Nu ljusnar det

Den 22 december är årets kortaste dag, en dag att fira sedan urminnes tider. Jag vet att många firar jul och anser det handlar om Jesus födelsedag, men det finns mycket tveksamheter om vilket datum som Jesus föddes.

Nationalencyklopedin:
"Att högtidlighålla födelsedagar har inom kyrkan uppfattats som en hednisk och gudlös sedvänja, beskriven i Bibelns berättelser om Farao och Herodes. Först vid 300-talets mitt började man i det kristna Rom fira Jesu födelse; tidpunkten för födelsen anges dock inte i evangelierna. Sannolikt inrättades högtiden som motvikt till firandet 25 december av solguden som romersk riksgudomlighet, dies natalis solis invicti ('den oövervinneliga solens födelsedag'), en skapelse av soldatkejsaren Aurelianus år 272 e.Kr”

Forskaren Alf Henrikson:
På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad.

Att de kristna gjort julen till att fira Jesus, är helt i sin ordning. ”Steel with pride and improve” är tillåtet. Men den riktiga anledningen till vårt firande just nu är alltså årets kortaste dag.

Det gör ju också festandet mer religiöst obundet vilket är viktigt i de flesta företag i Kalifornien. Där jag jobbar och på många andra ställen säger man inte Merry Christmas eftersom det endast gäller de som har den kristna tron. Här säger man istället för att vara mer politisk korrekt: Happy Holiday, vilket omfattar alla.

Förra året berättade jag på företagets årsfest (inte julfest) om midvinterblot och den riktiga anledningen till värt firande vid denna tid. Många var förvånade och andra var skeptiska.

Vädret här är just nu betydligt kallare än normalt, det har klarnat upp efter regnet. I natt var det fullmåne (perfekt för midvinterblot) och temperaturen sjönk till minus 2 grader Celsius Eftersom luften är torr bildas inte mycket frost, men jag lyckades fånga några iskristaller på biltaket som bevis


Det är inte många dagar på åtta år som vi har haft frostgrader. Global nedkylning?

På dagen byts månen ut mot en klargul sol som lyser på en azurfärgad himmel. Temperaturen klättrar upp till drygt 20 Celsius och promenaden. Promenaden med hunden klaras av med T-shirt och shorts.

Vintertid efter regn är luften renare i LA området och sådan här dagar är det möjligt att se långt ifrån promenadberget. som vanligt kan du klicka på bilderna och få dom större.

Utsikten västerut från berget är Newport Beach och i bakgrunden, Stilla havet och Catalina Island.

Österut ligger bergen med lite snö på topparna. Skidorterna har cirka 30 com snö nu och ligger på två timmars avstånd med bil.

All bilderna är tagna idag. Den klara luften och avsaknaden av smog gör att man se långt. De höga husen du kan skönja i mitten på bilden är faktiskt Downtown LA som ligger 80 km bort.

Hur firar vi då midvinterblot? Några djur tänker vi inte offra, det blir vanlig mat och kanske ett glas vin. Vid midnatt får vi sätta oss i områdets jacuzzi och dricka ett glas varm glögg som blodssymbol. Man ju hoppas att grannarna inte får dåndimpen över de konstiga européernas vanor och ringer polisen.
Trots att vi bor i ett samhälle finns vildstråk runt oss och vid fullmåne ylar coyoterna på nära håll och hetsar upp hundarna i området som skäller tillbaka. Sluter man ögonen och njuter kan man inbilla sig att man sitter i vildmarken under månens sken. Drömma om den sommar som inte är alltför avlägsen

Allvarliga funderingar i tonåren

Jag hade växt upp med en religiös uppfostran att inte ifrågasätta vad de så kallade bröderna sade. Beroende på hur man ifrågasatte märkligheter blev man olika bemött olika. Ansågs frågan var oskyldig fick man en undervisande korrigering. Ansågs frågan vara ifrågasättande av budskapet blev svaret, att du måste tro på de av Gud tillsatta ledarna. De vet vad som är bäst för dig. Ifrågasatte man någon persons görande, så blev svaret du måste tro och inte bry dig om vad andra gör. Det är deras sak.

Riktigt farligt kunde det bli om frågan ansågs provocerande. Då hade man fel ande, kallades antikrist och blev betraktad som spetälsk. Offentliga avrättning på ett möte var inte ovanligt. Orden lades så att inget namn nämndes, men ingen behövde tveka om vem som avsågs. Övriga medlemmar distanserade sig hastigt från den som ansågs ha fel tro. Rädslan att själv hamna i onåd styrde deras agerande.

Liksom påven av katolikerna anses vara Guds förlängda arm på jorden menade faktiskt SV att deras ledare var tillsatta av Gud och de gällde för oss att tro och lyda. Således fanns i ledningen ett antal småpåvar som faktiskt själva trodde dom visste guds vilja och kunde verkställa den på jorden. Därför kunde dom anklaga och döma andra människor. Domarna med dess konsekvenser för andra var alltså bara Guds vilja och själva var dom endast verktygen. Nazisterna sa efteråt att dom bara lydde order, i församlingen gav dom sig själva ordern och utförde den utan att någon vågade opponera sig.
Jag har mer än en gång hört ledare säga att han "kände i anden vad som var rätt" Hur argumenterar med en sådan utan att förlora diskussionen? Det går inte, du blir bara anklagad för att ha fel tro och ombedd att komma in i ljuset från det mörker du ansågs befinna dig i.

För dig som inte varit med i SV eller aldrig varit i ett SV-hem kan jag berätta att i varje rättroget hem hängde bilder på väggen av de topp fyra ledarna inom Smiths vänner. Grundaren J O Smith tillsamman Med Elias Aslaksen, Sigurd Bratlie och Aksel Smith. Fanns inte dessa män på väggen, var det föremål för undran och tillrättavisning.

Jag hade fått klart för mig att deras påstående att hederliga och ärliga människor endast fanns inom SV var felaktigt. Min egen lilla erfarenhet i världen utanför hade visat på motsatsen. Det var inte bara Folke och hans familj som var bra människor, jag hade träffat en rad andra personer som var bra.

Några gånger hade jag tagit upp egentliga försök till diskussion inom SV att alla människor kan inte vara dåliga, det måste ju finnas flera i världen som aldrig hört talas om denna underbara församling.
Svaret blev, hade sådana personer funnits hade Gud sett till att dom hade hittat oss.
Jaha, men alla dom som levat före J O Smith grundat sin församling, var dom alla dåliga?
Jo det måste dom ha varit. Jaha, men vad skedde i perioden mellan de första apostlarna och deras kyrkor fram till J O Smith? Där brukade dom ge upp och mena att säkerligen fanns det någon enstaka bra människa någonstans, men absolut ingen församling som gick upp mot vår. Slutklämmen blev som ni anar. Du måste tro, ställ inte frågor och lita på bröderna, dom vet detta bättre än du med dina frågor.

Alltså mina funderingar och tankar fick jag i stort sett ha för mig själv. Jag gick in i ett läge som betraktare och jämförde med vad jag ansåg vara rätt och riktigt. Min referensram var begränsad, det var grundad på vad jag lärt mig inom församlingen och bibeln.
Bibeln kunde jag ganska bra, och främst gjorde jag jämförelsen mellan Jesus, hans budskap och vad jag kunde se ske inom församlingen. Oavsett om Jesus funnits eller ej, oavsett om allt är sant eller ej, beskriver de fyra evangelierna en fantastisk person med ett fantastiskt budskap. Det som kallas elfte budet är heltäckande för mig. Gör inget mot andra som du inte önskar dom skall göra mot dig själv.
Jag hittade inte så många likheter på Jesu budskap (som jag förstod det) och SVs budskap. När jag började granska hur främst ledningen levde och vad dom predikade insåg jag att reglerna inte gällde dom själva i första hand utan för att kontrollera de godtrogna medlemmar. Principen "gör inte som jag gör, utan gör som jag lär" var det som gällde. Det fanns faktiskt ett uttryck ”att han har kommit in i anden” Underförsått var det att för den personen existerade inga vanliga regler, utan han ansvarade bara för Gud. Toppledarna alltså.

En av de saker som vi så tydligt fick lära oss var att inte döma andra. Det gällde bara oss lågt nere på stegen, de längre upp dömde människor, medlemmar friskt och utan hänsyn till konsekvenserna eller en gnutta av empati. Vi kunde anklagaes för ganska mycket småsaker. Det kunde vara fel på vår trosuppfattning, vi kunde ha fel frisyr, fel kläder eller det räckte med bara en misstanke om att något inte var som det skulle hos en individ. Jag fick inte det att stämma med hur Jesus beskrivs. Får du?

Pengar och rikedom ansågs officiellt vara en styggelse. Du X-SV som läser detta menar ofta att det var något som Kåre införde efter sitt maktövertagande. Glöm det, redan tidigt såg ledningen och deras närmsta medarbetare till att sko sig på kollektpengarna, innan den räknades. Den långe kassören som efterträdde min pappa menade att det var kutym sedan länge när han kritiserades för att plocka ut pengar ur kollekten före beloppet bokfördes. Stora respengar betalades ut svart till dessa levebrödspredikanter, som i talarstolen ondgjorde sig över andra församlingars pengafokus. Ögontjänare gjorde affärer utan kvitto. Långt i från evangeliets lära.

Alkoholproblematiken har jag redan berättat om och jag kommer återkomma till falskheten att dricka själv och förbjuda andra.

Att hjälpa medmänniskor med problem skedde ytterligt sällan och aldrig rekommenderat från ledningen, som jag minns. Min fars alkoholproblem var/är ett nära exempel för mig.Visst fanns eldsjälar som hjälpte andra på eget bevåg. Men eftersom det inte var SV som sporrade dom, hade dom säkert varit lika goda och fina människor utanför församlingen. Orden "hjälp dig själv så hjälper du Gud" sitter fortfarande i mitt huvud. Ibland tror jag att det var det bästa jag lärde mig i den församlingen. Det rådet hjälpte mig personligen att ta mig ur SV. På sätt och vis var rådet en självinsikt i sekten. Ett slags ironi att här finns ingen hjälp att få, och för mig stämde det verkligen.

Förlåta personer som ansågs felat existerade inte. Möjligen om vederbörande publikt medgav sina misstag och bad bröderna officiellt om förlåtelse. Jämför här Jesus förlåtande syn på rövare och prostituerade. Ett exempel på detta var när den avsatte Arne Renger dök upp på ett möte i Stockholm. Han bad om tillstånd till ett vittnesmål för att be om förlåtelse. Han stod upp inför den lilla spända församlingen och bad om ursäkt för något jag inte minns. Resultatet blev att ursäkten inte accepterades för det fanns inte ”tillräcklig ånger där”. För att bli förlåten skulle tydligen en återvändande själ kräla i stoftet inför ledningen. Jag fick inte det att stämma med Jesus budskap.

TV och andra media var förbjudna, men ledarna kollade ivrigt på dumburken så fort tillfälle gavs. När vi reste tillsammans med dessa småpåvar, fanns det ju TV i de flesta offentliga miljöerna. Dom satt som klistrade framför dumburken på båtarna till Finland och på färjorna mellan Moss och Horten . Oavsett vad som visades så tittade dom. Varför skulle inte vi få göra det då? Jo dom hade någon inneboende ande som vi saknade och sade sig kunna skilja på ont och gott. Tack, det ansåg jag också mig kunna göra.

Resande bröder besökte ofta och gärna rödlyktsdistrikten i Tyskland och Holland, samtidigt som sex utanför äktenskapet var förbjudet. Att man predikade mot den stora synden onani blev ju bara patetiskt. Den moralen eller brist på moral var skamlig även för många av rent värdsliga personer. Bland SV folket fanns alltså moraliskt sämre människor än de som var ”utanför” Jag hade kanske kunnat svälja det om det varit någon person i utkanten av SV, men det var ledande personer! Inte någon enstaka utan flera. Jag vet att jag tog upp saken med mamma och fick svaret att ”dom svarar för sig” Men hur kunde dessa personer få predika för andra vad dom skulle göra och inte göra? Inget svar. Bröderna vet bäst
Med kristna ögon har jag själv säkerligen inte alltid varit 100% moraliskt korrekt, men jag kan svära på att jag aldrig har varit på en bordell eller horhus. När jag har kommit in i dessa distrikt har jag gått snabbt igenom eller vänt.
Ibland undrar jag om kanske dessa heliga bröder försökte omvända hororna? Men någon uppsökande missionering fanns inte hos SV

Allt detta hade jag egentligen redan kännedom om, men hade inte satt det i sitt sammanhang.
Inte heller hade jag sett mönstret och inte heller dragit några slutsatser av det jag visste. Mina nya insikter gav mig en mindre chock. Hur kunde jag ha missat alla dessa iakttagelser så lång tid?

Det var en förvirringens tid för mig Speciellt när jag umgicks med trevliga och ärliga människor som inte fördömde vare sig mig eller andra utan accepterade mig som jag var. Några enstaka av dessa kompisar kunde jag fråga om råd och berätta om privata situationer vilket jag aldrig hade kunnat eller vågat göra med någon ur SVs ledning.
Min inbyggda radar och min magkänsla gjorde att jag kände ett förtroende för utomstående som jag aldrig hade känt för levebrödspredikanterna i SV

Vad gjorde jag nu med min nya övertygelser och min medvetenhet? Ja inte så mycket, det skall erkännas. En av anledningarna var att jag inte vågade lämna församlingen. Tänk om jag skulle straffas? Olycka, sjukdom eller andra tragedier hade man ju hört skulle drabbas den som lämnade den rätta tron. Eller kanske någon i min familj skulle drabbas av straffet? Det vore om möjligt ännu värre. Någon strategi framåt hade jag inte tänkt ut så jag valde att försiktigtvis fortsätta utveckla mitt kontaktnät utanför och fortsätta att gå på de flesta av församlingen möten.
Det fanns också en ytterligare hållhake på mig i församlingen, nämligen en tjej som jag hade ett mycket gott öga till och jag var inte säker på om det var ömsesidigt.

Julstämning i Kalifornien

Jag medger det gärna, julen har en speciell plats i vårt hem. Den högtiden tillsammans med midsommar har varit några fasta punkter för barnen och oss. Så långt som möjligt har vi försökt ordna så att det blir en "riktig svensk jul" självklart tillsammans de tyska traditioner som min fru tagit med sig. En och annan lokal vana adderas, men de viktigaste är de svenska och tyska.

Det är en utmaning att få de rätta sakerna på plats i ett land som inte har vare sig de svenska eller de tyska traditionerna. Det är inte som att gå in på en svensk stormarknad och fylla korgen med allt som behövs. Affärerna här säljer sällan de saker vi vill ha, så lång planering och uppfinningsrikedom behövs. Julkalendrar är ett måste. Dels använder vi oss av köpta i Europa och dels av hemmagjorda som har en liten godisbit för varje dag. För två år sedan lyckades vi inte hitta någon julkalender att köpa och det slutade med en gråtande 18-åring.....Det är viktigt med traditioner

Advent firas både i Tyskland och Sverige men inte i vår del av USA. Att skaffa en ljusstake och fyra ljus är det lättaste. Till advent hör däremot också pepparkakor, lusskatter och x antal tyska kakor och bröd. Inget av detta finns i affärerna så det är bara att baka själv coh se till att vara klar 1 Advent. Jakten på rätt kryddor pågår hela hösten i de indiska och asiatiska affärerna och sirapen hittas på IKEA. Saffran måste däremot skickas från Sverige, ingen annan saffran ger lussekatterna rätt smak och färg.

Vad vore julen utan dekorationer? De vanliga svenska stjörnorna och ljustakarna finns på plats, tillsammans med tyska fönsterbilder och Räuchermännschen. Men de oemotståndligt tokiga amerikanska kreationerna har fått en plats i eller på huset. Dessa blinkande, rullande, rörliga, och ljudliga prylarna är ett måste och ju vansinnigare, desto bättre.Bilden nedan är vårt hus utifrån med årets dekoration. Tåget är blinkande, men det syns dessvärre inte på denna bild.



För att visa hur modesta vi är med dekoratiorna lägger jag nedanin lite smakprov på några hus i omgivningen. Om du klickar på bilderna blir dom större.

Nej det är inte snö. det är något som kallas betting, dvs material som läggs in när man syr täcken och liknande. Men nog kan man se fel vid första blicken?


Flaggan är inte en helt ovanlig dekoration



Balboa island husförening ordnar varje år en tävlig i snyggaste dekorationer. Detta är en av de tävlande.

Konkurransen kan vara hård, eller?

Grannhus. Tävlar inte

Mera snölandskap

Våra vänner och grannar bjuds varje år in för att lära sig hur europeer firar advent. Det är en blandning av kristna, judar, muslimer, ateister och agnostiker. Julmusiken är både traditionell och moderna och en blandning av svenska, tyska och engelska sånger. Favoriterna är de som driver lite med julen, gärna med lite fräcka vändningar. Bob Rivers är inte helt fel.

Inget adventsparty utan glögg, som givetvis är hemmagjord. Receptet är hemligt, men jag kan försäkra att den är både god och stark. Drygt tolf liter glögg gick åt i år. Givetvis bjuder också på en tysk specialite den dagen, nämligen Feuerzangebeule. Det är uppvärmt rödvin blandat med lite likörer. I en speciell hållare ovanför kastrullen läggs en stor sockertopp som dränks in med rom. Rommen måste ha en styrka av minst 54% för den skall nämligen brinna och smälta sockret ned i vinet. Jodå, både sockertoppen och rommen går att hitta i de tyska specialaffärerna.
Feuerzangebeule skall drickas försiktigt, man kan bli mycket onykter på kort tid.

Den 6 December är Nicolas Tag. En väldigt viktig dag för alla tyska barn. Kvällen innan ska skorna putsas och ställas tillsammans med önskelistor framför den öppna spisen. På natten sker underverket, Nicolas kommer in genom skorstenen, hämtar önskelistorna och lämnar lite godis och kanske någon present om skorna varit välputsade. När våra barn var för små för att skriva, klipptes bilder på leksakerna ut ur kataloger och klistrade på A4-papper. Principen var att önska allt dom inte redan hade. Något överväldigad sa jag spontant, allt det här har vi ju inte råd att köpa. Då fick jag svaret, det vet vi det är just därför vi önskar oss det av Nicolas. Det svaret fick mig att tystna

Sedan kommer givetvis Lucia med nya lussebullar och pepparkakor. Den firas oftast tillsamman med andra svenskar och de vanliga sångerna. Numera är det svårt att få döttrarna att ställa upp att sjunga, men kanske nästa år......

En ganska ny traditon är att besöka båtparaden i Newport Beach. De flesta i den staden har en inkomst som jag inte ens kan dörmma om, och även de minsta båtarna i paraden är för dyra för min plånbok. De större båtarna ligger långt över miljonklassen. I dollar. Det är tur för oss att tittandet är gratis. Några bildexempel tagna av mig som amatörfotograf igår kväl.

Ja det är en verklig båt

Jul med Hawaii stuk

Rätt fantasifullt

Ingen vanlig eka


Jag uppskattar höjden på tomten att vara cirka åtta meter


Jag är medveten om att speciellt dessa bilder spär på lite åsikten om att amerikanarna är ett energislösande folk som är fullkommligt tokigt. Dom och jag slösar en massa energi, men det tokiga i just detta gillar jag. Det måste någon gång vara tillåtet att göra barn och andra glada och imponerande. Folk applåderade, skrek och tjoade längs stranden och leende människor slåss inte.

Det viktigaste men julen är annars julbordet, det är möjligt att barnen inte delar den uppfattningen, men jag kommer inte ändra mig. Julskinkan beställs av en tysk slaktare en månad i förväg som rimmar den på svenskt vis. Man kan bara beställa en hel eller en halv och vikten vet man först närm an hämtar den. 9-10 kilo brukar den vara. slaktaren fixar också tyskt kallskuret, leverpastej, ost, rödkål och salami. Inte den goda polska kabanossen att förglömma.

Ikea är hovleverantör när det gäller julmust, sill, senap knäckebröd, prinskorv och chokladaskar. Allt måste bara köpas i tid för att man inte skall riskera att bli utan
Sedan blir det mycket som måste egenhändigt tillagas. Revbenspjäll, köttbullar, gravad lax, Janssons, risgrynsgröt, rödbetssallad och morotslåda. Alla är det rätter som man inte kan vara utan. sökert har jag glömt något, men det brukar bli ett välfyllt bord på julafton.

Dricka till bordet blir julmust, egentillverkad mumma och lite svensk importerad snaps. De små snapsflaskorna, Hallands fläder och Årsta brännvin är favoriter

Skinkan skall bakas i ugnen kvällen den 23e, samtidigt som knäcken kokas och julgranen kläs. När den är klar runt midnatt skall den provätas varm på en knäckebrödsmacka tillsammans en iskall snaps och en öl. Barnen har hitills fått julmust. Då först börjar julen hemma hos oss. Det är same procedure as every year!


Sedan barnen var små har dom på julaftonmorgonen fått en lite present för att väntan inte skall bli så tung till tomten kommer. Någon som tror att den grejen går att ändra på? Icke sa Nicke, så skall det vara fast tjejerna numera är vuxna.

Självklart har Kalle Anka sin plats denna dagen, av naturliga skäl är det alltid versionen från året innan och klockslaget 3 är inte så heligt. Men innan julklappsutdelningen skall den ses, amerikanarna har ingen förståelse för detta. Varför är det för intressant att se tecknad film på julafton? Det kan man ju se varje dag? Den grejen begriper bara svenskar.

Någon tomte brukar inte synas till. Det beror på att tror man på honom, så kommer han inte heller. Julklapparnas innehåll är hemligt, men så mycket kan jag avslöja. Vår Golden retriever brukar kämpa hårt med att få upp paketet som innehåller en kabanoss. Av någon anledning dyker varje år de svenska jultidningar upp på något mystiskt vis. Måhända finns tomten trots allt?

Denna julsång förklarar på ett lättfattligt vis varför man skall ha en stjräna i toppen på granen och inte en ängel.

Bob Rivers The Twisted Chipmunks är en lite annorlunda cool sång

Mera öppningar under gymnasietiden

Att få ansvar för klädinköpen och att hantera mer pengar än jag någonsin haft var roligt och utmanande.
Det gällde att få tag i alla kläder till rätta priser och det var mycket shoppande för att hitta rätt. Kriterierna var enkla: Det skulle vara kläder som var normala för min åldersgrupp för jag ville inte sticka ut för mycket. Dessutom vara så nära gränsen för vad som kunde tolereras inom sekten.
Faktiskt hittade jag de bästa affärerna runt Gamla Brogatan. Dels hade affärerna de rätta kläderna och dels var priserna bra. Ofta var det faktiskt begagnade kläder från främst USA som jag köpte. Jeans däremot skulle vara nya och det gick att hitta med lite utsvängda ben som fortfarande var ganska inne. Mamma suckade när jag tangerade gränserna men jag var envis och stod på mig. Jag hade köpt grejorna för egna pengar och jag hade inga tankar på att lämna tillbaka något.
Ett av de roliga minnena är när jag köpte en ”loppäls” av en kille klassen. Ja några av er minns dessa afganpälsar med mörkt tjockt fårskinn på insidan och mockaliknande skinn på utsidan. En sån hade jag aldrig ägt men ofta drömt om att få ha. Mycket riktigt tog det hus i helsicke inom SV. Till min förvåning stödde mamma mig. Hon ansåg pälsen var varm och skön på vintern och dessutom visste hon hur billigt jag köpt den. Hon vägrade diskutera saken med de mer rättrogna. Att jag efter några dagar insåg att jag inte heller gillade pälsen var en annan sak. Den kasserades, men det viktiga var att jag hade haft möjlighet att äga den. Det finns säker någon fin psykologisk förklaring till det.

En annan kille i klassen var lite inne på ohederligheter, han gjorde lite småstölder ibland och en dag hade han en kombinerad radio med kassettbandspelare till salu. Mitt häleribrott är väl nu preskriberat, jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den. Förutom läxorna gick nu mycket av min tid till att lyssna på radio i hemlighet samt att spela in så mycket jag kunde av den musik jag gillade. Med tillräckligt låg volym kunde jag lyssna i mitt rum halva nätterna. Var det någon som sa Kjell Alinge och Eldorado? De korkade programmen ”Hemma hos” gick heller inte av för hackor.

Idag inser jag att det handlade om en tonårings frigörelse från sina föräldrar men i mitt fall var det också en början till frigörelse från en religiös sekt som jag ofrivilligt hade fötts in i.

Den stora förändringen kom den 26 Mars 1974. Folke som gick in min klass ville tala med mig och K-A på en rast. Ganska plötsligt säger han: Min pappa dog i går. Hans yttrande fick oss att tystna tvärt, men han fortsatte: Jag tänkte att ni som är mina bästa kompisar i allafall skulle få veta det. Han sa det i så lättsam ton att jag trodde han drev med oss. Jag vägrade först tro honom, men han kontrade med att läs DN i morgon så kan du se dödsannonsen själv. Nu började jag fatta att han inte skojade och jag fick fram något beklagande. Ingen fara sa han, han har varit sjuk väldigt länge och vi har vetat en tid att det skulle hända.

Visst är det omtumlande för vem som helst att få ett besked om någons död, men har du som läser klart för dig varför blev skakad och berörd? Ärligt talat så minns jag att jag gråt på kvällen innan jag somnade på grund av vad jag hört.

Han hade sagt till mig att jag var en av hans bästa kompisar! Det hade aldrig någon sagt till mig. Att jag hade respekt för Folke och tyckte han var en bra kille var något annat. Han hade utan förvarning menat att JAG var en av hans kompisar och dessutom tillhörde jag grupperingen ”de bästa”. Jag hade heller aldrig vågat säga till honom att jag betraktade honom som en kompis. För dig som ständigt och fritt har umgåtts med kamrater och vänner, gjort gemensamma saker som var kul och så vidare är det kanske obegripligt. Jag var superglad! Det var för mig en fantastisk händelse. Plötsligt vågade jag hälsa på honom hemma, lärde känna hans mamma och bror och upptäckte hur rekorderligt trevliga och snälla och omtänksamma dom var.

Det gav mig också en insikt. Du vet den där glödlampan över huvudet som Uppfinnar-Jocke brukar få i Kalla Anka-serierna. Just så kände jag mig.
Predikanterna och prästerna inom Smiths venner ljuger. Jag begrep nu att det fanns jättetrevliga och hederliga människor som levde utanför SV. Absolut tvärtom mot va jag lärt mig hela livet. Dessutom var jag accepterad som en vän till dessa personer. Varför ljuger SV för mig och vad är egentligen sanningen i det dom predikar? Det startade en tankeprocess i mig och jag gillade först inte svaren jag kom till. Vilket friskhetstecken (inser jag nu) var inte detta?
Jag ifrågasatte allt jag hörde och såg oavsett om det var en auktoritet eller inte som yttrade sig. De åsikter och slutsatser jag kom fram till höll jag oftast för mig själv. Dels på grund av blyghet/feghet men också för att jag var rädd för att bli övertygad av andra att jag hade fel. Självförtroendet var inte på topp.

Folke och jag var från den dagen de bästa vänner och trots att vi bara gick ett år i skolan tillsammans är vi fortfarande världens bästa kompisar men på distans. Jag hade gläntat på dörren och vågade upptäcka att andra killar också var jyssta kompisar. Den närmsta tiden kunde jag lägga till allt fler. Tommy, Janne, Bonden, Todde, Ögat, Mappe, Bosse, Rosenknopp och många flera andra blev mitt kontaktnät till den vanliga världen.

Mina nyvunna insikter fick mig att sluta spela mandolin och sluta säga något på de religiösa träffarna, men jag gick fortfarande dit. Det fanns ganska många kompisar där också som jag gillade. Kraften och modet att bryta mig ur hade jag inte.

Framåt slutet på vårterminen blev jag och några till inkallade till studierektorn. Han ville prata framtid med oss och veta vad vi hade för planer. Anledningen till han ville prata med just oss var att vi var bland de som hade de bästa betygen i den 2-åriga tekniska utbildningen. I samma skola fanns också den mer krävande 4-åriga utbildningen, och han undrade om vi var intresserade av att gå den i stället. Vi var flera som var väldigt intresserade, jag insåg bara att intagningen dit skulle gå via Centrala Studienämden och dom bedömde på mina grundskolebetyg, vilka var alldeles för låga.

Studierektorn som jag tyvärr inte minns namnet hade en lösning på problemet:
Hans ide var att rapportera mig till CSN att som kvarsittare från den 4-åriga linjen och det skulle funka om jag ville gå om skolåret men i på den 4-åriga linjen.
Mig kostade det ett år av mitt liv att rätta till den misslyckade tiden på högstadiet, vilket trots allt var ett billigt pris
Denne hedersman hjälpte mig att komma in på den utbildning jag ville och jag lovade mig själv att inte göra honom besviken som tack för hjälpen. Hur många andra som fick sådana chanser vet jag inte, men ibland är en vit lögn något som hjälper din nästa

Att tvivla på auktoriteter vare sig det är politiker eller sektledare är något jag lärde mig den hårda vägen och det har jag hållit fast vid. Björn Afzelius en av mina favoritsångare har fått ihop en tänkvärd låt - Tvivlaren

Det ljusnar, eller?

Hösten 1973 började jag en 2-årig el teknisk teoretisk linje, inte vad jag drömt om men vad gör man när betygen inte räcker? Skolan, Vasa Gymnasium låg i närheten av Odenplan så tunnelbanan blev mitt dagliga transportmedel.
Pappa gjorde sitt bästa för att motivera mig till skolan, han höjde veckopengen till 50 kronor. Eftersom jag också nu fick behålla mitt studiebidrag själv, kände jag mig riktigt rik. Även fast jag skulle köpa kläder åt mig själv hade jag bättre råd än de flesta i klassen.
Klassen ja, jag måste erkänna att jag var väldigt nervös för den nya omgivningen. Skulle jag fortfarande mobbas, jag visste ju att jag inte tillhörde de som passerar obemärkt genom mängden. Jag minns fortfarande första skoldagen när jag nervöst tittade runt mig för att se om någon kände igen mig, och hur de andra killarna reagerade. Ja på en teknisk skola var det inte många tjejer i början på 70-talet. Drygt 600 elever och under 20 var tjejer.
Min nervositet var obefogad. Min klass bestod av helt okända personer, de flesta var i min ålder men det fanns också en handfull äldre killar, upp till 35 års ålder.
De äldre killarna hade jobbat flera år som elektriker och behövde teoretisk påbyggnad för att få behörighet till att göra egna installationer.
Vid minsta bråk och barnsligheter reagerade dom och blandningen vuxet och tonåringar skapade en fin miljö för studier. Dom äldre var ju 110 % motiverade till vidareutveckling och tolererade inga störande moment på lektionerna.
Visst kom hårda ord, men inga elakheter utan en tuff grabbmiljö med raka puckar.
Förutom svenska och engelska hade vi bara tekniska ämnen, mycket baserat på matte som var mitt favoritämne.
Lärarna gjorde i början diagnostiska prov för att förstå vilken nivå vi enskilda killar var på, och till min förvåning fick jag mycket bra resultat. Så bra att jag blev tillfrågad av andra hur man löste problem. En mycket positiv överraskning att jag kunde hjälpa andra.
Vid grupparbeten med andra kunde jag släppa loss lite, men så fort frågorna och samtalsämnena blev för närgångna slöt jag mig inåt.
Ingen skulle få veta för mycket om mig, och jag hade ju i alla fall inte möjlighet att tillbringa fritiden med dessa killar.

Hemma var mörkare. Pappa såg det som ett nederlag att bli av med huset, drickandet och och bråken blev allt vanligare hemma. Mamma kunde inte hantera situationen men försökte så gott hon kunde. När pappa ville flytta till Hägersten, så följde hon med och hoppades på att det skulle göra situationen bättre. Sin församling släppte hon inte taget om, eller var det tvärtom?

Här började jag bli egoistisk. Jag hade inte längre någon som helst ambition att hjälpa mina föräldrar, jag måste se till att överleva själv. Det fanns ingen annan väg för mig än att hjälpa mig själv. För att klara mig själv måste jag bli klar med min utbildning och börja tjäna egna pengar.
Prioritet ett för mig blev skolan. Jag låste dörren när jag kom hem, satte mig framför skrivbordet och gjorde alla läxorna. Låste ut som mycket jag kunde av omvärlden. Blev det för tufft gick jag ut och promenerade och hoppades allt var över när jag kom hem igen. Inget skulle få störa mig.

Naturligtvis gick jag på dessa eviga religiösa möten och träffar, där hade jag ju hela min vänkrets och därmed det sociala livet.
Middagarna med mina föräldrar var tuffast, men genom att sluta mig kunde jag hjälpligt stänga av intrycken och koncentrera mig på överlevnad. Inte leva, det handlade om att överleva om det blir begripligt.

Lite förvånad blev jag allt när betygen kom strax för jul. Förutom gymnastik och engelska var det väldigt många femmor och någon fyra. Så när medelbetyget fem hade jag aldrig varit. Det var uppmuntrande och jag kände mig nöjd med mig själv, på något sätt skulle framtiden reda ut sig.

Dessvärre blev det inte riktigt så. Familjelivet blev mörkare. Mamma hade mycket tufft och orkade inte med situation. Hon delade med sig sina bekymmer med församlingsledningen i Stockholm och fick rekommendationen att skilja sig. Tänk nu att det var inte tillåtet att skilja sig i den församlingen, men det var den enda hjälpen och rådet dom kunde erbjuda. Mamma vägrade. Hennes uppfattning var att endast döden och otrohet var skäl till skilsmässa (samma linje som Smiths venner). Hon lyckades slå dom på fingrarna med sina egna regler.
Så småningom blev det en kompromiss, hon köpte en insatslägenhet och med hjälp av mig och mina bröder flyttade hon och jag ifrån pappa.
Kortsiktigt var det väl en bra ide, men den hjälp som behövdes för att reda ut situationen lyste med sin frånvaro. Mamma tro och böner räckte inte i det verkliga livet.

Igen så inser jag i efterhand hur tufft det måste ha varit för båda mina föräldrar och speciellt pappa som blev helt ensam. Förutom sitt problem med alkoholen skötte han sig så bra en pappa kunde. Vi träffades nästan varje dag efter skolan när jag åkte förbi hans affär, varje vecka kom en postanvisning till mamma som var specificerad med hyra, matpengar och min veckopeng.
Jag tror inte många pappor med alkoholproblem och äktenskapsproblem hade tagit sitt ansvar på samma vis.

Så småningom försonandes dom och pappa flyttade hem till oss, men inte löste det de grundläggande problemen.

Ämnet svenska i skolan hade ett avsnitt som kallades filmkunskap. Vi fick lära oss grunderna i hur film kunde användas i propagandasyfte och hur filmskaparna kunde påverka oss tittare med åsikter och vinklingar. Jag minns fortfarande filmavsnitt ur Pansarskeppet Potemkin och andra tidiga filmer. Jag minns också hur engelsmännen klippte om nazisternas propagandafilmer för att förlöjliga Hitler och andra tyska ledare. Roande och mycket lärorikt för mig som inte ens hade tillgång till TV.
Nu dök ett intressant problem upp. Vi fick en uppgift av läraren att lista de filmer vi sett och sedan göra en recension om en av dessa filmer.

Vid 16 års ålder hade jag aldrig i mitt liv varit på en bio, jag kunde inte lista några filmer. Inte ens en enda film hade jag sett på bio. Berätta om varför ville jag inte, eller snarare vågade jag inte. För allt i världen ville jag inte tillbaka till den situation jag hade på högstadiet. Men betyget i svenska ville jag inte förstöra.
Jag ringde till slut upp Larsis och undrade om han kunde tänka sig att följa med mig på bio. Jo hans föräldrar hade inget problem med det, men vi kunde inte komma överens om vilken film vi skulle se. Jag vågade inte se någon av de barnförbjudna filmerna, skräcken satt i mig för hur otäcka och syndiga dessa måste vara. Jag kunde sträcka mig till en tecknad barnfilm, med Lucky Luck. Han skrattade rått och sa en sådan film tänkte han inte se, inte ens på en matinee.
Jag stirrade på telefonluren och la på. Hur skulle jag klara detta? En stund senare ringde han upp och sa att han ändrat sig och skulle hänga med mig.
Glad åkte jag tunnelbanan till Hötorget och träffade honom vid bion på Sveavägen. Filmen var en lärorik, visst skrattade jag på några ställen, men jag fattade att om jag skriver en recension om den filmen skämmer jag ut mig. När jag gick ut ur bion förväntade jag mi något straff av Gud. Jag visst ju att man går inte på syndiga ställen. Ingenting hände.

Jag tog mod till mig och gick på en Charles Bronson rulle. The Stone killer gick på biograferna och den recenserade jag väldigt positivt. Det var enkelt att skriva: Det är den bästa filmen jag sett. Att jag ljög ihop en lista med filmer jag sett må vara preskriberat, speciellt med tanke på min bakgrund.
Lite senare ordnade vår lärare så att hela skolan fick se en seriös film, Cabaret med Liza Minelli. Underbart sexiga Liza i en underhållande film och en allvarlig bakgrund. Min inträdesbiljett till de mer seriösa filmerna, även om Charles Bronson har en speciell plats i mitt hjärta.
Ett stort tack till min lärare i svenska, Karin Fors som introducerade mig i filmvärlden och alla dess fantastiska verk.

De svenska biograferna brukade ha gratisvisningar och visa de nya filmerna som var på gång. Tror programmet kallades Filmrullen och några klasskompisar tog mig med på dessa på håltimmarna.
Ja du gissar rätt, en del av mina veckopengar gick nu till biokassorna.

Har du inte sett Cabaret, gå och gör det. Den håller än idag, filmen fick åtta Oscars på sin tid Handlingen är fortfarande rykande aktuell. Liza är lika evigt sexig.

Säsongens första regn

Att komma igång med denna blog var ganska enkelt för en amatör som jag. Att däremot få till allt som man vill är svårare. Enkelheten med denna blog ger begränsingar som till exempel att visa kommentarerna.
Varje inlägg få bara en link med kommentarer och det innebär att varje ny kommer visar hela tråden från läsarna. Kanske inte helt bra, men bättre får jag inte till det just nu.

När jag får mer tid ska se om jag hittar en lösning. det finns ju mer avancerade blogvarianter.

Den stora nyheten för mig idag är attt säsongens första regn har kommit. Det har inte regnat här sedan i våras, och markerna behöver verkligen vatten.
Säsongens första regn är väldigt likt den första snön i Sverige. Alla är lika överraskade och motorvägarna blir snorhala. Varför?
Jo efter som det inte regnat på ett halvår ligger ett tunt lager med olja på vägarna och vatten på olja är utmärkt att glida på.
Lägg till att många kör med däck som har "Hyland mönster" och att vindrutetorkarna är spruckna och dåliga av sommarens sol.

Information om trafiksituationen finns här online Sigalert.com - Los Angeles & Orange County Traffic Report
Femmans motorväg var i morse helt avspärrad i sydlig riktning, när alla sex filerna stängs blir det ett totalstopp som påverkar hela vägnätet. som tur var åkte jag i norrut.

När det regnar kommer det oftats snö uppe i bergen, om så är fallet nu tar jag med kameran på hundpromenaden till helgen.

Lundby

Stället som Smiths Venner köpte , bestod egentligen av två angränsande tomter, några fallfärdiga ruckel och två skithus. Jo jag menar torrdass.

Nu gällde det att att hela helgen skulle tillbringas där åtminstonde från tidig vår till sen höst. Ett av argumenten för att ha ett eget ställe var att barnen skulle kunna få vara i fred någonstan. Det resonemanget visar att man inte var omedveten om mobbingen mot sina barn i den normala miljön.
Analysen var alltså korrekt men åtgärden helt felaktig. Den uttalade viljan att skydda barnen ledde till ytterligare isolering ifrån det verkliga samhällslivet.

Har du hängt med ett tag så ser du mönstret att den goda viljan från ledarna ledde till ytterligare problem för det uppväxande släktet. Avskärming gjorde att många barn inte var förberedda ordentligt på livet utanför och det finns tråkiga exempel på drogmissbruk, sexmissbruk och annat mänskligt förfall bland de oförberedda ungdomarna. Naturligtvis användes dessa som avskräckande exempel inom SV. Titta hur det går om du lämnar oss! Här var observationen korrekt men analysen helt felaktig.

Både tomterna och husen var kraftigt förfallna. Som jag minns det delades jobben upp mycket traditionellt, kvinnor i köket, trädgårdsarbete eller målning. Männen gjorde grovarbeten som att fälla träd, snickra och tyngre sysselsättningar.

Pengar och frivillig arbetskraft fanns det gott om. Det tog inte lång stund innan planerna på ett nytt församlingshus tog fart. Den största stugan på tomten var för liten och för opraktisk. Planerna blev att bygga så stort som det var tillåtet, skulle tro att det var runt 80 m2. Självklart måste huset följa de lagar och förordningar som gällde, så utifrån såg den ut som vilken sommarstuga som helst. Inuti var det en enda stor sal och ett rymligt kök.
Naturligtvis bidrog alla med vad dom kunde och skänkte pengar, tid eller material efter sin förmåga. Eller ibland över sin förmåga.
En av anektoterna kring detta husbygge är hur större delen av byggnadsvirket finansierades. Ungdomledaren hade köpt en tomt för byggnation av en annan församlingsmedlem. Köpt och köpt förresten, det fanns ett kontrakt skrivet och däremd rensade han upp tomten och alla fällda träd gick till ett sågverk. Det sågade virket skänktes av tomtköparen sedan till Lundy och användes i husbygget. Köpet av tomten fullföljdes aldrig utan efter en lång tid återgick tomten till säljaren. Utan träden såklart. Det är lätt att ge bort andras egendom som min far brukade säga.

Vi grabbar som var de bästa kompisar hjälpte väl till lite här och där efter förmåga, men mest satt vi och snackade tillsammans. Det avbrott som var mest välkommet var att åka och bada i Grindsjön som låg några kilometer bort. Bilarna fylldes till brädden med alla barn och vi hade alla kul tillsammans vid badstranden. Min minnesbild här är att tjejer och killar faktiskt badade tillsammans. Mig veterligen blev vi inte skadade av det. Dessa glädjestunder varade inte alltför länge. Vi var ju inte ensamma vid stranden utan där badade allmänheten. Hos de utomstående tjejerna blev det populärt att bada mer som vår Herre har skapat dom. Alltså dom badade utan överdel till min och andra grabbars stora förtjusning.
Rådslag inom SV och beslutet blev att bygga en pool på tomten. Normalt en trevlig sak, men igen leder det till ytterligare avskärmning.

Vi tre grabbar var nu i moped åldern och hade dessutom börjat tänja lite på gränserna. Förutom något hårstrå som gick över skjortkragen blev klädseln inte helt godkänd. Reidar jobbade och hade egna pengar vilket innebar att han kunde köpa lite vad han ville och jag hade gjort upp med mamma om att jag fick hela studiebidraget och var ansvarig för mina egna klädköp. För andra var det naturligt, för mig var det en stor frihet att balansera. Gränserna tänjdes vid varje köp.
Vi åkte ofta gemensamt på våra mopeder till Lundby och fick stränga order om att de skulle vara parkerade tills vi åkte hem. Grannarna och församlingmedlemmarna skulle inte störas av lite ungdomlekar. Suck.

Egentligen skulle stället ha kunnat vara ett litet paradis för oss om inte om hade varit.

I princip lekte inte killar och tjejer tillsammans, undantagen var exempelvis volleyboll. Där ansågs alla ha koll på alla så att inga otillbörliga närmanden skedde. Även poolen var i början tillåten för alla, men det gick ju inte an i längden.

För dig som inte känt till SV tidigare och för dig som inte vill eller kan minnas regelerna, vad sägs om dessa?

• Glada färger på kläderna var inte tillåtet. Blått, grått och vitt var tillåtet. Absolut inga märken som lappar, reklam eller texterRosa var bannlyst.
  
• Killar skulle helst ha gabrdinbrallor, jeans var icke önskvärt. Att ha jeans signalerade att man inte var riktigt med
  
• Inga shorts för vuxna killar
  
• Skjorta var önskvärt för killar gärna med en grå tröja. Inte T-shirt och absolut inte bar överkropp.
  
• Tjejer långa kjolar som skulle gå över knäet och vita knästrumpor. Kjolarna var ofta hemsydda eftersom affärerna knappast hade något sådant i sortimentet. Obs, för lång kjol ansågs också provocerande eftersom det kunde vara mode.
  
• Blus och väst var tjejernas viktigaste utsyrsel
  
• Även på sommaren skulle tjejerna ha väst eller tröja på blusen för att inte BH-banden skulle synas
  
• Håret på killarna skulle vara rackarns kort, På småflickorna skulle det var långt och i flätor (inte tofsar). När tjejerna blev äldre skulle håret vara uppsatt enligt godkänd modell och åtminstonde på möten skulle det vara ett täckande huckle. Jämför gärna vissa avarter av islam
  
• Sportskor eller unisex Ecco var acceptablet så länge inte MÄRKET hade någon framträdamnde roll
  
  

Poolreglerna ändrade sig så småningom. Det gick inte längre för sig att tjejer och killar badade tillsammans utan badtiderna schemalagdes. Inte ens det räckte utan det sattes upp ett tältduksskydd runt poolen för att hindra insyn. Ingen skulle sitta utanför det med bikini eller bar överkropp!

För att verifiera att dessa regler gällde visar jag här en bild på ett glatt gäng tjejer. Jag var först lite osäker på om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Eftersom jag vet att minst en av tjejerna är rödhårig, inser jag att det är en svartvit bild. Gissa gärna hur gamla tjejerna är! Spannet är några år, så du behöver inte vara exakt



En del av dessa regler gällde på min tid, andra tillkom senare men jag fått informationen av en för mig tillförlitlig källa

Men fatta något då!
Fatta hur glada vi blev över ett par märkesjeans eller en begagnad bowlingtröja från USA
Fatta att vi tyckte vi var rebeller när håret gick över skjortkragen.
Fatta att vi tyckte det andra könet var intressant, bara vi fick se en örsnibb!
Fatta att tjejerna tyckte det var provocerande att bära hucklet otillåtet.
Fatta att minsta gräns vi kunde puffa lite på var en seger.

Adolphson & Falk beskriver processen på ett bra vis i sin låt "Vidare"

Vi söker vidare,
vi vill inte stå kvar
med en syn på vår omvärld
som är begränsad och smal.
Vi vill se vidare
förbi kända perspektiv.


En egen kommentar
Detta, några tidigare inlägg och några kommande inlägg hänger ut SVs ledning i Stockholm ganska hårt. Det är inte avsikten, jag anser dom själva var (och är) offer för en sekt.

När jag berättar om min uppväxt kan jag inte bortse från verkligheten och du som läser skall veta, det jag skriver är ibland försköningar. Det finns också händelser jag avstår att skriva om av respekt för att inte skada andra. Ledningen i Stockholms SV var Erling, Kåre, Sverre och Ove i nämd ordning. Det var dom tillsammans som stod bakom alla dessa förhållningsregler, uttalade eller outtalade.
En av dessa personer nämligen Erling, har bett mig (och andra) flera gånger om ursäkt för sitt agerande. Det har skett både skriftligen och muntligen. Jag tycker hans mod och kurage att backa och be om ursäkt för både det han minns och det han inte minns förtjänar min och andras respekt .
Jag har inte haft det minsta svårt att förlåta det han gjorde fel, och ärligt talat mindes han mer än jag gjorde.

Liten förbättring

Det kommer en del kommentarer till inlägg som jag skrev för länge sen. Jag inser att de flesta läsare inte orkar titta igenom allt material vid varje besök på min blog

Jag har därför lagt till ett litet fält för de senaste kommentarerna, så att de blir lättare att hitta.

Tacksägelse och den svarta fredagen

Om någon tror detta har med Smiths vänner att göra. Känn dig lurad. Den rubriken är en fri översättning på vad som kommer denna vecka i hela USA.
Givetvis syftar jag först på Thanksgiving den största familjehögtiden i detta land. Trots att Sverige och många europeiska länder kopierar all eländig kommersialism härifrån lyckas inte Thanksgiving komma över dammen.
Min uppfattning är att det beror på bristen av just kommers som gör att denna fina tradition inte anammas på annat håll.

Amerikanarna hävdar att detta INTE är en religiös högtid, vilket jag brukar utmana. I den katolska kyrkan finns Tacksägelsedagen och till exempel Irland har en liknande högtid. Tyskarna har sin oktoberfest och andra firar samma sak på olika vis. Det handlar för mig om en skördefest där man är tacksamt glädes åt vad Gud eller gudarna hjälpt till med. Nog borde vi väl alla en dag på året kunna glädjas åt det vi har? Hur tufft vi än har det de andra 364 dagarna finns det väl alltid något positivt i eländet? Nog borde vi kunna tänka lite på dom som har det svårare än vi själva, för det finns alltid någon som har det värre.
Är det så svårt att vara medmänniska? Har vi inte pengar att ge bort så kanske en timme av ditt liv kan ge någon annan glädje?

Jag och min familj har haft förmånen att bli inbjuda till amerikanska familjers Thanksgiving. Under de åtta år vi bott här har vi varit hos tre olika familjer, och det är helt olikt normala amerikanska partyn.
Först är det väldigt stort att bli hembjuden. Normalt blir man inte hembjuden här, blir man bjuden på middag är det på en restaurang (vilket kan kännas mer hedrande för en svensk). Hembjuden blir man väldig sällan och i så fall till ett ganska ytligt BBQ-party.
En Thanksgiving-middag är lika formell som våra svenska middagar. Kalkonens tillagning är lika viktig som vår julskinka. Det skall göras på samma vis varje år. Oftast hjälper hela familjen till i slutskedet. Någon är bra på att göra sås. Någon annan kan tranchera fågeln och någon fixar drinkar och vin. Bordet är fint dukat och alla tar plats samtidigt.
Första gången blev jag överraskad av att värden höll bordsbön, men så har det varit trots att inga av våra vänner är kyrkliga. Thanksgiving är ingen religiös högtid…… Jag nöjer med att supporta bönen med ett Amen. Eller Ejmen som det blir här. Själv skulle jag inte få ihop en vettig bön ens på svenska.

För er som varit på normala amerikanska partyn vet att TVn ofta är påslagen, folk springer omkring och äter, dricker hur dom vill. Sådant förekommer inte denna dag. Det är en familjehögtid som spenderas på mat, konversation, pussel familjespel och liknande. Att spela Alfapet och liknande är utmanande för en som inte har engelska som modersmål. Men blir vi utanför? Aldrig. Familjerna är mycket hjälpsamma och stolta över att kunna visa sin tradition för oss.

Hör nu svenskar och norskar som läser bloggen. Hur vore det om ni bjöd in någon utländsk familj till midsommar eller 17 Maj? Ni har all anledning att ta med dom i gemenskapen och vara stolt över de nordiska traditionerna. Eller hur?

Den svarta fredagen är alltså dagen efter Thanksgiving och har inte det minsta med bakfylla att göra. Det handlar om kick-offen till julhandeln. Affärerna öppnar klockan sex på morgonen eller tidigare och har fantastiska lockpriser på utvalda produkter.
Första året jag bodde här åkte vi till en elektronik affär för att köpa en CD-brännare till ett fantastiskt lågt pris. Glada i hågen var vi där före butiken öppnade och såg att kön var bara tio meter. Parkerade bilen och gick för att ställa oss sist i kön. Vi var något förvånade över att kön gick runt hörnet. Den gick även runt nästa hörn. Gissningsvis var den 250 meter och inte fanns det några CD-brännare kvar när vi kom in.
Alltså är svarta fredagen inget för mig. Däremot älskar de yngre förmågorna i familjen och deras kompisar denna dag. Dom ställer sig i kön under kvällen, köper de mest attraktiva prylarna till superpriser och säljer dom sedan på ebay eller liknande. Dom duktiga gör flera hundra dollar på att hålla sig vaken en natt.

Dagarna före finns det webbsidor med information som läckt ut om superpriserna. Under 400 dollar för en hyfsad laptop?


Till alla er som läser, Mina vänner, Smiths vänner eller Smiths ovänner vill jag önska en riktigt fin Thanksgiving via denna länk.

Finlandsresor med Smiths venner

Smiths vänner jobbade relativt mycket med att försöka sprida sitt budskap. Inte genom att missionera kors och tvärs, utan man fick någon kontakt som man jobbade vidare med. Små grupperingar som utvecklades sig mer eller mindre bra.

På 60-talet hade man fått någon eller några personkontakter i Finland, och Stockholm blev basen för att etablera sig i i vårt östra grannland.
Främst yngre norska män reste fram och tillbaka över Östersjön för att odla kontakterna, och ibland ordnades lite större konferanser där nästan hela församlingen i Stockholm åkte över. Givetvis kom också en och annan från öster och besökte oss i Stockholm.

Jag riktigt hör hur ni som reste med dessa östersjöns båtar på 70-talet tänker: Fylleresor!! Så var det inte alls, detta var ju en kristen församling som skulle jaga nya själar till frälsning och himmelriket. Eller?
På finlandsbåtarna jagades damerna i barerna och de törstande männen hjälpte mer handgripligt kvinnorna till himmelriket. Det sistnämnda gjordes i alla med fullt ärliga avsikter.

För oss unga var dessa resor något som liknande ett äventyr. Vi var oftast en stor grupp tillsammans, och någon ockuperade ett konferensrum eller liknande och där sov vi några korta timmar i en bullrig och spännande miljö. De flesta av oss brukade sova på golvet i våra sovsäckar. Chaufförer och personer med mer privata intressen spenderade lite pengar på en hyttplats.

Vi åt på någon enklare restaurant med självservering, de mer vuxna åt smörgåsbord i lite mer exklusive miljö. I butikerna fanns det godis till taxfree priser som vi tryckte i oss efter bästa förmåga. Redan det var något utöver det vanliga, men det riktigt spännande var barerna, dansgolven och alla främlingar som var onykra i varierande grad.

Allt detta lockade oss som flugor till en sockerbit. Var fanns nu allt det där hemska och syndiga som vi hade hört så mycket om? Att folk dansade och höll om varandra såg mer trevligt än syndigt ut och nog hade jag sett mer fylla i livet än jag hittade i barerna på finlandsbåtarna.
Visst, nog försökte våra föräldrar att hålla koll på oss, men ibland måste man väl upp på nätterna för att besöka toaletten. Vi tog några extra svängar för att kolla upp synden. Döm vår förvåning när vi såg några av våra ungdomsledare sittade i baren och dricka öl. Något som vi hela tiden blev noga inpräntade hur syndigt det var. Kanske gällde detta bara oss unga och inte äldre?
Riktigt kors i mössan blev det när någon av de skenheliga typerna smet in i sin hytt med en klirrande tax-free påse. Såklart frågade jag mamma om saken, men det typiska svaret blev, han svarar för sig och jag har inget med det att göra.

Främst är det två episoder som etsat sig in i mitt minne från dessa resor. Den första kan jag inte placera i tidsperspektiv men händelse nummer två borde ha varit runt 1973-74
Som jag berättat tidigare var hårlängden på oss grabbar en ständig diskussion. Den skulle vara kort, ett subjektivt uttrycksätt. Dessutom växer ju håret sakta, så kort ena dagen kan vara alldeles för långt någon tid senare. Allt berodde på humöret av den som bestämde. Det vill säga barnens föräldrar, men i förlängningen var det grupptrycket från församlingen som fick föräldrarna att tvinga sina barn till lydnad.
När vi från Stockholm reste över så ansågs vi på något vis representera församlingen och skulle vara absolut korrekta. Det gällde inte bara uppförandet utan speciellt var utseendet viktigt. På båten anses vi tre grabbar ha för långt hår, minns jag rätt var det några nackhår som gick över skjortkragen. Klippning beordras på båten. Den servicen fanns ganska långt ned på båten inte långt ifrån bastun och den lilla poolen. Eftersom min pappa inte var med, hade jag en stunds argumentation med mamma och jag slapp undan klippningen denna gång.

De andra två Reidar och Larsis, var inte glada men gick ändå ned för att klippning, eller ska jag kalla det rakning? När dom kommer tillbaka får klippningen inte godkänt, det skall klippas kortare. Här vet jag säkert att Reidar tvingas ned igen. Att tvinga ett barn tillbaka och själv be om en omklippning på det viset är inte bara att demonstrera makt. Det är direkt att förödmjuka ett barn. Det är möjligt att frisören trodde att föräldrarna ville valuta för sina pengar, men det viktigaste borde har varit att fundera på hur Reidar kände det när han tvingades tillbaka.

När jag skrev detta tyckte jag det var en sådan skrämmande episod att jag vill få den bekräftad, och det var inte förvånade för mig att Reidar minns detta med fler detaljer än jag själv.

”jeg husker ( kommer ihåg ) VELDIG godt den episoden med hårklipp… jeg var ca 13-14 år det var jo fornedrende å gå tilbake til den unge jenta (ca 20 år gammel) som klippte oss... ho sto der som et frågetekken og trodde ho hadde gjort en dårlig jobb.. og min følelse med å fortelle ho at det var ' de oppe i salongen' som ikke var helt klok i huvudet som hadde bestemt at klippen måtte gjøres om... jeg mente den gangen og gjør også idag at den klippen kunne gjøres på nytt hjemme etter turen, for vi snakker IKKE om langt hår her”

Den andra episoden är lite senare i livet på en annan resa till Finland Jag var runt 17 år. Återigen var det en stor grupp som reste och bland annat var det flera potentater med från Norge. Vi tre grabbar och två något äldre, Benny och Kjell hade bestämt oss för att äta smörgåsbord denna gång, och den stora frestelsen var att dricka något alkoholhaltigt till maten. Det var ju så våra ledare brukade göra när dom trodde sig vara ensamma. Klart var vi medvetna om att det inte skulle vara uppskattat, så strategin var att äta före alla andra.
Vi bokade snabbt smörgåsbordets första sittning och räknande med att de andra skulle ha tillräckligt med bestyr och välja andra sittningen.
Efter vi fått ett bord beställdes alltså dricka. Öl var inte min grej, i alla fall inte den lättöl jag någon gång smakat så jag beställde ett glas vin som jag naivt trodde smakade som saft (hur fel jag hade) och de andra varsin öl. När vi hade fyllt våra tallrikar satte vi oss tillrätta och lyfte glasen till en skål. Usch vinet var inte heller min smak.
När vi fått i oss de första tuggorna dyker ungdomsledaren i Stockholm, Ove Skogsrud upp i restaurangen. Förgäves försöker vi bli osynliga, men någon radarstyrning gör att han hittar oss och stirrar på våra glas. Utan ett ord försvinner han ut. Skulle han ignorera händelsen eller skulle han skvallra?
Efter en stund vet vi svaret, in kommer Kåre Smith och ger oss en ordentlig utskällning. Av någon anledning ansågs mitt vinglas vara värre än en ölflaska så jag får den värsta utskällningen.
Ärligt talat så hade jag svårt att skämmas. Här blev jag och andra utskällda för något vi visste dom gjorde själva i lönndom. Dessa bokstavskristna som tog sig egna friheter, men dömde andra för att göra samma sak.

Reidars minne av samma händelse.
Her husker jeg det var Ove som fant oss først i resturangen men Kåre ble tilkalt og når vi gikk ut sto hele forsamlingen på 2 led å såg på oss vi syndere :-) og mener også det var samme tur som eldste broder Ellefsen fra Drammen hadde blitt observert med en del øl på vei til sin lugar ( hytt ).. på spørsmål fra oss yngre var forklaringen at han hadde problem med å sove, det var grunn til at han kunne ta med øl i hytten og det var ikke regnet som SYND ???????????? de hadde kanskje ikke sovemedisin på den tiden ???????? fikk også kjeft fra min far at jeg som sønn til Ekholt kunne være med på noe sånt..var mye bråk den gangen :-) her husker jeg også at det ble mer klart i hodet at, DER SKULLLE IKKE JEG LEVE, med alle de forksjellige meninger om alt mulig og SVAR på spørsmål fikk en jo ikke annet en ' du må tro og ikke stille spørsmål '

Det hela hade egentligen många dimensioner.

1. Vi gjorde något som var officiellt förbjudet i församlingen.
2. Vi gjorde något som gjordes av de äldre, låt vara i smyg.
3. Vi gjorde det hela öppet, försökte inte slingra oss utan tog emot bannorna som delades ut.
4. De äldre som smög och blev avslöjade klarade sig med krystade bortförklaringar.

Den Kåre Smith som idag leder SV, menar att den gamla ledningen var för noga med att hålla på onödiga regler. Det är samme Kåre som gav mig världens utskällning för att jag hade druckit en slurk vin. Det vore intressant att veta när och varför han ändrade inställning.

Ung bland Smiths vänner i Stockholm

En inspirerande kommentar till inlägget "Det kom ett mail" gav mig skrivlust:


Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.

Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.

Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.

I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.


Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra


Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.

Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin

Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.

På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.

Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!

Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.

Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.

Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.

För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?

Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?

Högstadiet II

Att jag blev mobbad i skolan var inte på något sätt unikt, okänt eller märkvärdigt bland SV medlemmarna. Det var ju bara en bekräftelse på deras budskap. Världen utanför var ond och det gällde för oss att stanna i församlingen för att slippa detta elände. Det var vi mot dom andra och vi skulle forstätta att skilja oss ut ifrån dessa elak människor. Alla SV barn jag känner från min uppväxt hade liknande problem, men olika sätt att tackla dom på. De som kunde och hade kroppsbyggnad för det slogs tillbaka och försvarade sina syskon. En del bytte skola för att få andrum och en del höll sig bara undan så gott det gick.
Alla som har drabbats av sådana upplevelser skaffar sig fort en startegi hur man skall klara sig undan så lindrigt som möjligt. I mitt fall kom jag så sent som möjligt till lektionerna, idealet var om man kunde dyka upp precis när läraren släppte in till lektionen. En vuxen lärare gav trots allt ett visst skydd. Att försöka komma sent lyckades inte alltid, sen ankomst av mig var vanligt och ibland orkade jag inte helt enkelt inte gå in utan höll mig undan. Som minst i klassen kunde inte fysisk styrka vara ett användbart vapen för mig men ja blev ganska duktig på det verbala planet. Vilket inte alltid var positivt men det gav mig ett hårt skinn.

Någon gång i början på 70-talet så köpte församlingen i Stockholm ett sommarställe med två stora tomter och några fallfärdiga hus. Stället kallades Lundby och fanns i trakterna av Sorunda och Tungelsta. En av motiveringarna var att barn och ungdom skulle ha någonstans att vara på helgerna. Du som har något mellan öronen inser nu att förutom möten och träffar i veckan så gick nu också hela helgerna nu åt till SV umgänge. Krasst var det utterligare en avskärmning av omvärlden. Återkommer till Lundby i ett annat inlägg.

För mig var det inte så illa. Långhelger och lov när jag inte var på Brunstad tillbringades numera mest i Båstad. Förutom avkoppling fanns ett bra bibliotek, mandolinen och tvillinggrabbarna i grannhuset. Tvillingarna hette Per och Pål var i min ålder, vi hade mycket kul tillsammans. Deras rum var fyllt med alla möjliga sorters serietidningar och kioskdeckare. När jag var utanför SV-sfären såg mamma mycket mellan fingrarna och jag fick läsa litteratur som normalt inte fanns i vårat hus. Klart var inte det någon klass på litteraturen, men försök förstå..... Det var otillåtet och därför så oerhört spännande och kul. Per & Pål var ju supertrevliga och det var någon gång tanken kom till mig att både dom och deras föräldrar var ju ordentliga och skötsamma FAST dom inte var medlemmar i SV. Hur kunde det vara så? Stämmer det verkligen?

Sommaren som jag fyllde 15 år fick jag en moped av pappa. Det var en helt flång ny gul/svart Mustang Cobra med en 3-växlad Zundapp motor. Lyckan var ju fullkomlig. En ny frihet att kunna ta sig fram utan anstränging var guld värd för mig. Det tog inte så många dagar innan jag upptäckte hur långsamt 30 km/h är. Till Zundappmotorn fanns det dock en uppsjö tillbehör som fick bättre fart på mopeden. Pappa tyckte mopeden gick bättre när den blivit ”inkörd”, men jag tror han visste om mina förbättringar men ville inte veta.
Sommaren led mot sitt slut och dealen med pappa var att mopeden skulle enbart skulle vara i Båstad. Av någon anledning ändrade han sig senare och den skickades till Stockholm med tåg.

Mitt sista skolår hade jag alltså en moped, vilket gav fler tillfällen och sticka från skolan. Jag vågade alldrig ta mopeden till skolan av rädlsa för att den skulle bli förstörd. Däremot använde jag det ofta till åka till Reidar och Larsis. Larsis var en kille isamma ålder som oss, hans föräldrar var i SV och hade nyss flyttat till Stockholm. Dom båda hade också mopeder och tillsammans snurrade vi runt en hel del kvällar.

Att jag häll mig undan på kvällarna hade också sina orsaker. Pappa var allt oftare på fyllan och mamma visste inte hur hon skulle hantera situationen. Alltså såg jag till att äta middag för klockan 6 och sedan dra ut på moppen, för att göra något eller göra ingenting. Kom man bara hem när pappa sov så var det inte lika jobbigt. Ibland såg jag till att övernatta hos mina bröder,helst hos min äldsta bror eftersom han hade TV, radio och musikanläggning som jag kunde använda.
Mamma hade det säkert jobbigt, officiellt tyckte hon att det var för jobbigt med både hus och sommarstuga, men hennes verkliga problem var skvallret mellan grannarna. Vi bodde i ett småhus område där alla kände alla. Givetvis kunde alla se förändringen att pappa numera drack och ofta kom hem i Taxi eller med tunnelbanan. Det slutade efter mycket krångel med att huset såldes till min mellanbror och vi övertog hans lägenhet.

Inom SV poängterades ofta att hög utbildning var inget att sträva efter. Hantverkaryrken och lärlingsanställningar ansågs vara det acceptabla. Väldigt många SV barn orkade inte fortsätta i skolan efter det som var obligatoriskt så önskan från lokala ledningar blev på sitt vis självuppfyllande.
Min bäste kompis Reidar slutade grundskolan ett år före mig och han började som lärling ett optikerföretag. Jag var fruktansvärt avundsjuk för att han var klar med skolan och han dessutom tjänade egna pengar.
Jag visste alldeles säkert att det var ingenting som pappa skulle acceptera, han var mycket noga med att vi skulle ha så bra utbildning som möjligt. Han uppmuntrade alla oss syskon att studera och han betalade alla våra kostnader så länge vi bodde hemma. Den åsikten var han inte rädd för att argumentera för trots invändningar från både mamma och SV. Jag anade redan som ung att hans önskan att ge oss en bra start i livet hängde ihop men hans egen svåra tid som ung.
Ett stort problem för mina vidare studier var betygen. Dom var på en fruktansvärt låg nivå, och räckte överhuvudtaget inte för att komma in på drömlinjen 4-årigt tekniskt gymnasium. De små ljuspunkter som fanns i de tekniska ämnena gjorde att jag nätt och jämt kom in på en 2-årig teknisk klass. Pappa var inte glad, men han var hård med att alternativet att jobba var inte aktuellt.

Det finns ju bara en låt som kan passa här, eller hur? Alice Cooper med School’s out. Out for summer, out till fall, we might not go back at all. School's out forever, School's been blown to pieces! Hur gärna hade jag inte sett skolan sprängas i luften? Här gör han låten tillsammans med de charmiga mupparna!

Väckelsemöten på Brunstad

När man hade fyllt 13 år fick man deltaga i det som kallades ungdomsmöten på Brunstad. Stilen var väckelsmöten i traditionell anda, för här skulle alla stackars syndiga själar omvändas till den rätta tron. Fick och fick förresten, det enda tillåtna alternativet till dessa möten var att vistas i utrymmet där man bodde.
De som var lite mer drivna höll sig undan i skogar och svårupptäckta gömställen. Som jag berättat om fanns det frivilliga vakter på området . Dom hade kunskap om de flesta intressanta platserna, så det gällde att vara kreativ om ville hålla sig undan.

För dig som aldrig varit på ett väckelsmöte är det inte så lätt att beskriva med bokstäver, men jag gör ett försök. Detta var alltid dagens sista möte, det brukade börja vid 19.30 men någon bestämd tid för avslut fanns inte. Slutet var flytande och berodde på när själarna hade slutat att strömma till för omvändning. Dom som ville hålla sig framme och skylta med sin tro var i god tid där och beslagtog de bästa platserna med bibel och sångbok i handen. Andra raden var strategiskt viktig om man ville ha koll på läget. Jo jag var med och slogs om dom platserna flera gånger.

Inledningen var ganska lik vilket möte som helst, gemensam sång och den vanliga bönen stående.
Så vitt jag minns mina yngre år var det alltid Ole Kristiansen som ledde dessa möten. Han var en naturbegåvning när det gällde att hantera ungdomar och hade alltid ett vänligt ord över till alla. Han åtnjöt stor respekt av alla ungdomar, också dom som inte ansåg sig vara med i församlingen. Han skötte sitt jobb så bra att han blev ett hot mot ledningen och så småningom ersattes han av bland annat Kåre Smith.

Budskapet på dessa möten var alltid detsamma med små variationer. Det handlade om att omvända deltagarna till den rätta tron och rädda alla dessa stackars syndiga ungdomar från världen utanför. Då bör man hålla i minnet att 99% av alla deltagarna redan regelbundet gick på SV möten och de flesta var födda in i församlingen . Att mässa för den församling som redan är frälst skulle jag kalla det idag.

Ett antal talare eldades upp mötesdeltagarna med övertygande argument och skrämmande bibelcitat. Att berätta om skräckexempel på hur det gick för andra som lämnade rörelsen ingick som ett starkt inslag i repertoaren Talen varvades med passande sånger som faktiskt hade de bästa melodierna av alla deras sånger. När ledaren ansåg tiden var mogen så påbjöds bön och tillfälle för de stackars syndarna att omvändas. Hela församlingen böjde knä och den främsta raden tömdes för att ge plats och syndarna.
Nu fattar du nog varför rad två var strategisk. Dels behövde man inte byta plats, och dels hade man koll på vilka syndare som kom fram för att få förbön.

Stämningen fortsatte att eldas på, dels med höga böner av exalterade deltagare, dels med sånger som berättade om eländet utanför församlingen. Jag minns plötsligt en strof Kasta dig i frälsarens armar. Höga lockrop som: Kom fram här och omvänd dig innan det är försent och så vidare. Naturligtvis förtätades stämningen av gråten och ångern från de beslutat sig för att följa dessa uppmaningar. Dom duktigaste predikanterna lyckades bra med att få till en väldigt suggestiv stämning.
De ivrigaste predikanterna jagade runt i salen för att kolla om någon såg mogen ut för ett övertalningsförsök. Ibland lyckades dom och nöjda kunde dom ropa ut att ytterligare en eller flera syndare hade beslutat sig för att följa Jesus.

I ena bakre hörnet brukade ungdomarna sitta som inte var med, men satt av tiden i brist på alternativ. Så småningom blev också det min tillflykt.

Som vanligt är när pressen är hård på människor behövs en säkerhetsventil och jag ska försöka beskriva några av dom som jag och andra använde oss av.

Att hitta en strategisk plats på dessa ungdomsmöten var en nödvändighet. Det viktigaste var inte andra bänkraden utan en placering så man kunde hålla ögonkoll med den tjej man för tillfället hade ett gott öga till. Att flörta var absolut inte godkänt, men när man väl lyckades var det en höjdare i dubbel bemärkelse Kontakt med tjejer var en framgång för varje kille med hormonerna i obalans och det förbjudna gjorde det till en riktig hit.
Väldigt många små skrivna lappar cirkulerade mellan bänkraderna och de flesta var villiga att hjälpa till i trafiken. Jämför gärna fångar som knackar i väggarna.

Överenskommelser om träffar i skogar eller på andra avlägsna platser gjordes upp på små lappar eller via ombud. De allra flesta av dessa träffar var utomordentligt oskyldiga. Antal skandaler var få men förekom.

Taktiska toalettbesök tillhörde standardrutinerna. Så långa som möjligt och kunde man träffa någon bakom husknuten för ett hemligt möte så levde man länge på det. Vakterna hade god koll på läget, men ibland var vi smartare.

Att gå och ställa sig och prata, eller låtsas prata med en vuxen utanför gav också en stund andrum.

De senare åren jag var där minns jag ofta Ole K. som cirkulerade ibland bland oss ungdomar som i bästa falla kallades ”halvhjärtade” (det innebar att man var mer eller mindre tveksam till spektaklet) Ole kom alltid fram och snackade, hade alltid ett vänligt ord över till oss och försökte aldrig pracka på oss någon frälsning. I gengäld fick han höra många kritiska synpunkter av oss oss i förtroende och han var aldrig fördömande
Han var en hedersman i min ögon och är en av få personer i SV som jag minns med saknad.

Naturligtvis blev han utslängd under en maktkamp inom SV i början av 90-talet.

Nu skulle jag gärna vilja lägga in någon av de sånger som sjöngs på dessa väckelsmöten men jag har förträngt texter och melodier. Däremot har jag hittat ett helt oemotståndligt videoklipp på youtube. Det är galningarna Fredrik och Filip som lyckas få Sveriges fd statsminister (jag tror han var statsminister när inspelningen gjordes) att släppa loss i låten Pärleporten. Vilken höjdare! Kanske förmedlar det något av stämningen på ett väckelsmöte?

Det kom ett mail.....

Tack ni som har orkar läsa och kommentera mina skriverier. Det är fler som läser än jag hade förväntat mig, och alla kommentarer har jag kunnat publicera utan betänkligheter.
Nyligen fick en längre kommentar i form att mail som gjorde mig starkt berörd. Skrivaren är person som aldrig har hört talas om SV innan min anspråkslösa blog kom på webben.
Efter att ha fått tillstånd av skrivaren har beslutat att göra ett inlägg av mailet. Jag har tagit bort lite personliga delar, men i övrigt återger jag exakt vad som stod.

När jag läser på din sidan om hur ni som tonåriga ungdomar behandlades så drar jag mig till minnes en tjej som var några år äldre än mig. Hon växte upp med likartade förhållanden i Boden och när hon kom i tonåren så blev hon tvungen att flytta för att få jobb. I Stockholm kom hon i kontakt med en helt ny bekantskapskrets via jobbet på Marabou som förmodligen var mer spännande än den församling som hon kom ur. Utöver det så var ju hon ensammen och ung. I vart fall hon blev utstött av dem där hemma eftersom hon hade börjat dricka och vara med killar.

Det som störde mig det var hennes föräldrar och deras omgivning inte insåg att de inte hade gett henne möjlighet att bli en säker och självständig individ och att hon som var så oerfaren hade kastas ut till vargarna. Marabou var ju känt för att där fanns det en massa unga flickor, till och med av småkillar i norrland var det känt.Jag hade lite att gör med hennes mamma så jag försökte något naivt tala väl om tjejen med henne, för det var en schyst dotter hon hade men jag vet inte om hon förstod det.

Ett är säkert när jag går in på din sida där du beskriver din uppväxt så ger du mig nycklar till saker jag har funderat över länge och vilken orsak och verkan som låg bakom.
En fundering som jag fick när du skrev om B, det var, föddes han in i församlingen eller kom han med familjen. Som jag läser din text så höll han på med incest. Eftersom det är det hemligaste en familj kan ha så kanske han och familjen sökte räddningen i församlingen. Det är svårt att veta.
Som du kanske vet så har jag jobbat på behandlingshem några år och vid en period med en grabb som var utsatt för incest av sin mamma. Första gången jag mötte honom spelade han efterbliven och jag brydde mig inte i det, så hela masken föll. Han spelade dum för sin egen skull, av en som inte är tillräknelig kan man inte begära så mycket. Därav fråga om B, tog han och familjen på sig en religiös mask för att det inte skulle synas utåt vad som pågick?
Men i vart fall så verkar det alltmer ha varit en riktigt otäck församling som du växte upp i, det är förvånansvärt att du är så pass ödmjuk mot människorna i den som du är.

Även hur utsatt din pappa var framstår allt klarare och hur ensam han måste ha känt sig.Jag vet inte hur jag ska uttrycka det som jag tänker på. Det kan bli fel för att jag inte hittar rätt ord och menig men jag försöker.
Som jag har förstått när han blev utesluten så var resten av familjen fortfarande med i församlingen, (stämmer det?) i så fall bör han rimligtvis ha känt sig väldigt ensamen och kanske till och med övergiven och det måste ha gjort situationen ännu mer obegriplig och svårhanterlig. (Vid den tiden var män synnerligen dåliga på hantera känslomässiga stormar)Det förhållandet gör att jag imponeras av ditt lugna sätt att ta dig an SV.

Det som berörde mig starkt med mailet var att jag hade lyckats göra det begripligt för åtminstone en person, hur det är att växa upp i en sluten miljö. Otroligt uppmuntrande.
Det negativa var påminnelsen om att det inte bara är SV därute, det finns fler miljöer där barn växer upp i sekter och slutna religioner.

Nu vet jag inte något om flickan som beskrivs inte heller något om hennes bakgrund, men jag känner till flera fall av ungdomar uppväxta i SV som inte klarade av världen utanför. Den ”vänliga omtanken” att hålla barn och ungdom utanför världen är inte att förbereda dom livet. Tänk på det alla ni föräldrar som försöker skydda era barn på alla möjliga vis.

När det gäller frågorna runt incest inom SV, har jag inte svaret på frågorna. Ämnet passar sig inte för spekulation. Jag känner till ett fåtal sådana fall som skett inom SV. Det finns absolut inga belägg för att sådant var vanligt i SV, eller vanligare där än någon annanstans
Poängen med att jag tar upp det är det överhuvudtaget inte fanns enligt ledningen i SV. Sådant fanns bara ute i den stora stygga världen. Under tiden fanns det alltså högt placerade predikanter som utövade detta åravis inom SV och flera vuxna var högst medvetna om det.

Ni vuxna som visste, skulle väl ha slagit larm för att skydda de oskyldiga barnen, eller hur? Var det rädslan att bli utslängda för att ha talat illa om en ”broder” som gjorde att ni höll tyst? Svara inte mig, svara dig själv.

Bloggen har också lett till att jag fått konkreta uppgifter på hur och varför pappa uteslöts ur SV. Jag vet inte exakt hur jag skall hantera dessa upplysningar.

Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma

Högstadiet

Det var en stor och är kanske fortfarande en stor omställning att komma från mellanstadiet till högstadiet i det svenska skolsystemet. Från att i huvudsak ha en lärare i alla ämnen i samma skolsal, blev högstadiet en skola där man hade separata lärare i nästan alla ämnen och ingen fast skolsal.
Högstadieskolan var också betydligt större och som sjunde klassare var vi plötsligt de yngsta efter att ha varit de äldsta i den tidigare skolan
Dit kommer då jag som var kortast i klassen och vägde under 30 kilo. Jag hade kortsnaggat hår, glasögon och praktiska kläder utan minsta antydan till mode.
Det ska då jämföras med de andra tuffare ungdomarna med V-jeans, afganpälsar och andra helt moderiktiga kläder. Långhåriga frisyrer gällde bland killarna som ville ”vara inne”
Rökning och snusning var allmänt accepterat, och en och annan mellanöl konsumerades av de modiga på frukostrasterna.
I veckorna var det ungdomsgården som gällde och på helgerna var det privata fester hemma hos någon som hade föräldrafritt eller bio. Du som har läst lite tidigare inlägg vet att jag gick på religiösa möten med mamma, och bar jag på ett så töntigt instrument som mandolin.

Jämfört med med tidigare skolor var rådde en brutalare atmosfär, lärarna var lyckligt okunniga om det mesta som försiggick elever emellan. För att överleva handlade det om att inte sticka ut ur mängden.

Jag kunde ju gömma mig lika lätt som en isbjörn i Sahara. Möjligen är det en bättre liknelse att försöka gömma sig som katt bland vargar. Var och en normalt funtad människa fattar ju att jag och andra SV-barn blev tacksamma mobboffer i denna ålder. Vilken vanlig anständig förälder som helst skulle ha tagit tag i problemet, om inte annat för att skydda sina egna barn. Men se inte föräldrarna i SV! Där talade ledningen klarspråk om att vi skulle skilja oss ut från mängden, vi skulle följa deras tolkning av Bibeln Bibelcitatet om att vända andra kinden till var flitigt använt. Jesus led minsann orätt här på jorden, ja ända in i döden. Det var bara rätt och riktigt att vi barn fick känna av hur han plågades.

Min mammaoch andras föräldrar var så rädda för ledningen att dom hellre lät sina barn plågas, än att dom blev misstänkta för att inte ha den rätta tron. Hellre lät dom sina barn plågas än att skämmas för att dom gav efter och hjälpte sina barn att ta sig fram i livet.
Jag blir så j-a upprörd när jag skriver detta. I synnerhet som jag vet att andra barn behandlades betydligt sämre än jag i skolan.

Ni har hört det förr från mig, kommer det en domens dag, kommer dessa föräldrar och ledningen av lokala SV-församlingar antagligen straffas hårdare för det dom inte gjorde än det för dom gjorde.

Att vara i skolan under dessa omständigheter var en kamp för att överleva bokstavligt talat. Detaljer i mobbing vill jag inte gå in på. Det begriper du som läsare själv, och gör du inte det så hjälper inte mina detaljer stort. Varje vecka, varje dag varje timme var påfrestande. Man visste aldrig vad som skulle hända, ren mobbing var det enklaste, stryk gick väl an, men utfrysningen och inte få vara med var det tuffaste.
De enda vännerna man hade var inom SV, där kunde man slappna av utan rädsla. Ni får tro mig om ni vill, men fortfarande menar jag att SV inte avskärmade oss från omvärlden av illvilja. Det var bara en konsekvens.

Kanske andra klarade denna mobbing bättre än jag, men jag orkade inte utan avstod från att gå vissa timmar i skolan, ibland hela dagar. Att driva runt på stan, sitta i biblioteket och läsa böcker blev alternativet. Hemma vågade jag inte visa att jag skolkade från skolan.

Från att ha haft nära toppenbetyg i skolan blev dom allt sämre. För att gå händelserna i förväg lite så eskalerades min frånvaro från skolan genom hela högstadiet och det slutbetyg jag fick var inget att skryta med. De enda ämnen som jag fortfarande låg över medel var matte fysik och kemi
Hur var nu detta möjligt utan att lärare, föräldrar eller andra grep in? All frånvaro fördes upp i en klassbok som rapporterade till föräldrarna. Frånvarotimmarna skulle signeras av någon förälder, det borde alltså ha slagits larmklockor tidigt, men jag var smartare än så.
En åtgärd var att skaffa två sådana frånvarokort som skulle undertecknas. Pappa skrev under på det kort där den officiella frånvaron fanns. För de timmar eller dagar jag skolkade hade jag det andra kortet, namnet var mammas men det var jag som förfalskade hennes namnteckning och därmed signerade jag själv ,om olovliga frånvaro.
Under åren försvann också ett antal klassböcker på något mystiskt vis och dessa återfanns aldrig. En ytterligare förklaring var alla de olika klasslärare vi hade, om jag minns rätt så hade vi tio olika på tre år. Ingen av dom lyckades lära känna mig.
Den klasslärare jag minns bäst hette Palle och han brukade inleda sina lektioner med: Och så var det den här förbannade frånvaron....När hans andra klassbok försvann bytte han inledning till: Jag skiter i den här förbannades frånvaron! Han höll ord den tid han var kvar.

Om det är någon ung person som läser detta, kopiera inte vad jag gjorde. Försök allt du kan med att hitta någon som du har förtroende för och berätta istället. Våga be om hjälp, det förtjänar du.

Som jag tidigare berättat blev pappa utesluten runt 1970 och sommaren efter hade han köpt ett ganska anspråkslöst sommarhus i Båstad. Större delen av mina lov tillbringades där och det var med lättnad som jag slapp mina ”kompisar” hemma. Biblioteket i Båstad hade tillräckligt med böcker för att överleva många veckor.

Förutom läsa böcker började jag lära mig spela på en mandolin. Mina föräldrar hade till slut insett att någon pianist blir jag inte. Jag valde mandolin främst för att den var liten och lätt att hantera, samt att nästan ingen annan ungdom i SV hade en. Viljan att vara annorlunda fanns tidigt, men urvalet var begränsat. En banjo hade varit drömmen, men ett sådant instrument ansågs vara för världsligt!
Det hade varit käckt att kunna spela stycket jag minns ur filmen Den sista färden med någon

Situationen hemma med pappas alkoholproblem och mammas beroende av SV ledde till vidare spänningar i familjelivet.