Leningrad 2007

Givetvis handlar det om den ryska filmen, handling utspelar sig mellan September 1941 tills befrielsen i Januari 1944. Staden avskärmades alltså i nära 900 dagar och den tyska krigsmakten avsåg att svälta ihjäl befolkningen för att få befolkningen att kapitulera.

Att se krigsfilmer är egentligen inget nöje för mig, jag har sett alldeles för mycket lidande i verkligheten. Dock har jag ett intresse av andra världskriget och vill gärna fånga vad ”andra sidan” vill visa från kriget. Den amerikanska versionen är spridd till leda.

Under min tid i gamla Östtyskland visade otroligt mycket ryska krigsfilmer på TV och jag var en av de få som nyfiket tittade. I princip allihop var taffligt gjorda propagandafilmer, så det var svårt att hitta något trovärdigt material bland hyllningarna till deras krigshjältar.
Just av denna anledning var det intressant att se en rysk filmversion från 2007 av denna brutalt grymma händelse.
Det är en välgjord film, förmodligen var den inte billig att göra. Tacksamt noterar jag att plump propaganda från sovjettiden saknas. Det känns lite mer ärligt när också brutaliteten från den sovjetiska armen visas. Visst finns det en story i filmen om en brittisk journalist men den är inte vad som fastnar i mitt minne. Det som fastnar är brutalitet, grymhet, svält och elände, men också den vänskapliga hjälpsamhet som jag känner igen från ryssar och andra slaviska folk.



För den som inte vet, Sovjet och dess medborgarna betalade ett väldigt högt pris för att besegra Tyskland och dessa allierade. Exakt siffra på antal offer lär aldrig komma fram men det handlar om 25-30 miljoner personer, alltså tre ggr Sveriges befolkning idag.
Filmen visar med vilken brutalitet Stalin jagade fram sina soldater mot tyskarna. Dålig eller obefintlig utrustning gjorde att soldater ibland tvingades anfalla utan vapen. Ordern var att hitta vapen från fallna soldater. Att tyskarna hade order om att aldrig backa utan slåss till sista patron gjorde att kriget mellan de före detta förbundna Sovjet och Tyskland blev synnerligen skoningslöst.

I Leningrads belägrning dog omkring 1 miljon människor, de mest skrämmande historier finns om hur delar av befolkningen överlevde får du se i filmen. Enligt vissa uppgifter existerade inte vare sig hundar katter råttor eller kråkor i staden. Kannibalism förekom givetvis, redan efter första vintern hade NKVD över 1000 fall registrerade. Det är inte så svårt så här i efterhan att känna förståelse för de svältande människor som åt vad dom hittade.

En fundering som dyker upp är givetvis, var det värt en miljon människoliv för Sovjet att behålla staden? En annan fråga är, hur kunde Tyskland och dess arme medveten låta svälta ihjäl så många människor?

Se filmen om du vill ha en rysk balans till de amerikanska rullarna eller om du fortfarande behöver lära dig varför vi skall undvika krig.

Brott och straff

Nej jag syftar inte på Dostojevskijs bok, men den är väldigt läsvärd. Fjodors bok har några tunga avsnitt att traggla sig igenom men den innehåller väldigt intressanta moraliska frågeställningar.

Rubriken kommer från lite tankar efter att jag nyligen såg Kubricks fantasiska film ”A Clockwork Orange” för femtitolfte gången.

Trialer


Alex, huvudpersonen i filmen begår ett antal vidriga brott och blir så småningom dömd till ett långt fängelstraff. För att komma ut ur fängelset anmäler sig Alex till ett experimentprogram där han låter sig bli hjärntvättad.
Efter behandlingen blir han oförmögen att begå våldshandlingar, ja han kan inte ens försvara sig. Inte helle kan längre välja mellan gott och ont, på så vis är han inte längre en människa.
När han släpps ut i det fria träffar han sina föräldrar som inte längre har plats för honom. Vidare så stöter han på sina gamla bekanta och de offer som tidigare drabbats av våldshandlingar från Alex och hans gäng.

Delvis samma bilder som det tidigare klippet, men med den fantastiske Beethoven i bakgrunden




Har du inte sett filmen så ska jag inte förstöra nöjet för dig genom att berätta mer. Inledningen är tyvärr fylld med mycket våld, men i detta fallet anser jag det vara motiverat för att förstå filmens senare delar. Musiken är också helt suverän

Ungefär samtidigt som jag såg filemn var det här några tidningrubriker om en 21-årig flicka som blev dömd för att ha dödat en en annan yngre flicka. Den dömda tjejen hade kört rattonykter trots att hennes kompisar försökt stoppa henne. Rödljuskörning med 2.4 promille ställde till det för flera familjer.
Eftersom det inte var hennes första rattfylla blev domen minst 15 år och max livstid. Allt beroende på en frukatansvärd dumhet.
I domstolen grät flickan och bad de anhöriga om ursäkt, men vare sig ånger, tårar eller att hon blir inspärrad kommer återge något liv till den dödade flickan. Det enda positiva är väl att just denna dömda tjej inte kommer vara ute på en fyllekörning de närmaste åren.

Oavsett när flickan kommer att bli utsläppt så har hon då avtjänat sitt straff, det är nog alla överrens om. Men är hon förlåten? Anhöriga till den dödade flickan kommer antagligen aldrig förlåta henne, men hur är det med oss andra som inte är direkt drabbade? Kan vi förlåta?

Rimligt är väl att personer som begått ett brott, tagit sitt straff borde vara förlåtna av oss och samhället?

Parkeringsböter som betalas, tror jag knappast någon har problem att förlåta
Fortkörning? Det är väl att betrakta som otur och efter böter är det väl ingen som hyser agg till personen? Trots risk för återfall.
Rattfylla? Mycket tveksam om detta blir glömt även efter ett straff. Rattfylla nummer två förlåts absolut inte. Något att fundera på är: Fortkörning mycket väl kan vara lika livsfarligt som rattfylla.
Skattefusk? Här är väl fuskaren nästan hjälte som lyckas behålla en större andel av inkomsten än staten vill.
Bidragsfusk? Inte acceptabelt, men antagligen bli personen förlåten om han tar sitt straff och betalar tillbaka pengarna.
Våldtäktsman? Blir en sådan någonsin förlåten?
Mördare? Det beror nog på situationen. Den pappa som slog ihjäl sin dottern man efter mannen hade plågat hans dotter i många år anses snarast som hjälte även om han fick ett kortare straff. Andra mord blir garanterat inte förlåtna.
Barnaskändare? Är det någon som någonsin kan förlåta sådana?
Bedrägeri? Antagligen kan dessa förlåtas om skulden betalas.
Sexköpare? Troligen ursäktad om ånger finns och att det inte upprepas
Snatteri? En som behöver mat för dagen bedöms annorlunda än en stjäl lyxvaror

Listan kan göras hur lång som helst. Vad jag försöker visa är att vår förmåga att förlåta har inget med lagboken att göra. Inte heller om gärningmannen har sonat sitt brott eller om det finns risk för upprepning eller inte.
Förmodligen varierar möjligheterna till förlåtelse mellan olika kulturer och även skillnader sett i ett tidsperspektiv.

Filmen baserad på boken My Sister's Keeper

En filmrecension? Nja inte riktigt, jag har inte sett filmen ännu.
Min dotter skulle gå på den igårkväll men trots att den började klockan 11 på kvällen var den slutsåld.
När hon berättade om filmen lockade mig historien som inte är verklighetsbaserad och jag sökte lite information på nätet.



Den handlar om ett par som lever med två små barn. Dottern Kate, två år drabbas av leukemi och prognosen är väldigt negativ.
Föräldrarna beslutar sig för att skaffa ytterligare ett barn via konstgjord befruktning. Barn nummer tre blir också en flicka som döps till Anna.

Kate är fortfarande i livet när hon är fyller sexton år och anledningen är att Anna, numera 13 år, har varit hennes donator. Eftersom hon är genetiskt lika är hon den perfekta donatorn och hon har räddat livet på sin syster.

Nu slutar Kates njurar att fungera och Anna förväntas igen att ställa upp som donator. Anna engagerar istället en advokat som skall hjälpa henne till självständigt få besluta om sin kropp, utan påverkan av föräldrarna. Detta trots att hon är medveten om att hennes syster kan komma att dö.

I slutet av rättegången framgår det varför Anna är ovillig att donera sin njure. Hon är trött på att var sjuk för sin systers skull och är trött på livet. Domaren ger henne rätt att bestämma över sin egen kropp och advokaten blir den vuxne som kan godkänna hennes vilja. Innan hon hinner avslöja OM hon vill donera sin njure, råkar hon ut för en trafikolycka och blir förklarad hjärndöd.

Advokaten har nu makten och inte föräldrarna, kan nu bestämma om njuren skall doneras.

Boken som filmen är baserad på är skriven av Jody Picoult. Enligt min dotter som läst den, är det många etiska och moraliska frågor som ställs på sin spets. Läsaren får verkligen en del att fundera på.

Jag hoppas verkligen att filmen är minst hälften så bra som boken är enligt min dotter. Hoppas helgen räcker till för att kunna se den.
Det roligast av allt är att min dotter ibland vill se en seriös film.

På svenska skall filmen tydligen heta likadant som boken: Allt för min syster. Vad jag kan se har boken fått fina recensioner i också i Sverige

Anonyma - Eine Frau in Berlin

Jag håller ett öga på alla de filmfestivaler som dyker upp där jag bor, speciellt om de visar filmer från Tyskland eller Sverige. A woman in Berlin som den heter på engelska visades på Newport-festivalen men tyvärr missade jag den eftersom vi var och åkte skidor. Nyfikenheten var väckt, så jag kände mig tvungen att beställa filmen på DVD direkt från Tyskland

Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.

Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.

Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.

Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.

Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.

Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.

Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....

Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.

Ulysses

I helgen fastnade jag lite slumpartat framför TVn eftersom en av mina favoritfilmer råkat hamna i DVD spelaren
Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen Dead poets Soceity (Döda poeters sällskap) genom åren men den är lika bra varje gång.

Filmen fick 1990 en Oscar för Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen och var dessutom nominerad för ytterligare tre Oscars bla Robert Willimas for Best actor in a leading role.
Alla mina tre barn har fått se filmen i skolan (och hemma), för en gångs skull är dom överrens om att detta är en av de bästa filmer de någonsin sett. Speciellt slutet är mäktigt, jag tänker inte avslöja vad som berör.
Om du inte har sett den blir jag lite avundsjuk, tänk att ha den potentialen framför sig

Varje gång hittar jag något nytt som fastnar i minnet och denna gång en dikt.

Dikten är vad jag förstår urdrag ur Ulysses skriven av Alfred Lord Tennyson. Har jag skrivit rätt så lästes versionen nedan upp.

Come, my friends
This is not too late to seek a newer world
For my purpose holds to sail beyond the sunset.
And though we are not now that strength
which in old days moved earth and heaven.
That which we are, we are…
One equal temper of heroic hearts
made weak by time and fate
but strong in will to strive, to seek, to find
and not yield


Dikten fick mig att tänka på Fats Domino och hans fantastiska röst när han sjunger


Efter lite letande på nätet hittade jag det som verkar vara dikten i sin helhel och de sista stroferna lyder:

Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.
Push off, and sitting well in order smite
The sounding furrows; for my purpose holds
To sail beyond the sunset, and the baths
Of all the western stars until I die.
It may be that the gulfs will wash us down:
It may be we shall touch the Happy Isles,
And see the great Achilles, whom we knew.
Tho’ much is taken, much abides; and tho’
We are not now that strength which in old days
Moved earth and heaven; that which we are, we are;
One equal temper of heroic hearts,
Made weak by time and fate, but strong in will
To strive, to seek, to find, and not to yield.

Slutklämmen är det som berörde mig mest.
Ärligt talat var det fullständig nytt för mig att jag kunde läsa och gilla lyrik på engelska

Det ljusnar, eller?

Hösten 1973 började jag en 2-årig el teknisk teoretisk linje, inte vad jag drömt om men vad gör man när betygen inte räcker? Skolan, Vasa Gymnasium låg i närheten av Odenplan så tunnelbanan blev mitt dagliga transportmedel.
Pappa gjorde sitt bästa för att motivera mig till skolan, han höjde veckopengen till 50 kronor. Eftersom jag också nu fick behålla mitt studiebidrag själv, kände jag mig riktigt rik. Även fast jag skulle köpa kläder åt mig själv hade jag bättre råd än de flesta i klassen.
Klassen ja, jag måste erkänna att jag var väldigt nervös för den nya omgivningen. Skulle jag fortfarande mobbas, jag visste ju att jag inte tillhörde de som passerar obemärkt genom mängden. Jag minns fortfarande första skoldagen när jag nervöst tittade runt mig för att se om någon kände igen mig, och hur de andra killarna reagerade. Ja på en teknisk skola var det inte många tjejer i början på 70-talet. Drygt 600 elever och under 20 var tjejer.
Min nervositet var obefogad. Min klass bestod av helt okända personer, de flesta var i min ålder men det fanns också en handfull äldre killar, upp till 35 års ålder.
De äldre killarna hade jobbat flera år som elektriker och behövde teoretisk påbyggnad för att få behörighet till att göra egna installationer.
Vid minsta bråk och barnsligheter reagerade dom och blandningen vuxet och tonåringar skapade en fin miljö för studier. Dom äldre var ju 110 % motiverade till vidareutveckling och tolererade inga störande moment på lektionerna.
Visst kom hårda ord, men inga elakheter utan en tuff grabbmiljö med raka puckar.
Förutom svenska och engelska hade vi bara tekniska ämnen, mycket baserat på matte som var mitt favoritämne.
Lärarna gjorde i början diagnostiska prov för att förstå vilken nivå vi enskilda killar var på, och till min förvåning fick jag mycket bra resultat. Så bra att jag blev tillfrågad av andra hur man löste problem. En mycket positiv överraskning att jag kunde hjälpa andra.
Vid grupparbeten med andra kunde jag släppa loss lite, men så fort frågorna och samtalsämnena blev för närgångna slöt jag mig inåt.
Ingen skulle få veta för mycket om mig, och jag hade ju i alla fall inte möjlighet att tillbringa fritiden med dessa killar.

Hemma var mörkare. Pappa såg det som ett nederlag att bli av med huset, drickandet och och bråken blev allt vanligare hemma. Mamma kunde inte hantera situationen men försökte så gott hon kunde. När pappa ville flytta till Hägersten, så följde hon med och hoppades på att det skulle göra situationen bättre. Sin församling släppte hon inte taget om, eller var det tvärtom?

Här började jag bli egoistisk. Jag hade inte längre någon som helst ambition att hjälpa mina föräldrar, jag måste se till att överleva själv. Det fanns ingen annan väg för mig än att hjälpa mig själv. För att klara mig själv måste jag bli klar med min utbildning och börja tjäna egna pengar.
Prioritet ett för mig blev skolan. Jag låste dörren när jag kom hem, satte mig framför skrivbordet och gjorde alla läxorna. Låste ut som mycket jag kunde av omvärlden. Blev det för tufft gick jag ut och promenerade och hoppades allt var över när jag kom hem igen. Inget skulle få störa mig.

Naturligtvis gick jag på dessa eviga religiösa möten och träffar, där hade jag ju hela min vänkrets och därmed det sociala livet.
Middagarna med mina föräldrar var tuffast, men genom att sluta mig kunde jag hjälpligt stänga av intrycken och koncentrera mig på överlevnad. Inte leva, det handlade om att överleva om det blir begripligt.

Lite förvånad blev jag allt när betygen kom strax för jul. Förutom gymnastik och engelska var det väldigt många femmor och någon fyra. Så när medelbetyget fem hade jag aldrig varit. Det var uppmuntrande och jag kände mig nöjd med mig själv, på något sätt skulle framtiden reda ut sig.

Dessvärre blev det inte riktigt så. Familjelivet blev mörkare. Mamma hade mycket tufft och orkade inte med situation. Hon delade med sig sina bekymmer med församlingsledningen i Stockholm och fick rekommendationen att skilja sig. Tänk nu att det var inte tillåtet att skilja sig i den församlingen, men det var den enda hjälpen och rådet dom kunde erbjuda. Mamma vägrade. Hennes uppfattning var att endast döden och otrohet var skäl till skilsmässa (samma linje som Smiths venner). Hon lyckades slå dom på fingrarna med sina egna regler.
Så småningom blev det en kompromiss, hon köpte en insatslägenhet och med hjälp av mig och mina bröder flyttade hon och jag ifrån pappa.
Kortsiktigt var det väl en bra ide, men den hjälp som behövdes för att reda ut situationen lyste med sin frånvaro. Mamma tro och böner räckte inte i det verkliga livet.

Igen så inser jag i efterhand hur tufft det måste ha varit för båda mina föräldrar och speciellt pappa som blev helt ensam. Förutom sitt problem med alkoholen skötte han sig så bra en pappa kunde. Vi träffades nästan varje dag efter skolan när jag åkte förbi hans affär, varje vecka kom en postanvisning till mamma som var specificerad med hyra, matpengar och min veckopeng.
Jag tror inte många pappor med alkoholproblem och äktenskapsproblem hade tagit sitt ansvar på samma vis.

Så småningom försonandes dom och pappa flyttade hem till oss, men inte löste det de grundläggande problemen.

Ämnet svenska i skolan hade ett avsnitt som kallades filmkunskap. Vi fick lära oss grunderna i hur film kunde användas i propagandasyfte och hur filmskaparna kunde påverka oss tittare med åsikter och vinklingar. Jag minns fortfarande filmavsnitt ur Pansarskeppet Potemkin och andra tidiga filmer. Jag minns också hur engelsmännen klippte om nazisternas propagandafilmer för att förlöjliga Hitler och andra tyska ledare. Roande och mycket lärorikt för mig som inte ens hade tillgång till TV.
Nu dök ett intressant problem upp. Vi fick en uppgift av läraren att lista de filmer vi sett och sedan göra en recension om en av dessa filmer.

Vid 16 års ålder hade jag aldrig i mitt liv varit på en bio, jag kunde inte lista några filmer. Inte ens en enda film hade jag sett på bio. Berätta om varför ville jag inte, eller snarare vågade jag inte. För allt i världen ville jag inte tillbaka till den situation jag hade på högstadiet. Men betyget i svenska ville jag inte förstöra.
Jag ringde till slut upp Larsis och undrade om han kunde tänka sig att följa med mig på bio. Jo hans föräldrar hade inget problem med det, men vi kunde inte komma överens om vilken film vi skulle se. Jag vågade inte se någon av de barnförbjudna filmerna, skräcken satt i mig för hur otäcka och syndiga dessa måste vara. Jag kunde sträcka mig till en tecknad barnfilm, med Lucky Luck. Han skrattade rått och sa en sådan film tänkte han inte se, inte ens på en matinee.
Jag stirrade på telefonluren och la på. Hur skulle jag klara detta? En stund senare ringde han upp och sa att han ändrat sig och skulle hänga med mig.
Glad åkte jag tunnelbanan till Hötorget och träffade honom vid bion på Sveavägen. Filmen var en lärorik, visst skrattade jag på några ställen, men jag fattade att om jag skriver en recension om den filmen skämmer jag ut mig. När jag gick ut ur bion förväntade jag mi något straff av Gud. Jag visst ju att man går inte på syndiga ställen. Ingenting hände.

Jag tog mod till mig och gick på en Charles Bronson rulle. The Stone killer gick på biograferna och den recenserade jag väldigt positivt. Det var enkelt att skriva: Det är den bästa filmen jag sett. Att jag ljög ihop en lista med filmer jag sett må vara preskriberat, speciellt med tanke på min bakgrund.
Lite senare ordnade vår lärare så att hela skolan fick se en seriös film, Cabaret med Liza Minelli. Underbart sexiga Liza i en underhållande film och en allvarlig bakgrund. Min inträdesbiljett till de mer seriösa filmerna, även om Charles Bronson har en speciell plats i mitt hjärta.
Ett stort tack till min lärare i svenska, Karin Fors som introducerade mig i filmvärlden och alla dess fantastiska verk.

De svenska biograferna brukade ha gratisvisningar och visa de nya filmerna som var på gång. Tror programmet kallades Filmrullen och några klasskompisar tog mig med på dessa på håltimmarna.
Ja du gissar rätt, en del av mina veckopengar gick nu till biokassorna.

Har du inte sett Cabaret, gå och gör det. Den håller än idag, filmen fick åtta Oscars på sin tid Handlingen är fortfarande rykande aktuell. Liza är lika evigt sexig.