Säsongens första regn

Att komma igång med denna blog var ganska enkelt för en amatör som jag. Att däremot få till allt som man vill är svårare. Enkelheten med denna blog ger begränsingar som till exempel att visa kommentarerna.
Varje inlägg få bara en link med kommentarer och det innebär att varje ny kommer visar hela tråden från läsarna. Kanske inte helt bra, men bättre får jag inte till det just nu.

När jag får mer tid ska se om jag hittar en lösning. det finns ju mer avancerade blogvarianter.

Den stora nyheten för mig idag är attt säsongens första regn har kommit. Det har inte regnat här sedan i våras, och markerna behöver verkligen vatten.
Säsongens första regn är väldigt likt den första snön i Sverige. Alla är lika överraskade och motorvägarna blir snorhala. Varför?
Jo efter som det inte regnat på ett halvår ligger ett tunt lager med olja på vägarna och vatten på olja är utmärkt att glida på.
Lägg till att många kör med däck som har "Hyland mönster" och att vindrutetorkarna är spruckna och dåliga av sommarens sol.

Information om trafiksituationen finns här online Sigalert.com - Los Angeles & Orange County Traffic Report
Femmans motorväg var i morse helt avspärrad i sydlig riktning, när alla sex filerna stängs blir det ett totalstopp som påverkar hela vägnätet. som tur var åkte jag i norrut.

När det regnar kommer det oftats snö uppe i bergen, om så är fallet nu tar jag med kameran på hundpromenaden till helgen.

Lundby

Stället som Smiths Venner köpte , bestod egentligen av två angränsande tomter, några fallfärdiga ruckel och två skithus. Jo jag menar torrdass.

Nu gällde det att att hela helgen skulle tillbringas där åtminstonde från tidig vår till sen höst. Ett av argumenten för att ha ett eget ställe var att barnen skulle kunna få vara i fred någonstan. Det resonemanget visar att man inte var omedveten om mobbingen mot sina barn i den normala miljön.
Analysen var alltså korrekt men åtgärden helt felaktig. Den uttalade viljan att skydda barnen ledde till ytterligare isolering ifrån det verkliga samhällslivet.

Har du hängt med ett tag så ser du mönstret att den goda viljan från ledarna ledde till ytterligare problem för det uppväxande släktet. Avskärming gjorde att många barn inte var förberedda ordentligt på livet utanför och det finns tråkiga exempel på drogmissbruk, sexmissbruk och annat mänskligt förfall bland de oförberedda ungdomarna. Naturligtvis användes dessa som avskräckande exempel inom SV. Titta hur det går om du lämnar oss! Här var observationen korrekt men analysen helt felaktig.

Både tomterna och husen var kraftigt förfallna. Som jag minns det delades jobben upp mycket traditionellt, kvinnor i köket, trädgårdsarbete eller målning. Männen gjorde grovarbeten som att fälla träd, snickra och tyngre sysselsättningar.

Pengar och frivillig arbetskraft fanns det gott om. Det tog inte lång stund innan planerna på ett nytt församlingshus tog fart. Den största stugan på tomten var för liten och för opraktisk. Planerna blev att bygga så stort som det var tillåtet, skulle tro att det var runt 80 m2. Självklart måste huset följa de lagar och förordningar som gällde, så utifrån såg den ut som vilken sommarstuga som helst. Inuti var det en enda stor sal och ett rymligt kök.
Naturligtvis bidrog alla med vad dom kunde och skänkte pengar, tid eller material efter sin förmåga. Eller ibland över sin förmåga.
En av anektoterna kring detta husbygge är hur större delen av byggnadsvirket finansierades. Ungdomledaren hade köpt en tomt för byggnation av en annan församlingsmedlem. Köpt och köpt förresten, det fanns ett kontrakt skrivet och däremd rensade han upp tomten och alla fällda träd gick till ett sågverk. Det sågade virket skänktes av tomtköparen sedan till Lundy och användes i husbygget. Köpet av tomten fullföljdes aldrig utan efter en lång tid återgick tomten till säljaren. Utan träden såklart. Det är lätt att ge bort andras egendom som min far brukade säga.

Vi grabbar som var de bästa kompisar hjälpte väl till lite här och där efter förmåga, men mest satt vi och snackade tillsammans. Det avbrott som var mest välkommet var att åka och bada i Grindsjön som låg några kilometer bort. Bilarna fylldes till brädden med alla barn och vi hade alla kul tillsammans vid badstranden. Min minnesbild här är att tjejer och killar faktiskt badade tillsammans. Mig veterligen blev vi inte skadade av det. Dessa glädjestunder varade inte alltför länge. Vi var ju inte ensamma vid stranden utan där badade allmänheten. Hos de utomstående tjejerna blev det populärt att bada mer som vår Herre har skapat dom. Alltså dom badade utan överdel till min och andra grabbars stora förtjusning.
Rådslag inom SV och beslutet blev att bygga en pool på tomten. Normalt en trevlig sak, men igen leder det till ytterligare avskärmning.

Vi tre grabbar var nu i moped åldern och hade dessutom börjat tänja lite på gränserna. Förutom något hårstrå som gick över skjortkragen blev klädseln inte helt godkänd. Reidar jobbade och hade egna pengar vilket innebar att han kunde köpa lite vad han ville och jag hade gjort upp med mamma om att jag fick hela studiebidraget och var ansvarig för mina egna klädköp. För andra var det naturligt, för mig var det en stor frihet att balansera. Gränserna tänjdes vid varje köp.
Vi åkte ofta gemensamt på våra mopeder till Lundby och fick stränga order om att de skulle vara parkerade tills vi åkte hem. Grannarna och församlingmedlemmarna skulle inte störas av lite ungdomlekar. Suck.

Egentligen skulle stället ha kunnat vara ett litet paradis för oss om inte om hade varit.

I princip lekte inte killar och tjejer tillsammans, undantagen var exempelvis volleyboll. Där ansågs alla ha koll på alla så att inga otillbörliga närmanden skedde. Även poolen var i början tillåten för alla, men det gick ju inte an i längden.

För dig som inte känt till SV tidigare och för dig som inte vill eller kan minnas regelerna, vad sägs om dessa?

• Glada färger på kläderna var inte tillåtet. Blått, grått och vitt var tillåtet. Absolut inga märken som lappar, reklam eller texterRosa var bannlyst.
  
• Killar skulle helst ha gabrdinbrallor, jeans var icke önskvärt. Att ha jeans signalerade att man inte var riktigt med
  
• Inga shorts för vuxna killar
  
• Skjorta var önskvärt för killar gärna med en grå tröja. Inte T-shirt och absolut inte bar överkropp.
  
• Tjejer långa kjolar som skulle gå över knäet och vita knästrumpor. Kjolarna var ofta hemsydda eftersom affärerna knappast hade något sådant i sortimentet. Obs, för lång kjol ansågs också provocerande eftersom det kunde vara mode.
  
• Blus och väst var tjejernas viktigaste utsyrsel
  
• Även på sommaren skulle tjejerna ha väst eller tröja på blusen för att inte BH-banden skulle synas
  
• Håret på killarna skulle vara rackarns kort, På småflickorna skulle det var långt och i flätor (inte tofsar). När tjejerna blev äldre skulle håret vara uppsatt enligt godkänd modell och åtminstonde på möten skulle det vara ett täckande huckle. Jämför gärna vissa avarter av islam
  
• Sportskor eller unisex Ecco var acceptablet så länge inte MÄRKET hade någon framträdamnde roll
  
  

Poolreglerna ändrade sig så småningom. Det gick inte längre för sig att tjejer och killar badade tillsammans utan badtiderna schemalagdes. Inte ens det räckte utan det sattes upp ett tältduksskydd runt poolen för att hindra insyn. Ingen skulle sitta utanför det med bikini eller bar överkropp!

För att verifiera att dessa regler gällde visar jag här en bild på ett glatt gäng tjejer. Jag var först lite osäker på om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Eftersom jag vet att minst en av tjejerna är rödhårig, inser jag att det är en svartvit bild. Gissa gärna hur gamla tjejerna är! Spannet är några år, så du behöver inte vara exakt



En del av dessa regler gällde på min tid, andra tillkom senare men jag fått informationen av en för mig tillförlitlig källa

Men fatta något då!
Fatta hur glada vi blev över ett par märkesjeans eller en begagnad bowlingtröja från USA
Fatta att vi tyckte vi var rebeller när håret gick över skjortkragen.
Fatta att vi tyckte det andra könet var intressant, bara vi fick se en örsnibb!
Fatta att tjejerna tyckte det var provocerande att bära hucklet otillåtet.
Fatta att minsta gräns vi kunde puffa lite på var en seger.

Adolphson & Falk beskriver processen på ett bra vis i sin låt "Vidare"

Vi söker vidare,
vi vill inte stå kvar
med en syn på vår omvärld
som är begränsad och smal.
Vi vill se vidare
förbi kända perspektiv.


En egen kommentar
Detta, några tidigare inlägg och några kommande inlägg hänger ut SVs ledning i Stockholm ganska hårt. Det är inte avsikten, jag anser dom själva var (och är) offer för en sekt.

När jag berättar om min uppväxt kan jag inte bortse från verkligheten och du som läser skall veta, det jag skriver är ibland försköningar. Det finns också händelser jag avstår att skriva om av respekt för att inte skada andra. Ledningen i Stockholms SV var Erling, Kåre, Sverre och Ove i nämd ordning. Det var dom tillsammans som stod bakom alla dessa förhållningsregler, uttalade eller outtalade.
En av dessa personer nämligen Erling, har bett mig (och andra) flera gånger om ursäkt för sitt agerande. Det har skett både skriftligen och muntligen. Jag tycker hans mod och kurage att backa och be om ursäkt för både det han minns och det han inte minns förtjänar min och andras respekt .
Jag har inte haft det minsta svårt att förlåta det han gjorde fel, och ärligt talat mindes han mer än jag gjorde.

Liten förbättring

Det kommer en del kommentarer till inlägg som jag skrev för länge sen. Jag inser att de flesta läsare inte orkar titta igenom allt material vid varje besök på min blog

Jag har därför lagt till ett litet fält för de senaste kommentarerna, så att de blir lättare att hitta.

Tacksägelse och den svarta fredagen

Om någon tror detta har med Smiths vänner att göra. Känn dig lurad. Den rubriken är en fri översättning på vad som kommer denna vecka i hela USA.
Givetvis syftar jag först på Thanksgiving den största familjehögtiden i detta land. Trots att Sverige och många europeiska länder kopierar all eländig kommersialism härifrån lyckas inte Thanksgiving komma över dammen.
Min uppfattning är att det beror på bristen av just kommers som gör att denna fina tradition inte anammas på annat håll.

Amerikanarna hävdar att detta INTE är en religiös högtid, vilket jag brukar utmana. I den katolska kyrkan finns Tacksägelsedagen och till exempel Irland har en liknande högtid. Tyskarna har sin oktoberfest och andra firar samma sak på olika vis. Det handlar för mig om en skördefest där man är tacksamt glädes åt vad Gud eller gudarna hjälpt till med. Nog borde vi väl alla en dag på året kunna glädjas åt det vi har? Hur tufft vi än har det de andra 364 dagarna finns det väl alltid något positivt i eländet? Nog borde vi kunna tänka lite på dom som har det svårare än vi själva, för det finns alltid någon som har det värre.
Är det så svårt att vara medmänniska? Har vi inte pengar att ge bort så kanske en timme av ditt liv kan ge någon annan glädje?

Jag och min familj har haft förmånen att bli inbjuda till amerikanska familjers Thanksgiving. Under de åtta år vi bott här har vi varit hos tre olika familjer, och det är helt olikt normala amerikanska partyn.
Först är det väldigt stort att bli hembjuden. Normalt blir man inte hembjuden här, blir man bjuden på middag är det på en restaurang (vilket kan kännas mer hedrande för en svensk). Hembjuden blir man väldig sällan och i så fall till ett ganska ytligt BBQ-party.
En Thanksgiving-middag är lika formell som våra svenska middagar. Kalkonens tillagning är lika viktig som vår julskinka. Det skall göras på samma vis varje år. Oftast hjälper hela familjen till i slutskedet. Någon är bra på att göra sås. Någon annan kan tranchera fågeln och någon fixar drinkar och vin. Bordet är fint dukat och alla tar plats samtidigt.
Första gången blev jag överraskad av att värden höll bordsbön, men så har det varit trots att inga av våra vänner är kyrkliga. Thanksgiving är ingen religiös högtid…… Jag nöjer med att supporta bönen med ett Amen. Eller Ejmen som det blir här. Själv skulle jag inte få ihop en vettig bön ens på svenska.

För er som varit på normala amerikanska partyn vet att TVn ofta är påslagen, folk springer omkring och äter, dricker hur dom vill. Sådant förekommer inte denna dag. Det är en familjehögtid som spenderas på mat, konversation, pussel familjespel och liknande. Att spela Alfapet och liknande är utmanande för en som inte har engelska som modersmål. Men blir vi utanför? Aldrig. Familjerna är mycket hjälpsamma och stolta över att kunna visa sin tradition för oss.

Hör nu svenskar och norskar som läser bloggen. Hur vore det om ni bjöd in någon utländsk familj till midsommar eller 17 Maj? Ni har all anledning att ta med dom i gemenskapen och vara stolt över de nordiska traditionerna. Eller hur?

Den svarta fredagen är alltså dagen efter Thanksgiving och har inte det minsta med bakfylla att göra. Det handlar om kick-offen till julhandeln. Affärerna öppnar klockan sex på morgonen eller tidigare och har fantastiska lockpriser på utvalda produkter.
Första året jag bodde här åkte vi till en elektronik affär för att köpa en CD-brännare till ett fantastiskt lågt pris. Glada i hågen var vi där före butiken öppnade och såg att kön var bara tio meter. Parkerade bilen och gick för att ställa oss sist i kön. Vi var något förvånade över att kön gick runt hörnet. Den gick även runt nästa hörn. Gissningsvis var den 250 meter och inte fanns det några CD-brännare kvar när vi kom in.
Alltså är svarta fredagen inget för mig. Däremot älskar de yngre förmågorna i familjen och deras kompisar denna dag. Dom ställer sig i kön under kvällen, köper de mest attraktiva prylarna till superpriser och säljer dom sedan på ebay eller liknande. Dom duktiga gör flera hundra dollar på att hålla sig vaken en natt.

Dagarna före finns det webbsidor med information som läckt ut om superpriserna. Under 400 dollar för en hyfsad laptop?


Till alla er som läser, Mina vänner, Smiths vänner eller Smiths ovänner vill jag önska en riktigt fin Thanksgiving via denna länk.

Finlandsresor med Smiths venner

Smiths vänner jobbade relativt mycket med att försöka sprida sitt budskap. Inte genom att missionera kors och tvärs, utan man fick någon kontakt som man jobbade vidare med. Små grupperingar som utvecklades sig mer eller mindre bra.

På 60-talet hade man fått någon eller några personkontakter i Finland, och Stockholm blev basen för att etablera sig i i vårt östra grannland.
Främst yngre norska män reste fram och tillbaka över Östersjön för att odla kontakterna, och ibland ordnades lite större konferanser där nästan hela församlingen i Stockholm åkte över. Givetvis kom också en och annan från öster och besökte oss i Stockholm.

Jag riktigt hör hur ni som reste med dessa östersjöns båtar på 70-talet tänker: Fylleresor!! Så var det inte alls, detta var ju en kristen församling som skulle jaga nya själar till frälsning och himmelriket. Eller?
På finlandsbåtarna jagades damerna i barerna och de törstande männen hjälpte mer handgripligt kvinnorna till himmelriket. Det sistnämnda gjordes i alla med fullt ärliga avsikter.

För oss unga var dessa resor något som liknande ett äventyr. Vi var oftast en stor grupp tillsammans, och någon ockuperade ett konferensrum eller liknande och där sov vi några korta timmar i en bullrig och spännande miljö. De flesta av oss brukade sova på golvet i våra sovsäckar. Chaufförer och personer med mer privata intressen spenderade lite pengar på en hyttplats.

Vi åt på någon enklare restaurant med självservering, de mer vuxna åt smörgåsbord i lite mer exklusive miljö. I butikerna fanns det godis till taxfree priser som vi tryckte i oss efter bästa förmåga. Redan det var något utöver det vanliga, men det riktigt spännande var barerna, dansgolven och alla främlingar som var onykra i varierande grad.

Allt detta lockade oss som flugor till en sockerbit. Var fanns nu allt det där hemska och syndiga som vi hade hört så mycket om? Att folk dansade och höll om varandra såg mer trevligt än syndigt ut och nog hade jag sett mer fylla i livet än jag hittade i barerna på finlandsbåtarna.
Visst, nog försökte våra föräldrar att hålla koll på oss, men ibland måste man väl upp på nätterna för att besöka toaletten. Vi tog några extra svängar för att kolla upp synden. Döm vår förvåning när vi såg några av våra ungdomsledare sittade i baren och dricka öl. Något som vi hela tiden blev noga inpräntade hur syndigt det var. Kanske gällde detta bara oss unga och inte äldre?
Riktigt kors i mössan blev det när någon av de skenheliga typerna smet in i sin hytt med en klirrande tax-free påse. Såklart frågade jag mamma om saken, men det typiska svaret blev, han svarar för sig och jag har inget med det att göra.

Främst är det två episoder som etsat sig in i mitt minne från dessa resor. Den första kan jag inte placera i tidsperspektiv men händelse nummer två borde ha varit runt 1973-74
Som jag berättat tidigare var hårlängden på oss grabbar en ständig diskussion. Den skulle vara kort, ett subjektivt uttrycksätt. Dessutom växer ju håret sakta, så kort ena dagen kan vara alldeles för långt någon tid senare. Allt berodde på humöret av den som bestämde. Det vill säga barnens föräldrar, men i förlängningen var det grupptrycket från församlingen som fick föräldrarna att tvinga sina barn till lydnad.
När vi från Stockholm reste över så ansågs vi på något vis representera församlingen och skulle vara absolut korrekta. Det gällde inte bara uppförandet utan speciellt var utseendet viktigt. På båten anses vi tre grabbar ha för långt hår, minns jag rätt var det några nackhår som gick över skjortkragen. Klippning beordras på båten. Den servicen fanns ganska långt ned på båten inte långt ifrån bastun och den lilla poolen. Eftersom min pappa inte var med, hade jag en stunds argumentation med mamma och jag slapp undan klippningen denna gång.

De andra två Reidar och Larsis, var inte glada men gick ändå ned för att klippning, eller ska jag kalla det rakning? När dom kommer tillbaka får klippningen inte godkänt, det skall klippas kortare. Här vet jag säkert att Reidar tvingas ned igen. Att tvinga ett barn tillbaka och själv be om en omklippning på det viset är inte bara att demonstrera makt. Det är direkt att förödmjuka ett barn. Det är möjligt att frisören trodde att föräldrarna ville valuta för sina pengar, men det viktigaste borde har varit att fundera på hur Reidar kände det när han tvingades tillbaka.

När jag skrev detta tyckte jag det var en sådan skrämmande episod att jag vill få den bekräftad, och det var inte förvånade för mig att Reidar minns detta med fler detaljer än jag själv.

”jeg husker ( kommer ihåg ) VELDIG godt den episoden med hårklipp… jeg var ca 13-14 år det var jo fornedrende å gå tilbake til den unge jenta (ca 20 år gammel) som klippte oss... ho sto der som et frågetekken og trodde ho hadde gjort en dårlig jobb.. og min følelse med å fortelle ho at det var ' de oppe i salongen' som ikke var helt klok i huvudet som hadde bestemt at klippen måtte gjøres om... jeg mente den gangen og gjør også idag at den klippen kunne gjøres på nytt hjemme etter turen, for vi snakker IKKE om langt hår her”

Den andra episoden är lite senare i livet på en annan resa till Finland Jag var runt 17 år. Återigen var det en stor grupp som reste och bland annat var det flera potentater med från Norge. Vi tre grabbar och två något äldre, Benny och Kjell hade bestämt oss för att äta smörgåsbord denna gång, och den stora frestelsen var att dricka något alkoholhaltigt till maten. Det var ju så våra ledare brukade göra när dom trodde sig vara ensamma. Klart var vi medvetna om att det inte skulle vara uppskattat, så strategin var att äta före alla andra.
Vi bokade snabbt smörgåsbordets första sittning och räknande med att de andra skulle ha tillräckligt med bestyr och välja andra sittningen.
Efter vi fått ett bord beställdes alltså dricka. Öl var inte min grej, i alla fall inte den lättöl jag någon gång smakat så jag beställde ett glas vin som jag naivt trodde smakade som saft (hur fel jag hade) och de andra varsin öl. När vi hade fyllt våra tallrikar satte vi oss tillrätta och lyfte glasen till en skål. Usch vinet var inte heller min smak.
När vi fått i oss de första tuggorna dyker ungdomsledaren i Stockholm, Ove Skogsrud upp i restaurangen. Förgäves försöker vi bli osynliga, men någon radarstyrning gör att han hittar oss och stirrar på våra glas. Utan ett ord försvinner han ut. Skulle han ignorera händelsen eller skulle han skvallra?
Efter en stund vet vi svaret, in kommer Kåre Smith och ger oss en ordentlig utskällning. Av någon anledning ansågs mitt vinglas vara värre än en ölflaska så jag får den värsta utskällningen.
Ärligt talat så hade jag svårt att skämmas. Här blev jag och andra utskällda för något vi visste dom gjorde själva i lönndom. Dessa bokstavskristna som tog sig egna friheter, men dömde andra för att göra samma sak.

Reidars minne av samma händelse.
Her husker jeg det var Ove som fant oss først i resturangen men Kåre ble tilkalt og når vi gikk ut sto hele forsamlingen på 2 led å såg på oss vi syndere :-) og mener også det var samme tur som eldste broder Ellefsen fra Drammen hadde blitt observert med en del øl på vei til sin lugar ( hytt ).. på spørsmål fra oss yngre var forklaringen at han hadde problem med å sove, det var grunn til at han kunne ta med øl i hytten og det var ikke regnet som SYND ???????????? de hadde kanskje ikke sovemedisin på den tiden ???????? fikk også kjeft fra min far at jeg som sønn til Ekholt kunne være med på noe sånt..var mye bråk den gangen :-) her husker jeg også at det ble mer klart i hodet at, DER SKULLLE IKKE JEG LEVE, med alle de forksjellige meninger om alt mulig og SVAR på spørsmål fikk en jo ikke annet en ' du må tro og ikke stille spørsmål '

Det hela hade egentligen många dimensioner.

1. Vi gjorde något som var officiellt förbjudet i församlingen.
2. Vi gjorde något som gjordes av de äldre, låt vara i smyg.
3. Vi gjorde det hela öppet, försökte inte slingra oss utan tog emot bannorna som delades ut.
4. De äldre som smög och blev avslöjade klarade sig med krystade bortförklaringar.

Den Kåre Smith som idag leder SV, menar att den gamla ledningen var för noga med att hålla på onödiga regler. Det är samme Kåre som gav mig världens utskällning för att jag hade druckit en slurk vin. Det vore intressant att veta när och varför han ändrade inställning.

Ung bland Smiths vänner i Stockholm

En inspirerande kommentar till inlägget "Det kom ett mail" gav mig skrivlust:


Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.

Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.

Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.

I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.


Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra


Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.

Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin

Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.

På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.

Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!

Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.

Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.

Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.

För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?

Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?

Högstadiet II

Att jag blev mobbad i skolan var inte på något sätt unikt, okänt eller märkvärdigt bland SV medlemmarna. Det var ju bara en bekräftelse på deras budskap. Världen utanför var ond och det gällde för oss att stanna i församlingen för att slippa detta elände. Det var vi mot dom andra och vi skulle forstätta att skilja oss ut ifrån dessa elak människor. Alla SV barn jag känner från min uppväxt hade liknande problem, men olika sätt att tackla dom på. De som kunde och hade kroppsbyggnad för det slogs tillbaka och försvarade sina syskon. En del bytte skola för att få andrum och en del höll sig bara undan så gott det gick.
Alla som har drabbats av sådana upplevelser skaffar sig fort en startegi hur man skall klara sig undan så lindrigt som möjligt. I mitt fall kom jag så sent som möjligt till lektionerna, idealet var om man kunde dyka upp precis när läraren släppte in till lektionen. En vuxen lärare gav trots allt ett visst skydd. Att försöka komma sent lyckades inte alltid, sen ankomst av mig var vanligt och ibland orkade jag inte helt enkelt inte gå in utan höll mig undan. Som minst i klassen kunde inte fysisk styrka vara ett användbart vapen för mig men ja blev ganska duktig på det verbala planet. Vilket inte alltid var positivt men det gav mig ett hårt skinn.

Någon gång i början på 70-talet så köpte församlingen i Stockholm ett sommarställe med två stora tomter och några fallfärdiga hus. Stället kallades Lundby och fanns i trakterna av Sorunda och Tungelsta. En av motiveringarna var att barn och ungdom skulle ha någonstans att vara på helgerna. Du som har något mellan öronen inser nu att förutom möten och träffar i veckan så gick nu också hela helgerna nu åt till SV umgänge. Krasst var det utterligare en avskärmning av omvärlden. Återkommer till Lundby i ett annat inlägg.

För mig var det inte så illa. Långhelger och lov när jag inte var på Brunstad tillbringades numera mest i Båstad. Förutom avkoppling fanns ett bra bibliotek, mandolinen och tvillinggrabbarna i grannhuset. Tvillingarna hette Per och Pål var i min ålder, vi hade mycket kul tillsammans. Deras rum var fyllt med alla möjliga sorters serietidningar och kioskdeckare. När jag var utanför SV-sfären såg mamma mycket mellan fingrarna och jag fick läsa litteratur som normalt inte fanns i vårat hus. Klart var inte det någon klass på litteraturen, men försök förstå..... Det var otillåtet och därför så oerhört spännande och kul. Per & Pål var ju supertrevliga och det var någon gång tanken kom till mig att både dom och deras föräldrar var ju ordentliga och skötsamma FAST dom inte var medlemmar i SV. Hur kunde det vara så? Stämmer det verkligen?

Sommaren som jag fyllde 15 år fick jag en moped av pappa. Det var en helt flång ny gul/svart Mustang Cobra med en 3-växlad Zundapp motor. Lyckan var ju fullkomlig. En ny frihet att kunna ta sig fram utan anstränging var guld värd för mig. Det tog inte så många dagar innan jag upptäckte hur långsamt 30 km/h är. Till Zundappmotorn fanns det dock en uppsjö tillbehör som fick bättre fart på mopeden. Pappa tyckte mopeden gick bättre när den blivit ”inkörd”, men jag tror han visste om mina förbättringar men ville inte veta.
Sommaren led mot sitt slut och dealen med pappa var att mopeden skulle enbart skulle vara i Båstad. Av någon anledning ändrade han sig senare och den skickades till Stockholm med tåg.

Mitt sista skolår hade jag alltså en moped, vilket gav fler tillfällen och sticka från skolan. Jag vågade alldrig ta mopeden till skolan av rädlsa för att den skulle bli förstörd. Däremot använde jag det ofta till åka till Reidar och Larsis. Larsis var en kille isamma ålder som oss, hans föräldrar var i SV och hade nyss flyttat till Stockholm. Dom båda hade också mopeder och tillsammans snurrade vi runt en hel del kvällar.

Att jag häll mig undan på kvällarna hade också sina orsaker. Pappa var allt oftare på fyllan och mamma visste inte hur hon skulle hantera situationen. Alltså såg jag till att äta middag för klockan 6 och sedan dra ut på moppen, för att göra något eller göra ingenting. Kom man bara hem när pappa sov så var det inte lika jobbigt. Ibland såg jag till att övernatta hos mina bröder,helst hos min äldsta bror eftersom han hade TV, radio och musikanläggning som jag kunde använda.
Mamma hade det säkert jobbigt, officiellt tyckte hon att det var för jobbigt med både hus och sommarstuga, men hennes verkliga problem var skvallret mellan grannarna. Vi bodde i ett småhus område där alla kände alla. Givetvis kunde alla se förändringen att pappa numera drack och ofta kom hem i Taxi eller med tunnelbanan. Det slutade efter mycket krångel med att huset såldes till min mellanbror och vi övertog hans lägenhet.

Inom SV poängterades ofta att hög utbildning var inget att sträva efter. Hantverkaryrken och lärlingsanställningar ansågs vara det acceptabla. Väldigt många SV barn orkade inte fortsätta i skolan efter det som var obligatoriskt så önskan från lokala ledningar blev på sitt vis självuppfyllande.
Min bäste kompis Reidar slutade grundskolan ett år före mig och han började som lärling ett optikerföretag. Jag var fruktansvärt avundsjuk för att han var klar med skolan och han dessutom tjänade egna pengar.
Jag visste alldeles säkert att det var ingenting som pappa skulle acceptera, han var mycket noga med att vi skulle ha så bra utbildning som möjligt. Han uppmuntrade alla oss syskon att studera och han betalade alla våra kostnader så länge vi bodde hemma. Den åsikten var han inte rädd för att argumentera för trots invändningar från både mamma och SV. Jag anade redan som ung att hans önskan att ge oss en bra start i livet hängde ihop men hans egen svåra tid som ung.
Ett stort problem för mina vidare studier var betygen. Dom var på en fruktansvärt låg nivå, och räckte överhuvudtaget inte för att komma in på drömlinjen 4-årigt tekniskt gymnasium. De små ljuspunkter som fanns i de tekniska ämnena gjorde att jag nätt och jämt kom in på en 2-årig teknisk klass. Pappa var inte glad, men han var hård med att alternativet att jobba var inte aktuellt.

Det finns ju bara en låt som kan passa här, eller hur? Alice Cooper med School’s out. Out for summer, out till fall, we might not go back at all. School's out forever, School's been blown to pieces! Hur gärna hade jag inte sett skolan sprängas i luften? Här gör han låten tillsammans med de charmiga mupparna!

Väckelsemöten på Brunstad

När man hade fyllt 13 år fick man deltaga i det som kallades ungdomsmöten på Brunstad. Stilen var väckelsmöten i traditionell anda, för här skulle alla stackars syndiga själar omvändas till den rätta tron. Fick och fick förresten, det enda tillåtna alternativet till dessa möten var att vistas i utrymmet där man bodde.
De som var lite mer drivna höll sig undan i skogar och svårupptäckta gömställen. Som jag berättat om fanns det frivilliga vakter på området . Dom hade kunskap om de flesta intressanta platserna, så det gällde att vara kreativ om ville hålla sig undan.

För dig som aldrig varit på ett väckelsmöte är det inte så lätt att beskriva med bokstäver, men jag gör ett försök. Detta var alltid dagens sista möte, det brukade börja vid 19.30 men någon bestämd tid för avslut fanns inte. Slutet var flytande och berodde på när själarna hade slutat att strömma till för omvändning. Dom som ville hålla sig framme och skylta med sin tro var i god tid där och beslagtog de bästa platserna med bibel och sångbok i handen. Andra raden var strategiskt viktig om man ville ha koll på läget. Jo jag var med och slogs om dom platserna flera gånger.

Inledningen var ganska lik vilket möte som helst, gemensam sång och den vanliga bönen stående.
Så vitt jag minns mina yngre år var det alltid Ole Kristiansen som ledde dessa möten. Han var en naturbegåvning när det gällde att hantera ungdomar och hade alltid ett vänligt ord över till alla. Han åtnjöt stor respekt av alla ungdomar, också dom som inte ansåg sig vara med i församlingen. Han skötte sitt jobb så bra att han blev ett hot mot ledningen och så småningom ersattes han av bland annat Kåre Smith.

Budskapet på dessa möten var alltid detsamma med små variationer. Det handlade om att omvända deltagarna till den rätta tron och rädda alla dessa stackars syndiga ungdomar från världen utanför. Då bör man hålla i minnet att 99% av alla deltagarna redan regelbundet gick på SV möten och de flesta var födda in i församlingen . Att mässa för den församling som redan är frälst skulle jag kalla det idag.

Ett antal talare eldades upp mötesdeltagarna med övertygande argument och skrämmande bibelcitat. Att berätta om skräckexempel på hur det gick för andra som lämnade rörelsen ingick som ett starkt inslag i repertoaren Talen varvades med passande sånger som faktiskt hade de bästa melodierna av alla deras sånger. När ledaren ansåg tiden var mogen så påbjöds bön och tillfälle för de stackars syndarna att omvändas. Hela församlingen böjde knä och den främsta raden tömdes för att ge plats och syndarna.
Nu fattar du nog varför rad två var strategisk. Dels behövde man inte byta plats, och dels hade man koll på vilka syndare som kom fram för att få förbön.

Stämningen fortsatte att eldas på, dels med höga böner av exalterade deltagare, dels med sånger som berättade om eländet utanför församlingen. Jag minns plötsligt en strof Kasta dig i frälsarens armar. Höga lockrop som: Kom fram här och omvänd dig innan det är försent och så vidare. Naturligtvis förtätades stämningen av gråten och ångern från de beslutat sig för att följa dessa uppmaningar. Dom duktigaste predikanterna lyckades bra med att få till en väldigt suggestiv stämning.
De ivrigaste predikanterna jagade runt i salen för att kolla om någon såg mogen ut för ett övertalningsförsök. Ibland lyckades dom och nöjda kunde dom ropa ut att ytterligare en eller flera syndare hade beslutat sig för att följa Jesus.

I ena bakre hörnet brukade ungdomarna sitta som inte var med, men satt av tiden i brist på alternativ. Så småningom blev också det min tillflykt.

Som vanligt är när pressen är hård på människor behövs en säkerhetsventil och jag ska försöka beskriva några av dom som jag och andra använde oss av.

Att hitta en strategisk plats på dessa ungdomsmöten var en nödvändighet. Det viktigaste var inte andra bänkraden utan en placering så man kunde hålla ögonkoll med den tjej man för tillfället hade ett gott öga till. Att flörta var absolut inte godkänt, men när man väl lyckades var det en höjdare i dubbel bemärkelse Kontakt med tjejer var en framgång för varje kille med hormonerna i obalans och det förbjudna gjorde det till en riktig hit.
Väldigt många små skrivna lappar cirkulerade mellan bänkraderna och de flesta var villiga att hjälpa till i trafiken. Jämför gärna fångar som knackar i väggarna.

Överenskommelser om träffar i skogar eller på andra avlägsna platser gjordes upp på små lappar eller via ombud. De allra flesta av dessa träffar var utomordentligt oskyldiga. Antal skandaler var få men förekom.

Taktiska toalettbesök tillhörde standardrutinerna. Så långa som möjligt och kunde man träffa någon bakom husknuten för ett hemligt möte så levde man länge på det. Vakterna hade god koll på läget, men ibland var vi smartare.

Att gå och ställa sig och prata, eller låtsas prata med en vuxen utanför gav också en stund andrum.

De senare åren jag var där minns jag ofta Ole K. som cirkulerade ibland bland oss ungdomar som i bästa falla kallades ”halvhjärtade” (det innebar att man var mer eller mindre tveksam till spektaklet) Ole kom alltid fram och snackade, hade alltid ett vänligt ord över till oss och försökte aldrig pracka på oss någon frälsning. I gengäld fick han höra många kritiska synpunkter av oss oss i förtroende och han var aldrig fördömande
Han var en hedersman i min ögon och är en av få personer i SV som jag minns med saknad.

Naturligtvis blev han utslängd under en maktkamp inom SV i början av 90-talet.

Nu skulle jag gärna vilja lägga in någon av de sånger som sjöngs på dessa väckelsmöten men jag har förträngt texter och melodier. Däremot har jag hittat ett helt oemotståndligt videoklipp på youtube. Det är galningarna Fredrik och Filip som lyckas få Sveriges fd statsminister (jag tror han var statsminister när inspelningen gjordes) att släppa loss i låten Pärleporten. Vilken höjdare! Kanske förmedlar det något av stämningen på ett väckelsmöte?

Det kom ett mail.....

Tack ni som har orkar läsa och kommentera mina skriverier. Det är fler som läser än jag hade förväntat mig, och alla kommentarer har jag kunnat publicera utan betänkligheter.
Nyligen fick en längre kommentar i form att mail som gjorde mig starkt berörd. Skrivaren är person som aldrig har hört talas om SV innan min anspråkslösa blog kom på webben.
Efter att ha fått tillstånd av skrivaren har beslutat att göra ett inlägg av mailet. Jag har tagit bort lite personliga delar, men i övrigt återger jag exakt vad som stod.

När jag läser på din sidan om hur ni som tonåriga ungdomar behandlades så drar jag mig till minnes en tjej som var några år äldre än mig. Hon växte upp med likartade förhållanden i Boden och när hon kom i tonåren så blev hon tvungen att flytta för att få jobb. I Stockholm kom hon i kontakt med en helt ny bekantskapskrets via jobbet på Marabou som förmodligen var mer spännande än den församling som hon kom ur. Utöver det så var ju hon ensammen och ung. I vart fall hon blev utstött av dem där hemma eftersom hon hade börjat dricka och vara med killar.

Det som störde mig det var hennes föräldrar och deras omgivning inte insåg att de inte hade gett henne möjlighet att bli en säker och självständig individ och att hon som var så oerfaren hade kastas ut till vargarna. Marabou var ju känt för att där fanns det en massa unga flickor, till och med av småkillar i norrland var det känt.Jag hade lite att gör med hennes mamma så jag försökte något naivt tala väl om tjejen med henne, för det var en schyst dotter hon hade men jag vet inte om hon förstod det.

Ett är säkert när jag går in på din sida där du beskriver din uppväxt så ger du mig nycklar till saker jag har funderat över länge och vilken orsak och verkan som låg bakom.
En fundering som jag fick när du skrev om B, det var, föddes han in i församlingen eller kom han med familjen. Som jag läser din text så höll han på med incest. Eftersom det är det hemligaste en familj kan ha så kanske han och familjen sökte räddningen i församlingen. Det är svårt att veta.
Som du kanske vet så har jag jobbat på behandlingshem några år och vid en period med en grabb som var utsatt för incest av sin mamma. Första gången jag mötte honom spelade han efterbliven och jag brydde mig inte i det, så hela masken föll. Han spelade dum för sin egen skull, av en som inte är tillräknelig kan man inte begära så mycket. Därav fråga om B, tog han och familjen på sig en religiös mask för att det inte skulle synas utåt vad som pågick?
Men i vart fall så verkar det alltmer ha varit en riktigt otäck församling som du växte upp i, det är förvånansvärt att du är så pass ödmjuk mot människorna i den som du är.

Även hur utsatt din pappa var framstår allt klarare och hur ensam han måste ha känt sig.Jag vet inte hur jag ska uttrycka det som jag tänker på. Det kan bli fel för att jag inte hittar rätt ord och menig men jag försöker.
Som jag har förstått när han blev utesluten så var resten av familjen fortfarande med i församlingen, (stämmer det?) i så fall bör han rimligtvis ha känt sig väldigt ensamen och kanske till och med övergiven och det måste ha gjort situationen ännu mer obegriplig och svårhanterlig. (Vid den tiden var män synnerligen dåliga på hantera känslomässiga stormar)Det förhållandet gör att jag imponeras av ditt lugna sätt att ta dig an SV.

Det som berörde mig starkt med mailet var att jag hade lyckats göra det begripligt för åtminstone en person, hur det är att växa upp i en sluten miljö. Otroligt uppmuntrande.
Det negativa var påminnelsen om att det inte bara är SV därute, det finns fler miljöer där barn växer upp i sekter och slutna religioner.

Nu vet jag inte något om flickan som beskrivs inte heller något om hennes bakgrund, men jag känner till flera fall av ungdomar uppväxta i SV som inte klarade av världen utanför. Den ”vänliga omtanken” att hålla barn och ungdom utanför världen är inte att förbereda dom livet. Tänk på det alla ni föräldrar som försöker skydda era barn på alla möjliga vis.

När det gäller frågorna runt incest inom SV, har jag inte svaret på frågorna. Ämnet passar sig inte för spekulation. Jag känner till ett fåtal sådana fall som skett inom SV. Det finns absolut inga belägg för att sådant var vanligt i SV, eller vanligare där än någon annanstans
Poängen med att jag tar upp det är det överhuvudtaget inte fanns enligt ledningen i SV. Sådant fanns bara ute i den stora stygga världen. Under tiden fanns det alltså högt placerade predikanter som utövade detta åravis inom SV och flera vuxna var högst medvetna om det.

Ni vuxna som visste, skulle väl ha slagit larm för att skydda de oskyldiga barnen, eller hur? Var det rädslan att bli utslängda för att ha talat illa om en ”broder” som gjorde att ni höll tyst? Svara inte mig, svara dig själv.

Bloggen har också lett till att jag fått konkreta uppgifter på hur och varför pappa uteslöts ur SV. Jag vet inte exakt hur jag skall hantera dessa upplysningar.

Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma