Nu ljusnar det

Den 22 december är årets kortaste dag, en dag att fira sedan urminnes tider. Jag vet att många firar jul och anser det handlar om Jesus födelsedag, men det finns mycket tveksamheter om vilket datum som Jesus föddes.

Nationalencyklopedin:
"Att högtidlighålla födelsedagar har inom kyrkan uppfattats som en hednisk och gudlös sedvänja, beskriven i Bibelns berättelser om Farao och Herodes. Först vid 300-talets mitt började man i det kristna Rom fira Jesu födelse; tidpunkten för födelsen anges dock inte i evangelierna. Sannolikt inrättades högtiden som motvikt till firandet 25 december av solguden som romersk riksgudomlighet, dies natalis solis invicti ('den oövervinneliga solens födelsedag'), en skapelse av soldatkejsaren Aurelianus år 272 e.Kr”

Forskaren Alf Henrikson:
På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad.

Att de kristna gjort julen till att fira Jesus, är helt i sin ordning. ”Steel with pride and improve” är tillåtet. Men den riktiga anledningen till vårt firande just nu är alltså årets kortaste dag.

Det gör ju också festandet mer religiöst obundet vilket är viktigt i de flesta företag i Kalifornien. Där jag jobbar och på många andra ställen säger man inte Merry Christmas eftersom det endast gäller de som har den kristna tron. Här säger man istället för att vara mer politisk korrekt: Happy Holiday, vilket omfattar alla.

Förra året berättade jag på företagets årsfest (inte julfest) om midvinterblot och den riktiga anledningen till värt firande vid denna tid. Många var förvånade och andra var skeptiska.

Vädret här är just nu betydligt kallare än normalt, det har klarnat upp efter regnet. I natt var det fullmåne (perfekt för midvinterblot) och temperaturen sjönk till minus 2 grader Celsius Eftersom luften är torr bildas inte mycket frost, men jag lyckades fånga några iskristaller på biltaket som bevis


Det är inte många dagar på åtta år som vi har haft frostgrader. Global nedkylning?

På dagen byts månen ut mot en klargul sol som lyser på en azurfärgad himmel. Temperaturen klättrar upp till drygt 20 Celsius och promenaden. Promenaden med hunden klaras av med T-shirt och shorts.

Vintertid efter regn är luften renare i LA området och sådan här dagar är det möjligt att se långt ifrån promenadberget. som vanligt kan du klicka på bilderna och få dom större.

Utsikten västerut från berget är Newport Beach och i bakgrunden, Stilla havet och Catalina Island.

Österut ligger bergen med lite snö på topparna. Skidorterna har cirka 30 com snö nu och ligger på två timmars avstånd med bil.

All bilderna är tagna idag. Den klara luften och avsaknaden av smog gör att man se långt. De höga husen du kan skönja i mitten på bilden är faktiskt Downtown LA som ligger 80 km bort.

Hur firar vi då midvinterblot? Några djur tänker vi inte offra, det blir vanlig mat och kanske ett glas vin. Vid midnatt får vi sätta oss i områdets jacuzzi och dricka ett glas varm glögg som blodssymbol. Man ju hoppas att grannarna inte får dåndimpen över de konstiga européernas vanor och ringer polisen.
Trots att vi bor i ett samhälle finns vildstråk runt oss och vid fullmåne ylar coyoterna på nära håll och hetsar upp hundarna i området som skäller tillbaka. Sluter man ögonen och njuter kan man inbilla sig att man sitter i vildmarken under månens sken. Drömma om den sommar som inte är alltför avlägsen

Allvarliga funderingar i tonåren

Jag hade växt upp med en religiös uppfostran att inte ifrågasätta vad de så kallade bröderna sade. Beroende på hur man ifrågasatte märkligheter blev man olika bemött olika. Ansågs frågan var oskyldig fick man en undervisande korrigering. Ansågs frågan vara ifrågasättande av budskapet blev svaret, att du måste tro på de av Gud tillsatta ledarna. De vet vad som är bäst för dig. Ifrågasatte man någon persons görande, så blev svaret du måste tro och inte bry dig om vad andra gör. Det är deras sak.

Riktigt farligt kunde det bli om frågan ansågs provocerande. Då hade man fel ande, kallades antikrist och blev betraktad som spetälsk. Offentliga avrättning på ett möte var inte ovanligt. Orden lades så att inget namn nämndes, men ingen behövde tveka om vem som avsågs. Övriga medlemmar distanserade sig hastigt från den som ansågs ha fel tro. Rädslan att själv hamna i onåd styrde deras agerande.

Liksom påven av katolikerna anses vara Guds förlängda arm på jorden menade faktiskt SV att deras ledare var tillsatta av Gud och de gällde för oss att tro och lyda. Således fanns i ledningen ett antal småpåvar som faktiskt själva trodde dom visste guds vilja och kunde verkställa den på jorden. Därför kunde dom anklaga och döma andra människor. Domarna med dess konsekvenser för andra var alltså bara Guds vilja och själva var dom endast verktygen. Nazisterna sa efteråt att dom bara lydde order, i församlingen gav dom sig själva ordern och utförde den utan att någon vågade opponera sig.
Jag har mer än en gång hört ledare säga att han "kände i anden vad som var rätt" Hur argumenterar med en sådan utan att förlora diskussionen? Det går inte, du blir bara anklagad för att ha fel tro och ombedd att komma in i ljuset från det mörker du ansågs befinna dig i.

För dig som inte varit med i SV eller aldrig varit i ett SV-hem kan jag berätta att i varje rättroget hem hängde bilder på väggen av de topp fyra ledarna inom Smiths vänner. Grundaren J O Smith tillsamman Med Elias Aslaksen, Sigurd Bratlie och Aksel Smith. Fanns inte dessa män på väggen, var det föremål för undran och tillrättavisning.

Jag hade fått klart för mig att deras påstående att hederliga och ärliga människor endast fanns inom SV var felaktigt. Min egen lilla erfarenhet i världen utanför hade visat på motsatsen. Det var inte bara Folke och hans familj som var bra människor, jag hade träffat en rad andra personer som var bra.

Några gånger hade jag tagit upp egentliga försök till diskussion inom SV att alla människor kan inte vara dåliga, det måste ju finnas flera i världen som aldrig hört talas om denna underbara församling.
Svaret blev, hade sådana personer funnits hade Gud sett till att dom hade hittat oss.
Jaha, men alla dom som levat före J O Smith grundat sin församling, var dom alla dåliga?
Jo det måste dom ha varit. Jaha, men vad skedde i perioden mellan de första apostlarna och deras kyrkor fram till J O Smith? Där brukade dom ge upp och mena att säkerligen fanns det någon enstaka bra människa någonstans, men absolut ingen församling som gick upp mot vår. Slutklämmen blev som ni anar. Du måste tro, ställ inte frågor och lita på bröderna, dom vet detta bättre än du med dina frågor.

Alltså mina funderingar och tankar fick jag i stort sett ha för mig själv. Jag gick in i ett läge som betraktare och jämförde med vad jag ansåg vara rätt och riktigt. Min referensram var begränsad, det var grundad på vad jag lärt mig inom församlingen och bibeln.
Bibeln kunde jag ganska bra, och främst gjorde jag jämförelsen mellan Jesus, hans budskap och vad jag kunde se ske inom församlingen. Oavsett om Jesus funnits eller ej, oavsett om allt är sant eller ej, beskriver de fyra evangelierna en fantastisk person med ett fantastiskt budskap. Det som kallas elfte budet är heltäckande för mig. Gör inget mot andra som du inte önskar dom skall göra mot dig själv.
Jag hittade inte så många likheter på Jesu budskap (som jag förstod det) och SVs budskap. När jag började granska hur främst ledningen levde och vad dom predikade insåg jag att reglerna inte gällde dom själva i första hand utan för att kontrollera de godtrogna medlemmar. Principen "gör inte som jag gör, utan gör som jag lär" var det som gällde. Det fanns faktiskt ett uttryck ”att han har kommit in i anden” Underförsått var det att för den personen existerade inga vanliga regler, utan han ansvarade bara för Gud. Toppledarna alltså.

En av de saker som vi så tydligt fick lära oss var att inte döma andra. Det gällde bara oss lågt nere på stegen, de längre upp dömde människor, medlemmar friskt och utan hänsyn till konsekvenserna eller en gnutta av empati. Vi kunde anklagaes för ganska mycket småsaker. Det kunde vara fel på vår trosuppfattning, vi kunde ha fel frisyr, fel kläder eller det räckte med bara en misstanke om att något inte var som det skulle hos en individ. Jag fick inte det att stämma med hur Jesus beskrivs. Får du?

Pengar och rikedom ansågs officiellt vara en styggelse. Du X-SV som läser detta menar ofta att det var något som Kåre införde efter sitt maktövertagande. Glöm det, redan tidigt såg ledningen och deras närmsta medarbetare till att sko sig på kollektpengarna, innan den räknades. Den långe kassören som efterträdde min pappa menade att det var kutym sedan länge när han kritiserades för att plocka ut pengar ur kollekten före beloppet bokfördes. Stora respengar betalades ut svart till dessa levebrödspredikanter, som i talarstolen ondgjorde sig över andra församlingars pengafokus. Ögontjänare gjorde affärer utan kvitto. Långt i från evangeliets lära.

Alkoholproblematiken har jag redan berättat om och jag kommer återkomma till falskheten att dricka själv och förbjuda andra.

Att hjälpa medmänniskor med problem skedde ytterligt sällan och aldrig rekommenderat från ledningen, som jag minns. Min fars alkoholproblem var/är ett nära exempel för mig.Visst fanns eldsjälar som hjälpte andra på eget bevåg. Men eftersom det inte var SV som sporrade dom, hade dom säkert varit lika goda och fina människor utanför församlingen. Orden "hjälp dig själv så hjälper du Gud" sitter fortfarande i mitt huvud. Ibland tror jag att det var det bästa jag lärde mig i den församlingen. Det rådet hjälpte mig personligen att ta mig ur SV. På sätt och vis var rådet en självinsikt i sekten. Ett slags ironi att här finns ingen hjälp att få, och för mig stämde det verkligen.

Förlåta personer som ansågs felat existerade inte. Möjligen om vederbörande publikt medgav sina misstag och bad bröderna officiellt om förlåtelse. Jämför här Jesus förlåtande syn på rövare och prostituerade. Ett exempel på detta var när den avsatte Arne Renger dök upp på ett möte i Stockholm. Han bad om tillstånd till ett vittnesmål för att be om förlåtelse. Han stod upp inför den lilla spända församlingen och bad om ursäkt för något jag inte minns. Resultatet blev att ursäkten inte accepterades för det fanns inte ”tillräcklig ånger där”. För att bli förlåten skulle tydligen en återvändande själ kräla i stoftet inför ledningen. Jag fick inte det att stämma med Jesus budskap.

TV och andra media var förbjudna, men ledarna kollade ivrigt på dumburken så fort tillfälle gavs. När vi reste tillsammans med dessa småpåvar, fanns det ju TV i de flesta offentliga miljöerna. Dom satt som klistrade framför dumburken på båtarna till Finland och på färjorna mellan Moss och Horten . Oavsett vad som visades så tittade dom. Varför skulle inte vi få göra det då? Jo dom hade någon inneboende ande som vi saknade och sade sig kunna skilja på ont och gott. Tack, det ansåg jag också mig kunna göra.

Resande bröder besökte ofta och gärna rödlyktsdistrikten i Tyskland och Holland, samtidigt som sex utanför äktenskapet var förbjudet. Att man predikade mot den stora synden onani blev ju bara patetiskt. Den moralen eller brist på moral var skamlig även för många av rent värdsliga personer. Bland SV folket fanns alltså moraliskt sämre människor än de som var ”utanför” Jag hade kanske kunnat svälja det om det varit någon person i utkanten av SV, men det var ledande personer! Inte någon enstaka utan flera. Jag vet att jag tog upp saken med mamma och fick svaret att ”dom svarar för sig” Men hur kunde dessa personer få predika för andra vad dom skulle göra och inte göra? Inget svar. Bröderna vet bäst
Med kristna ögon har jag själv säkerligen inte alltid varit 100% moraliskt korrekt, men jag kan svära på att jag aldrig har varit på en bordell eller horhus. När jag har kommit in i dessa distrikt har jag gått snabbt igenom eller vänt.
Ibland undrar jag om kanske dessa heliga bröder försökte omvända hororna? Men någon uppsökande missionering fanns inte hos SV

Allt detta hade jag egentligen redan kännedom om, men hade inte satt det i sitt sammanhang.
Inte heller hade jag sett mönstret och inte heller dragit några slutsatser av det jag visste. Mina nya insikter gav mig en mindre chock. Hur kunde jag ha missat alla dessa iakttagelser så lång tid?

Det var en förvirringens tid för mig Speciellt när jag umgicks med trevliga och ärliga människor som inte fördömde vare sig mig eller andra utan accepterade mig som jag var. Några enstaka av dessa kompisar kunde jag fråga om råd och berätta om privata situationer vilket jag aldrig hade kunnat eller vågat göra med någon ur SVs ledning.
Min inbyggda radar och min magkänsla gjorde att jag kände ett förtroende för utomstående som jag aldrig hade känt för levebrödspredikanterna i SV

Vad gjorde jag nu med min nya övertygelser och min medvetenhet? Ja inte så mycket, det skall erkännas. En av anledningarna var att jag inte vågade lämna församlingen. Tänk om jag skulle straffas? Olycka, sjukdom eller andra tragedier hade man ju hört skulle drabbas den som lämnade den rätta tron. Eller kanske någon i min familj skulle drabbas av straffet? Det vore om möjligt ännu värre. Någon strategi framåt hade jag inte tänkt ut så jag valde att försiktigtvis fortsätta utveckla mitt kontaktnät utanför och fortsätta att gå på de flesta av församlingen möten.
Det fanns också en ytterligare hållhake på mig i församlingen, nämligen en tjej som jag hade ett mycket gott öga till och jag var inte säker på om det var ömsesidigt.

Julstämning i Kalifornien

Jag medger det gärna, julen har en speciell plats i vårt hem. Den högtiden tillsammans med midsommar har varit några fasta punkter för barnen och oss. Så långt som möjligt har vi försökt ordna så att det blir en "riktig svensk jul" självklart tillsammans de tyska traditioner som min fru tagit med sig. En och annan lokal vana adderas, men de viktigaste är de svenska och tyska.

Det är en utmaning att få de rätta sakerna på plats i ett land som inte har vare sig de svenska eller de tyska traditionerna. Det är inte som att gå in på en svensk stormarknad och fylla korgen med allt som behövs. Affärerna här säljer sällan de saker vi vill ha, så lång planering och uppfinningsrikedom behövs. Julkalendrar är ett måste. Dels använder vi oss av köpta i Europa och dels av hemmagjorda som har en liten godisbit för varje dag. För två år sedan lyckades vi inte hitta någon julkalender att köpa och det slutade med en gråtande 18-åring.....Det är viktigt med traditioner

Advent firas både i Tyskland och Sverige men inte i vår del av USA. Att skaffa en ljusstake och fyra ljus är det lättaste. Till advent hör däremot också pepparkakor, lusskatter och x antal tyska kakor och bröd. Inget av detta finns i affärerna så det är bara att baka själv coh se till att vara klar 1 Advent. Jakten på rätt kryddor pågår hela hösten i de indiska och asiatiska affärerna och sirapen hittas på IKEA. Saffran måste däremot skickas från Sverige, ingen annan saffran ger lussekatterna rätt smak och färg.

Vad vore julen utan dekorationer? De vanliga svenska stjörnorna och ljustakarna finns på plats, tillsammans med tyska fönsterbilder och Räuchermännschen. Men de oemotståndligt tokiga amerikanska kreationerna har fått en plats i eller på huset. Dessa blinkande, rullande, rörliga, och ljudliga prylarna är ett måste och ju vansinnigare, desto bättre.Bilden nedan är vårt hus utifrån med årets dekoration. Tåget är blinkande, men det syns dessvärre inte på denna bild.



För att visa hur modesta vi är med dekoratiorna lägger jag nedanin lite smakprov på några hus i omgivningen. Om du klickar på bilderna blir dom större.

Nej det är inte snö. det är något som kallas betting, dvs material som läggs in när man syr täcken och liknande. Men nog kan man se fel vid första blicken?


Flaggan är inte en helt ovanlig dekoration



Balboa island husförening ordnar varje år en tävlig i snyggaste dekorationer. Detta är en av de tävlande.

Konkurransen kan vara hård, eller?

Grannhus. Tävlar inte

Mera snölandskap

Våra vänner och grannar bjuds varje år in för att lära sig hur europeer firar advent. Det är en blandning av kristna, judar, muslimer, ateister och agnostiker. Julmusiken är både traditionell och moderna och en blandning av svenska, tyska och engelska sånger. Favoriterna är de som driver lite med julen, gärna med lite fräcka vändningar. Bob Rivers är inte helt fel.

Inget adventsparty utan glögg, som givetvis är hemmagjord. Receptet är hemligt, men jag kan försäkra att den är både god och stark. Drygt tolf liter glögg gick åt i år. Givetvis bjuder också på en tysk specialite den dagen, nämligen Feuerzangebeule. Det är uppvärmt rödvin blandat med lite likörer. I en speciell hållare ovanför kastrullen läggs en stor sockertopp som dränks in med rom. Rommen måste ha en styrka av minst 54% för den skall nämligen brinna och smälta sockret ned i vinet. Jodå, både sockertoppen och rommen går att hitta i de tyska specialaffärerna.
Feuerzangebeule skall drickas försiktigt, man kan bli mycket onykter på kort tid.

Den 6 December är Nicolas Tag. En väldigt viktig dag för alla tyska barn. Kvällen innan ska skorna putsas och ställas tillsammans med önskelistor framför den öppna spisen. På natten sker underverket, Nicolas kommer in genom skorstenen, hämtar önskelistorna och lämnar lite godis och kanske någon present om skorna varit välputsade. När våra barn var för små för att skriva, klipptes bilder på leksakerna ut ur kataloger och klistrade på A4-papper. Principen var att önska allt dom inte redan hade. Något överväldigad sa jag spontant, allt det här har vi ju inte råd att köpa. Då fick jag svaret, det vet vi det är just därför vi önskar oss det av Nicolas. Det svaret fick mig att tystna

Sedan kommer givetvis Lucia med nya lussebullar och pepparkakor. Den firas oftast tillsamman med andra svenskar och de vanliga sångerna. Numera är det svårt att få döttrarna att ställa upp att sjunga, men kanske nästa år......

En ganska ny traditon är att besöka båtparaden i Newport Beach. De flesta i den staden har en inkomst som jag inte ens kan dörmma om, och även de minsta båtarna i paraden är för dyra för min plånbok. De större båtarna ligger långt över miljonklassen. I dollar. Det är tur för oss att tittandet är gratis. Några bildexempel tagna av mig som amatörfotograf igår kväl.

Ja det är en verklig båt

Jul med Hawaii stuk

Rätt fantasifullt

Ingen vanlig eka


Jag uppskattar höjden på tomten att vara cirka åtta meter


Jag är medveten om att speciellt dessa bilder spär på lite åsikten om att amerikanarna är ett energislösande folk som är fullkommligt tokigt. Dom och jag slösar en massa energi, men det tokiga i just detta gillar jag. Det måste någon gång vara tillåtet att göra barn och andra glada och imponerande. Folk applåderade, skrek och tjoade längs stranden och leende människor slåss inte.

Det viktigaste men julen är annars julbordet, det är möjligt att barnen inte delar den uppfattningen, men jag kommer inte ändra mig. Julskinkan beställs av en tysk slaktare en månad i förväg som rimmar den på svenskt vis. Man kan bara beställa en hel eller en halv och vikten vet man först närm an hämtar den. 9-10 kilo brukar den vara. slaktaren fixar också tyskt kallskuret, leverpastej, ost, rödkål och salami. Inte den goda polska kabanossen att förglömma.

Ikea är hovleverantör när det gäller julmust, sill, senap knäckebröd, prinskorv och chokladaskar. Allt måste bara köpas i tid för att man inte skall riskera att bli utan
Sedan blir det mycket som måste egenhändigt tillagas. Revbenspjäll, köttbullar, gravad lax, Janssons, risgrynsgröt, rödbetssallad och morotslåda. Alla är det rätter som man inte kan vara utan. sökert har jag glömt något, men det brukar bli ett välfyllt bord på julafton.

Dricka till bordet blir julmust, egentillverkad mumma och lite svensk importerad snaps. De små snapsflaskorna, Hallands fläder och Årsta brännvin är favoriter

Skinkan skall bakas i ugnen kvällen den 23e, samtidigt som knäcken kokas och julgranen kläs. När den är klar runt midnatt skall den provätas varm på en knäckebrödsmacka tillsammans en iskall snaps och en öl. Barnen har hitills fått julmust. Då först börjar julen hemma hos oss. Det är same procedure as every year!


Sedan barnen var små har dom på julaftonmorgonen fått en lite present för att väntan inte skall bli så tung till tomten kommer. Någon som tror att den grejen går att ändra på? Icke sa Nicke, så skall det vara fast tjejerna numera är vuxna.

Självklart har Kalle Anka sin plats denna dagen, av naturliga skäl är det alltid versionen från året innan och klockslaget 3 är inte så heligt. Men innan julklappsutdelningen skall den ses, amerikanarna har ingen förståelse för detta. Varför är det för intressant att se tecknad film på julafton? Det kan man ju se varje dag? Den grejen begriper bara svenskar.

Någon tomte brukar inte synas till. Det beror på att tror man på honom, så kommer han inte heller. Julklapparnas innehåll är hemligt, men så mycket kan jag avslöja. Vår Golden retriever brukar kämpa hårt med att få upp paketet som innehåller en kabanoss. Av någon anledning dyker varje år de svenska jultidningar upp på något mystiskt vis. Måhända finns tomten trots allt?

Denna julsång förklarar på ett lättfattligt vis varför man skall ha en stjräna i toppen på granen och inte en ängel.

Bob Rivers The Twisted Chipmunks är en lite annorlunda cool sång

Mera öppningar under gymnasietiden

Att få ansvar för klädinköpen och att hantera mer pengar än jag någonsin haft var roligt och utmanande.
Det gällde att få tag i alla kläder till rätta priser och det var mycket shoppande för att hitta rätt. Kriterierna var enkla: Det skulle vara kläder som var normala för min åldersgrupp för jag ville inte sticka ut för mycket. Dessutom vara så nära gränsen för vad som kunde tolereras inom sekten.
Faktiskt hittade jag de bästa affärerna runt Gamla Brogatan. Dels hade affärerna de rätta kläderna och dels var priserna bra. Ofta var det faktiskt begagnade kläder från främst USA som jag köpte. Jeans däremot skulle vara nya och det gick att hitta med lite utsvängda ben som fortfarande var ganska inne. Mamma suckade när jag tangerade gränserna men jag var envis och stod på mig. Jag hade köpt grejorna för egna pengar och jag hade inga tankar på att lämna tillbaka något.
Ett av de roliga minnena är när jag köpte en ”loppäls” av en kille klassen. Ja några av er minns dessa afganpälsar med mörkt tjockt fårskinn på insidan och mockaliknande skinn på utsidan. En sån hade jag aldrig ägt men ofta drömt om att få ha. Mycket riktigt tog det hus i helsicke inom SV. Till min förvåning stödde mamma mig. Hon ansåg pälsen var varm och skön på vintern och dessutom visste hon hur billigt jag köpt den. Hon vägrade diskutera saken med de mer rättrogna. Att jag efter några dagar insåg att jag inte heller gillade pälsen var en annan sak. Den kasserades, men det viktiga var att jag hade haft möjlighet att äga den. Det finns säker någon fin psykologisk förklaring till det.

En annan kille i klassen var lite inne på ohederligheter, han gjorde lite småstölder ibland och en dag hade han en kombinerad radio med kassettbandspelare till salu. Mitt häleribrott är väl nu preskriberat, jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den. Förutom läxorna gick nu mycket av min tid till att lyssna på radio i hemlighet samt att spela in så mycket jag kunde av den musik jag gillade. Med tillräckligt låg volym kunde jag lyssna i mitt rum halva nätterna. Var det någon som sa Kjell Alinge och Eldorado? De korkade programmen ”Hemma hos” gick heller inte av för hackor.

Idag inser jag att det handlade om en tonårings frigörelse från sina föräldrar men i mitt fall var det också en början till frigörelse från en religiös sekt som jag ofrivilligt hade fötts in i.

Den stora förändringen kom den 26 Mars 1974. Folke som gick in min klass ville tala med mig och K-A på en rast. Ganska plötsligt säger han: Min pappa dog i går. Hans yttrande fick oss att tystna tvärt, men han fortsatte: Jag tänkte att ni som är mina bästa kompisar i allafall skulle få veta det. Han sa det i så lättsam ton att jag trodde han drev med oss. Jag vägrade först tro honom, men han kontrade med att läs DN i morgon så kan du se dödsannonsen själv. Nu började jag fatta att han inte skojade och jag fick fram något beklagande. Ingen fara sa han, han har varit sjuk väldigt länge och vi har vetat en tid att det skulle hända.

Visst är det omtumlande för vem som helst att få ett besked om någons död, men har du som läser klart för dig varför blev skakad och berörd? Ärligt talat så minns jag att jag gråt på kvällen innan jag somnade på grund av vad jag hört.

Han hade sagt till mig att jag var en av hans bästa kompisar! Det hade aldrig någon sagt till mig. Att jag hade respekt för Folke och tyckte han var en bra kille var något annat. Han hade utan förvarning menat att JAG var en av hans kompisar och dessutom tillhörde jag grupperingen ”de bästa”. Jag hade heller aldrig vågat säga till honom att jag betraktade honom som en kompis. För dig som ständigt och fritt har umgåtts med kamrater och vänner, gjort gemensamma saker som var kul och så vidare är det kanske obegripligt. Jag var superglad! Det var för mig en fantastisk händelse. Plötsligt vågade jag hälsa på honom hemma, lärde känna hans mamma och bror och upptäckte hur rekorderligt trevliga och snälla och omtänksamma dom var.

Det gav mig också en insikt. Du vet den där glödlampan över huvudet som Uppfinnar-Jocke brukar få i Kalla Anka-serierna. Just så kände jag mig.
Predikanterna och prästerna inom Smiths venner ljuger. Jag begrep nu att det fanns jättetrevliga och hederliga människor som levde utanför SV. Absolut tvärtom mot va jag lärt mig hela livet. Dessutom var jag accepterad som en vän till dessa personer. Varför ljuger SV för mig och vad är egentligen sanningen i det dom predikar? Det startade en tankeprocess i mig och jag gillade först inte svaren jag kom till. Vilket friskhetstecken (inser jag nu) var inte detta?
Jag ifrågasatte allt jag hörde och såg oavsett om det var en auktoritet eller inte som yttrade sig. De åsikter och slutsatser jag kom fram till höll jag oftast för mig själv. Dels på grund av blyghet/feghet men också för att jag var rädd för att bli övertygad av andra att jag hade fel. Självförtroendet var inte på topp.

Folke och jag var från den dagen de bästa vänner och trots att vi bara gick ett år i skolan tillsammans är vi fortfarande världens bästa kompisar men på distans. Jag hade gläntat på dörren och vågade upptäcka att andra killar också var jyssta kompisar. Den närmsta tiden kunde jag lägga till allt fler. Tommy, Janne, Bonden, Todde, Ögat, Mappe, Bosse, Rosenknopp och många flera andra blev mitt kontaktnät till den vanliga världen.

Mina nyvunna insikter fick mig att sluta spela mandolin och sluta säga något på de religiösa träffarna, men jag gick fortfarande dit. Det fanns ganska många kompisar där också som jag gillade. Kraften och modet att bryta mig ur hade jag inte.

Framåt slutet på vårterminen blev jag och några till inkallade till studierektorn. Han ville prata framtid med oss och veta vad vi hade för planer. Anledningen till han ville prata med just oss var att vi var bland de som hade de bästa betygen i den 2-åriga tekniska utbildningen. I samma skola fanns också den mer krävande 4-åriga utbildningen, och han undrade om vi var intresserade av att gå den i stället. Vi var flera som var väldigt intresserade, jag insåg bara att intagningen dit skulle gå via Centrala Studienämden och dom bedömde på mina grundskolebetyg, vilka var alldeles för låga.

Studierektorn som jag tyvärr inte minns namnet hade en lösning på problemet:
Hans ide var att rapportera mig till CSN att som kvarsittare från den 4-åriga linjen och det skulle funka om jag ville gå om skolåret men i på den 4-åriga linjen.
Mig kostade det ett år av mitt liv att rätta till den misslyckade tiden på högstadiet, vilket trots allt var ett billigt pris
Denne hedersman hjälpte mig att komma in på den utbildning jag ville och jag lovade mig själv att inte göra honom besviken som tack för hjälpen. Hur många andra som fick sådana chanser vet jag inte, men ibland är en vit lögn något som hjälper din nästa

Att tvivla på auktoriteter vare sig det är politiker eller sektledare är något jag lärde mig den hårda vägen och det har jag hållit fast vid. Björn Afzelius en av mina favoritsångare har fått ihop en tänkvärd låt - Tvivlaren

Det ljusnar, eller?

Hösten 1973 började jag en 2-årig el teknisk teoretisk linje, inte vad jag drömt om men vad gör man när betygen inte räcker? Skolan, Vasa Gymnasium låg i närheten av Odenplan så tunnelbanan blev mitt dagliga transportmedel.
Pappa gjorde sitt bästa för att motivera mig till skolan, han höjde veckopengen till 50 kronor. Eftersom jag också nu fick behålla mitt studiebidrag själv, kände jag mig riktigt rik. Även fast jag skulle köpa kläder åt mig själv hade jag bättre råd än de flesta i klassen.
Klassen ja, jag måste erkänna att jag var väldigt nervös för den nya omgivningen. Skulle jag fortfarande mobbas, jag visste ju att jag inte tillhörde de som passerar obemärkt genom mängden. Jag minns fortfarande första skoldagen när jag nervöst tittade runt mig för att se om någon kände igen mig, och hur de andra killarna reagerade. Ja på en teknisk skola var det inte många tjejer i början på 70-talet. Drygt 600 elever och under 20 var tjejer.
Min nervositet var obefogad. Min klass bestod av helt okända personer, de flesta var i min ålder men det fanns också en handfull äldre killar, upp till 35 års ålder.
De äldre killarna hade jobbat flera år som elektriker och behövde teoretisk påbyggnad för att få behörighet till att göra egna installationer.
Vid minsta bråk och barnsligheter reagerade dom och blandningen vuxet och tonåringar skapade en fin miljö för studier. Dom äldre var ju 110 % motiverade till vidareutveckling och tolererade inga störande moment på lektionerna.
Visst kom hårda ord, men inga elakheter utan en tuff grabbmiljö med raka puckar.
Förutom svenska och engelska hade vi bara tekniska ämnen, mycket baserat på matte som var mitt favoritämne.
Lärarna gjorde i början diagnostiska prov för att förstå vilken nivå vi enskilda killar var på, och till min förvåning fick jag mycket bra resultat. Så bra att jag blev tillfrågad av andra hur man löste problem. En mycket positiv överraskning att jag kunde hjälpa andra.
Vid grupparbeten med andra kunde jag släppa loss lite, men så fort frågorna och samtalsämnena blev för närgångna slöt jag mig inåt.
Ingen skulle få veta för mycket om mig, och jag hade ju i alla fall inte möjlighet att tillbringa fritiden med dessa killar.

Hemma var mörkare. Pappa såg det som ett nederlag att bli av med huset, drickandet och och bråken blev allt vanligare hemma. Mamma kunde inte hantera situationen men försökte så gott hon kunde. När pappa ville flytta till Hägersten, så följde hon med och hoppades på att det skulle göra situationen bättre. Sin församling släppte hon inte taget om, eller var det tvärtom?

Här började jag bli egoistisk. Jag hade inte längre någon som helst ambition att hjälpa mina föräldrar, jag måste se till att överleva själv. Det fanns ingen annan väg för mig än att hjälpa mig själv. För att klara mig själv måste jag bli klar med min utbildning och börja tjäna egna pengar.
Prioritet ett för mig blev skolan. Jag låste dörren när jag kom hem, satte mig framför skrivbordet och gjorde alla läxorna. Låste ut som mycket jag kunde av omvärlden. Blev det för tufft gick jag ut och promenerade och hoppades allt var över när jag kom hem igen. Inget skulle få störa mig.

Naturligtvis gick jag på dessa eviga religiösa möten och träffar, där hade jag ju hela min vänkrets och därmed det sociala livet.
Middagarna med mina föräldrar var tuffast, men genom att sluta mig kunde jag hjälpligt stänga av intrycken och koncentrera mig på överlevnad. Inte leva, det handlade om att överleva om det blir begripligt.

Lite förvånad blev jag allt när betygen kom strax för jul. Förutom gymnastik och engelska var det väldigt många femmor och någon fyra. Så när medelbetyget fem hade jag aldrig varit. Det var uppmuntrande och jag kände mig nöjd med mig själv, på något sätt skulle framtiden reda ut sig.

Dessvärre blev det inte riktigt så. Familjelivet blev mörkare. Mamma hade mycket tufft och orkade inte med situation. Hon delade med sig sina bekymmer med församlingsledningen i Stockholm och fick rekommendationen att skilja sig. Tänk nu att det var inte tillåtet att skilja sig i den församlingen, men det var den enda hjälpen och rådet dom kunde erbjuda. Mamma vägrade. Hennes uppfattning var att endast döden och otrohet var skäl till skilsmässa (samma linje som Smiths venner). Hon lyckades slå dom på fingrarna med sina egna regler.
Så småningom blev det en kompromiss, hon köpte en insatslägenhet och med hjälp av mig och mina bröder flyttade hon och jag ifrån pappa.
Kortsiktigt var det väl en bra ide, men den hjälp som behövdes för att reda ut situationen lyste med sin frånvaro. Mamma tro och böner räckte inte i det verkliga livet.

Igen så inser jag i efterhand hur tufft det måste ha varit för båda mina föräldrar och speciellt pappa som blev helt ensam. Förutom sitt problem med alkoholen skötte han sig så bra en pappa kunde. Vi träffades nästan varje dag efter skolan när jag åkte förbi hans affär, varje vecka kom en postanvisning till mamma som var specificerad med hyra, matpengar och min veckopeng.
Jag tror inte många pappor med alkoholproblem och äktenskapsproblem hade tagit sitt ansvar på samma vis.

Så småningom försonandes dom och pappa flyttade hem till oss, men inte löste det de grundläggande problemen.

Ämnet svenska i skolan hade ett avsnitt som kallades filmkunskap. Vi fick lära oss grunderna i hur film kunde användas i propagandasyfte och hur filmskaparna kunde påverka oss tittare med åsikter och vinklingar. Jag minns fortfarande filmavsnitt ur Pansarskeppet Potemkin och andra tidiga filmer. Jag minns också hur engelsmännen klippte om nazisternas propagandafilmer för att förlöjliga Hitler och andra tyska ledare. Roande och mycket lärorikt för mig som inte ens hade tillgång till TV.
Nu dök ett intressant problem upp. Vi fick en uppgift av läraren att lista de filmer vi sett och sedan göra en recension om en av dessa filmer.

Vid 16 års ålder hade jag aldrig i mitt liv varit på en bio, jag kunde inte lista några filmer. Inte ens en enda film hade jag sett på bio. Berätta om varför ville jag inte, eller snarare vågade jag inte. För allt i världen ville jag inte tillbaka till den situation jag hade på högstadiet. Men betyget i svenska ville jag inte förstöra.
Jag ringde till slut upp Larsis och undrade om han kunde tänka sig att följa med mig på bio. Jo hans föräldrar hade inget problem med det, men vi kunde inte komma överens om vilken film vi skulle se. Jag vågade inte se någon av de barnförbjudna filmerna, skräcken satt i mig för hur otäcka och syndiga dessa måste vara. Jag kunde sträcka mig till en tecknad barnfilm, med Lucky Luck. Han skrattade rått och sa en sådan film tänkte han inte se, inte ens på en matinee.
Jag stirrade på telefonluren och la på. Hur skulle jag klara detta? En stund senare ringde han upp och sa att han ändrat sig och skulle hänga med mig.
Glad åkte jag tunnelbanan till Hötorget och träffade honom vid bion på Sveavägen. Filmen var en lärorik, visst skrattade jag på några ställen, men jag fattade att om jag skriver en recension om den filmen skämmer jag ut mig. När jag gick ut ur bion förväntade jag mi något straff av Gud. Jag visst ju att man går inte på syndiga ställen. Ingenting hände.

Jag tog mod till mig och gick på en Charles Bronson rulle. The Stone killer gick på biograferna och den recenserade jag väldigt positivt. Det var enkelt att skriva: Det är den bästa filmen jag sett. Att jag ljög ihop en lista med filmer jag sett må vara preskriberat, speciellt med tanke på min bakgrund.
Lite senare ordnade vår lärare så att hela skolan fick se en seriös film, Cabaret med Liza Minelli. Underbart sexiga Liza i en underhållande film och en allvarlig bakgrund. Min inträdesbiljett till de mer seriösa filmerna, även om Charles Bronson har en speciell plats i mitt hjärta.
Ett stort tack till min lärare i svenska, Karin Fors som introducerade mig i filmvärlden och alla dess fantastiska verk.

De svenska biograferna brukade ha gratisvisningar och visa de nya filmerna som var på gång. Tror programmet kallades Filmrullen och några klasskompisar tog mig med på dessa på håltimmarna.
Ja du gissar rätt, en del av mina veckopengar gick nu till biokassorna.

Har du inte sett Cabaret, gå och gör det. Den håller än idag, filmen fick åtta Oscars på sin tid Handlingen är fortfarande rykande aktuell. Liza är lika evigt sexig.