Mera öppningar under gymnasietiden

Att få ansvar för klädinköpen och att hantera mer pengar än jag någonsin haft var roligt och utmanande.
Det gällde att få tag i alla kläder till rätta priser och det var mycket shoppande för att hitta rätt. Kriterierna var enkla: Det skulle vara kläder som var normala för min åldersgrupp för jag ville inte sticka ut för mycket. Dessutom vara så nära gränsen för vad som kunde tolereras inom sekten.
Faktiskt hittade jag de bästa affärerna runt Gamla Brogatan. Dels hade affärerna de rätta kläderna och dels var priserna bra. Ofta var det faktiskt begagnade kläder från främst USA som jag köpte. Jeans däremot skulle vara nya och det gick att hitta med lite utsvängda ben som fortfarande var ganska inne. Mamma suckade när jag tangerade gränserna men jag var envis och stod på mig. Jag hade köpt grejorna för egna pengar och jag hade inga tankar på att lämna tillbaka något.
Ett av de roliga minnena är när jag köpte en ”loppäls” av en kille klassen. Ja några av er minns dessa afganpälsar med mörkt tjockt fårskinn på insidan och mockaliknande skinn på utsidan. En sån hade jag aldrig ägt men ofta drömt om att få ha. Mycket riktigt tog det hus i helsicke inom SV. Till min förvåning stödde mamma mig. Hon ansåg pälsen var varm och skön på vintern och dessutom visste hon hur billigt jag köpt den. Hon vägrade diskutera saken med de mer rättrogna. Att jag efter några dagar insåg att jag inte heller gillade pälsen var en annan sak. Den kasserades, men det viktiga var att jag hade haft möjlighet att äga den. Det finns säker någon fin psykologisk förklaring till det.

En annan kille i klassen var lite inne på ohederligheter, han gjorde lite småstölder ibland och en dag hade han en kombinerad radio med kassettbandspelare till salu. Mitt häleribrott är väl nu preskriberat, jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den. Förutom läxorna gick nu mycket av min tid till att lyssna på radio i hemlighet samt att spela in så mycket jag kunde av den musik jag gillade. Med tillräckligt låg volym kunde jag lyssna i mitt rum halva nätterna. Var det någon som sa Kjell Alinge och Eldorado? De korkade programmen ”Hemma hos” gick heller inte av för hackor.

Idag inser jag att det handlade om en tonårings frigörelse från sina föräldrar men i mitt fall var det också en början till frigörelse från en religiös sekt som jag ofrivilligt hade fötts in i.

Den stora förändringen kom den 26 Mars 1974. Folke som gick in min klass ville tala med mig och K-A på en rast. Ganska plötsligt säger han: Min pappa dog i går. Hans yttrande fick oss att tystna tvärt, men han fortsatte: Jag tänkte att ni som är mina bästa kompisar i allafall skulle få veta det. Han sa det i så lättsam ton att jag trodde han drev med oss. Jag vägrade först tro honom, men han kontrade med att läs DN i morgon så kan du se dödsannonsen själv. Nu började jag fatta att han inte skojade och jag fick fram något beklagande. Ingen fara sa han, han har varit sjuk väldigt länge och vi har vetat en tid att det skulle hända.

Visst är det omtumlande för vem som helst att få ett besked om någons död, men har du som läser klart för dig varför blev skakad och berörd? Ärligt talat så minns jag att jag gråt på kvällen innan jag somnade på grund av vad jag hört.

Han hade sagt till mig att jag var en av hans bästa kompisar! Det hade aldrig någon sagt till mig. Att jag hade respekt för Folke och tyckte han var en bra kille var något annat. Han hade utan förvarning menat att JAG var en av hans kompisar och dessutom tillhörde jag grupperingen ”de bästa”. Jag hade heller aldrig vågat säga till honom att jag betraktade honom som en kompis. För dig som ständigt och fritt har umgåtts med kamrater och vänner, gjort gemensamma saker som var kul och så vidare är det kanske obegripligt. Jag var superglad! Det var för mig en fantastisk händelse. Plötsligt vågade jag hälsa på honom hemma, lärde känna hans mamma och bror och upptäckte hur rekorderligt trevliga och snälla och omtänksamma dom var.

Det gav mig också en insikt. Du vet den där glödlampan över huvudet som Uppfinnar-Jocke brukar få i Kalla Anka-serierna. Just så kände jag mig.
Predikanterna och prästerna inom Smiths venner ljuger. Jag begrep nu att det fanns jättetrevliga och hederliga människor som levde utanför SV. Absolut tvärtom mot va jag lärt mig hela livet. Dessutom var jag accepterad som en vän till dessa personer. Varför ljuger SV för mig och vad är egentligen sanningen i det dom predikar? Det startade en tankeprocess i mig och jag gillade först inte svaren jag kom till. Vilket friskhetstecken (inser jag nu) var inte detta?
Jag ifrågasatte allt jag hörde och såg oavsett om det var en auktoritet eller inte som yttrade sig. De åsikter och slutsatser jag kom fram till höll jag oftast för mig själv. Dels på grund av blyghet/feghet men också för att jag var rädd för att bli övertygad av andra att jag hade fel. Självförtroendet var inte på topp.

Folke och jag var från den dagen de bästa vänner och trots att vi bara gick ett år i skolan tillsammans är vi fortfarande världens bästa kompisar men på distans. Jag hade gläntat på dörren och vågade upptäcka att andra killar också var jyssta kompisar. Den närmsta tiden kunde jag lägga till allt fler. Tommy, Janne, Bonden, Todde, Ögat, Mappe, Bosse, Rosenknopp och många flera andra blev mitt kontaktnät till den vanliga världen.

Mina nyvunna insikter fick mig att sluta spela mandolin och sluta säga något på de religiösa träffarna, men jag gick fortfarande dit. Det fanns ganska många kompisar där också som jag gillade. Kraften och modet att bryta mig ur hade jag inte.

Framåt slutet på vårterminen blev jag och några till inkallade till studierektorn. Han ville prata framtid med oss och veta vad vi hade för planer. Anledningen till han ville prata med just oss var att vi var bland de som hade de bästa betygen i den 2-åriga tekniska utbildningen. I samma skola fanns också den mer krävande 4-åriga utbildningen, och han undrade om vi var intresserade av att gå den i stället. Vi var flera som var väldigt intresserade, jag insåg bara att intagningen dit skulle gå via Centrala Studienämden och dom bedömde på mina grundskolebetyg, vilka var alldeles för låga.

Studierektorn som jag tyvärr inte minns namnet hade en lösning på problemet:
Hans ide var att rapportera mig till CSN att som kvarsittare från den 4-åriga linjen och det skulle funka om jag ville gå om skolåret men i på den 4-åriga linjen.
Mig kostade det ett år av mitt liv att rätta till den misslyckade tiden på högstadiet, vilket trots allt var ett billigt pris
Denne hedersman hjälpte mig att komma in på den utbildning jag ville och jag lovade mig själv att inte göra honom besviken som tack för hjälpen. Hur många andra som fick sådana chanser vet jag inte, men ibland är en vit lögn något som hjälper din nästa

Att tvivla på auktoriteter vare sig det är politiker eller sektledare är något jag lärde mig den hårda vägen och det har jag hållit fast vid. Björn Afzelius en av mina favoritsångare har fått ihop en tänkvärd låt - Tvivlaren