Pappa gjorde sitt bästa för att motivera mig till skolan, han höjde veckopengen till 50 kronor. Eftersom jag också nu fick behålla mitt studiebidrag själv, kände jag mig riktigt rik. Även fast jag skulle köpa kläder åt mig själv hade jag bättre råd än de flesta i klassen.
Klassen ja, jag måste erkänna att jag var väldigt nervös för den nya omgivningen. Skulle jag fortfarande mobbas, jag visste ju att jag inte tillhörde de som passerar obemärkt genom mängden. Jag minns fortfarande första skoldagen när jag nervöst tittade runt mig för att se om någon kände igen mig, och hur de andra killarna reagerade. Ja på en teknisk skola var det inte många tjejer i början på 70-talet. Drygt 600 elever och under 20 var tjejer.
Min nervositet var obefogad. Min klass bestod av helt okända personer, de flesta var i min ålder men det fanns också en handfull äldre killar, upp till 35 års ålder.
De äldre killarna hade jobbat flera år som elektriker och behövde teoretisk påbyggnad för att få behörighet till att göra egna installationer.
Vid minsta bråk och barnsligheter reagerade dom och blandningen vuxet och tonåringar skapade en fin miljö för studier. Dom äldre var ju 110 % motiverade till vidareutveckling och tolererade inga störande moment på lektionerna.
Visst kom hårda ord, men inga elakheter utan en tuff grabbmiljö med raka puckar.
Förutom svenska och engelska hade vi bara tekniska ämnen, mycket baserat på matte som var mitt favoritämne.
Lärarna gjorde i början diagnostiska prov för att förstå vilken nivå vi enskilda killar var på, och till min förvåning fick jag mycket bra resultat. Så bra att jag blev tillfrågad av andra hur man löste problem. En mycket positiv överraskning att jag kunde hjälpa andra.
Vid grupparbeten med andra kunde jag släppa loss lite, men så fort frågorna och samtalsämnena blev för närgångna slöt jag mig inåt.
Ingen skulle få veta för mycket om mig, och jag hade ju i alla fall inte möjlighet att tillbringa fritiden med dessa killar.
Hemma var mörkare. Pappa såg det som ett nederlag att bli av med huset, drickandet och och bråken blev allt vanligare hemma. Mamma kunde inte hantera situationen men försökte så gott hon kunde. När pappa ville flytta till Hägersten, så följde hon med och hoppades på att det skulle göra situationen bättre. Sin församling släppte hon inte taget om, eller var det tvärtom?
Här började jag bli egoistisk. Jag hade inte längre någon som helst ambition att hjälpa mina föräldrar, jag måste se till att överleva själv. Det fanns ingen annan väg för mig än att hjälpa mig själv. För att klara mig själv måste jag bli klar med min utbildning och börja tjäna egna pengar.
Prioritet ett för mig blev skolan. Jag låste dörren när jag kom hem, satte mig framför skrivbordet och gjorde alla läxorna. Låste ut som mycket jag kunde av omvärlden. Blev det för tufft gick jag ut och promenerade och hoppades allt var över när jag kom hem igen. Inget skulle få störa mig.
Naturligtvis gick jag på dessa eviga religiösa möten och träffar, där hade jag ju hela min vänkrets och därmed det sociala livet.
Middagarna med mina föräldrar var tuffast, men genom att sluta mig kunde jag hjälpligt stänga av intrycken och koncentrera mig på överlevnad. Inte leva, det handlade om att överleva om det blir begripligt.
Lite förvånad blev jag allt när betygen kom strax för jul. Förutom gymnastik och engelska var det väldigt många femmor och någon fyra. Så när medelbetyget fem hade jag aldrig varit. Det var uppmuntrande och jag kände mig nöjd med mig själv, på något sätt skulle framtiden reda ut sig.
Dessvärre blev det inte riktigt så. Familjelivet blev mörkare. Mamma hade mycket tufft och orkade inte med situation. Hon delade med sig sina bekymmer med församlingsledningen i Stockholm och fick rekommendationen att skilja sig. Tänk nu att det var inte tillåtet att skilja sig i den församlingen, men det var den enda hjälpen och rådet dom kunde erbjuda. Mamma vägrade. Hennes uppfattning var att endast döden och otrohet var skäl till skilsmässa (samma linje som Smiths venner). Hon lyckades slå dom på fingrarna med sina egna regler.
Så småningom blev det en kompromiss, hon köpte en insatslägenhet och med hjälp av mig och mina bröder flyttade hon och jag ifrån pappa.
Kortsiktigt var det väl en bra ide, men den hjälp som behövdes för att reda ut situationen lyste med sin frånvaro. Mamma tro och böner räckte inte i det verkliga livet.
Igen så inser jag i efterhand hur tufft det måste ha varit för båda mina föräldrar och speciellt pappa som blev helt ensam. Förutom sitt problem med alkoholen skötte han sig så bra en pappa kunde. Vi träffades nästan varje dag efter skolan när jag åkte förbi hans affär, varje vecka kom en postanvisning till mamma som var specificerad med hyra, matpengar och min veckopeng.
Jag tror inte många pappor med alkoholproblem och äktenskapsproblem hade tagit sitt ansvar på samma vis.
Så småningom försonandes dom och pappa flyttade hem till oss, men inte löste det de grundläggande problemen.
Ämnet svenska i skolan hade ett avsnitt som kallades filmkunskap. Vi fick lära oss grunderna i hur film kunde användas i propagandasyfte och hur filmskaparna kunde påverka oss tittare med åsikter och vinklingar. Jag minns fortfarande filmavsnitt ur Pansarskeppet Potemkin och andra tidiga filmer. Jag minns också hur engelsmännen klippte om nazisternas propagandafilmer för att förlöjliga Hitler och andra tyska ledare. Roande och mycket lärorikt för mig som inte ens hade tillgång till TV.
Nu dök ett intressant problem upp. Vi fick en uppgift av läraren att lista de filmer vi sett och sedan göra en recension om en av dessa filmer.
Vid 16 års ålder hade jag aldrig i mitt liv varit på en bio, jag kunde inte lista några filmer. Inte ens en enda film hade jag sett på bio. Berätta om varför ville jag inte, eller snarare vågade jag inte. För allt i världen ville jag inte tillbaka till den situation jag hade på högstadiet. Men betyget i svenska ville jag inte förstöra.
Jag ringde till slut upp Larsis och undrade om han kunde tänka sig att följa med mig på bio. Jo hans föräldrar hade inget problem med det, men vi kunde inte komma överens om vilken film vi skulle se. Jag vågade inte se någon av de barnförbjudna filmerna, skräcken satt i mig för hur otäcka och syndiga dessa måste vara. Jag kunde sträcka mig till en tecknad barnfilm, med Lucky Luck. Han skrattade rått och sa en sådan film tänkte han inte se, inte ens på en matinee.
Jag stirrade på telefonluren och la på. Hur skulle jag klara detta? En stund senare ringde han upp och sa att han ändrat sig och skulle hänga med mig.
Glad åkte jag tunnelbanan till Hötorget och träffade honom vid bion på Sveavägen. Filmen var en lärorik, visst skrattade jag på några ställen, men jag fattade att om jag skriver en recension om den filmen skämmer jag ut mig. När jag gick ut ur bion förväntade jag mi något straff av Gud. Jag visst ju att man går inte på syndiga ställen. Ingenting hände.
Jag tog mod till mig och gick på en Charles Bronson rulle. The Stone killer gick på biograferna och den recenserade jag väldigt positivt. Det var enkelt att skriva: Det är den bästa filmen jag sett. Att jag ljög ihop en lista med filmer jag sett må vara preskriberat, speciellt med tanke på min bakgrund.
Lite senare ordnade vår lärare så att hela skolan fick se en seriös film, Cabaret med Liza Minelli. Underbart sexiga Liza i en underhållande film och en allvarlig bakgrund. Min inträdesbiljett till de mer seriösa filmerna, även om Charles Bronson har en speciell plats i mitt hjärta.
Ett stort tack till min lärare i svenska, Karin Fors som introducerade mig i filmvärlden och alla dess fantastiska verk.
De svenska biograferna brukade ha gratisvisningar och visa de nya filmerna som var på gång. Tror programmet kallades Filmrullen och några klasskompisar tog mig med på dessa på håltimmarna.
Ja du gissar rätt, en del av mina veckopengar gick nu till biokassorna.
Har du inte sett Cabaret, gå och gör det. Den håller än idag, filmen fick åtta Oscars på sin tid Handlingen är fortfarande rykande aktuell. Liza är lika evigt sexig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar