Högstadiet

Det var en stor och är kanske fortfarande en stor omställning att komma från mellanstadiet till högstadiet i det svenska skolsystemet. Från att i huvudsak ha en lärare i alla ämnen i samma skolsal, blev högstadiet en skola där man hade separata lärare i nästan alla ämnen och ingen fast skolsal.
Högstadieskolan var också betydligt större och som sjunde klassare var vi plötsligt de yngsta efter att ha varit de äldsta i den tidigare skolan
Dit kommer då jag som var kortast i klassen och vägde under 30 kilo. Jag hade kortsnaggat hår, glasögon och praktiska kläder utan minsta antydan till mode.
Det ska då jämföras med de andra tuffare ungdomarna med V-jeans, afganpälsar och andra helt moderiktiga kläder. Långhåriga frisyrer gällde bland killarna som ville ”vara inne”
Rökning och snusning var allmänt accepterat, och en och annan mellanöl konsumerades av de modiga på frukostrasterna.
I veckorna var det ungdomsgården som gällde och på helgerna var det privata fester hemma hos någon som hade föräldrafritt eller bio. Du som har läst lite tidigare inlägg vet att jag gick på religiösa möten med mamma, och bar jag på ett så töntigt instrument som mandolin.

Jämfört med med tidigare skolor var rådde en brutalare atmosfär, lärarna var lyckligt okunniga om det mesta som försiggick elever emellan. För att överleva handlade det om att inte sticka ut ur mängden.

Jag kunde ju gömma mig lika lätt som en isbjörn i Sahara. Möjligen är det en bättre liknelse att försöka gömma sig som katt bland vargar. Var och en normalt funtad människa fattar ju att jag och andra SV-barn blev tacksamma mobboffer i denna ålder. Vilken vanlig anständig förälder som helst skulle ha tagit tag i problemet, om inte annat för att skydda sina egna barn. Men se inte föräldrarna i SV! Där talade ledningen klarspråk om att vi skulle skilja oss ut från mängden, vi skulle följa deras tolkning av Bibeln Bibelcitatet om att vända andra kinden till var flitigt använt. Jesus led minsann orätt här på jorden, ja ända in i döden. Det var bara rätt och riktigt att vi barn fick känna av hur han plågades.

Min mammaoch andras föräldrar var så rädda för ledningen att dom hellre lät sina barn plågas, än att dom blev misstänkta för att inte ha den rätta tron. Hellre lät dom sina barn plågas än att skämmas för att dom gav efter och hjälpte sina barn att ta sig fram i livet.
Jag blir så j-a upprörd när jag skriver detta. I synnerhet som jag vet att andra barn behandlades betydligt sämre än jag i skolan.

Ni har hört det förr från mig, kommer det en domens dag, kommer dessa föräldrar och ledningen av lokala SV-församlingar antagligen straffas hårdare för det dom inte gjorde än det för dom gjorde.

Att vara i skolan under dessa omständigheter var en kamp för att överleva bokstavligt talat. Detaljer i mobbing vill jag inte gå in på. Det begriper du som läsare själv, och gör du inte det så hjälper inte mina detaljer stort. Varje vecka, varje dag varje timme var påfrestande. Man visste aldrig vad som skulle hända, ren mobbing var det enklaste, stryk gick väl an, men utfrysningen och inte få vara med var det tuffaste.
De enda vännerna man hade var inom SV, där kunde man slappna av utan rädsla. Ni får tro mig om ni vill, men fortfarande menar jag att SV inte avskärmade oss från omvärlden av illvilja. Det var bara en konsekvens.

Kanske andra klarade denna mobbing bättre än jag, men jag orkade inte utan avstod från att gå vissa timmar i skolan, ibland hela dagar. Att driva runt på stan, sitta i biblioteket och läsa böcker blev alternativet. Hemma vågade jag inte visa att jag skolkade från skolan.

Från att ha haft nära toppenbetyg i skolan blev dom allt sämre. För att gå händelserna i förväg lite så eskalerades min frånvaro från skolan genom hela högstadiet och det slutbetyg jag fick var inget att skryta med. De enda ämnen som jag fortfarande låg över medel var matte fysik och kemi
Hur var nu detta möjligt utan att lärare, föräldrar eller andra grep in? All frånvaro fördes upp i en klassbok som rapporterade till föräldrarna. Frånvarotimmarna skulle signeras av någon förälder, det borde alltså ha slagits larmklockor tidigt, men jag var smartare än så.
En åtgärd var att skaffa två sådana frånvarokort som skulle undertecknas. Pappa skrev under på det kort där den officiella frånvaron fanns. För de timmar eller dagar jag skolkade hade jag det andra kortet, namnet var mammas men det var jag som förfalskade hennes namnteckning och därmed signerade jag själv ,om olovliga frånvaro.
Under åren försvann också ett antal klassböcker på något mystiskt vis och dessa återfanns aldrig. En ytterligare förklaring var alla de olika klasslärare vi hade, om jag minns rätt så hade vi tio olika på tre år. Ingen av dom lyckades lära känna mig.
Den klasslärare jag minns bäst hette Palle och han brukade inleda sina lektioner med: Och så var det den här förbannade frånvaron....När hans andra klassbok försvann bytte han inledning till: Jag skiter i den här förbannades frånvaron! Han höll ord den tid han var kvar.

Om det är någon ung person som läser detta, kopiera inte vad jag gjorde. Försök allt du kan med att hitta någon som du har förtroende för och berätta istället. Våga be om hjälp, det förtjänar du.

Som jag tidigare berättat blev pappa utesluten runt 1970 och sommaren efter hade han köpt ett ganska anspråkslöst sommarhus i Båstad. Större delen av mina lov tillbringades där och det var med lättnad som jag slapp mina ”kompisar” hemma. Biblioteket i Båstad hade tillräckligt med böcker för att överleva många veckor.

Förutom läsa böcker började jag lära mig spela på en mandolin. Mina föräldrar hade till slut insett att någon pianist blir jag inte. Jag valde mandolin främst för att den var liten och lätt att hantera, samt att nästan ingen annan ungdom i SV hade en. Viljan att vara annorlunda fanns tidigt, men urvalet var begränsat. En banjo hade varit drömmen, men ett sådant instrument ansågs vara för världsligt!
Det hade varit käckt att kunna spela stycket jag minns ur filmen Den sista färden med någon

Situationen hemma med pappas alkoholproblem och mammas beroende av SV ledde till vidare spänningar i familjelivet.

Bränder i Kalifornien 2007

Jag hade inte tänkt publicera några bilder på bränder utan på skadorna. Men eftersom dessa bilder kom från en av våra vänner och är tagna i området där vi bor, kan jag inte låta bli att visa dessa.

Dessa bilderna är från branden som kallas Santiago. Söndag oktober 18 startades den av en eller flera pyromaner. Vinden låg åt vårat håll och den utvecklades sig snabbt. Enligt uppgift togs bilderna en halvtimme efter den hade tänds.
Jo den brinner fortfarande, men bedöms vara under kontroll.

Berget som syns framför elden är vårt normala promenadstråk med hunden.

Nästan samma bild med lite annorlunda vinkel

Denna bild är tagen med en teleobjektiv

Min uppväxt i "Smiths venner" II

Inflyttandet av yngre personer till Stockholm var delvis positivt för oss barn. Avståndet till vuxenvärlden minskade och vi hade några att kommunicera med som förstod oss lite bättre.

Det negativa med nya flera medlemmar var att SVs aktiviteter ökade och numera blev det nära noll i tid över till meningfyllda egna aktiviteter. Med dessa yngre förmågor startades ungdomsmöten och några startade bibelstudier.
Mötena hölls hemma hos någon varje lördag och bibelstudierna var på Hökens gata, där Sverre och Kåre bodde.
Därmed var fyra kvällar i veckan upptagna för sammankomster som var frivilliga, men om man inte deltog fick man dagens efter ett samtal från någon ledare som undrade över frånvaron. Läxläsning eller prov i skolan dagen efter var inte en godtagbar ursäkt. Skolan var ju bara världslig och hade ingen betydelse för det stora målet.
Avskärmingen från omvärlden var knappast medveten (eller?) utan en konsekvens av alla de gemensamma träffarna.

Lokalen ”Idrettens hus” i Oslo var nu inte tillräckligt stor för påsk och nyårs konferenserna, alltså blev Brunstad platsen även för dessa. Nu har jag ingen säker siffra på hur många som fick plats i den stora lokalen men det var flera tusen. Min gissning är 3.000 men kanske någon läsare kan korrigera mig. Lokalen var uppbyggd av enorma limträbalkar som gav fin rymd. Musik orkestern var stor, jag gissar på 50 personer, det flesta spelade gitarr, men det fanns även blåsinstrument och andra akustiska instrument. I bakre delen av lokalen fanns kabiner för simultantolkning till flera språk. Vissa av bänkraderna var utrustade med hörlurar för de som fick talen tolkade. Alla skulle tillgodogöra sig budskapet. I ett hörn av lokalen fanns plats och utrustning för de som hade bandspelare. Rader av medlemmar satt där och spelade in hela möten för eget och andras behov.

Typiska möten började med ett antal sånger för att församlingen skulle komma på plats, sedan stående bön och ytterligare någon sång innan huvudtalaren drog igång. På den tiden var det i princip alltid Elias Aslaksen, en liten vit gubbe med stark röst och stor karisma. Underligt nog hade han mustasch trots att inom SV var "hår i ansiktet" inte något som uppmuntrades. En av de oskrivna reglerna. För oss barn var sångerna något som piggade upp, resten var bara en kamp mot klockan. Förresten, en annan spännande sak var de tillfällen när alla skulle be på en gång. Tänk dig flera tusen som står upp samtidigt och ber högt: Vi ungar tittade förskrämt och roat på varandra.

Naturligtvis bodde ingen i tält till påsk och nyår, medlemmarna inkvarterade i relativt primitiva baracker och gemensamma sovsalar. Jepp du gissar rätt, män och kvinnor hade separata utrymmen. Det fanns också hotell i omgivningen och många privata hem ställde upp med sovutrymmen. Vi fick kontakt med en SV familj, Riksfjord som bodde i närheten och där fick vi logi i princip alla påsk och nyårs konferenser En fin sak bland nästan alla SV medlemmar var den stora gästfriheten. Man var alltid välkommen på mat eller övernattning oavsett om hemmet var fattigt eller ej. Betalning var inget som ville tas emot, möjligen under protest.

Ganska snart blev jag vän med barnen Riksfjord som var i min ålder, de namn jag minns är Enok, Olav, Aron och Gerd. För mig som numera var ett ensamt barn hemma var tiderna hos dessa barn mycket angenäma och något jag såg fram emot. Vi var inte bara där på konferenserna utan jag tillbringade flera vinter och sommarlov där också. Vi åkte skidor, lekte i snön fiskade i Akersvattnet och hade väldigt kul tillsammans.



Skidåkning med Aron och Olov, och samma killar fotograferade i en automat

Aron hjälpte mig i den ädla konsten att klinka på en mandolin


Vid en här tiden var det barnkonferansen det som gällde för mig. Den var i slutet på sommaren efter de vuxnas möten och budskapet var mer barnanpassat och lättbegripligt. Upp till 15 år kunde man vara för att få deltaga och naturligtvis var ledarna lite äldre. Typisk plantskola för predikanter i karriären.
Det var kortare möten som alltid avslutades med långa rader av barn som gick fram till talastolen och bedyrade att dom minsann tackade Gud för att dom fick vara med i SV och så vidare. Grupptryck? Absolut och en form av ständig påminnelse hur lycklig man var som fick växa upp i församlingen.
Jag vet att många reagerar på att jag kallar detta hjärntvätt, men det är ett sådant mönster. Att det inte var illvilja bakom denna indoktrinering spelar ingen roll. Vi skulle lära oss det rätta, och det rätta var SV.

En episod som jag särskilt minns från en barnkonferans var att pojkar och flickor separerades till speciella möten, för information som skulle vara för känslig för det andra könet. Vi killar blev kallade till en möte i källaren av barack nummer tre. Ledare för detta pojkmöte var en B. Han ville inte vi skulle se varandra i ögonen, så skulle vi stå på knä och titta i väggen eller neråt. Det han talade om var den stora synden onani, som speciellt pojkar brukade syssla med i vår ålder. Det var mig veterligen den enda sexualupplysning jag fick i SV. Så klart skulle det undersökas vad han pratade om och nog var det fler än jag som tog reda på hur onani fungerade. Var det något förbjudet så måste det undersökas.
Jag hade nog kommit på detta själv senare i livet, men B. skall ha tack för sitt spridande av inspiration och uppmuntran till att söka kunskap.

Ett tragiskt faktum är att samme man långt senare i livet erkände vidriga sexuella aktiviteter inom sin familj. Tänk vad mycket elände andra hade sluppit om han hållit sig till onani.

Efter en klok rekommendation har jag valt att göra en del personer ännu mer anonyma

Pappa utesluten ur Smiths venner

Under andra halvan av 60-talet kommer förstärkningar till Stockholm i form av unga SV medlemmar från Norge. Om det är missnöje med tillväxten av den lokala församlingen, tankar på expansion i Finland , om det är karriär sugna predikanter eller om helt enkelt Sverige är mer lockande än Norge vet jag inte.

Första vågen kom Oves Skogsrud, Johan Velten och Yngvar Wilhemsen. Sedan fortsatte tillströmmningen med Gunnar Bertelsen, Kåre Smith, Sverre Riksfjord, Willy Larsen och Gunnar Gangsö.
De flesta av dessa behövde mer eller mindre starthjälp, och inte minst min pappa hjälpte till. Några av dessa råkade ut för problem med fackföreningarna på sina jobb. Dom såg enbart en fackförening som något ogudaktigt, och man skulle inte vara medlem i någon förening på jorden. Det flesta problemen berodde på okunskap om svensk arbetsmarknad. Kåre S har skrivit något om detta i en bok, där han tydligen glömt bort att han slutade från jobbet på ASG där han råkat i luven på den lokala fackföreningen. Att facket ansåg att icke-medlemmar utnyttjade deras avtal var argument som ignorerades.
Motviljan att vara med i facket gjorde att flera SV medlemmar valde att jobba som enskilda företagare.

Under denna tid går pappas affärer mycket bra, behovet av Warmvindar har ökat explosionsartat i Stockholm, speciellt på Södermalm. Centralvärme var nästan ett okänt begrepp i Stockholms hyreshus. De gamla lägenheterna hade ofta en kakelugn som värmekälla och den eldades med ved eller koks. Mycket jobb att bära in bränsle och ut aska, och inte så kul att kliva upp mitt natten för att lägga in mer bränsle. En Warmvind var en fotogendriven kamin som kopplades till kakelugnen och den behövde minimal skötsel och var renare och lättare att hantera.
Pappa sålde på dagarna och levererade/installerade på kvällarna. Det var full sysselsättning och väldig långa arbetsdagar. Jag vågar påstå att han var marknadsledande på Södermalm och i en del andra statsdelar.

Affärernas omfång ökade så mycket att pappa behövde byta lokal och anställa min kusin Gerd att sköta butiken medans han installerar, levererar även dagtid till kunderna. Dessutom hjälper mina äldre bröder till på kvällarna.

Den nya större butiken hade adressen Hornsgatan 142 i korsningen med Varvsgatan. Hans framgångar som återförsäljare gör att Husqvarna tillåter honom att använda deras brandname i sitt firmanamn. Ingen annan återförsäljare hade hittills fått den förmånen. Firman heter numera Husqvarna Söder.
Naturligvis behövde den nya lokalen renoveras och pappa hyr in två av dessa inflyttade SV personer som enskilda företagare att göra jobbet

Exakt datum vet jag inte med det var under denna tid som han blev icke önskvärd i SV. Möjligen kan han också av egen vilja beslutat att inte vara aktiv längre.

Som du vet pratar man inte om negativa saker i SV så den avgörande anledningen kanske jag aldrig får veta, men det finns tre möjligheter till slutet på hans SV karriär.

1. Renoveringen av butiken ledde till en konflikt mellan pappa och dessa enskilda företagare om vem som skulle betala de sociala avgifterna. De inflyttade påstod att dom trodde pappa betalades dessa, man i Sverige är att det är just vad en enskild företagare skall göra, därav den högre timersättningen. Föreståndaren tog de inflyttades sida i diskussionen och pappa betalade
2. Pappa hade ett vänsterprassel med sin anställde och tvingades till tystnad på grund av den synden
3. Han valde själv att gå eftersom han som kassör upptäckte oegentligheter i hanteringen av de insamlade pengarna. Tidigare betalade var och en sina insatser inom församlingen. Numera skulle olika ersättningar betalas ut till några av de nyinflyttade INNAN kollekten räknades. Som kassör motsatte sig pappa det, men den nya kassören hade rymligare samvete. Så ni som menar att det nya SV är pengafokuserat skall vara medvetna om att den fokuseringen började långt tidigare

Personligen kan jag också tänka mig olika kombinationer av dessa alternativ
Erling Ekholt som ledde SV i Stockholm säger att pappa var en nära och kär medarbetare under många år, medans minnet sviker honom av vilken anledning pappa blev non-gratia. Personligen minns jag all mina nära medarbetare som har slutat frivilligt eller tvingats gå av olika skäl. Faktiskt är de om jag tvingats säga upp mig närmast om hjärtat och jag har fortfarande kontakt med dom.
Det är kanske ett ödets ironi att Erling senare själv blev utslängd ur SV.

Pappa satt en tid efter detta på bakersta bänken, blev inte längre ombedd att tala på mötena och så småningom slutade han att komma. I ärlighetens namn fanns det några få som hade kontakt med honom, men det skedde inte med stöd från SV. En av dessa människor med integritet var Rolf Lindberg men det fanns en handfull till som jag inte längre minns namnen på..

Som en konsekvens av att han var utpetad ur SV, umgicks pappa med tvivelaktiga figurer efter jobbet. Det sociala liv hade tidigare hade haft var utraderat. Av sina tidigare vänner blev han utfrusen och han tappade fotfästet.
Allt oftare kom han hem på kvällarna ordentligt onykter. Pappa var aldrig salongsberusad, han var spik nykter eller stupfull.
Mammas sätt att ta hand om problemet var att gå på möten och be till Gud. Naturligtvis grälade, skällde, vädjade hon på pappa men utan resultat.

Det är förunderligt hur en församling som kallar sig kristen kunde och kan behandla sina medlemmar på det viset. Det är fjärran ifrån vad jag förstår av Jesu budskap, det är fjärran ifrån att inte döma andra människor. Det är sämre än vilken annan ”världslig”

Pappas absoluta favoritsång var Var jag går, i skogar, berg och dalar. Helst skulle den sjungas av Einar Ekberg som hade först för på Fiadelfia.

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet

Skolans mellanstadium

De första tre åren i skolan är inte mycket att orda om, alla i klassen är ganska lika och inte ens jag som medlem i SV sticker ut speciellt Fjärde året i skolan innebär en ny lärare, Anne-Marie C. Hon kom direkt från lärarhögskolan och hade ett modernt sätt att involvera oss i ett mer kritiskt tänkande. Det är andra hälften av 60-talet, en vänster våg går över hela Europa och min lärare är inget undantag.

Hon var långt ifrån neutral i sin undervisning och det skapade ofta debatter i klassen, ja förmodligen var det där jag fick lära mig grunden till att argumentera. Instinktivt gillade jag inte hennes politiska vridning av undervisningen och därmed blev hon ingen favoritlärare. Vad jag förstår minns hon mig som grabben med argument emot alla hennes värderingar och åsikter.. Inga slipade argument från min sida utan mer en vilja att vara tvärtom, Jo jag kan vara obstinat även idag om någon har en utstrålning som inte faller mig på läppen.
Hon undervisade oss också i engelska och jag minns bland annat när hon spelade Beatles låtar och lärde oss att förstå texterna. Dels fick jag njuta av musik som var förbjuden hemma och dels fick jag hjälp att knäcka koden till musiktexter. Vilken lycka att plötsligt förstå texten till Maxwell’s silverhammer.

Utan TV, radio och bio gällde det att vara kreativ att hitta sysselsättning. Att klinka på ett piano i evigheter var ur tråkigt eftersom jag saknade talang . Det var ett nödvändigt ont för att i någon mån hålla mina föräldrar glada. Även här visade den nya läraren en väg, nämligen böcker. I stället för den traditionella morgonbönen med psalmer, läste hon böcker, ett litet stycke ur en bok varje dag. Jag minns speciellt ”Det blåser på månen” och en om detektiven Ture Sventon. Böcker fanns att låna gratis på skolans biblioteket, och snart hade jag både lånat och läst i princip allt av intresse och det var mycket. Nästa steg var biblioteket på högstadie skolan och vuxenbiblioteket i Högdalen. Jag slukade allt från ungdomsböcker till Vilhelm Moberg, Alexander Dumas.och Agatha Christie. Kalla det gärna verklighetsflykt, men jag lärde mig mycket om världen utanför min egen och jag fascinerades av den.
Min brors fästmö som var mycket hos oss denna tid minns mig bara i kombination med en bok. Lästakten var ganska nära en bok per dag, givetvis lite beroende på boktjockleken. Ledningen i SV rekommenderade föräldrarna att läsa barnens böcker först, för att kolla moralnivån och övrigt innehåll. Vad jag minns försökte mamma sig på detta någongång men hon gav upp väldigt fort. Hon hade inte en chans att hålla min takt och lät mig läsa vad jag ville.

I 12-13 årsåldern började sakta skillnaden mellan mig och de andra synas. Längre hår blev populärt bland grabbarna, det var otänkbart för mig. Det började bli viktigt med modekläder jeans och Gul & Blå, det var otänkbart för mig. Modern musik och ha favoriter bland alla band var svårtillgängligt för mig. Att gå på matine och kika på Djungelboken gjorde alla utom jag, Det började bli svårt att hänga med på normala barns intressen.
Idrott och fotboll var inte förbjudet, men det fanns ju aldrig tid för träning eller andra aktiviteter, jag skulle ju vara på alla möjlig olika möten i församlingen.


Den enda fördelen av SV var väl att jag fick ett bra betyg i ämnet kristendomskunskap. Vad jag nu skulle med det till
Någongång i sjätteklass hade vår musiklärarinna ordnat ett party hemma hos sig med bland annat dans. Jag vet inte vilken vit lögn jag använde för att få gå dit, men jag lyckades och fick prova något som liknande diskodans för första gången i mitt liv. Min lögn avslöjades senare, men jag hade ju fått lite smak på livet.

Bränder i Kalifornien 2007

Jag får ganska många frågor allmänt om bränderna i södra Kalifornien och specifika frågor hur det är med mig och min familj. Tack alla ni som tänker på oss, det är skönt att veta.

Som ni ser på TV-sändningarna är det många bränder, stora bränder och kraftiga vindar. Väldigt många människor är drabbade av naturens krafter även om dom är startade av pyromaner. Bränder gör sig bra på bild, och svenskt media började med att visa kändisreportage från Malibu, eftersom det är säljande. Först dagar senare upptäckte man att det verkliga katastrofen är i San Diego området, där hade redan 250.000 evakuerats. Svensk webmedia fortsätter dock att tycka synd om Mel Gibson och andra kändisar.

SoCal är stort, och det finns många hotell i området, efter den första evakueringen finns inte ett hotellrum att uppbringa i området San Diego till LA. Tänk på att LA ligger då ungefär 150 km norrut.
Nu figurerar siffror på 1 miljon evakuerade människor, vilket innebär att vänner bekanta och okända hjälper till i stor omfattning.
Amerikanska businessnäsor skulle normalt ha höjt priserna på hotellrum eftersom efterfrågan är större än tillgången. Det händer inte utan tvärtom, det bjuds på gratisnätter och rabatterade priser för drabbade. Den amerikanska hjälpsamheten och generositeten är ibland svår att förstå

Ett 1000-tal hus har brunnit ned och jämför man det med 2003 som var förra gången med storbränder är det ett bra resultat. Ingen tröst för de drabbade, men då var det cirka 3600 hus som förstördes.

Den brand som är närmast oss har döpts till Santiago fire och startades av en eller flera pyromaner söndag kväll vid 18-tiden. Elden spred sig väldigt fort de första timmarna och är nu cirka 10 km från vårt hem. Den första kvällen låg vinden i vår riktning och vi kunde se flammorna från berget intill. Himlen är gråsvart även på dagen, och mängder av aska ramlar ned runt huset. Luften är tidvis svår att andas, men det känns inte läge för att gnälla när man vet andra människors situation.
I vårt närområde har ingen evakuering skett, men hundratals hus i eldens södra riktning är tömda. Det rapporteras att ett 40-tal hus som nedbrända. TV-bevakningen är 24 timmar om dygnet utan reklaminslag. Evakuerade människor tittar på TV för att se om deras hus brinner eller om det klarar sig.
Flera skolor är stängda, i vissa fall är det brandfaran som avgör och ibland problem med brandröken. Mina döttrar har fått vissa lektioner inställda på grund av lärare som måste evakuera sina hem.

Så kort sagt är vi inte oroliga just nu att elden skall spridas till oss. Den största oron är att något idiot tänder på vildområdet i närheten av vårt hus.Jag inte sett i svensk media är att de flesta (alla?) bränder är anlagda. Santiago fire var antänd på tre ställen samtidigt. Idag nåddes jag av nyheten att någon åkt runt på motorcykel och slängt molotovcocktails längs vägen. Denna person lyckades man både filma och ta fast. Är jag primitiv som önskar att han skulle få brinna långsamt och länge i helvetet?

Det mest tragiska i vår närhet är några finska bekanta i norra delen av LA som blivit av med både sitt hus och sin husvagn. Familjen är dock utan fysiska skador

Denna gång avstår jag från att visa bilder, ni har alla tillgång till Internet där tillräcklig information finns. Privat har jag bara några bilder på långt avstånd etersom jag inte vill åka närmare och riskera störa släckningsarbetet.

Denna link visar en uppdaterad karta på Santiago fire’s utbredning. http://www.ocregister.com/ uppdaterar sin sida med de senaste nyheterna.

När elden är släckt, skall jag ta några bilder och publicera

Brunstad som barn

Som barn var Brunstad i mycket en positiv plats att vara på. Massor med kompisar, sol, bad, lekar och det positiva avbrottet att bo primitivt jämfört med det ordnade livet hemma. På platsen fanns en liten butik där man kunde köpa det nödvändigaste och en speciell bod där man köpte läsk (brus på norska) för en krona styck. Av godiset som fanns att köpa minns jag mest IFA pastiller, PP och jordnötter.

Av någon anledning var jag mycket populär bland tjejer (främst från Fredrikstad) som var många år äldre än mig. Dom snackade med mig, bjöd på godis och läsk, skickade mig ärenden och likande. Visst var det kul att vara uppskattad. Vartefter jag växte upp och blev klokare, insåg jag att intresset var inte min person utan jag var en inkörsport till att få kontakt med mina äldre bröder och deras kompisar.

Ju äldre man blev desto mindre frihet och reglerna blev svårare att hålla med åren. Som konsekvens blev reglerna naturligtvis också mer spännande att bryta
En typisk sommarvistelse på Brunstad kunde vara tre veckor. Den första veckan inleddes med möten gör vuxna, den andra veckan för ungdom (upp till 35 år) och den sista veckan var avsedd för barn upp till 15 år.
En mötesdag brukade ha tre möten. Det första började runt 10 och slutade vid 13, sedan möjlighet för middag och bad. Möte nummer två hölls 15.30-18.30 och det tredje började 20 och kunde sluta när som helst efter 23.
Barnveckan var lugnare och hade ett antal lekar och tävlingar inlagda på eftermiddagen, och naturligtvis ingen sent möte för barn.

Naturligtvis fanns det regler och förordningar på platsen och vissa av dom störde min trivsel. Att alkohol och rökning var förbjudet var väl självklart i en religiös församling oavsett vad för vanor besökarna hade hemifrån. I tälten tilläts bara gifta familjer att övernatta, glöm sambo och lösa relationer.

Badning ja, det fanns två stränder en med brygga och en med sandstrand. Männen badade från bryggan och damerna vid sandstranden. Senare infördes demokratiskt varannandags principen. Baddräkt för tjejerna fick inte vara bikini, utan hela magen skulle täckas. Könen skulle hållas isär så långt som möjligt. För att de som badade skulle ha möjlighet att hoppa och dyka placerade en flotte en bit ut. Kreativiteten var stor bland oss barn, så på flotten möttes alltså vi killar och tjejer ända till det blev förbjudet.
Området bevakades 24 timmar av dygnet av frivilliga vakter som såg till ordningen och att vi inte lämnade området.
Bland annat minns jag att under sista mötet skulle man antingen vara där eller i sitt tält.

När det gällde min mötesnärvaro som barn var ingen av mina föräldrar fanatiker. Såg dom att jag hade tråkigt så släppte dom ut mig för egna aktiviteter. Andra föräldrar var betydligt tuffare och tvingade sina barn att sitta stilla timmavis på möten för vuxna. Jag fattar än idag inte vad dessa föräldrar hade sin empati någonstans.

Lekar mellan killar och tjejer var starkt begränsade. Så länge ingen närkontakt förkom tolererades aktiviteter typ badminton, kastlekar och kurragömma. Däremot blev fotbollsspel stoppade om killar och tjejer spelade tillsammans. Jag minns en av dessa fotbollsmatcher som avbröts där det var många täta närkamper och ingen brydde sig om bollen eller att skjuta mål. Det fanns spännande saker att undersöka när tillfälle gavs. Glimten i ögonen på deltagarna var inte att ta miste på.















Bilden visar en säckkapplöpning som brukade vara en del av officiell lekarna vid barnveckan. Klart var detta ett uppskattat avbrott.

Ledaren för dessa barnmöten var Ole Olsen från Fredrikstad. En sommar hade man samlat ihop brännbart material till en skaplig brasa som tändes på.
Ole tillsammans med en annan person hade släpat dit en gammal TV. Du vet en sådan som inte var tillåten för oss barn att se på ;-)
Först höll han ett brandtal över den syndiga apparaten (TVn menar jag nu inget annat) och avslutade med att drämma en yxa i TVn
Under stort jubel av folkmassan slängdes sedan dumbirken på elden. Så skulle synden hindras att nå våra hem.
En tid efter detta höll en pappa till en mina kompisar ett tal på ett möte, där han berättade om den TV han hade ägt. Hans övertygelse var numera att det var syndigt att titta på TV så den skulle säljas.
Insprirerad av Ole kom han dock på andra tankar. Den skulle inte säljas så att andra kunde nyttja den, den skulle förstöras. Han slängde ut apparaten ur huset och grävde ned den i trädgården. Som lök på laxen beställde han ett dynglass av en bonde och spred ut det ovanpåTVn.
Folket på mötet jublade över detta, medans vi normala barn funderade på om han hade alla hästarna i hagen.

Idag är TV fullt acceptabelt inom SV, man förnekar den händelse jag beskrivit och man förnekar också många andra av de förbud jag berättar om. Idag drar man sig inte för att profitera på andra männsikors synd. vinster av brännvinsförsäljning används för att driva verksamheten. SVs yngre medlemmar saknar all kunskap om det negativa ur församlingens historia.

Vad jag förstår har man lättat mycket på reglementet för att få behålla sina medlemmar, och de flesta av dessa förändringar ser jag som positiva. Men bästa ledning i SV, man kan inte komma framåt utan att gå tillbaka och reda ut sina gamla synder. Er skyldighet är att reda ut den tidigare felaktiga läran och be de människor ni förledde om ursäkt

American experience

Min yngsta dotter går numera sista året i High School. En av klasserna hon läser är American Experience. Ja läser och läser, det är en interaktiv klass där mer eller mindre kontroversiella frågor diskuteras.
Eleverna skall lära sig att argumentera sakligt, motivera sina åsikter och framför all respektera andras synsätt och kunna lyssna på motargument.
Jag vill minnas att vi hade liknade lektioner under mina studier i Sverige, dock inte som separat ämne.

Det som gör denna klassen så populär är naturligtvis läraren som håller i den. Han är karismatisk, provocerande och utmanar åsikter på ett mycket bra vis. Vilken förälder som helst är välkommen att när som helst komma in och lyssna på hans lektioner. Skolan är väldigt diversierad, hispanic, asiater (stor andel), svarta (liten andel) samt elever med handikapp, främst hörsel och rörelsehandikappade. Av invånarna i staden som vi bor i är 32% födda utanför USA. Drygt 38% pratar ett annat språk hemma än engelska. Vi ingår alltså i båda dessa grupperna.

Kontroversiella frågor är inte alltid detsamma är i Kalifornien som Sverige eller för den delen i resten av USA. Men exempel på saker läraren tar upp är aborter, skapelseprocessen, svarta, muslimer, asiater och politik. Kort sagt är han orienterad i dagens verklighet i främst USA. Ofta drar han in elever som kommer från andra delar av världen för att visa på skillnader i uppfattningar.

I förra veckan var en av frågorna, hur skulle era föräldrar reagera om du kom hem med en svart pojk/flickvän?
Det var ganska många i gruppen som menade att deras föräldrar skulle reagera negativt, ganska många av dessa var inflyttade.

Min dotters åsikt var att hennes föräldrar skulle inte bry sig om vilken hudfärg eller från vilket land han kommer. Det som avgör är hur han är som person och hur han uppför sig.

För mig och min fru är detta det bästa betyg vi kan få. Det är en sak hur man tror man är och hur man vill vara, och det kan vara en annan sak hur man uppfattas av andra.
Det sistnämnda är ju det avgörande för mig som medmänniska.

Jag är medveten om att detta inlägg kan läsas som beröm till mig själv och så är det. I unga år var jag inskränkt när det gällde att värdera människor med annorlunda utseende, hudfärg och språk. Visst är det skönt att vi kan förändras som människor, men det som jag är riktigt stolt över är att mina barn inte har samma inskränkthet som jag en gång hade. förhoppningsvis har jag bidragit litegrann till det.

En av mina favoritartister, Björn Afzelius har en tänkvärd strof i sin sång ”Till min kära”

Vi har inget val, vi har inget val, för om nånting skall ändras,
får vi göra som andra har gjort: Vi får göra det själva.

Pappas karriär i Smiths vänner

Nu undrar kanske du som inte vart med i religiösa sammanhang om det är karriär som gäller i en kristen församling typ SV. Svaret är absolut ja. Det är samma kriterier som i näringslivet, offentliga sektorn och i politiska partier. Det räcker inte med att vara korrekt, kontakter är det viktigaste. Bruna tungornas klubb liksom ”kompis går före kompetens” gällde också inom SV. Att blod är tjockare än vatten innebar att man gifte sig in i de släkter som hade makten och det är förmodligen inte långt från inavel i dagens SV.

I den profana världen hade min pappa gjort en fantastisk prestation. På ungefär 20 år hade han hade skaffat familj med tre barn, hus, sommarstuga och en egen affärsrörelse som klarade av att finansiera de dagliga utgifterna och dessutom en bil som stack vissa i ögonen. Senare livet träffade jag i Östeuropa entreprenörer med liknande drivkraft och jag kände igen min pappa i dom. Klichén att börja föräldralös med två tomma händer stämmer inte med pappa. Han fick ju faktiskt en bankbok med 2 öre i arv.
Jag tror mig förstå att pappa bevisade för sig själv att en fattig föräldralös kille kunde åstadkomma något med envishet och hårt arbete.

Inom SV kände ingen eller få till hans bakgrund och uppväxt och jag tvivlar på att det hade spelat någon roll. Pappa insåg han hade gjort ett misstag och redan 1966 bytte han ut Admiralen mot en Volvo Duett




Duetten på Brunstad, längst till vänster min kompis Reidar och jag är i den randiga tröjan


Ordningen i församlingen var återställd till mina bröders stora förtret. Löftet från deras sida var att Volvon skulle vara sönderkörd inom ett år. Dom höll sitt löfte. Troligen spelade ett väggupp bakom Huddinges polisstation en viktig roll. Med den rätta, det vill säga oanständigt hög hastighet kunde bilen flyga långa sträckor vilket resulterade i en sned ram.

Kontakter var viktigt och en av de första i Norge min familj hade kontakt med var Lindbergs som bodde i Fredrikstad. Josef Lindberg var svenskättling från Gävle trakten och det var mycket ömsesidiga besök.







En något suddig bild, från vänster Josef Lindberg, pappa som håller mig, min bror Johnny, min kusin Birgitta, mamma, okänd, Gunvor och Marta Lindberg.


Det var flera högdjur i församlingen som kom i bekantskapskretsen. Bilden nedan skulle kunna vara från en begravning, men det är knappast. Svart, grått och mörkblått var tyvärr alltför vanlig klädsel.
Mannen till höger på bilden är Aksel Smith, rankad som nummer i tre i SV, därefter Erling Ekholt, Erik Thorsrud, pappa, Ole Olsen och okänd.



Ole Olsen delade ansvaret för SV i Fredrikstad tillsammans med Rolf Lindberg. Rolf var son till Josef Lindberg och pappas bästa vän. Senare var han en av de få som vågade ställa sig öppet på pappas sida

Rolf och hans fru Randi med deras barn besökte vårt hem ofta.



Bilden är ifrån Båstad runt 1970. Ja det är jag till vänster, Ruth (Rolfs och Randis dotter), mamma och just Randi och Rolf.

När Admiralen var såld blev pappa föreslagen att resa med Aksel Smith i Tyskland och Holland på turné. Med turné menar jag här att sprida budskapet vidare till potentiella människor. Språk var inget som pappa hade lärt sig i skolan, så han anmälde sig till språkkurser, både engelska och tyska. Dessutom köpte han linguaphone kurser i dessa språk för hemmastudier. Lektionerna avlyssnades på en grammfon som ingick i en av kurserna



Språkinlärning på en söndag eftermiddag.

Resan gjordes sommaren därpå strax efter möteskonferensen i Norge. Allt gick på frivillig basis, pappa stängde affären några extra veckor, inga inkomsterna för en egen företagare och behöver jag berätta vem som finansierade resan?

Trots allt var nog detta en höjdpunkt i SV karriären för sedan ändras kartan i Stockholm.

Grammofonen ja, den användes flitigt av mina bröder att spela skivor som inte ingick i språkkurserna och inte heller i SV läran. Det var Hep Stars, Sten o Stanley, Larry Finnegan, Tages, Ola & the Janglers och en massa andra. Skivorna kunde bara spelas när mina föräldrar var borta, vid något tillfälle avslöjades det hela och pappa slet loss grammofonen och kraschade den i golvet.

Min händige bror lagade och limmade ihop grammofonen och allt fortsatte som förut. Jag var fast i musikens värld

Alex is the man spelas av just gruppen Ola & The Janglers

Min egen frälsning

Det är ett litet hopp i historiken efter en plötsligt inspiration

Hösten 1975 går jag i Vasa Gymnasium som ligger ganska centralt i Stockholm. På en lunchrast tar jag och några kompisar som vanligt tunnelbanan in till Hötorget och flanerade runt bland butikerna.
Framför konserthuset har några långtradare kört upp och utrustning bärs in. En kille som får ögonen på oss kommer fram och frågar om vi vill hjälpa till att bära. Mina kompisar tackar ja, men jag har numera insett skolans betydelse för framtiden, så jag avböjer och åker till mina lektioner. Det var ett beslut som jag fortfarande 32 år senare ångrar djupt.

Mina kompisar blev inbjudna till den kvällens väckelsemöte på Konserthuset och dagen därpå sprudlade dom av glädje över sina upplevelser, ja dom hade definitivt blivit frälsta. Själv var jag, baserat på min SV uppväxt väldigt reserverad och tvivlade starkt att något kunde vara så bra för en inre tillfredställelse.

Det tog mig nära tio år tills jag fick vara med om vad dom hade upplevt och förstå varför dom var så uppåt.

Söndag den 8 Juni 1985, var alltså dagen då jag blev frälst i Göteborg. Tillsammans med nära 65.000 andra (gamla och nyfrälsta) upplevde jag något jag aldrig tidigare varit med om.

Bruce hade väckelsemöte igen i Sverige och han övertygade oss alla från den dagen och framåt om vem som var ”The Boss” . Religionen var utan tvekan rock’n roll och han är dess profet. Han är ett geni när det gäller både ballader och rock med tänkvärda texter. När det gäller framförandet är han ínte ett geni utan närmast gudomlig

Mötet hölls på fotbollsarenan Nya Ullevi och publiken var fullkomligt i extas, dansande, sjöng med och hoppande så mycket att arenan höll på att braka samman. Den fick byggas om och förstärkas innan nya konserter tilläts.

Utan minsta tvekan är han världens bästa live artist, det finns ingen som kan fånga en publik på 50-100.000 och hålla dom i sitt grepp under hela konserter (den i Göteborg var över 4 timmar). Han utklassar med en enda konsert samtliga predikanter tillsammans när det gäller att få med sig sina lärjungar. Släng er i väggen Levi Petrus, Billy Graham, Kåre Smith och alla andra. Sedan 1985 har jag varit på flera väckelsemöten med The Boss, och hans budskap håller fortfarande.

Konserten jag missade 1975 har blivit känd som en av de bästa han gjort, därför ångrar jag fortfarande att jag inte skolkade från skolan. Dessbättre var konserten på Ullevi en annan av hans legendariska framträdanden. Jag kommer att återkomma någon gång med vad hans musik och texter har betytt för mig.

För dig som aldrig sett honom har jag hittat ett klipp på youtube. De första två minuterna visar hur han som väckelsepredikant kopplar greppet om publiken och sedan drar han loss. Som vanligt har kameran svårt att hänga med på hans spontana infall, vrid upp volymen ordentligt så att du far liten känsla för hans storhet.

Låten var inte med 1985, men tidigare år var den ofta ett slutnummer. Quarter to three Håll till godo

Reidar, vad gillar du saxofonen?

Världens största swapmeet

Imorgon är det dags igen för Pomonas swapmeet.
Swapmeet är väl närmast loppmarknad på svenska och i det här fallet är fokus på begagnade bildelar.

Detta händer precis var 7:e vecka, och är utan tvekan ett måste för varje bilintresserad i närheten.
Närheten ja, det är ganska många som åker hundratals miles för att köpa, sälja, byta grejor eller bara flanera runt med något att dricka i handen.

Säljarna brukar anlända på lördagar, hyra en plats för att visa sina skrot- eller gulddelar som inte längre har plats i garaget. Privatsäljare övernattar i tält eller i bilen medans de mer professionella har med sig en RV eller husvagn. De mest attraktiva delarna byter ägare ibland redan på lördagar.

Många har med sig grillar för matlagning och värme. Speciellt nu på vinterhalvåret behövs det mer än starka drycker för att hålla sig varm på natten.

Den egentliga kommersen börjar sedan på söndag morgon klockan 5. Tro det eller ej, men det är kö framför grindarna. Intrånget är numera åtta dollar plus parkering. Jägarna halvspringer med en liten handragen vagn för transport och ficklampa för att lysa sig fram till fynden. Klockan 5 är det nämligen kolsvart förutom viss gatubelysning. För den som deltagit i älgjakt känns stämningen igen.

Det är nu inte bara bildelar som säljs, bilar till salu finns det gott om och vissa åker dit bara för att få visa sin bil och ha ett socialt umgänge med likasinnade.

Världens största? Ja allt här i USA skall ju vara världens största, men jag har aldrig varit på något större swapmeet.

Det brukar var drygt 4000 bilar utställda eller till salu. Om du vill gå igenom hela säljområdet kan jag garantera att du får ömma fötter. Trots högt tempo har jag aldrig lyckats. Tillsammans är säljgångarna drygt 24 kilometer! I rask gångtakt tar det alltså 4 timmar att gå igenom allt, men vitsen är ju att hinna se något också.

Ses vi inte på söndag morgon så är nästa möjlighet den andra december.

“I got a sixty-nine Chevy with a 396 Fuelie heads and a Hurst on the floor” inledande textrad en av Bruce Springsteen ballader där texten får en att känna mig närvarande. De ljumma kvällarna i Kalifornien med bilar, vänliga människor och rockmusik är något som sitter fast i minnet långe. Enjoy

Åren 1960-1965

Som liten grabb som jag hade inget problem att vara med i SV, det var inget man funderade på ”det var som det var”. Avvikelsen från de som levde ett normalt liv var inte så stort på denna tiden.
Visst undrade folk varför vi inte hade TV eller radio, men det var ju inget värre än att svara: Mina föräldrar vill inte ha någon. Det var andra som inte heller hade TV, men av ekonomiska skäl snarare än religiösa.

Pengar ja, riket som eftersträvades var ju inte på denna jorden, så även om det inte var förbjudet att ha pengar, så var det klart på plussidan om man kunde kalla sig fattig på jorden. Liten eller ingen utbildning var beundransvärt och det visade verkligen på att vederbörande siktade på himlen och det eviga livet.

Här var pappa annorlunda och det berodde naturligtvis ihop med hans bakgrund och uppväxt. Det han hade saknat som barn såg han till att efter bästa förmåga ge sina barn. En beundransvärd inställning.

Affärerna gick bra för honom, inte så att vi kunde kallas rika, men nog var inkomsterna högre än medelsvenssons. Det mest synliga tecknet på att det fanns lite pengar var att pappa köpte en ny bil relativt ofta. Givetvis var grunden att han behövde en tillförlitlig bil för sitt företag, men det förstod inte alla och det kommenterades från församlingen. Den första nya bil jag minns var en grön Opel Rekord Kombi 1960, å vad trevligt att få åka i en ny bil. Den hade rattväxel och ett utseende som åtminstone liknade en amerikansk bil.










Den första nya bilen fotograferad framför vårt hus på Gnestavägen

Bara något år senare köptes en ny vit Opel Kombi, och det höjdes igen en del på ögonbrynen inom SV. Så pass mycket att när han bytte bil nästa gång så köpte han en exakt likadan bil, med samma färg. Det tog sin tid innan någon överhuvudtaget märkte det bilköpet, men jag vill minnas att det var Ekholts fru, som upptäckte tilltaget eftersom klädseln var avvikande.





Denna modell ägde pappa som kombi 1962 och 1963. Reklamen är tidsenlig.

Om kritiken var anledningen till att han nästa gång köpte en Volkswagnsbuss 1964, vet jag inte, men den bilen blev aldrig kritiserad. Men heller inte långvarig. Efter att ha tittat på bland annat en Chevy II, köpte hen en silvergrå Opel Admiral sommaren 1965. Storleksmässigt var den ett amerikanskt slagskepp men med en 6-cylindrig motor. Det tog hus i helvete i SV och jag har ett svagt minne av att någon från talarstolen i Norge ondgjorde sig över "Storsvensken" och lyxiga bilar. Att bilpriserna var på lägre i Sverige och att vederbörande hade betalt betydligt mer för sin lågstatusbil fattade han inte. Det var imagen att vara fattig som gällde före att åka så bekvämt man hade råd till. De gladaste över den bilen var med säkerhet mina äldre bröder, i synnerhet Jan som hade körkortet inom räckhåll.



Jag har en bild av vår bil, men ännu ingen skanner för diabilder, håll tillgodo med ett substitut.

Någon gång under denna tid hade pappa också köpt på sig en blomsteraffär, där en av medlemmarna i församlingen jobbade. Resultatet blev att pappa höll på att jobba ihjäl sig, att vara på blomauktion klockan 4-5 på morgonen och sköta två affärer med sena kvällar blev en omöjlighet. Blomsteraffären avyttrades relativt snart.
För mig är det ofattbart att han under denna tid samtidigt byggde en sommarstuga ute i Ågesta. Hur orkade han att hålla ihop allt detta?

Tydligen blev i alla fall någon störd av hans ekonomiska framgångar. En ledande person inom SV begärde att få granska hela hans bokföringen. Till vilken nytta vet jag inte, mig veterligen nådde han dessa framgångar med hederligt hårt arbete, personkännedom och affärsnäsa. Hans drivkraft att förbättra sin familjs livssituation måste ha varit stark.

Pappa är också hårt engagerad i SV. Han åkte på möte två gånger i veckan och höll sina tal trots sitt krävande jobb med arbetsveckor på nära 70 timmar. Han var också kassör och skänkte större summor i verksamheten när det behövdes. Från ena k
lla har jag fått information att det var han som finansierade hela verksamheten. Informellt är han i många år nummer två i Stockholms SV-hierarki och det ger honom viss respekt.

Varje år tillbringades vi en del av sommarlovet på SVs konferens på Brunstad. Den var (och är) en enormt stor möteslokal utanför Stokke i Norge. Majoriteten av de tusentals deltagarna tältade där 2-4 veckor under ganska primitiva förhållanden. Pappa hade investerade så småningom i en hopfällbar husvagn av märket Lillebror. Husvagnen hade 4 sängplatser och ett förtält, bekvämare än vanligt tält speciellt när det regnade.



Lillebror i uppfällt läge

För oss barn var detta sommarparadiset, obegränsat med kompisar, sol och bad. Enda haken var alla dessa möten man måste genomlida.
Redan resan till Brunstad var ett äventyr. De gjordes på dåliga vägar, så dåliga att trots bara 500 km resa måste vi övernatta i tält. När gränsen passerades vid Örje blev vägarna om möjligt ännu sämre och dessutom hade Norge högertrafik. Norge var på denna tiden väsentligt efter Sverige ekonomiskt sätt, vägar och övrig infrastruktur hade inte”svensk standard”.

För att korta vägen något brukade vi ta färjan mellan Moss och Horten. Den kallades för bastöfärjan med ett norskt ö. Än idag vet jag inte vad det betyder, för någon bastu fanns inte på båten. Däremot en cafeteria som sålde norsk läsk. Solo och Fruktchampage hetter mina favoritläskedrycker.

Var man rättroende så räckte det inte med att gå på möten två gånger i veckan i och konferens på sommaren. Nej, det fanns även nyårs- och påskkonferenser i ”Idrettens hus” i Oslo som skulle besökas varje år. Dessutom skulle andra medlemmar besökas privat i tid och otid.kors och tvärs i hela landet.

Så du som inte visste något om SV har nu en inblick i hur mycket tid medlemmarna spenderade där. Lägg till jobb och det vardagliga så inser du att det fanns nästan ingen tid för andra aktiviteter.

Att vara barn i Smiths venner

I denna församling fanns det många stora familjer. Knappast var det ovanligt med 10-12 barn. De många barnen hade sin förklaring i att preventivmedel skulle inte användas, barn var en guds gåva. Redan här utmärkte sig min familj med att bara ha tre söner.
Det kan tyckas att jag uppfostrades tufft, men sanningen är att mina föräldrar inte accepterade alla regler utan såg emellan fingrarna ibland.

SV var en konservativ kristen rörelse, killarna skulle vara kortklippta, frisyrerna var inte långt ifrån dagens skinnskallar. Tjejerna hade det nog ännu tuffare, alltid långt hår antingen i flätor eller uppsatt på huvudet och under någon huvudbonad. Precis som gamla kärringar.
Byxor var för den feminina sidan helt förbjudet. Bibeln påstods säga att det var skamligt för en kvinna att klä sig som en man. Istället gällde kjol eller klänning. Den skulle vara i en trist tråkig färg och måste täcka knäet. Tjejerna fick minsann vara uppfinningsrika för att hitta något avvikande som kunde anses tillåtet.
I tonåren minns jag speciellt en tjej som hade en anständigt lång kjol med blixtlås. Blixtlåset justerades beroende på situationen och var till stor glädje för vissa av oss.
Modekläder och flärd av denna världen var inte accepterat, allt för att vi killar inte skulle bli frestade till dåligheter. Det dom inte fattade var att vi utvecklade vår fantasi, det måste ju finnas något väldigt spännande därunder. Gränser är till för att överskridas.

Aga förekom flitigt och det propagerades öppet hur nyttigt det var för barnen. Det var dock inget som mina föräldrar utövade. Min far har aldrig så vitt jag kan minnas slagit mig. Vid något tillfälle skulle mamma bestraffa mig, jag minns inte orsaken men det kan göra det samma. Mamma hade lärt sig av någon Hedvig från Norge att det var 15 slag som gällde på baken. Jag skrek som en stucken gris men mamma gråt mest. Hon slog mig aldrig mer efter den gången.

Andra föräldrar hade mycket raffinerade sätt att plåga sina barn. Flera av mina kompisar blev agade med björkris och del av bestraffningen var att dom fick gå ut och plocka ihop riset själva. En del barn som av olika skäl inte ville lyda sina föräldrar fick kommentarer som: Din vilja sitter i björkriset.

När förbud mot barnaga diskuterades i Sverige förklarade föreståndaren för SV i Stockholm att han ämnade personligen bryta mot en sådan lag.

En annan väldigt besynnerlig del av läran var att inte vaccinera sina barn. Eftersom Gud rådde över liv, död och sjukdom fanns det ingen anledning att vaccinneras. Hade man rätta tron så tog han däruppe hand om oss.
Här var mamma helt med på SVs linje (nästan) trots att jobbat inom sjukvården i många år. Exempelvis fick jag inte vaccin mot vare sig polio eller andra vaccinerbara sjukdomar. Först när jag gick sista året i gymnasiet hade jag på eget bevåg sett till att få ett fullgott skydd.

Runt 1963 utbröt en smittkoppsepedemi i en av Stockholms förorter. Jag vill minnas att det var vid Liljeholmen, ganska nära där jag bodde. Samtliga barn blev beordrade att vaccineras, men mamma som stödde sig på Bibeln och sin församling vägrade låta mig få injektionen.

Hon balanserade mellan sin tro och sitt förnuft. Det var upprepade påminnelser från barnavården men rådet från församlingen var att strunta i det och tro på Gud.

Jag vill minnas att ärendet hamnade hos polisen innan hon lät mig vaccineras.
Efter ympningen blev jag fruktansvärt sjuk, så sjuk att jourläkare måste kallas hem. Febertoppen var så hög att mamma var övertygad om att jag skulle dö. Hon såg min sjukdom som ett tecken på att hon inte var tillräckligt stark i sin tro.


Hansson de Wolfe United framförde en låt för några år sedan. Melodin är fin, men texten är viktigare.

Var kommer barnen in?
Jag säger ingenting om krig och fred.
Heller inget om att tiden är ur led.
Jag säger inget om en sårad jord,
men hjärtat slår i varje ord

När jag säger dig.

Min värld är fattig och min dag är död,
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då har ondskan nått sitt mål till slut.
Då har all kärlek sinat ut.

Var kommer barnen in.?

Dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång,
Men allt för längesen.
Allt går igen
Jag ser mot solen
Och tankarna dom för mig hem

Till Leningrad igen.

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet,
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dig min vän
Var kommer barnen in.?

Smiths venner, var kommer era barn in?

Smiths venner, Stockholm

Några av er som läser detta har erfarenheter från Smiths venner och vet precis vad jag talar om, andra är helt noviser. Jag ska inte trötta med deras historik och teologi, utan bara ge min uppfattning och dela med mig mina erfarenheter. För er som är vetgiriga finns deras officiella hemsida på www.brunstad.org och en sida som belyser Smiths venner från ett mer kritiskt perspektiv finns www.vestibylen.no

Varför mina föräldrar attraherades av rörelsen vet jag inte. Kanske var det de vänliga människorna? Kanske var det budskapet? Kanske var det litenheten? Gruppen var så liten att varje medlem betydde något och var tvingad att dra sitt strå till stacken. Stockholmsförsamlingen på 50- och första halvan av 60-talet bestod förutom vår familj, av familjen Ekholt, av ett antal äldre damer och lite ströfigurer i periferin.
Som barn minns jag alla snälla tanter och de långtråkiga möten som man bara måste sitta still på, för att efteråt få chansen att leka och prata med de andra jämnåriga.

Dessa människor samlades år efter år på söndagar på Kammakargatan en trappa över gården i NTO-salen och oftast en liten mindre skara träffas också på torsdagar på Ringvägen. Ibland var det så få att man samlades hemma hos någon. Möjligen kan möten
”hemma hos” ha ekonomiska orsaker

För mig som var de flesta ”normala aktiviteter” förbjudna eller inte önskvärda. Det gjorde ju dom bara mer spännande typ: förbjuden frukt smakar bäst. Det som inte var önskvärt uttalades inte alltid, och var inte alltid tydligt.

Jag skall ge lite exempel:
TV, bio och radio var absolut tabu, liksom all typ av musik som inte sjöngs eller spelades i församlingen. Det kunde ge farlig påverkan utifrån Fotboll och idrottsaktiviteter var inte förbjudna, men onödigt eftersom det tog bort tid ifrån vad som ansågs viktigt i livet. Alla böcker ansågs till exempel inte nyttiga att läsa osv.
Skolans aktiviteter var i de flesta fall tillåtna utom skoldanser och sexundervisning. Allt som inte organiserades från församlingen var man skeptisk mot.

En av de positiva sakerna inom SV var sång och musik, det uppmuntrades och det fanns många musikaliska talanger.
Givetvis önskade även mina föräldrar att jag skulle kunna bidraga musikaliskt på deras tillställningar. Pappa köpte piano och betalade massor av lektioner men mitt bristande intresse och svag talang gjorde att båda sidor gav upp. En bidragande var antagligen att min pianolärare hade förkärlek till boggie-woogie, vilket inte vare sig mina föräldrar eller SV uppskattade. Ledaren i församlingen skakade bekymrat på huvudet när jag drog en av de få boogie låtarna jag lyckats lära mig.
Musikintresse var en av de positiva sakerna jag fick med mig från SV. Det har jag fortfarande kvar dock inte på utförande sidan utan som aktiv lyssnare av nästa all sorts musik.

Speciellt andra halvan av 70-talet snurrade Gasolin mycket på min grammofon. Vilken låt kan passa bättre här än Deilig er jorden ? Ursprunglig en norsk sång, här i en tung version. Vem sa ståpäls?

Mamma och Pappa tillsammans

Som ni säkert förstår hade Ali och Elisabeth blivit ett par. Lätt att föreställa sig två ensamma själar i en storstad, nästan utan släktingar och vänner kan hitta mycket gemensamt. Säkerligen gav dom varandra både trygghet och en känsla av tillhörlighet.
Dom kontrollerades noga av Elvira som såg till att inte bara hålla dom i herrans tukt och förmaning, utan hon var också noga med att visa som bestämde över lillasyrran och hennes fästman.
Kärleken är som bekannt stark så trots eller på grund av detta fortsätter dom att vara ett par.
Mamma jobbade som husa i Djursholm, det är högre status än piga, men mycket slit och släp. Pappa hankar sig fram med olika jobb och det är inte så lätt att utan utbildning hitta ett bra jobb som man kan försörja en familj på.

Mamma går fortfarande på Fiadelfias möten och drar med pappa dit så ofta hon kan, hans intresse väcks, och även om jag inte hörde pappa berätta om något datum när han blev frälst, är jag övertygad om att blev troende under denna tid.

Vem som friandet till vem vet jag inte, men den 2 November 1946, gör dom slag i saken och gifter sig. Minimalt med vittnen och ingen stor fest, det fanns helt enkelt inte pengar till sådana utsvävningar.




Bröllopsfoto. Mamma nyss fyllda 30 och Pappa 21

Första sonen, Jan föds i september 1947 och i april 1949 kommer nästa grabb Johnny. Boendet för den unga familjen varierar, men i början av 50-talet så flyttar Edlunds till Hertigvägen i Aspudden. Det är då en relativt ny förort med moderna bostäder, långt över den standard dom tidigare haft. Pappa har fått ett bra jobb på Konsum i Liljeholmen, som upptäckt hans arbetsförmåga. Han blev så uppskattad att dom bekostade hans utbildning till styckmästare.

Faktiskt minns jag som liten när, pappa köpte kött direkt av bönder, det kunde vara en halv gris eller en kvarts ko och liknande. Då hade pappa en helt annan status som stadsbo och Bönderna blev förvånade och imponerade över att han kunde stycka djur. Det var en ovanlig kunskap för en stockholmare. Jag kan till och med minnas att vissa bönder satte honom på prov, med att ge felaktiga råd som pappa genast korrigerade.

50-talet var expansivt, stor optimism härskade efter kriget och Sverige som hade varit utanför det stora eländet hade naturligt ett försprång framför våra grannländer. Entreprenörsandan i pappa lockade honom till att börja sälja symaskiner av märket Husqvarna. Det gick helt enkelt till så att med en maskin i armen gick han runt och ”knackade dörr”. Maskinen skulle visas och säljteknik användas i område efter område, hus efter hus, dörr efter dörr. Inget lätt sätt att försörja en familj på, men han klarade det.

Jag tror att under denna tid utvecklade sin kompetens att bedömma människor. Vilka var mottagliga och vilka han inte skulle lägga energi på, fingerspitzgefuhl skulle man säga på tyska.
Målet han hade var att sälja en maskin per dag, både han och mamma berättade om långa dagar och kvällar för att nå målet att få hem pengar till familjen och överlevnad.
Jag minns också att det pratades om kvällar av besvikelse när försäljningen inte gick så bra.
Familjen fick det bättre, han fick råd att köpa någon gammal bil och historierna om hur den fick lagas var spännande att höra som barn.

Stockholm hade sedan 30-talet hjälpt ”bättre bemedlade arbetare och deras familjer” med att bygga bostäder. Grovt sett gick det till så att kommunen tillhandahöll mark, material och experthjälp, men byggjobbet skulle göras av familjen på kvällar och fritid. Familjen Edlund skrev på kontrakt att bygga ett radhus på Gnestavägen i Bandhagen och under 1956 utfördes det mesta av jobbet. Både han och mamma hade det mycket tungt, och speciellt svårt var det för mamma som var gravid med mig.
Naturligtvis uppstod problem och i december 1956, fyra veckor innan min födsel fick mamma läggas in på sjukhus. Den julen är nog något som mina äldre bröder minns, men säkert inte med någon större glädje. Mamma på sjukhus och pappa tillbringade nästan all tid med att bygga hus.

Någon gång i slutet av 50-talet så ändrade Husqvarna sin försäljningstrategi. Istället för att sälja med dörrknackning skulle butiker etableras, och de bästa försäljarna fick erbjudande om att starta butik. Pappa var en av dom. Viss starthjälp gavs av Husqvarna, såsom hjälp med att hitta butik, fast lön under en tid, relativt gynnsamma krediter och givetvis hjälp med marknadsföring. Hans första butik öppnades på Krukmakargatan och pappas affärsmässighet och arbetsvilja gjorde att han klarade sin nya roll mycket bra

Samtidigt med alla dessa aktiviterter och förändringar i livet, eller kanske just på grund av dom sökte båda mina föräldrar en mening i livet. Fiadelfias budskap var inte 100 % rätt fär dom, utan dom besökte flera andra kristna församlingar. En av mammas arbetskamrater, Gunhild S kunde berätta om en hittills okänd församling. Hon hade träffat på en norsk rörelse som kallades ”menigheten” eller Smiths Venner, och Stockholms föreståndare var Arne Renger. Denna församling attraherade mina föräldrar och en ny man från Norge var på inflyttning till Stockholm, nämligen Erling Ekholt. Erling och hans fru Ambjörg besökte oss på Gnestavägen och så småningom var mina föräldrar fast rotade i den nya församlingen.

Ekholts var nyinflyttade till Stockholm och snart deras första son, Reidar som var något äldre än jag. Han blev min bästa vän under uppväxtåren, och med stolthet kan jag säga att fortfarande räknar honom till en mina bästa vänner.

Ekholts uppdrag från Norge var att ta över ledningen för församlingen i Stockholm. Av någon anledning var han inte accepterad av topparna i Norge. Maktkamp och utstängning av personer med "fel tro" var något som SV redan då praktiserade.

Väderindikator

Nog behöver stämningen lättas upp ibland?

Bilden visar ett enkelt sätt att kolla väderleken

Klicka på bilden för bättre läsbarhet

Pappas bakgrund

Jag vet betydligt mer om min pappas uppväxt och den var betydligt tuffare än min mammas. Han föddes närmast på solsidan i livet och en rad tragiska händelser gjorde honom väldigt ensam senare i livet.

Han föddes strax norr om Sundsvall i Februari 1925. Sundsvallstrakten var en smältdegel under denna tid, med stark befolkningutveckling, folk flyttade från socken till socken för att få arbete. Arbetarfolket eller statarna levde till stor del inte efter Luthers katekes och de rikare med högre moral hade synpunkter på detta leverne, men såg delvis mellan fingrarna för att få den arbetskraft de behövde.
Kort sagt, det fanns mängder av lösa förhållanden utanför äktenskapet, ”oäkta barn”och dryckenskap var inte heller ovanligt i detta Klondyke liknande samhälle

Min farfar John, tillhörde inte de fattigaste utan var snarare i övre medelklassen, han hade råd att anställa en hushållerska, eller var det älskarinna? Denna unga fru hade med sig två barn i hushållet, och med John som farblev det flera, och dom fick efternamnet Edlund även fast paret inte var gifta.
Så småningom stadgades förhållandet och de yngsta barnen i syskonflocken föddes inom äktenskapet.

Pappa fick namnet Ali, inget vanligt namn på 20-talets Sverige. Enligt rykten var det farfar som bestämde namnet, och iden sägs komma från den tid han tillbringade i Nordamerika.
Även om farfar inte tillhörde de fattigaste, drabbades han som så många andra av TBC och dog då pappa var 6 år gammal. Deras mor bedömdes inte ha möjlighet att ta hand om barnen då även hon var allvarligt sjuk.

Samhället tog sitt "ansvar" för barnen på det viset att man auktionerade ut barnen och vinnaren blev den som ville ta hand om barnen för lägsta kostnaden. Jag har dokument som stödjer pappas berättelse om detta. I februari 1931 radades syskonen upp till urval och dom hamnade i flera olika hem för ingen ville/kunde ta han om alla barn
Vad min far mindes av sin ”lyckliga barndom” var auktionen och när prästen hällde de tre skoporna jord på en kista. Farmor dog 1933 och historien med de tre skoporna upprepades så de för alltid fastande i hans minne.

Att kommunens gode man stal företag, fastigheter och alla andra tillgångarna från dödsboet är en historia som jag kanske får anledning att återkomma till. Pappas arv blev en bankbok som hade insättningen 2 öre och några aktier i Folkets Park. Tänk hur annorlunda livet för honom och hans syskon hade blivit om dom hade fått det arv som var deras.

De styvföräldrar han fick behandlade honom illa enligt honom själv. Som sexåring tvingades han sadla hästen och använda den i jordbruket. Han var livrädd för djur och i synnerhet för de stora fyrbenta djuren. Pappa var fåordig om sin uppväxt, jag tror att han kom från en lekfull barnmiljö och tvingades som alltför liten in i ett arbetsliv som inget barn skall behöva uppleva. Fosterföräldrarna ville väl ha betalt på något vis eftersom dom offrat sig att ta han om pappa och en av hans bröder.

Skolan skötte han utmärkt och han fick mycket bra betyg. Som fjortonåring tröttande han slutligen på sina fosterföräldrar, och flyttade ifrån dom.
När han fyllt 18 gick han till prästen för att få flyttbetyg. Flyttbetyg från prästen var ett måste för att få officiellt tillstånd att bosätta sig på annan ort.
Prästen var vänlig nog att skriva ut ett rekommendationsbrev åt pappa, och med detta brev i handen tog han tåget till Stockholm

Nu kan nog var och en tänka sig situationen, 18-åring i Stockolm under kriget hade det inte lätt utan någon som helst skyddsnät. Han hankade sig fram på olika småjobb som springpojke med mera, bodde oftast som inneboende hos släktingar.
En av de händelser jag minns honom berätta var att några män han bodde hos var öppet homosexuella och han flydde från lägenheten. Om de försökte antasta honom, eller om han bara kände sig äcklad vet jag inte så det får vara osagt.
Ett av de tillfälliga jobb hans fick var att sköta omlastning av lik på Norra Station, där drabbades han av difteri och blev inlagd på Sabbatbergs sjukhus för vård.

Som så ofta sker fick han ett gott öga till en yngre dam som vårdade honom där. Har du läst förgående inlägg så kan du säkert gissa vem.
Jag har inga detaljer om hur denna flirt startade, men hon blev senare hans fru och min mamma.

Efter han hade tillfrisknat från sin sjukdom blev an inkallad till det militära. Visserligen var Sverige inte inblandat i kriget, men man försökte hålla en så stor beredskap som möjligt.
Mamma har mer än en gång stolt visat mig ett vykort som pappa skickade till henne från hans tid i armen med texten ”Brev följer, Ali”





Pappa på Skansen 1944 eller 1945

Mammas bakgrund

För att förstå hur mina föräldrar hade hamnat i den här situationen måste jag gräva bakåt. Att få information en till två generationer bakåt borde inte vara svårt, men mina föräldrar berättade inte mycket om sin bakgrund eller barndom.

Detta är vad jag vet om min mor, det saknas vissa delar som jag inte vet om dom är väsentliga eller inte.

Mamma som fick namnet Lisa Svensson, föddes i Boden 1916 som ligger bra långt upp i norra Sverige. Hon var yngst i syskongrupp på sju barn. Som liten flyttande hon och hennes familj söderut till Sandbacka utanför Umeå. För mig som är född i Stockholm, är Umeå tillräckligt långt norrut för att vara overkligt.
Morfar var elektriker och levde på ganska små medel, för att överleva med sin familj hade han en liten gård på några få tunnland, två kor och lite smådjur.
Gården låg långt utanför samhället, det var flera kilometer till skola och handelsbod.
Mormor var hemma och tog hand om barnoch hushåll. Speciellt min mor fick mycket kärlek eftersom var minst och ofta sjukt. Som minst delade man säng med något syskon. En verklighet som var alltför vanlig i fattigsverige














Familjen Svensson innan Lisa föddes, troligen tagen runt 1913.

När min mor var liten, brann deras hus ned. Ingen skadades men huset brann ned till grunden. Det är förklaringen till att min mor hela livet kände skräck så fort hon såg någon större eld. Även små eldar typ Valborgsmässofirande kunde få henne att känna oro och olust.

Mor har ofta berättat om hur klen hon var som liten. Vitaminer, grönsaker och annan näringsriktig mat var inte ofta på bordet, och långa vintrar med lite sol gjorde säkert inte livet lätt för en som redan var klen.
Som jag redan nämnt var det långt till skolan, och vintern var lång och mängder av snö på vägen. Det var långt för en liten flicka att ta sig fram i djup snö, och det var mer än en gång som föräldrarna inte vågade skicka henne till skolan trots att hon hade sällskap av äldre syskon.
Resultatet blev att mamma klarade sig igenom folkskolan med ett nödrop, men någon ytterligare utbildning var det inte tal om.
På denna tid fanns det rikare hushåll som behövde hjälp, och mamma fick jobb som piga, dvs lägsta status inom ett hushåll, med mat och husrum och en liten symbolisk lön.

Hennes äldsta syster Elvira hörde av sig och behövde hjälp med barnpassning någon gång i slutet på 30-talet. Hon bodde nere i Stockholm tillsammans med man och barn. Ja ett eget barn och dessutom hade hon ett av sin brors barn boende hos sig. På den tiden hjälpte syskon varandra med att uppfostra barn, oavsett om dom var födda inom eller utom äktenskapet.

Problemet var att Elviras man råkat ut för en de många arbetsmarknadskonflikter som pågick på 30-talet. Utan inkomst från mannen tvingades helt enkelt Elvira ut för att försörja familjen. Mamma flyttade ned till Stockholm för att ta hand om barn och hushåll
Flyttningen skulle anmälas till prästen och med flyttningbetyget i hand gick mamma för att få sig inskriven i den kungliga huvudstaden. Namnet, undrade prästen, Elisabet sa Lisa. Med th på slutet frågade prästen. Ja sa Lisa och blev därmed Elisabeth Svensson i alla register. För mig förklarade hon att Elisabeth lät ju mycket bättre än det bondiga Lisa.

Hennes syster Elvira var vad jag idag skulle kalla för en bitch, överallt skulle hon kontrollera mamma och ständigt bestämma vad hon skulle göra och inte göra. Konflikt ledde till konflikt och det var märkbart även för mig som liten pojke, vem som var storasyster och lillasyster i den relationen.

En sak kunde dock inte hennes syster hålla henne borta ifrån, nämligen Fiadelfia på Rörstrandsgatan. Mamma hade tidigt sökarljuset på för att få en större tillfredsställelse i livet. Den 17 oktober som 21-åring gick hon lycklig därifrån, hon hade blivit frälst och lycklig.
Det var inte uppskattat av hennes syster, men vad värre var, hennes pappa blev rasande och från den dagen var hon inte längre välkommen hem.
Hon betalade ett högt pris för sin övertygelse, och det finns all anledning att känna stolthet över att hon höll fast vid sin tro trots att hon inte ens fick komma på sin mors begravning.
Hon gick med och sjöng i något som kallades Strängmusiken och lärde sig så småningom både att sjunga och spela gitarr. Låt vara hon kunde inte ge Eric Clapton konkurrens på gitarren, men hon klarade det hon ville.

Under kriget jobbade hon på olika sjukhus, bland annat skötte hon finska barn på Epedemisjukhuset och när hon sedan började på Sabbatsbergs sjukhus råkade hon träffa min far som hade drabbats av difteri.

En händelse (1968) 1971

Korrigering, detta hände 1971 INTE 1968

Stämningen kring matbordet är tryckt, mamma och jag äter middagen under tystnad. Pappa borde varit hemma nu, han stänger affären prick klockan sex, och det tar inte mer än en halvtimme att komma hem. Nu är klockan sju, han är ännu inte hemkommen och ingen svarar telefonen i affären.
Mamma stökar i köket men grytorna blir stående på spisen och den ensamma tomma tallriken står kvar på bordet och väntar.
Storebror jobbar som vanligt med någon bil i garaget, på ljudet låter det som rostlagning.
Jag försvinner tyst som en mus till mitt rum på övervåningen, greppar en bok för att försvinna i fantasins värld, men det är svårt med koncentrationen. Tankarna cirkulerar mera runt pappa, hur och när kommer han hem?
Nästan i drömmarnas värld hör jag den gamla Volkswagen pick-upen köra upp på våran gata. En bildörr stängs, ytterdörren öppnas och jag spetsar öronen klarvaken. I vilket tillstånd är han?
Mamma störtar mot dörren, jag kan se henne framför mig, orolig och slänger ur sig den vanliga provoserande frågan.
- Hur är det med dig idag? Bra, säger pappa med bestämd och alltför hög röst. Åh nej, inte nu igen, tänker jag och fortsätter lyssnandet spänt. De nästa replikerna bekräftar vad jag redan egentligen visste. Han sluddrar betänkligt, raglar in i hallen och får stödja sig mot väggen. Pappa är hemma men som vanligt är han full, inte salongsberusad utan full som en alika.
Mamma är hörbart ledsen och förtvivlad, men ställer utan knot upp och serverar sin man den uppvärmda maten. När han börjar äta inser hon plötsligt att han kört hem firmabilen i detta tillstånd. Spontant säger hon halvhögt: Jag borde egentligen ringa polisen och anmäla dig som kör bil i detta tillstånd!
Vad är det du säger, sluddrar pappa fram mellan tuggorna. Hon upprepar sitt påstående med bestämdare röst, och då bryter kaoset ut. Porslin åker i golvet, kastruller flyger runt, skrik och rader av okvädningsord far genom luften, och ett högröstat gräl bryter ut.
Jag störtar ned för trappan för att om möjligt kunna stoppa grälet, samtidigt som bror kommer springande från garaget för att hjälpa till. Bror tar över mammas roll och ger pappa en utskällning. Själv sitter jag i trappan och tårarna trillar. Minns kommentaren och stödet från bror. Titta säger han till pappa, han gråter över hur du bär dig åt.
Ser jag något skamset i ögonen på far? Jag vet inte men han tar sig uppför trappan, klappar om mig och säger: Vad som än sker så är du min grabb. Han raglar sedan upp på sitt rum, jag går efter till mitt och lägger mig igen.




Pappas och jag på hans 40-årsdag

Givetvis tar det tid innan jag somnar, tankarna som rör sig i mitt huvud är.
- Varför har vi det så här hemma, ett hem som bara för något år sedan jag uppfattade som lyckligt?
- Varför hjälper ingen av familjens vänner oss?
- Käre gode Gud varför tillåter du detta att ske hemma hos mig?
- När jag själv får familj ska mina barn aldrig få det på detta viset

Detta var bara en av de många besvärliga dagar jag aldrig berättade för någon om. Uppväxten i en konservativ kristen miljö som kallades Smiths vänner hade lärt mig, negativa saker talar man inte med någon om.

Förklaringen till detta ligger många år bakåt i tiden.

Denna låt Child in time framförd av Deep Purple kan fortfarande ge mig "ståpäls". Lyssna på den helst med hög volym, ett utmärkt sätt att blåsa ur skallen efter en tung dag på jobbet.