Jag läste ett diskussionsforum om några som funderade bakåt på sitt liv i en sekt,. Både längtan, bitterhet och ilska lyste igenom och jag försökte rekapitulera lite vad jag själv känner när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Kan man förlåta dessa personer som handlat fel?
Det är såpass länge sedan jag lämnade det livet och förmodligen har jag kommit längre i min utveckling än de som nyligen lämnat sådan rörelser. Dessutom inser jag att många har haft en tuffare separation än min.
Har jag längtan tillbaka? ALDRIG. Vad jag kan komma ihåg har jag inte en enda gång känt den minsta önskan att återvända. Snarare vill jag så långt bortifrån Smiths Venner och liknande sammanslutningar som möjligt. Det finns inget attraherande i den församlingen som företeelse.
Saknar jag personer och vänner från den tiden? GIVETVIS. Sedan över 30 år har jag ofta funderat på hur det gick för mina gamla vänner i SV. Eller kanske ska jag säga hur livet lever med dom?
En del har jag kontakt med, främst från de som liksom jag lämnat eller blivit tvungna att lämna. Några få som fortfarande är medlemmar går att ha en hövlig dialog med, men ömsesidigt undviker vi ämnen där vi har olika uppfattningar.
Andra som jag helt tappat kontakten med dyker ibland upp i minnenas sorl. Ärligt talat hoppas och önskar jag att det går riktigt bra för dom i livet och att dom är nöjda med sitt vägval, samt att dom kan kolla i spegeln varje morgon och gilla vad dom ser.
Känner jag bitterhet? INTE ALLS. Många har haft både lättare och tuffare uppväxt än jag. Visst var det många gånger att jag hade det svårt, men inte värre än att jag klarade det. Allt som inte dödar mig gör mig starkare!. Det har också en del av det som gjort mig till den människa jag är idag. På gott och ont.
Min erfarenhet av att växa upp i Smiths Venner är ganska unik. Det är inte många i världen som kan ”skryta” om att ha den kunskapen. Dom själva hävdar sig vara runt 35 tusen medlemmar, vilket är en piss i Missisippi relativt sett. Låt oss säga att det varit 50 tusen medlemmar under det senaste seklet så är det fortfarande ingenting som ger ett avtryck på jorden globalt sett.
En av dessa få medlemmar var alltså jag. En mindre del av dessa 50 tusen har lämnat sekten. Frivilligt eller ofrivilligt. Alla som lämnat har inte landat på fötterna, men det gjorde jag. Det är inte många levande som har samma unika bakgrund som medlem och icke-medlem.
Jag är skyldig mig själv att utnyttja den unika (och dyrköpta) erfarenheten vidare i livet. En skyldighet är att varna andra. Främst mina barn och närmaste. Så enkelt är det för mig.
Som någon sagt kan man leda hästen till vattnet, men ingen kan tvinga den att dricka.
Känner jag ilska? JAVISST!. Många gånger blir jag fortfarande fly förbannad över dessa inkompetenta ledare som i första hand ser till sitt eget bästa och inte till sina medmänniskor. Jo men sådana finns överrallt menar någon. Det stämmer, men dessa falska Jesu efterföljare ger skenet av att just DOM inte är sådana. Det är lögn och förbannad dikt.
Att vuxna lättledda människor likt mähän går och låter sig matas av dumheter och frivilligt stannar i SV och andra sekter kan jag leva med. Men att oskyldiga barn dras in i detta utan ha möjlighet att välja, gör mig heligt förbannad. De allra flesta föds in i Smiths Venner, rekryteringen utifrån är av naturliga skäl svårare..
Barnen som växer upp där har ofta bristfällig kunskap om den normala världen utanför och därmed ingen möjlighet att själva välja ett liv som passar dom bättre.
Hjärntvätt är ett starkt ord, men barnen indoktrineras att tro att just deras sekt är världens bästa alternativ. Aktivt uppmanas dom att inte söka vidare alternativ i livet. Skrämmande.
Kan jag förlåta? DELVIS. Vad jag själv har drabbats av, har jag inget problem att förlåta de medverkande som har ångrat sig. Det viktiga är ju att dessa personer inte fortsätter sitt agerande eller brist på agerande. De ledare som fortsätter i SV att behandla sina medlemmar (och andra) som icke-medmänniskor klarar jag inte av att förlåta.
Märkligt nog har jag svårare för att förlåta personer där andra än jag själv blivit drabbade. Närmast om hjärtat är ju såklart hur illa pappa behandlades. Men tyvärr finns och fanns det också många andra i liknande situationer.
Jag kan inte se något som helst förmildrande i deras sätt att behandla de före detta medlemmarna som inte passade helt in i deras mall. Kan inte ens se hur dom kan kalla sig kristna.
torsdag 31 januari 2008
fredag 25 januari 2008
It never rains in Southern California?
Det stämmer bara nästan. Normalt sett regnar det knappast någongång mellan mitten på april till slutet av november.
Just nu har vi dock flera oväder som sveper in här och dessutom är det kalla oväder. Ordetligt med regn som är så behövligt och naturligtvis betyder det snö i bergen. Big Bear, Mountain High och andra skidorter i närheten ha bra med snö problemet är att komma dit just nu. Det går inte då de flesta vägarna är svårframkomliga.
De vägar som är öppna har absolut krav på snökedjor och polisen ser till att ingen utan dessa kör vidare.
Detta händer ibland och med tanke på att skidorterna ligger på runt 2500 meters höjd blir man inte förvånad.
Nu är snögränsen en bra bit under 900 meteroch det ställer till lite problem
Situation på Highway 5, som kan sägas vara huvudpulsådern mellan Los Angeles och San Francisco. Bergspasset som man måste passera ligger på ungefär 1000 meter och är fullt med snö och is. Vägen har nu varit avspärrad mer än 36 timmar och och ingen vet när den kan öppnas igen. Mer snö är på väg i helgen!
Med tanke på att ungefär 70.000 fordon passerar där dagligen så är det milt sagt lite trafikproblem norr om stan.
De cirka 500 lastbilarna som fastnade har man fått loss, men polisen släpper inte in någon trafik tills vidare.
En artikel om detta i A snowed-in Southland - Los Angeles Times
Lite bilder att njuta av
Efterosm jag brukar linka till lite musik måste jag väl göra det även nu, och det blir INTE ”it never rains....” Roy Orbison har förstått varför man stannar i Kalifornien trots alla trafikproblem i denna video California Blue Drömmen om sommaren som snart kommer.
Nu gillar jag inte så kallad hästjazz men denna video fångar också lite atmosfär från The Golden State. California Girls
Just nu har vi dock flera oväder som sveper in här och dessutom är det kalla oväder. Ordetligt med regn som är så behövligt och naturligtvis betyder det snö i bergen. Big Bear, Mountain High och andra skidorter i närheten ha bra med snö problemet är att komma dit just nu. Det går inte då de flesta vägarna är svårframkomliga.
De vägar som är öppna har absolut krav på snökedjor och polisen ser till att ingen utan dessa kör vidare.
Detta händer ibland och med tanke på att skidorterna ligger på runt 2500 meters höjd blir man inte förvånad.
Nu är snögränsen en bra bit under 900 meteroch det ställer till lite problem
Situation på Highway 5, som kan sägas vara huvudpulsådern mellan Los Angeles och San Francisco. Bergspasset som man måste passera ligger på ungefär 1000 meter och är fullt med snö och is. Vägen har nu varit avspärrad mer än 36 timmar och och ingen vet när den kan öppnas igen. Mer snö är på väg i helgen!
Med tanke på att ungefär 70.000 fordon passerar där dagligen så är det milt sagt lite trafikproblem norr om stan.
De cirka 500 lastbilarna som fastnade har man fått loss, men polisen släpper inte in någon trafik tills vidare.
En artikel om detta i A snowed-in Southland - Los Angeles Times
Lite bilder att njuta av
Efterosm jag brukar linka till lite musik måste jag väl göra det även nu, och det blir INTE ”it never rains....” Roy Orbison har förstått varför man stannar i Kalifornien trots alla trafikproblem i denna video California Blue Drömmen om sommaren som snart kommer.
Nu gillar jag inte så kallad hästjazz men denna video fångar också lite atmosfär från The Golden State. California Girls
torsdag 24 januari 2008
Finns det tillräckligt med intresse för ett projekt?
Sedan jag för drygt tre månader sedan började med den här bloggen har jag fått överraskande mycket respons. Kommentarer har det tyvärr varit sparsamt med, men troligen beror det på mitt skrivsätt och att det jag berättar knappast går att diskutera. Det är svårt att argumentera mot vad jag skriver för det är MINA upplevelser och hur jag har uppfattat min uppväxt i Smiths Venner. Ingen kan få mig att ändra historien annat än med fakta att jag minnes fel eller rena skrivfel.
Men jag har fått en hel del personliga mail med andras berättelser som jag inte vidarebefordrar till någon. Ofta är det berättelser från andra delar av SV och vid andra tidpunkter än när jag nötte byxbaken på deras möten. Jag ska ge några exempel på vad det kan handla om.
- En tjej blir livrädd när hon kommer från skolan och ingen öppna när hon ringer på dörren. Inom SV så väntar man på att Jesus skall återkomma och ”rycka upp bruden” Det vill säga de 144.000 som blir räddade. Tjejen tror att hennes familj har blivt uppryckt och hon är ensam kvar.
- En annan berättar om situationen där långhåriga killar erbjuds hårklippning direkt efter att dom omvänt sig på ett bönemöte. Efteråt dras dom upp i talarstolen för att visa sin nya övertygelse i ny frisyr. Som bevis på sin frälsning har dom med sig det syndiga avklippta håret för uppvisning
- En tredje tjej bli nekad skolutbildning av sina föräldrar eftersom hon ändå bara ska gifta sig och skaffa barn.
- Flera med liknande mobbing scenarium i skolan som jag själv hade.
- En som blir mobbad inför klassen av sin lärare.
- En tonårskille är nära att ta livet av sig efter att ha blivit klippt i snaggfrisyr
Trots att jag varit med själv i SV, även om jag anade och hade hört om liknande historier, så skakar varje berättelse om mig ordentligt.
För ett tag sedan fick jag en ide vad man kan göra med sådana erfarenheter, för det finns många inom Smiths Venner och vad jag numera förstår också inom Jehovas Vittnen och andra sekt/sektliknande röresler.
Ju mer berättelser jag stöter på, desto mer har iden tagit form och jag vill kolla om det är en bra ide och jag vill också kolla om det finns intresse för er att vara med.
Tanken är att alla som vill bidraga med något skriver ned sin egen upplevele från sin tid i någon sekt eller sektliknande rörelse. Längden på berättelsen spelar ingen roll, det kan var en sida eller femtio. Det viktigast är att den din egen historia. Anonymitet är självklart för den som så önskar.
Det handlar inte om pengar, att trycka en bok kostar lite pengar, men om fler än jag tror på projektet är jag övertygad om pengar kommer fram.
I värsta fall får jag betala själv. Skulle boken ge någon vinst skall pengarna skänkas till någon organisation typ Rädda Barnen.
Det handlar för mig om att ge främst barn som växer upp ofrivilligt i dessa sekter information om deras onaturliga uppväxtmiljö och att dela med sig från en värld utanför det dom betraktar som normalt. Skulle en och annan vuxen få upp ögonen så är det en bonus.
Så konkret, vad tror du? Skulle det kunna fungera? Är du beredd att ge ett bidrag? Inte i form av pengar utan i form av en berättelse!
Maila mig eller svara med en kommentar
tisdag 22 januari 2008
Sista resan till Brunstad
Någon gång runt årskiftet runt 1974/1975 var jag mentalt redo att lämna Smiths venner även om jag inte hade fattat ett definitivt beslut. Jag hade skaffat ett hyfstat bra och stort socialt kontaktnät utanför församlingen. Kärnan i nätet bestod av en handfull personer och bland dessa var Folke och några klasskamrater de närmaste.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”
I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.
Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.
Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.
Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.
När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.
Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.
Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.
Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis
Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)
Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.
tisdag 15 januari 2008
Smiths Venner och Jehovas Vittnen
En av mina läsare skickade mig en link till ett hjälpforum för ex Jehovas Vittnen. Min kunskap om denna sekt är fortfarande väldigt ytlig, men jag har lite mer kunskap nu än för en månad sedan.
Visst hade jag lärt mig lite i skolan i religionskunskapen och visst har jag haft arbetskamrater som var medlemmar där, men någon riktig kunskap om vad dom stod för hade jag inte.
Jag trodde mig veta
· Att dom vägrade blodtransfusioner eftersom blodet ansågs vara själen.
· Dom hade Biblen och Vakttornet som litteratur.
· Någon slags udda bestraffning skulle ske i något som kallades Harmageddon.
· Dom trodde inte på treenigheten.
· Dom firade inte högtider typ jul eller födelsedagar.
· Man mötte dom oftast som välklädda och artiga dörrknackare.
Inom SV vet jag att vi varnades för denna sekt eftersom dom ansågs fara med irrläror. Jag kan också minnas min mor som argumenterade med JVs dörrknackare om vad som var rätt eller fel enligt Biblen.
Några ex-JV personer har besökt denna blogg och deras reaktioner har varit, att dom känner igen mycket av vad SV står för och det liknar deras egna upplevelser ionm JV. Några kontakter bland dessa ex-JV har hjälpt mig med lite kunskap och förklaringar. Även jag slås numera av likheten mellan dessa församlingar, där jag ser SV som en lillebror till JV. Antal medlemmar i JV är närmare 7 miljoner, vilket skall jämföras med SV som uppger sitt medlemsantal till runt 35.000.
Liksom SV så ser sig JV som vara de enda som har förståelsen och den rätta tron. De 144.000 själarna anser sig såväl JV som SV veta varifrån dom kommer. Dom är lika tvärsäkra på att dom kommer från den egna rörelsen. Så man kan säga dom är överrens om att vara oeniga.
En vits jag fick av en ex-SV berättar om en själ som kommer till himlen och Sankte Per visar runt. I varje rum sitter det olika grupper och Sankte Per förklarar vilka dom är och varifrån domkommer. Dessa är från från Fiadelfiakyrkan, dessa är katoliker och en annan grupp kommer från Fräslningsarmen osv osv. Till slut kommer dom till en stängd dörr och den nya själen undrar vad som finns innanför. Sankte Per hyssjar och säger: Du måste vara tyst!Därinne sitter Smiths Venner och dom tror dom är ensamma här.
Den sociala gemenskapen verkar vara precis lika stark i båda församlingarna, liksom avgränsningen till socialt umgänge med övriga världen.
Hederlighet, att sköta sig och vara en god, laglydig medborgare så länge det inte strider mot deras tro propagerar JV för. Nästan identiskt vad man officiellt säger inom SV.
Den ”styrande kresten” i JV kan väl jämföras med ledningen i SV som anser sig vara tillsatta av Gud. I båda församlingarna gäller det att rätta in sig i ledet och tåla ledningens tillrättavisningar och order.
Evolutionsteorin avisas av båda sidorna, även om jag minns att SV var vagare på den punkten. SV kunde säga något i stil med att en dag är lika med tusen år och tusen år såsom en dag. Därmed indikerade man att processen för jordens skapande tog längre tid än sju dagar, men att Gud trots allt var den som var bakom evolutionen.
Men det finns också flera skillnader mellan dessa rörelser. JV är absolut emot krig och döda. Flera JV vägrade att deltaga i Tysklands arme före och under andra värlsdkriget just av den anledningen och hamnade i koncentrationsläger. SV däremot anser det vara upp till var och en att vara en del av armen eller inte.
En teori jag har om detta är att grundaren för SV just var officer och kunde väl inte därför hålla sig till en Biblens tydligaset regler. Att Norge blev ockuperat under andra världskriget kan också ha sin betydelse för att inte få negativ opinion. Mitt minne är dock att det inom SV uppmuntrades till att alla män skulle göra sin militärtjänst och därmed lära sig döda andra. Det är inte i linje med det sjunde budet.
En annan intressant skillnad är det med uteslutning.
Inom SV pratade man inte om det officiellt som en möjlighet. Det sades kanske att han eller hon inte ”tålde budskapet” eller inte tålde en tillrättavisning i kärlekens namn. Men inte uteslöt man någon från Guds ord. Man till och med hävdade officiellt att det bara förekom i andra församlingar. Det fanns många som visste bättre än så, speciellt dom som blivit drabbade och deras familjer. Flera som ansågs ha brutit mot reglerna fick finna sig i att sitta på sista bänkraden med förbud att yttra sig på möten.
I samband med splittringen i början på 90-talet fortsatte man envist att hävda att ingen blev utesluten. Man sa officiellt att, visst hade en del valt att lämna rörelsen för man inte förstod väckelens, men inte var det uteslutning.....
Jag känner till minst ett fall där det skriftligen dokumentrats av ledande SV broder att tidigare medlemmen N.N blivit utstött, så SV friserar sanningen.
På senare tid har dock kåre Smith medgett att viss form av uteslutning har förkommit och förekommer.
JV å sin sida använder uteslutning officiellt som som en bestraffningsmetod och vederbörande blir förklarad non gratia. Hela församlingen känner till saken och fryser ut personen. I JV fallet är dock den uteslutne välkommen tillbaka efter en förlåtelse procedur, vilket knappast är fallet inom SV. I båda församlingarna orsakar dessa metoder splittringar inom familjerna.
När det gäller personer som frivilligt lämnar församlingen skiljer det sig också. Dessa är totalt utfrysta från JV, såväl medlemmar som utesluta uppmanas att inte hålla någon kontakt med dessa personer. Uteslutna som har kontakt med dessa avfällingar har betydligt svårare att komma tillbaka om dom så önskar.
Här uppfattar jag SV helt annorlunda. De som blir uteslutna förhånas och förlöjligas ända upp i talarstolen. Jag läste någonstans att en av ledarna gett ungefär denna kommentar: Sedan dessa människor lämnat SV har jag inte ägnat dom en enda tanke. Min försåelse är att jesus hade ägnat dom massor av tankar och böner. Men Sv har inte samma övertygelse som Jesus hade.
Att vissa av dessa utstötta har och har haft det tufft och svårt att hitta nya liv och social gemenskap betraktas närmast med skadeglädje.
Andra liksom jag själv lämnade SV efter eget beslut har det lättare i relationen med SV. Jag har personligen aldrig trakasserats eller förföljts av någon person ifrån SV. Inte heller har jag någonsin blivit utsatts för övertalningsförsök att återvända.
I de få fall jag varit kontakt med SV eller ex-SV har jag mötts med respekt och artiga formuleringar. Visserligen har orden känns tomma, innehållslösa och inte helt ärliga, men absolut inget oförskämt och heller inte kritik för mitt vägval.
Jag uppfattar det så att SV respekterar mer oss som lämnat frivilligt än man gör med de som blivit utstötta. JV agerar precis tvärtom.
Nu är detta min uppfattning grundad på en inte särskilt djup kunskap om JV. Har jag uppfattat något fel, eller tycker du jag behöver korrigera min uppfattning så ber jag dig om dina synpunkter.
Linken till den i mitt tycke professionella sidan för ex JV är http://www.hjalpkallan.org/
Efter Johans kommentar kan jag inte låta bli att linka till en live version från 1976 av denna låt. Eagles - Hotel California. Enjoy!
Slutklämmen på den tänkvärda texten är ”We are programmed to receive. you can checkout any time you like but you can never leave!”Men vi väljer själva vad vi vill ta emot
Visst hade jag lärt mig lite i skolan i religionskunskapen och visst har jag haft arbetskamrater som var medlemmar där, men någon riktig kunskap om vad dom stod för hade jag inte.
Jag trodde mig veta
· Att dom vägrade blodtransfusioner eftersom blodet ansågs vara själen.
· Dom hade Biblen och Vakttornet som litteratur.
· Någon slags udda bestraffning skulle ske i något som kallades Harmageddon.
· Dom trodde inte på treenigheten.
· Dom firade inte högtider typ jul eller födelsedagar.
· Man mötte dom oftast som välklädda och artiga dörrknackare.
Inom SV vet jag att vi varnades för denna sekt eftersom dom ansågs fara med irrläror. Jag kan också minnas min mor som argumenterade med JVs dörrknackare om vad som var rätt eller fel enligt Biblen.
Några ex-JV personer har besökt denna blogg och deras reaktioner har varit, att dom känner igen mycket av vad SV står för och det liknar deras egna upplevelser ionm JV. Några kontakter bland dessa ex-JV har hjälpt mig med lite kunskap och förklaringar. Även jag slås numera av likheten mellan dessa församlingar, där jag ser SV som en lillebror till JV. Antal medlemmar i JV är närmare 7 miljoner, vilket skall jämföras med SV som uppger sitt medlemsantal till runt 35.000.
Liksom SV så ser sig JV som vara de enda som har förståelsen och den rätta tron. De 144.000 själarna anser sig såväl JV som SV veta varifrån dom kommer. Dom är lika tvärsäkra på att dom kommer från den egna rörelsen. Så man kan säga dom är överrens om att vara oeniga.
En vits jag fick av en ex-SV berättar om en själ som kommer till himlen och Sankte Per visar runt. I varje rum sitter det olika grupper och Sankte Per förklarar vilka dom är och varifrån domkommer. Dessa är från från Fiadelfiakyrkan, dessa är katoliker och en annan grupp kommer från Fräslningsarmen osv osv. Till slut kommer dom till en stängd dörr och den nya själen undrar vad som finns innanför. Sankte Per hyssjar och säger: Du måste vara tyst!Därinne sitter Smiths Venner och dom tror dom är ensamma här.
Den sociala gemenskapen verkar vara precis lika stark i båda församlingarna, liksom avgränsningen till socialt umgänge med övriga världen.
Hederlighet, att sköta sig och vara en god, laglydig medborgare så länge det inte strider mot deras tro propagerar JV för. Nästan identiskt vad man officiellt säger inom SV.
Den ”styrande kresten” i JV kan väl jämföras med ledningen i SV som anser sig vara tillsatta av Gud. I båda församlingarna gäller det att rätta in sig i ledet och tåla ledningens tillrättavisningar och order.
Evolutionsteorin avisas av båda sidorna, även om jag minns att SV var vagare på den punkten. SV kunde säga något i stil med att en dag är lika med tusen år och tusen år såsom en dag. Därmed indikerade man att processen för jordens skapande tog längre tid än sju dagar, men att Gud trots allt var den som var bakom evolutionen.
Men det finns också flera skillnader mellan dessa rörelser. JV är absolut emot krig och döda. Flera JV vägrade att deltaga i Tysklands arme före och under andra värlsdkriget just av den anledningen och hamnade i koncentrationsläger. SV däremot anser det vara upp till var och en att vara en del av armen eller inte.
En teori jag har om detta är att grundaren för SV just var officer och kunde väl inte därför hålla sig till en Biblens tydligaset regler. Att Norge blev ockuperat under andra världskriget kan också ha sin betydelse för att inte få negativ opinion. Mitt minne är dock att det inom SV uppmuntrades till att alla män skulle göra sin militärtjänst och därmed lära sig döda andra. Det är inte i linje med det sjunde budet.
En annan intressant skillnad är det med uteslutning.
Inom SV pratade man inte om det officiellt som en möjlighet. Det sades kanske att han eller hon inte ”tålde budskapet” eller inte tålde en tillrättavisning i kärlekens namn. Men inte uteslöt man någon från Guds ord. Man till och med hävdade officiellt att det bara förekom i andra församlingar. Det fanns många som visste bättre än så, speciellt dom som blivit drabbade och deras familjer. Flera som ansågs ha brutit mot reglerna fick finna sig i att sitta på sista bänkraden med förbud att yttra sig på möten.
I samband med splittringen i början på 90-talet fortsatte man envist att hävda att ingen blev utesluten. Man sa officiellt att, visst hade en del valt att lämna rörelsen för man inte förstod väckelens, men inte var det uteslutning.....
Jag känner till minst ett fall där det skriftligen dokumentrats av ledande SV broder att tidigare medlemmen N.N blivit utstött, så SV friserar sanningen.
På senare tid har dock kåre Smith medgett att viss form av uteslutning har förkommit och förekommer.
JV å sin sida använder uteslutning officiellt som som en bestraffningsmetod och vederbörande blir förklarad non gratia. Hela församlingen känner till saken och fryser ut personen. I JV fallet är dock den uteslutne välkommen tillbaka efter en förlåtelse procedur, vilket knappast är fallet inom SV. I båda församlingarna orsakar dessa metoder splittringar inom familjerna.
När det gäller personer som frivilligt lämnar församlingen skiljer det sig också. Dessa är totalt utfrysta från JV, såväl medlemmar som utesluta uppmanas att inte hålla någon kontakt med dessa personer. Uteslutna som har kontakt med dessa avfällingar har betydligt svårare att komma tillbaka om dom så önskar.
Här uppfattar jag SV helt annorlunda. De som blir uteslutna förhånas och förlöjligas ända upp i talarstolen. Jag läste någonstans att en av ledarna gett ungefär denna kommentar: Sedan dessa människor lämnat SV har jag inte ägnat dom en enda tanke. Min försåelse är att jesus hade ägnat dom massor av tankar och böner. Men Sv har inte samma övertygelse som Jesus hade.
Att vissa av dessa utstötta har och har haft det tufft och svårt att hitta nya liv och social gemenskap betraktas närmast med skadeglädje.
Andra liksom jag själv lämnade SV efter eget beslut har det lättare i relationen med SV. Jag har personligen aldrig trakasserats eller förföljts av någon person ifrån SV. Inte heller har jag någonsin blivit utsatts för övertalningsförsök att återvända.
I de få fall jag varit kontakt med SV eller ex-SV har jag mötts med respekt och artiga formuleringar. Visserligen har orden känns tomma, innehållslösa och inte helt ärliga, men absolut inget oförskämt och heller inte kritik för mitt vägval.
Jag uppfattar det så att SV respekterar mer oss som lämnat frivilligt än man gör med de som blivit utstötta. JV agerar precis tvärtom.
Nu är detta min uppfattning grundad på en inte särskilt djup kunskap om JV. Har jag uppfattat något fel, eller tycker du jag behöver korrigera min uppfattning så ber jag dig om dina synpunkter.
Linken till den i mitt tycke professionella sidan för ex JV är http://www.hjalpkallan.org/
Efter Johans kommentar kan jag inte låta bli att linka till en live version från 1976 av denna låt. Eagles - Hotel California. Enjoy!
Slutklämmen på den tänkvärda texten är ”We are programmed to receive. you can checkout any time you like but you can never leave!”Men vi väljer själva vad vi vill ta emot
onsdag 9 januari 2008
Övernattning på Lundby
Armbågen börjar fixa till sig lite. Efter besök hor ortopeden i torsdags morse beslutades att snabbaste läkningsprocessen var förmodligen att skruva fast de brutna benbitarna. På eftermiddagen blev jag uppringd av läkaren och operationen bestämdes till dagen efter. Incheckning på sjukhuset vid 2, operation klockan 4 och hemma igen strax efter 7.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
onsdag 2 januari 2008
Nytt år, ny utmaning
Egentligen skedde förändringen förra året, men konsekvensrena drar in en bit i 2008.
Det blir några dagars ofrivilligt stopp i skrivandet. Orsaken är en ny cykel med orutinerad förare.
En långsam start blev lite vinglig och resulterade i att marken for upp med avsevärd kraft och träffade handflatan. Handflatan stöttade marken mot min kropp och armbågen fick sig en smäll.
Såklart cyklade jag vidare och tog det sedan lungt ett par dagar. När sedan armbågen fått sig en blå färg blev det besök hos doktorn.
Räntgenbilderna på armen blev misslyckade, man ser bara benen. Doktorn kunde i allafall kostatera att något han kallar "radial head" är brutet. Ingen aning vad den svenska termen är. Senare i veckan få jag besked om den kan läka av sig själv eller om den skall spikas ihop.
Om några dagar skall armen gå att skriva med igen, tills dess en liten paus.
Det blir några dagars ofrivilligt stopp i skrivandet. Orsaken är en ny cykel med orutinerad förare.
En långsam start blev lite vinglig och resulterade i att marken for upp med avsevärd kraft och träffade handflatan. Handflatan stöttade marken mot min kropp och armbågen fick sig en smäll.
Såklart cyklade jag vidare och tog det sedan lungt ett par dagar. När sedan armbågen fått sig en blå färg blev det besök hos doktorn.
Räntgenbilderna på armen blev misslyckade, man ser bara benen. Doktorn kunde i allafall kostatera att något han kallar "radial head" är brutet. Ingen aning vad den svenska termen är. Senare i veckan få jag besked om den kan läka av sig själv eller om den skall spikas ihop.
Om några dagar skall armen gå att skriva med igen, tills dess en liten paus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)