskaper anklagas ofta för att hjärntvätta sina medlemmar. Det är ett brutalt ord som ofta sammankopplas med föngenskap och tortyr och knappast med en religiös församling att göra.
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.
Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis
Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.
På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?
För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.
Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!
Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.
Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?
Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.
Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis
Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.
På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?
För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.
Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!
Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.
Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?
Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig
måndag 17 november 2008
Wildensky's kommentar
För inte så länge sedan var en med det pseudonymen som menade att jag ljuger när det gäller Smiths Venner och den utbildningsfilosofi som dom åtminstone hade när jag var där. Han skriver ”Hvorfor fortsetter du hele tiden å blande sammen løgn og sannhet i dine skriverier om Smiths Venner? Frågan ställdes på ett retoriskt vis. Mer ökänd är frågan: Har du slutat att slå din fru nu? Den senare är nog lättare att svara på eftersom den är konkret till skillnad från Wildenskys osakliga fråga.
Nu är Wildensky ingen ny bekantskap för mig, även om han tror att han är anonym. Vi har mötts i diskussioner på ett annat forum, där han liksom nu slänger ur sig märkliga inlägg för att sedan försvinna med svansen mellan benen när han möts obehagliga sanningar. Att de som försvarar SV’s positioner försöker hålla sig anonyma är signifikant för rörelsen. Wildensky har inget problem att avslöja vem han är för mig, men är livrädd för att SV skall upptäcka att han läser websidor som inte är 100% positiva till sekter.
Av en som också har reagerat på Wildensky’s kommentar fick jag ett mail:
"Egentlig er det ikke lurt og kommentere noen som hyler i Vildens sky, men litt drøyt er det når ordet løgn brukes når ting blir litt treffende.
Jeg har hvertfall erfaring av dette, og mange flere med meg.
For å bli påvirket å styrt i valget av utdanning, av ledere, venner og familie. Stemmer derfor også for min tid, (litt senere)
Enten direkte formaninger og råd eller indirekte gjennom gruppepress og flokkmentalitet, förmidles det opassende i lengre og høyere utdanning.
Se litt hvor virkligheten ser ut for fremst jentene i Smiths venner.
Hvis dem har lest noen år, hvor mange har bruk av det da man gifter sig veldig tidlig, og får barn tett etterpå. Hvorfor skall du lese så lenge och legge tid på det verldslige når ditt kall er og være hjemme som god kone og mor??? Det er på en måte forutbestemt.
Valet till utdanning styrer også mannen som bør bruke sin tid rett.
Det vil si, til dugnad, familie, møten m.m.
Det er jo selvsagt varierende insats av iver og gudsfrukt fra enkelt medlem mot menighet og overbevisning.
Så er det alltid de som orker gå mot strømmen…”
Jag hoppas mina läsare klarar att läsa norskan. Det verkar inte som denna person har det så mycket annorlunda än hur det var för 30 år sedan. Inte för att jag vet om personen är representativ, men det är en röst.
Wildensky menar att numera är SV’s medlemmar ett genomsnitt av samhället, med samma blandning av utbildade eller obildade medlemmar som vårt övriga samhälle. Hur han vet det vill han inte förklara, jag kan varken säga bu eller bä om det
Däremot kan jag berätta med stöd från en annan läsares minne om sjukstugan på 70-talets Brunstad. Det kom tusentals medlemmar till konferenserna och det fanns behov av en sjukstuga för att behandla de som insjuknande eller skadade personerna. Vad som hels kan ju hända eftersom inte ens religiösa kan förlita sig 100% på Guds goda vilja. Sjukstugan låg till höger upp på en sluttning när man gick från fältköket ned mot stranden.
Vad jag minns fanns endast en läkare bland alla dessa tusentals Smiths Venner. Vi svenskar kallade honom vulgärt för Skråsen, men jag tror han stavade sitt namn annorlunda, kanske Skreosen eller något liknande. Denne man höll på att slita ihjäl sig på konferenserna och sällan hade han tid att komma in på mötena. Han hade inte bara en läkarutbildning, han var dessutom språkbegåvad som få. Sannerligen i den internationella miljön var det en extra tillgång som de flesta målare och snickare saknade.
Wildensky har rätt i att alla inte köpte konceptet hur stort det var att vara outbildad. På ett möte jag minns stod en av de ledande bröder från predikstolen och ondgjorde sig över dessa högutbildade och förklarade hur fint det var i ”det låga”. En modig dam reste sig upp i församlingen och protesterade. Men hög röst förklarade hon för brodern hur duktiga läkare minsann hade räddat livet på både kvinnor och barn vid till exempel förlossningar. Något generad tystnade han inför en dam som med säkerhet hade erfarenhet.
När en lågt utbildad snickare hade slagit in sitt 7-tums organ i botten hos sin fru och gjort henne med barn i tid och otid fick han förlita sig på de världsliga läkarna. De akademiker som han ibland föraktade för att de hade andra begåvningar än han själv.
Wildensky, jag har hört att den som inte kan sin historia har heller ingen framtid.
Nu är Wildensky ingen ny bekantskap för mig, även om han tror att han är anonym. Vi har mötts i diskussioner på ett annat forum, där han liksom nu slänger ur sig märkliga inlägg för att sedan försvinna med svansen mellan benen när han möts obehagliga sanningar. Att de som försvarar SV’s positioner försöker hålla sig anonyma är signifikant för rörelsen. Wildensky har inget problem att avslöja vem han är för mig, men är livrädd för att SV skall upptäcka att han läser websidor som inte är 100% positiva till sekter.
Av en som också har reagerat på Wildensky’s kommentar fick jag ett mail:
"Egentlig er det ikke lurt og kommentere noen som hyler i Vildens sky, men litt drøyt er det når ordet løgn brukes når ting blir litt treffende.
Jeg har hvertfall erfaring av dette, og mange flere med meg.
For å bli påvirket å styrt i valget av utdanning, av ledere, venner og familie. Stemmer derfor også for min tid, (litt senere)
Enten direkte formaninger og råd eller indirekte gjennom gruppepress og flokkmentalitet, förmidles det opassende i lengre og høyere utdanning.
Se litt hvor virkligheten ser ut for fremst jentene i Smiths venner.
Hvis dem har lest noen år, hvor mange har bruk av det da man gifter sig veldig tidlig, og får barn tett etterpå. Hvorfor skall du lese så lenge och legge tid på det verldslige når ditt kall er og være hjemme som god kone og mor??? Det er på en måte forutbestemt.
Valet till utdanning styrer også mannen som bør bruke sin tid rett.
Det vil si, til dugnad, familie, møten m.m.
Det er jo selvsagt varierende insats av iver og gudsfrukt fra enkelt medlem mot menighet og overbevisning.
Så er det alltid de som orker gå mot strømmen…”
Jag hoppas mina läsare klarar att läsa norskan. Det verkar inte som denna person har det så mycket annorlunda än hur det var för 30 år sedan. Inte för att jag vet om personen är representativ, men det är en röst.
Wildensky menar att numera är SV’s medlemmar ett genomsnitt av samhället, med samma blandning av utbildade eller obildade medlemmar som vårt övriga samhälle. Hur han vet det vill han inte förklara, jag kan varken säga bu eller bä om det
Däremot kan jag berätta med stöd från en annan läsares minne om sjukstugan på 70-talets Brunstad. Det kom tusentals medlemmar till konferenserna och det fanns behov av en sjukstuga för att behandla de som insjuknande eller skadade personerna. Vad som hels kan ju hända eftersom inte ens religiösa kan förlita sig 100% på Guds goda vilja. Sjukstugan låg till höger upp på en sluttning när man gick från fältköket ned mot stranden.
Vad jag minns fanns endast en läkare bland alla dessa tusentals Smiths Venner. Vi svenskar kallade honom vulgärt för Skråsen, men jag tror han stavade sitt namn annorlunda, kanske Skreosen eller något liknande. Denne man höll på att slita ihjäl sig på konferenserna och sällan hade han tid att komma in på mötena. Han hade inte bara en läkarutbildning, han var dessutom språkbegåvad som få. Sannerligen i den internationella miljön var det en extra tillgång som de flesta målare och snickare saknade.
Wildensky har rätt i att alla inte köpte konceptet hur stort det var att vara outbildad. På ett möte jag minns stod en av de ledande bröder från predikstolen och ondgjorde sig över dessa högutbildade och förklarade hur fint det var i ”det låga”. En modig dam reste sig upp i församlingen och protesterade. Men hög röst förklarade hon för brodern hur duktiga läkare minsann hade räddat livet på både kvinnor och barn vid till exempel förlossningar. Något generad tystnade han inför en dam som med säkerhet hade erfarenhet.
När en lågt utbildad snickare hade slagit in sitt 7-tums organ i botten hos sin fru och gjort henne med barn i tid och otid fick han förlita sig på de världsliga läkarna. De akademiker som han ibland föraktade för att de hade andra begåvningar än han själv.
Wildensky, jag har hört att den som inte kan sin historia har heller ingen framtid.
måndag 16 juni 2008
Livet på Brunstad
Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.
Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.
Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.
På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.
På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?
Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik
Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.
På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.
Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.
Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.
På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.
På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?
Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik
Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.
På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.
tisdag 22 januari 2008
Sista resan till Brunstad
Någon gång runt årskiftet runt 1974/1975 var jag mentalt redo att lämna Smiths venner även om jag inte hade fattat ett definitivt beslut. Jag hade skaffat ett hyfstat bra och stort socialt kontaktnät utanför församlingen. Kärnan i nätet bestod av en handfull personer och bland dessa var Folke och några klasskamrater de närmaste.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
fredag 2 november 2007
Väckelsemöten på Brunstad
När man hade fyllt 13 år fick man deltaga i det som kallades ungdomsmöten på Brunstad. Stilen var väckelsmöten i traditionell anda, för här skulle alla stackars syndiga själar omvändas till den rätta tron. Fick och fick förresten, det enda tillåtna alternativet till dessa möten var att vistas i utrymmet där man bodde.
De som var lite mer drivna höll sig undan i skogar och svårupptäckta gömställen. Som jag berättat om fanns det frivilliga vakter på området . Dom hade kunskap om de flesta intressanta platserna, så det gällde att vara kreativ om ville hålla sig undan.
För dig som aldrig varit på ett väckelsmöte är det inte så lätt att beskriva med bokstäver, men jag gör ett försök. Detta var alltid dagens sista möte, det brukade börja vid 19.30 men någon bestämd tid för avslut fanns inte. Slutet var flytande och berodde på när själarna hade slutat att strömma till för omvändning. Dom som ville hålla sig framme och skylta med sin tro var i god tid där och beslagtog de bästa platserna med bibel och sångbok i handen. Andra raden var strategiskt viktig om man ville ha koll på läget. Jo jag var med och slogs om dom platserna flera gånger.
Inledningen var ganska lik vilket möte som helst, gemensam sång och den vanliga bönen stående.
Så vitt jag minns mina yngre år var det alltid Ole Kristiansen som ledde dessa möten. Han var en naturbegåvning när det gällde att hantera ungdomar och hade alltid ett vänligt ord över till alla. Han åtnjöt stor respekt av alla ungdomar, också dom som inte ansåg sig vara med i församlingen. Han skötte sitt jobb så bra att han blev ett hot mot ledningen och så småningom ersattes han av bland annat Kåre Smith.
Budskapet på dessa möten var alltid detsamma med små variationer. Det handlade om att omvända deltagarna till den rätta tron och rädda alla dessa stackars syndiga ungdomar från världen utanför. Då bör man hålla i minnet att 99% av alla deltagarna redan regelbundet gick på SV möten och de flesta var födda in i församlingen . Att mässa för den församling som redan är frälst skulle jag kalla det idag.
Ett antal talare eldades upp mötesdeltagarna med övertygande argument och skrämmande bibelcitat. Att berätta om skräckexempel på hur det gick för andra som lämnade rörelsen ingick som ett starkt inslag i repertoaren Talen varvades med passande sånger som faktiskt hade de bästa melodierna av alla deras sånger. När ledaren ansåg tiden var mogen så påbjöds bön och tillfälle för de stackars syndarna att omvändas. Hela församlingen böjde knä och den främsta raden tömdes för att ge plats och syndarna.
Nu fattar du nog varför rad två var strategisk. Dels behövde man inte byta plats, och dels hade man koll på vilka syndare som kom fram för att få förbön.
Stämningen fortsatte att eldas på, dels med höga böner av exalterade deltagare, dels med sånger som berättade om eländet utanför församlingen. Jag minns plötsligt en strof Kasta dig i frälsarens armar. Höga lockrop som: Kom fram här och omvänd dig innan det är försent och så vidare. Naturligtvis förtätades stämningen av gråten och ångern från de beslutat sig för att följa dessa uppmaningar. Dom duktigaste predikanterna lyckades bra med att få till en väldigt suggestiv stämning.
De ivrigaste predikanterna jagade runt i salen för att kolla om någon såg mogen ut för ett övertalningsförsök. Ibland lyckades dom och nöjda kunde dom ropa ut att ytterligare en eller flera syndare hade beslutat sig för att följa Jesus.
I ena bakre hörnet brukade ungdomarna sitta som inte var med, men satt av tiden i brist på alternativ. Så småningom blev också det min tillflykt.
Som vanligt är när pressen är hård på människor behövs en säkerhetsventil och jag ska försöka beskriva några av dom som jag och andra använde oss av.
Att hitta en strategisk plats på dessa ungdomsmöten var en nödvändighet. Det viktigaste var inte andra bänkraden utan en placering så man kunde hålla ögonkoll med den tjej man för tillfället hade ett gott öga till. Att flörta var absolut inte godkänt, men när man väl lyckades var det en höjdare i dubbel bemärkelse Kontakt med tjejer var en framgång för varje kille med hormonerna i obalans och det förbjudna gjorde det till en riktig hit.
Väldigt många små skrivna lappar cirkulerade mellan bänkraderna och de flesta var villiga att hjälpa till i trafiken. Jämför gärna fångar som knackar i väggarna.
Överenskommelser om träffar i skogar eller på andra avlägsna platser gjordes upp på små lappar eller via ombud. De allra flesta av dessa träffar var utomordentligt oskyldiga. Antal skandaler var få men förekom.
Taktiska toalettbesök tillhörde standardrutinerna. Så långa som möjligt och kunde man träffa någon bakom husknuten för ett hemligt möte så levde man länge på det. Vakterna hade god koll på läget, men ibland var vi smartare.
Att gå och ställa sig och prata, eller låtsas prata med en vuxen utanför gav också en stund andrum.
De senare åren jag var där minns jag ofta Ole K. som cirkulerade ibland bland oss ungdomar som i bästa falla kallades ”halvhjärtade” (det innebar att man var mer eller mindre tveksam till spektaklet) Ole kom alltid fram och snackade, hade alltid ett vänligt ord över till oss och försökte aldrig pracka på oss någon frälsning. I gengäld fick han höra många kritiska synpunkter av oss oss i förtroende och han var aldrig fördömande
Han var en hedersman i min ögon och är en av få personer i SV som jag minns med saknad.
Naturligtvis blev han utslängd under en maktkamp inom SV i början av 90-talet.
Nu skulle jag gärna vilja lägga in någon av de sånger som sjöngs på dessa väckelsmöten men jag har förträngt texter och melodier. Däremot har jag hittat ett helt oemotståndligt videoklipp på youtube. Det är galningarna Fredrik och Filip som lyckas få Sveriges fd statsminister (jag tror han var statsminister när inspelningen gjordes) att släppa loss i låten Pärleporten. Vilken höjdare! Kanske förmedlar det något av stämningen på ett väckelsmöte?
De som var lite mer drivna höll sig undan i skogar och svårupptäckta gömställen. Som jag berättat om fanns det frivilliga vakter på området . Dom hade kunskap om de flesta intressanta platserna, så det gällde att vara kreativ om ville hålla sig undan.
För dig som aldrig varit på ett väckelsmöte är det inte så lätt att beskriva med bokstäver, men jag gör ett försök. Detta var alltid dagens sista möte, det brukade börja vid 19.30 men någon bestämd tid för avslut fanns inte. Slutet var flytande och berodde på när själarna hade slutat att strömma till för omvändning. Dom som ville hålla sig framme och skylta med sin tro var i god tid där och beslagtog de bästa platserna med bibel och sångbok i handen. Andra raden var strategiskt viktig om man ville ha koll på läget. Jo jag var med och slogs om dom platserna flera gånger.
Inledningen var ganska lik vilket möte som helst, gemensam sång och den vanliga bönen stående.
Så vitt jag minns mina yngre år var det alltid Ole Kristiansen som ledde dessa möten. Han var en naturbegåvning när det gällde att hantera ungdomar och hade alltid ett vänligt ord över till alla. Han åtnjöt stor respekt av alla ungdomar, också dom som inte ansåg sig vara med i församlingen. Han skötte sitt jobb så bra att han blev ett hot mot ledningen och så småningom ersattes han av bland annat Kåre Smith.
Budskapet på dessa möten var alltid detsamma med små variationer. Det handlade om att omvända deltagarna till den rätta tron och rädda alla dessa stackars syndiga ungdomar från världen utanför. Då bör man hålla i minnet att 99% av alla deltagarna redan regelbundet gick på SV möten och de flesta var födda in i församlingen . Att mässa för den församling som redan är frälst skulle jag kalla det idag.
Ett antal talare eldades upp mötesdeltagarna med övertygande argument och skrämmande bibelcitat. Att berätta om skräckexempel på hur det gick för andra som lämnade rörelsen ingick som ett starkt inslag i repertoaren Talen varvades med passande sånger som faktiskt hade de bästa melodierna av alla deras sånger. När ledaren ansåg tiden var mogen så påbjöds bön och tillfälle för de stackars syndarna att omvändas. Hela församlingen böjde knä och den främsta raden tömdes för att ge plats och syndarna.
Nu fattar du nog varför rad två var strategisk. Dels behövde man inte byta plats, och dels hade man koll på vilka syndare som kom fram för att få förbön.
Stämningen fortsatte att eldas på, dels med höga böner av exalterade deltagare, dels med sånger som berättade om eländet utanför församlingen. Jag minns plötsligt en strof Kasta dig i frälsarens armar. Höga lockrop som: Kom fram här och omvänd dig innan det är försent och så vidare. Naturligtvis förtätades stämningen av gråten och ångern från de beslutat sig för att följa dessa uppmaningar. Dom duktigaste predikanterna lyckades bra med att få till en väldigt suggestiv stämning.
De ivrigaste predikanterna jagade runt i salen för att kolla om någon såg mogen ut för ett övertalningsförsök. Ibland lyckades dom och nöjda kunde dom ropa ut att ytterligare en eller flera syndare hade beslutat sig för att följa Jesus.
I ena bakre hörnet brukade ungdomarna sitta som inte var med, men satt av tiden i brist på alternativ. Så småningom blev också det min tillflykt.
Som vanligt är när pressen är hård på människor behövs en säkerhetsventil och jag ska försöka beskriva några av dom som jag och andra använde oss av.
Att hitta en strategisk plats på dessa ungdomsmöten var en nödvändighet. Det viktigaste var inte andra bänkraden utan en placering så man kunde hålla ögonkoll med den tjej man för tillfället hade ett gott öga till. Att flörta var absolut inte godkänt, men när man väl lyckades var det en höjdare i dubbel bemärkelse Kontakt med tjejer var en framgång för varje kille med hormonerna i obalans och det förbjudna gjorde det till en riktig hit.
Väldigt många små skrivna lappar cirkulerade mellan bänkraderna och de flesta var villiga att hjälpa till i trafiken. Jämför gärna fångar som knackar i väggarna.
Överenskommelser om träffar i skogar eller på andra avlägsna platser gjordes upp på små lappar eller via ombud. De allra flesta av dessa träffar var utomordentligt oskyldiga. Antal skandaler var få men förekom.
Taktiska toalettbesök tillhörde standardrutinerna. Så långa som möjligt och kunde man träffa någon bakom husknuten för ett hemligt möte så levde man länge på det. Vakterna hade god koll på läget, men ibland var vi smartare.
Att gå och ställa sig och prata, eller låtsas prata med en vuxen utanför gav också en stund andrum.
De senare åren jag var där minns jag ofta Ole K. som cirkulerade ibland bland oss ungdomar som i bästa falla kallades ”halvhjärtade” (det innebar att man var mer eller mindre tveksam till spektaklet) Ole kom alltid fram och snackade, hade alltid ett vänligt ord över till oss och försökte aldrig pracka på oss någon frälsning. I gengäld fick han höra många kritiska synpunkter av oss oss i förtroende och han var aldrig fördömande
Han var en hedersman i min ögon och är en av få personer i SV som jag minns med saknad.
Naturligtvis blev han utslängd under en maktkamp inom SV i början av 90-talet.
Nu skulle jag gärna vilja lägga in någon av de sånger som sjöngs på dessa väckelsmöten men jag har förträngt texter och melodier. Däremot har jag hittat ett helt oemotståndligt videoklipp på youtube. Det är galningarna Fredrik och Filip som lyckas få Sveriges fd statsminister (jag tror han var statsminister när inspelningen gjordes) att släppa loss i låten Pärleporten. Vilken höjdare! Kanske förmedlar det något av stämningen på ett väckelsmöte?
måndag 29 oktober 2007
Min uppväxt i "Smiths venner" II
Inflyttandet av yngre personer till Stockholm var delvis positivt för oss barn. Avståndet till vuxenvärlden minskade och vi hade några att kommunicera med som förstod oss lite bättre.
Det negativa med nya flera medlemmar var att SVs aktiviteter ökade och numera blev det nära noll i tid över till meningfyllda egna aktiviteter. Med dessa yngre förmågor startades ungdomsmöten och några startade bibelstudier.
Mötena hölls hemma hos någon varje lördag och bibelstudierna var på Hökens gata, där Sverre och Kåre bodde.
Därmed var fyra kvällar i veckan upptagna för sammankomster som var frivilliga, men om man inte deltog fick man dagens efter ett samtal från någon ledare som undrade över frånvaron. Läxläsning eller prov i skolan dagen efter var inte en godtagbar ursäkt. Skolan var ju bara världslig och hade ingen betydelse för det stora målet.
Avskärmingen från omvärlden var knappast medveten (eller?) utan en konsekvens av alla de gemensamma träffarna.
Lokalen ”Idrettens hus” i Oslo var nu inte tillräckligt stor för påsk och nyårs konferenserna, alltså blev Brunstad platsen även för dessa. Nu har jag ingen säker siffra på hur många som fick plats i den stora lokalen men det var flera tusen. Min gissning är 3.000 men kanske någon läsare kan korrigera mig. Lokalen var uppbyggd av enorma limträbalkar som gav fin rymd. Musik orkestern var stor, jag gissar på 50 personer, det flesta spelade gitarr, men det fanns även blåsinstrument och andra akustiska instrument. I bakre delen av lokalen fanns kabiner för simultantolkning till flera språk. Vissa av bänkraderna var utrustade med hörlurar för de som fick talen tolkade. Alla skulle tillgodogöra sig budskapet. I ett hörn av lokalen fanns plats och utrustning för de som hade bandspelare. Rader av medlemmar satt där och spelade in hela möten för eget och andras behov.
Typiska möten började med ett antal sånger för att församlingen skulle komma på plats, sedan stående bön och ytterligare någon sång innan huvudtalaren drog igång. På den tiden var det i princip alltid Elias Aslaksen, en liten vit gubbe med stark röst och stor karisma. Underligt nog hade han mustasch trots att inom SV var "hår i ansiktet" inte något som uppmuntrades. En av de oskrivna reglerna. För oss barn var sångerna något som piggade upp, resten var bara en kamp mot klockan. Förresten, en annan spännande sak var de tillfällen när alla skulle be på en gång. Tänk dig flera tusen som står upp samtidigt och ber högt: Vi ungar tittade förskrämt och roat på varandra.
Naturligtvis bodde ingen i tält till påsk och nyår, medlemmarna inkvarterade i relativt primitiva baracker och gemensamma sovsalar. Jepp du gissar rätt, män och kvinnor hade separata utrymmen. Det fanns också hotell i omgivningen och många privata hem ställde upp med sovutrymmen. Vi fick kontakt med en SV familj, Riksfjord som bodde i närheten och där fick vi logi i princip alla påsk och nyårs konferenser En fin sak bland nästan alla SV medlemmar var den stora gästfriheten. Man var alltid välkommen på mat eller övernattning oavsett om hemmet var fattigt eller ej. Betalning var inget som ville tas emot, möjligen under protest.
Ganska snart blev jag vän med barnen Riksfjord som var i min ålder, de namn jag minns är Enok, Olav, Aron och Gerd. För mig som numera var ett ensamt barn hemma var tiderna hos dessa barn mycket angenäma och något jag såg fram emot. Vi var inte bara där på konferenserna utan jag tillbringade flera vinter och sommarlov där också. Vi åkte skidor, lekte i snön fiskade i Akersvattnet och hade väldigt kul tillsammans.
Skidåkning med Aron och Olov, och samma killar fotograferade i en automat
Aron hjälpte mig i den ädla konsten att klinka på en mandolin
Vid en här tiden var det barnkonferansen det som gällde för mig. Den var i slutet på sommaren efter de vuxnas möten och budskapet var mer barnanpassat och lättbegripligt. Upp till 15 år kunde man vara för att få deltaga och naturligtvis var ledarna lite äldre. Typisk plantskola för predikanter i karriären.
Det var kortare möten som alltid avslutades med långa rader av barn som gick fram till talastolen och bedyrade att dom minsann tackade Gud för att dom fick vara med i SV och så vidare. Grupptryck? Absolut och en form av ständig påminnelse hur lycklig man var som fick växa upp i församlingen.
Jag vet att många reagerar på att jag kallar detta hjärntvätt, men det är ett sådant mönster. Att det inte var illvilja bakom denna indoktrinering spelar ingen roll. Vi skulle lära oss det rätta, och det rätta var SV.
En episod som jag särskilt minns från en barnkonferans var att pojkar och flickor separerades till speciella möten, för information som skulle vara för känslig för det andra könet. Vi killar blev kallade till en möte i källaren av barack nummer tre. Ledare för detta pojkmöte var en B. Han ville inte vi skulle se varandra i ögonen, så skulle vi stå på knä och titta i väggen eller neråt. Det han talade om var den stora synden onani, som speciellt pojkar brukade syssla med i vår ålder. Det var mig veterligen den enda sexualupplysning jag fick i SV. Så klart skulle det undersökas vad han pratade om och nog var det fler än jag som tog reda på hur onani fungerade. Var det något förbjudet så måste det undersökas.
Jag hade nog kommit på detta själv senare i livet, men B. skall ha tack för sitt spridande av inspiration och uppmuntran till att söka kunskap.
Ett tragiskt faktum är att samme man långt senare i livet erkände vidriga sexuella aktiviteter inom sin familj. Tänk vad mycket elände andra hade sluppit om han hållit sig till onani.
Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma
Det negativa med nya flera medlemmar var att SVs aktiviteter ökade och numera blev det nära noll i tid över till meningfyllda egna aktiviteter. Med dessa yngre förmågor startades ungdomsmöten och några startade bibelstudier.
Mötena hölls hemma hos någon varje lördag och bibelstudierna var på Hökens gata, där Sverre och Kåre bodde.
Därmed var fyra kvällar i veckan upptagna för sammankomster som var frivilliga, men om man inte deltog fick man dagens efter ett samtal från någon ledare som undrade över frånvaron. Läxläsning eller prov i skolan dagen efter var inte en godtagbar ursäkt. Skolan var ju bara världslig och hade ingen betydelse för det stora målet.
Avskärmingen från omvärlden var knappast medveten (eller?) utan en konsekvens av alla de gemensamma träffarna.
Lokalen ”Idrettens hus” i Oslo var nu inte tillräckligt stor för påsk och nyårs konferenserna, alltså blev Brunstad platsen även för dessa. Nu har jag ingen säker siffra på hur många som fick plats i den stora lokalen men det var flera tusen. Min gissning är 3.000 men kanske någon läsare kan korrigera mig. Lokalen var uppbyggd av enorma limträbalkar som gav fin rymd. Musik orkestern var stor, jag gissar på 50 personer, det flesta spelade gitarr, men det fanns även blåsinstrument och andra akustiska instrument. I bakre delen av lokalen fanns kabiner för simultantolkning till flera språk. Vissa av bänkraderna var utrustade med hörlurar för de som fick talen tolkade. Alla skulle tillgodogöra sig budskapet. I ett hörn av lokalen fanns plats och utrustning för de som hade bandspelare. Rader av medlemmar satt där och spelade in hela möten för eget och andras behov.
Typiska möten började med ett antal sånger för att församlingen skulle komma på plats, sedan stående bön och ytterligare någon sång innan huvudtalaren drog igång. På den tiden var det i princip alltid Elias Aslaksen, en liten vit gubbe med stark röst och stor karisma. Underligt nog hade han mustasch trots att inom SV var "hår i ansiktet" inte något som uppmuntrades. En av de oskrivna reglerna. För oss barn var sångerna något som piggade upp, resten var bara en kamp mot klockan. Förresten, en annan spännande sak var de tillfällen när alla skulle be på en gång. Tänk dig flera tusen som står upp samtidigt och ber högt: Vi ungar tittade förskrämt och roat på varandra.
Naturligtvis bodde ingen i tält till påsk och nyår, medlemmarna inkvarterade i relativt primitiva baracker och gemensamma sovsalar. Jepp du gissar rätt, män och kvinnor hade separata utrymmen. Det fanns också hotell i omgivningen och många privata hem ställde upp med sovutrymmen. Vi fick kontakt med en SV familj, Riksfjord som bodde i närheten och där fick vi logi i princip alla påsk och nyårs konferenser En fin sak bland nästan alla SV medlemmar var den stora gästfriheten. Man var alltid välkommen på mat eller övernattning oavsett om hemmet var fattigt eller ej. Betalning var inget som ville tas emot, möjligen under protest.
Ganska snart blev jag vän med barnen Riksfjord som var i min ålder, de namn jag minns är Enok, Olav, Aron och Gerd. För mig som numera var ett ensamt barn hemma var tiderna hos dessa barn mycket angenäma och något jag såg fram emot. Vi var inte bara där på konferenserna utan jag tillbringade flera vinter och sommarlov där också. Vi åkte skidor, lekte i snön fiskade i Akersvattnet och hade väldigt kul tillsammans.
Skidåkning med Aron och Olov, och samma killar fotograferade i en automat
Aron hjälpte mig i den ädla konsten att klinka på en mandolin
Vid en här tiden var det barnkonferansen det som gällde för mig. Den var i slutet på sommaren efter de vuxnas möten och budskapet var mer barnanpassat och lättbegripligt. Upp till 15 år kunde man vara för att få deltaga och naturligtvis var ledarna lite äldre. Typisk plantskola för predikanter i karriären.
Det var kortare möten som alltid avslutades med långa rader av barn som gick fram till talastolen och bedyrade att dom minsann tackade Gud för att dom fick vara med i SV och så vidare. Grupptryck? Absolut och en form av ständig påminnelse hur lycklig man var som fick växa upp i församlingen.
Jag vet att många reagerar på att jag kallar detta hjärntvätt, men det är ett sådant mönster. Att det inte var illvilja bakom denna indoktrinering spelar ingen roll. Vi skulle lära oss det rätta, och det rätta var SV.
En episod som jag särskilt minns från en barnkonferans var att pojkar och flickor separerades till speciella möten, för information som skulle vara för känslig för det andra könet. Vi killar blev kallade till en möte i källaren av barack nummer tre. Ledare för detta pojkmöte var en B. Han ville inte vi skulle se varandra i ögonen, så skulle vi stå på knä och titta i väggen eller neråt. Det han talade om var den stora synden onani, som speciellt pojkar brukade syssla med i vår ålder. Det var mig veterligen den enda sexualupplysning jag fick i SV. Så klart skulle det undersökas vad han pratade om och nog var det fler än jag som tog reda på hur onani fungerade. Var det något förbjudet så måste det undersökas.
Jag hade nog kommit på detta själv senare i livet, men B. skall ha tack för sitt spridande av inspiration och uppmuntran till att söka kunskap.
Ett tragiskt faktum är att samme man långt senare i livet erkände vidriga sexuella aktiviteter inom sin familj. Tänk vad mycket elände andra hade sluppit om han hållit sig till onani.
Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma
torsdag 18 oktober 2007
Brunstad som barn
Som barn var Brunstad i mycket en positiv plats att vara på. Massor med kompisar, sol, bad, lekar och det positiva avbrottet att bo primitivt jämfört med det ordnade livet hemma. På platsen fanns en liten butik där man kunde köpa det nödvändigaste och en speciell bod där man köpte läsk (brus på norska) för en krona styck. Av godiset som fanns att köpa minns jag mest IFA pastiller, PP och jordnötter.
Av någon anledning var jag mycket populär bland tjejer (främst från Fredrikstad) som var många år äldre än mig. Dom snackade med mig, bjöd på godis och läsk, skickade mig ärenden och likande. Visst var det kul att vara uppskattad. Vartefter jag växte upp och blev klokare, insåg jag att intresset var inte min person utan jag var en inkörsport till att få kontakt med mina äldre bröder och deras kompisar.
Ju äldre man blev desto mindre frihet och reglerna blev svårare att hålla med åren. Som konsekvens blev reglerna naturligtvis också mer spännande att bryta
En typisk sommarvistelse på Brunstad kunde vara tre veckor. Den första veckan inleddes med möten gör vuxna, den andra veckan för ungdom (upp till 35 år) och den sista veckan var avsedd för barn upp till 15 år.
En mötesdag brukade ha tre möten. Det första började runt 10 och slutade vid 13, sedan möjlighet för middag och bad. Möte nummer två hölls 15.30-18.30 och det tredje började 20 och kunde sluta när som helst efter 23.
Barnveckan var lugnare och hade ett antal lekar och tävlingar inlagda på eftermiddagen, och naturligtvis ingen sent möte för barn.
Naturligtvis fanns det regler och förordningar på platsen och vissa av dom störde min trivsel. Att alkohol och rökning var förbjudet var väl självklart i en religiös församling oavsett vad för vanor besökarna hade hemifrån. I tälten tilläts bara gifta familjer att övernatta, glöm sambo och lösa relationer.
Badning ja, det fanns två stränder en med brygga och en med sandstrand. Männen badade från bryggan och damerna vid sandstranden. Senare infördes demokratiskt varannandags principen. Baddräkt för tjejerna fick inte vara bikini, utan hela magen skulle täckas. Könen skulle hållas isär så långt som möjligt. För att de som badade skulle ha möjlighet att hoppa och dyka placerade en flotte en bit ut. Kreativiteten var stor bland oss barn, så på flotten möttes alltså vi killar och tjejer ända till det blev förbjudet.
Området bevakades 24 timmar av dygnet av frivilliga vakter som såg till ordningen och att vi inte lämnade området.
Bland annat minns jag att under sista mötet skulle man antingen vara där eller i sitt tält.
När det gällde min mötesnärvaro som barn var ingen av mina föräldrar fanatiker. Såg dom att jag hade tråkigt så släppte dom ut mig för egna aktiviteter. Andra föräldrar var betydligt tuffare och tvingade sina barn att sitta stilla timmavis på möten för vuxna. Jag fattar än idag inte vad dessa föräldrar hade sin empati någonstans.
Lekar mellan killar och tjejer var starkt begränsade. Så länge ingen närkontakt förkom tolererades aktiviteter typ badminton, kastlekar och kurragömma. Däremot blev fotbollsspel stoppade om killar och tjejer spelade tillsammans. Jag minns en av dessa fotbollsmatcher som avbröts där det var många täta närkamper och ingen brydde sig om bollen eller att skjuta mål. Det fanns spännande saker att undersöka när tillfälle gavs. Glimten i ögonen på deltagarna var inte att ta miste på.
Bilden visar en säckkapplöpning som brukade vara en del av officiell lekarna vid barnveckan. Klart var detta ett uppskattat avbrott.
Ledaren för dessa barnmöten var Ole Olsen från Fredrikstad. En sommar hade man samlat ihop brännbart material till en skaplig brasa som tändes på.
Ole tillsammans med en annan person hade släpat dit en gammal TV. Du vet en sådan som inte var tillåten för oss barn att se på ;-)
Först höll han ett brandtal över den syndiga apparaten (TVn menar jag nu inget annat) och avslutade med att drämma en yxa i TVn
Under stort jubel av folkmassan slängdes sedan dumbirken på elden. Så skulle synden hindras att nå våra hem.
En tid efter detta höll en pappa till en mina kompisar ett tal på ett möte, där han berättade om den TV han hade ägt. Hans övertygelse var numera att det var syndigt att titta på TV så den skulle säljas.
Insprirerad av Ole kom han dock på andra tankar. Den skulle inte säljas så att andra kunde nyttja den, den skulle förstöras. Han slängde ut apparaten ur huset och grävde ned den i trädgården. Som lök på laxen beställde han ett dynglass av en bonde och spred ut det ovanpåTVn.
Folket på mötet jublade över detta, medans vi normala barn funderade på om han hade alla hästarna i hagen.
Idag är TV fullt acceptabelt inom SV, man förnekar den händelse jag beskrivit och man förnekar också många andra av de förbud jag berättar om. Idag drar man sig inte för att profitera på andra männsikors synd. vinster av brännvinsförsäljning används för att driva verksamheten. SVs yngre medlemmar saknar all kunskap om det negativa ur församlingens historia.
Vad jag förstår har man lättat mycket på reglementet för att få behålla sina medlemmar, och de flesta av dessa förändringar ser jag som positiva. Men bästa ledning i SV, man kan inte komma framåt utan att gå tillbaka och reda ut sina gamla synder. Er skyldighet är att reda ut den tidigare felaktiga läran och be de människor ni förledde om ursäkt
Av någon anledning var jag mycket populär bland tjejer (främst från Fredrikstad) som var många år äldre än mig. Dom snackade med mig, bjöd på godis och läsk, skickade mig ärenden och likande. Visst var det kul att vara uppskattad. Vartefter jag växte upp och blev klokare, insåg jag att intresset var inte min person utan jag var en inkörsport till att få kontakt med mina äldre bröder och deras kompisar.
Ju äldre man blev desto mindre frihet och reglerna blev svårare att hålla med åren. Som konsekvens blev reglerna naturligtvis också mer spännande att bryta
En typisk sommarvistelse på Brunstad kunde vara tre veckor. Den första veckan inleddes med möten gör vuxna, den andra veckan för ungdom (upp till 35 år) och den sista veckan var avsedd för barn upp till 15 år.
En mötesdag brukade ha tre möten. Det första började runt 10 och slutade vid 13, sedan möjlighet för middag och bad. Möte nummer två hölls 15.30-18.30 och det tredje började 20 och kunde sluta när som helst efter 23.
Barnveckan var lugnare och hade ett antal lekar och tävlingar inlagda på eftermiddagen, och naturligtvis ingen sent möte för barn.
Naturligtvis fanns det regler och förordningar på platsen och vissa av dom störde min trivsel. Att alkohol och rökning var förbjudet var väl självklart i en religiös församling oavsett vad för vanor besökarna hade hemifrån. I tälten tilläts bara gifta familjer att övernatta, glöm sambo och lösa relationer.
Badning ja, det fanns två stränder en med brygga och en med sandstrand. Männen badade från bryggan och damerna vid sandstranden. Senare infördes demokratiskt varannandags principen. Baddräkt för tjejerna fick inte vara bikini, utan hela magen skulle täckas. Könen skulle hållas isär så långt som möjligt. För att de som badade skulle ha möjlighet att hoppa och dyka placerade en flotte en bit ut. Kreativiteten var stor bland oss barn, så på flotten möttes alltså vi killar och tjejer ända till det blev förbjudet.
Området bevakades 24 timmar av dygnet av frivilliga vakter som såg till ordningen och att vi inte lämnade området.
Bland annat minns jag att under sista mötet skulle man antingen vara där eller i sitt tält.
När det gällde min mötesnärvaro som barn var ingen av mina föräldrar fanatiker. Såg dom att jag hade tråkigt så släppte dom ut mig för egna aktiviteter. Andra föräldrar var betydligt tuffare och tvingade sina barn att sitta stilla timmavis på möten för vuxna. Jag fattar än idag inte vad dessa föräldrar hade sin empati någonstans.
Lekar mellan killar och tjejer var starkt begränsade. Så länge ingen närkontakt förkom tolererades aktiviteter typ badminton, kastlekar och kurragömma. Däremot blev fotbollsspel stoppade om killar och tjejer spelade tillsammans. Jag minns en av dessa fotbollsmatcher som avbröts där det var många täta närkamper och ingen brydde sig om bollen eller att skjuta mål. Det fanns spännande saker att undersöka när tillfälle gavs. Glimten i ögonen på deltagarna var inte att ta miste på.
Bilden visar en säckkapplöpning som brukade vara en del av officiell lekarna vid barnveckan. Klart var detta ett uppskattat avbrott.
Ledaren för dessa barnmöten var Ole Olsen från Fredrikstad. En sommar hade man samlat ihop brännbart material till en skaplig brasa som tändes på.
Ole tillsammans med en annan person hade släpat dit en gammal TV. Du vet en sådan som inte var tillåten för oss barn att se på ;-)
Först höll han ett brandtal över den syndiga apparaten (TVn menar jag nu inget annat) och avslutade med att drämma en yxa i TVn
Under stort jubel av folkmassan slängdes sedan dumbirken på elden. Så skulle synden hindras att nå våra hem.
En tid efter detta höll en pappa till en mina kompisar ett tal på ett möte, där han berättade om den TV han hade ägt. Hans övertygelse var numera att det var syndigt att titta på TV så den skulle säljas.
Insprirerad av Ole kom han dock på andra tankar. Den skulle inte säljas så att andra kunde nyttja den, den skulle förstöras. Han slängde ut apparaten ur huset och grävde ned den i trädgården. Som lök på laxen beställde han ett dynglass av en bonde och spred ut det ovanpåTVn.
Folket på mötet jublade över detta, medans vi normala barn funderade på om han hade alla hästarna i hagen.
Idag är TV fullt acceptabelt inom SV, man förnekar den händelse jag beskrivit och man förnekar också många andra av de förbud jag berättar om. Idag drar man sig inte för att profitera på andra männsikors synd. vinster av brännvinsförsäljning används för att driva verksamheten. SVs yngre medlemmar saknar all kunskap om det negativa ur församlingens historia.
Vad jag förstår har man lättat mycket på reglementet för att få behålla sina medlemmar, och de flesta av dessa förändringar ser jag som positiva. Men bästa ledning i SV, man kan inte komma framåt utan att gå tillbaka och reda ut sina gamla synder. Er skyldighet är att reda ut den tidigare felaktiga läran och be de människor ni förledde om ursäkt
söndag 14 oktober 2007
Pappas karriär i Smiths vänner
Nu undrar kanske du som inte vart med i religiösa sammanhang om det är karriär som gäller i en kristen församling typ SV. Svaret är absolut ja. Det är samma kriterier som i näringslivet, offentliga sektorn och i politiska partier. Det räcker inte med att vara korrekt, kontakter är det viktigaste. Bruna tungornas klubb liksom ”kompis går före kompetens” gällde också inom SV. Att blod är tjockare än vatten innebar att man gifte sig in i de släkter som hade makten och det är förmodligen inte långt från inavel i dagens SV.
I den profana världen hade min pappa gjort en fantastisk prestation. På ungefär 20 år hade han hade skaffat familj med tre barn, hus, sommarstuga och en egen affärsrörelse som klarade av att finansiera de dagliga utgifterna och dessutom en bil som stack vissa i ögonen. Senare livet träffade jag i Östeuropa entreprenörer med liknande drivkraft och jag kände igen min pappa i dom. Klichén att börja föräldralös med två tomma händer stämmer inte med pappa. Han fick ju faktiskt en bankbok med 2 öre i arv.
Jag tror mig förstå att pappa bevisade för sig själv att en fattig föräldralös kille kunde åstadkomma något med envishet och hårt arbete.
Inom SV kände ingen eller få till hans bakgrund och uppväxt och jag tvivlar på att det hade spelat någon roll. Pappa insåg han hade gjort ett misstag och redan 1966 bytte han ut Admiralen mot en Volvo Duett
Duetten på Brunstad, längst till vänster min kompis Reidar och jag är i den randiga tröjan
Ordningen i församlingen var återställd till mina bröders stora förtret. Löftet från deras sida var att Volvon skulle vara sönderkörd inom ett år. Dom höll sitt löfte. Troligen spelade ett väggupp bakom Huddinges polisstation en viktig roll. Med den rätta, det vill säga oanständigt hög hastighet kunde bilen flyga långa sträckor vilket resulterade i en sned ram.
Kontakter var viktigt och en av de första i Norge min familj hade kontakt med var Lindbergs som bodde i Fredrikstad. Josef Lindberg var svenskättling från Gävle trakten och det var mycket ömsesidiga besök.
En något suddig bild, från vänster Josef Lindberg, pappa som håller mig, min bror Johnny, min kusin Birgitta, mamma, okänd, Gunvor och Marta Lindberg.
Det var flera högdjur i församlingen som kom i bekantskapskretsen. Bilden nedan skulle kunna vara från en begravning, men det är knappast. Svart, grått och mörkblått var tyvärr alltför vanlig klädsel.
Mannen till höger på bilden är Aksel Smith, rankad som nummer i tre i SV, därefter Erling Ekholt, Erik Thorsrud, pappa, Ole Olsen och okänd.
Ole Olsen delade ansvaret för SV i Fredrikstad tillsammans med Rolf Lindberg. Rolf var son till Josef Lindberg och pappas bästa vän. Senare var han en av de få som vågade ställa sig öppet på pappas sida
Rolf och hans fru Randi med deras barn besökte vårt hem ofta.
Bilden är ifrån Båstad runt 1970. Ja det är jag till vänster, Ruth (Rolfs och Randis dotter), mamma och just Randi och Rolf.
När Admiralen var såld blev pappa föreslagen att resa med Aksel Smith i Tyskland och Holland på turné. Med turné menar jag här att sprida budskapet vidare till potentiella människor. Språk var inget som pappa hade lärt sig i skolan, så han anmälde sig till språkkurser, både engelska och tyska. Dessutom köpte han linguaphone kurser i dessa språk för hemmastudier. Lektionerna avlyssnades på en grammfon som ingick i en av kurserna
Språkinlärning på en söndag eftermiddag.
Resan gjordes sommaren därpå strax efter möteskonferensen i Norge. Allt gick på frivillig basis, pappa stängde affären några extra veckor, inga inkomsterna för en egen företagare och behöver jag berätta vem som finansierade resan?
Trots allt var nog detta en höjdpunkt i SV karriären för sedan ändras kartan i Stockholm.
Grammofonen ja, den användes flitigt av mina bröder att spela skivor som inte ingick i språkkurserna och inte heller i SV läran. Det var Hep Stars, Sten o Stanley, Larry Finnegan, Tages, Ola & the Janglers och en massa andra. Skivorna kunde bara spelas när mina föräldrar var borta, vid något tillfälle avslöjades det hela och pappa slet loss grammofonen och kraschade den i golvet.
Min händige bror lagade och limmade ihop grammofonen och allt fortsatte som förut. Jag var fast i musikens värld
Alex is the man spelas av just gruppen Ola & The Janglers
I den profana världen hade min pappa gjort en fantastisk prestation. På ungefär 20 år hade han hade skaffat familj med tre barn, hus, sommarstuga och en egen affärsrörelse som klarade av att finansiera de dagliga utgifterna och dessutom en bil som stack vissa i ögonen. Senare livet träffade jag i Östeuropa entreprenörer med liknande drivkraft och jag kände igen min pappa i dom. Klichén att börja föräldralös med två tomma händer stämmer inte med pappa. Han fick ju faktiskt en bankbok med 2 öre i arv.
Jag tror mig förstå att pappa bevisade för sig själv att en fattig föräldralös kille kunde åstadkomma något med envishet och hårt arbete.
Inom SV kände ingen eller få till hans bakgrund och uppväxt och jag tvivlar på att det hade spelat någon roll. Pappa insåg han hade gjort ett misstag och redan 1966 bytte han ut Admiralen mot en Volvo Duett
Duetten på Brunstad, längst till vänster min kompis Reidar och jag är i den randiga tröjan
Ordningen i församlingen var återställd till mina bröders stora förtret. Löftet från deras sida var att Volvon skulle vara sönderkörd inom ett år. Dom höll sitt löfte. Troligen spelade ett väggupp bakom Huddinges polisstation en viktig roll. Med den rätta, det vill säga oanständigt hög hastighet kunde bilen flyga långa sträckor vilket resulterade i en sned ram.
Kontakter var viktigt och en av de första i Norge min familj hade kontakt med var Lindbergs som bodde i Fredrikstad. Josef Lindberg var svenskättling från Gävle trakten och det var mycket ömsesidiga besök.
En något suddig bild, från vänster Josef Lindberg, pappa som håller mig, min bror Johnny, min kusin Birgitta, mamma, okänd, Gunvor och Marta Lindberg.
Det var flera högdjur i församlingen som kom i bekantskapskretsen. Bilden nedan skulle kunna vara från en begravning, men det är knappast. Svart, grått och mörkblått var tyvärr alltför vanlig klädsel.
Mannen till höger på bilden är Aksel Smith, rankad som nummer i tre i SV, därefter Erling Ekholt, Erik Thorsrud, pappa, Ole Olsen och okänd.
Ole Olsen delade ansvaret för SV i Fredrikstad tillsammans med Rolf Lindberg. Rolf var son till Josef Lindberg och pappas bästa vän. Senare var han en av de få som vågade ställa sig öppet på pappas sida
Rolf och hans fru Randi med deras barn besökte vårt hem ofta.
Bilden är ifrån Båstad runt 1970. Ja det är jag till vänster, Ruth (Rolfs och Randis dotter), mamma och just Randi och Rolf.
När Admiralen var såld blev pappa föreslagen att resa med Aksel Smith i Tyskland och Holland på turné. Med turné menar jag här att sprida budskapet vidare till potentiella människor. Språk var inget som pappa hade lärt sig i skolan, så han anmälde sig till språkkurser, både engelska och tyska. Dessutom köpte han linguaphone kurser i dessa språk för hemmastudier. Lektionerna avlyssnades på en grammfon som ingick i en av kurserna
Språkinlärning på en söndag eftermiddag.
Resan gjordes sommaren därpå strax efter möteskonferensen i Norge. Allt gick på frivillig basis, pappa stängde affären några extra veckor, inga inkomsterna för en egen företagare och behöver jag berätta vem som finansierade resan?
Trots allt var nog detta en höjdpunkt i SV karriären för sedan ändras kartan i Stockholm.
Grammofonen ja, den användes flitigt av mina bröder att spela skivor som inte ingick i språkkurserna och inte heller i SV läran. Det var Hep Stars, Sten o Stanley, Larry Finnegan, Tages, Ola & the Janglers och en massa andra. Skivorna kunde bara spelas när mina föräldrar var borta, vid något tillfälle avslöjades det hela och pappa slet loss grammofonen och kraschade den i golvet.
Min händige bror lagade och limmade ihop grammofonen och allt fortsatte som förut. Jag var fast i musikens värld
Alex is the man spelas av just gruppen Ola & The Janglers
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)