Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.

Tegnérgatan 27

Vid ett besök i Stockholm promenerade jag runt på Norrmalm och Vasastan. Plötsligt stötte jag på Kammakargatan och kunde inte låta bli att söka upp nummer 27, vilket var platsen för Smithvännernas söndagsmöten i många år.
Något förvånad tycks drygt 30 år nästan ha gått området förbi, allt gick att känna igen.
Gatuporten lyckades jag med lite tur komma igenom, det är en bred gång genom gatuhuset, så bred att en liten bil kan ta sig igenom. Jag vill minnas att det vid något tillfälle stod någon bil parkerad på innegården.
En trapp upp över gården låg NTO-salen och trappan kändes väl igen. Hur många gånger har jag lekt i den?
Självklart kom jag inte in i salen, men det behövdes inte, minnesbilderna kom fram från långt bak i hjärnan.
När man kom in genom dörren fanns rakt fram ett stort utrymme för att hänga av kläderna. Till vänster fanns en smal gång som ledde till de två toaletterna och det minimala köket. Där fanns också ett slags bibliotek, ändlösa bokhyllor med glasdörrar och ett antal läsbord. Nyfiken på böcker som jag var kunde jag inte låta bli att bläddra i dom ibland, det var nämligen ett rum som användes av sprituisterna och literaturen var deras. Så fort det upptäcktes vad jag gjorde blev jag ifråntagen böckerna och skarpt tillsagd att låta bli dom. När jag frågade varför kom det mörka hoteleser om att jag skulle akta mig för den sortens litteratur och föreningar. Jag fick veta att dom samtalar med andar, sysslade med magi och det skulle man inte hålla på med. Spännande och otäckt som jag fortfarande minns det.
Till höger från den yttre dörren låg så lokalen för våra möten. Längst fram fanns ett litet podium med ett piano och där satt också den lilla gruppen musiker som ackompanjerade sångerna. En tid för länge sedan satt mamma också där och även min mellersta bror var också en flitig deltagare i musikgruppen. Själv spelade jag mandolin där en tid. En av fördelarna var att man fick god överblick av församlingen och kunde följa händelserna bättre från den upphöjda positionen
De enkla trästolarna i salen var uppradade och klädda med ett rött randigt plastmaterial. Perfekt att rita på med kulspetspenna under de långtråkiga samlingarna. Mer än en gång blev åthutad för dessa mina tilltag, som barn gällde det att få tiden att gå.

Vi barn ansåg tiden före och efter mötena vara de bästa. Då fick vi tid för lite snack och någon kortare lek. Sångerna gick väl också an, men sedan var det urbota trist att sitta stilla utan att ha något att göra. Halvlyssnande på det stadiga mässande och en förgäves väntan på att något utöver det vanligt skulle ske.
Proceduren var det samma, med några sånger för att samla folket, lite bön och sång igen innan huvudtalaren drog igång. Oftast var det Ekholt som började och drog upp kvällens tema och sedan fyllde den ena efter den andra på och förklarade sig helt överrens med förgående talare.
Rangordning på talarna berodde på deras status i församlingen och varje förändring i ordning var en mindre sensation. Det hände faktiskt att Ekholt bad någon annan hålla inledningstalet, om detta var uppgjort innan eller om det var spontant vet jag inte.
Givetvis var det enbart män som höll inledningen, kvinnor var lägre i rangordningen och hade sällan någon predikan utan oftast bara några ord där dom bekräftade vad som redan sagts.
Typiskt var kvinnorna klädda i tråkiga gammaldags kläder, lång kjol eller klänning som gick ned över knäet, någon slags långärmad blus och ett huckle eller sjal över håret. ”Färgerna” som var godkända var väldigt neutrala och skulle inte sticka ut. Mörkblått, vitt, brunt och grått var typiska ”färger” Glöm också bort det som kallas märkeskläder.
Kvinnorna brukade börja med att tacka och prisa Gud för det som redans sagts och sedan, (helst med gråten i halsen) berätta hur tacksamma dom var att få tillhöra församlingenen.
Till sist var det barnens tur och med lite lock och pock var vi några som blygt citerade något bibelord och sa någon kort mening i sammanhanget.

Relativt nyligen, i samband med min mors begravning träffade jag paret Ekholt och jag blev påmind om hur jag en gång hade hittat ett bibelord och läst upp det inför församlingen.
Jag hade hittat något i Jobs bok som jag tyckte var bra ”Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är".
Faktiskt kunde jag minnas händelsen och eftersom alla närvarande brast ut i skratt blev jag väldigt generad.

En stor grupp i församlingen var äldre ensamstående kvinnor, inte vet jag vad som lockade dom men helt klart var att dessa tillsammans med pappa var dom som finansierade verksamheten.
I nästa inlägg skall jag berätta vad jag minns av dom snälla tanterna och när en av dom, Gerda Andersson ställde till med en efterlängtad överraskning på ett möte.