Högstadiet

Det var en stor och är kanske fortfarande en stor omställning att komma från mellanstadiet till högstadiet i det svenska skolsystemet. Från att i huvudsak ha en lärare i alla ämnen i samma skolsal, blev högstadiet en skola där man hade separata lärare i nästan alla ämnen och ingen fast skolsal.
Högstadieskolan var också betydligt större och som sjunde klassare var vi plötsligt de yngsta efter att ha varit de äldsta i den tidigare skolan
Dit kommer då jag som var kortast i klassen och vägde under 30 kilo. Jag hade kortsnaggat hår, glasögon och praktiska kläder utan minsta antydan till mode.
Det ska då jämföras med de andra tuffare ungdomarna med V-jeans, afganpälsar och andra helt moderiktiga kläder. Långhåriga frisyrer gällde bland killarna som ville ”vara inne”
Rökning och snusning var allmänt accepterat, och en och annan mellanöl konsumerades av de modiga på frukostrasterna.
I veckorna var det ungdomsgården som gällde och på helgerna var det privata fester hemma hos någon som hade föräldrafritt eller bio. Du som har läst lite tidigare inlägg vet att jag gick på religiösa möten med mamma, och bar jag på ett så töntigt instrument som mandolin.

Jämfört med med tidigare skolor var rådde en brutalare atmosfär, lärarna var lyckligt okunniga om det mesta som försiggick elever emellan. För att överleva handlade det om att inte sticka ut ur mängden.

Jag kunde ju gömma mig lika lätt som en isbjörn i Sahara. Möjligen är det en bättre liknelse att försöka gömma sig som katt bland vargar. Var och en normalt funtad människa fattar ju att jag och andra SV-barn blev tacksamma mobboffer i denna ålder. Vilken vanlig anständig förälder som helst skulle ha tagit tag i problemet, om inte annat för att skydda sina egna barn. Men se inte föräldrarna i SV! Där talade ledningen klarspråk om att vi skulle skilja oss ut från mängden, vi skulle följa deras tolkning av Bibeln Bibelcitatet om att vända andra kinden till var flitigt använt. Jesus led minsann orätt här på jorden, ja ända in i döden. Det var bara rätt och riktigt att vi barn fick känna av hur han plågades.

Min mammaoch andras föräldrar var så rädda för ledningen att dom hellre lät sina barn plågas, än att dom blev misstänkta för att inte ha den rätta tron. Hellre lät dom sina barn plågas än att skämmas för att dom gav efter och hjälpte sina barn att ta sig fram i livet.
Jag blir så j-a upprörd när jag skriver detta. I synnerhet som jag vet att andra barn behandlades betydligt sämre än jag i skolan.

Ni har hört det förr från mig, kommer det en domens dag, kommer dessa föräldrar och ledningen av lokala SV-församlingar antagligen straffas hårdare för det dom inte gjorde än det för dom gjorde.

Att vara i skolan under dessa omständigheter var en kamp för att överleva bokstavligt talat. Detaljer i mobbing vill jag inte gå in på. Det begriper du som läsare själv, och gör du inte det så hjälper inte mina detaljer stort. Varje vecka, varje dag varje timme var påfrestande. Man visste aldrig vad som skulle hända, ren mobbing var det enklaste, stryk gick väl an, men utfrysningen och inte få vara med var det tuffaste.
De enda vännerna man hade var inom SV, där kunde man slappna av utan rädsla. Ni får tro mig om ni vill, men fortfarande menar jag att SV inte avskärmade oss från omvärlden av illvilja. Det var bara en konsekvens.

Kanske andra klarade denna mobbing bättre än jag, men jag orkade inte utan avstod från att gå vissa timmar i skolan, ibland hela dagar. Att driva runt på stan, sitta i biblioteket och läsa böcker blev alternativet. Hemma vågade jag inte visa att jag skolkade från skolan.

Från att ha haft nära toppenbetyg i skolan blev dom allt sämre. För att gå händelserna i förväg lite så eskalerades min frånvaro från skolan genom hela högstadiet och det slutbetyg jag fick var inget att skryta med. De enda ämnen som jag fortfarande låg över medel var matte fysik och kemi
Hur var nu detta möjligt utan att lärare, föräldrar eller andra grep in? All frånvaro fördes upp i en klassbok som rapporterade till föräldrarna. Frånvarotimmarna skulle signeras av någon förälder, det borde alltså ha slagits larmklockor tidigt, men jag var smartare än så.
En åtgärd var att skaffa två sådana frånvarokort som skulle undertecknas. Pappa skrev under på det kort där den officiella frånvaron fanns. För de timmar eller dagar jag skolkade hade jag det andra kortet, namnet var mammas men det var jag som förfalskade hennes namnteckning och därmed signerade jag själv ,om olovliga frånvaro.
Under åren försvann också ett antal klassböcker på något mystiskt vis och dessa återfanns aldrig. En ytterligare förklaring var alla de olika klasslärare vi hade, om jag minns rätt så hade vi tio olika på tre år. Ingen av dom lyckades lära känna mig.
Den klasslärare jag minns bäst hette Palle och han brukade inleda sina lektioner med: Och så var det den här förbannade frånvaron....När hans andra klassbok försvann bytte han inledning till: Jag skiter i den här förbannades frånvaron! Han höll ord den tid han var kvar.

Om det är någon ung person som läser detta, kopiera inte vad jag gjorde. Försök allt du kan med att hitta någon som du har förtroende för och berätta istället. Våga be om hjälp, det förtjänar du.

Som jag tidigare berättat blev pappa utesluten runt 1970 och sommaren efter hade han köpt ett ganska anspråkslöst sommarhus i Båstad. Större delen av mina lov tillbringades där och det var med lättnad som jag slapp mina ”kompisar” hemma. Biblioteket i Båstad hade tillräckligt med böcker för att överleva många veckor.

Förutom läsa böcker började jag lära mig spela på en mandolin. Mina föräldrar hade till slut insett att någon pianist blir jag inte. Jag valde mandolin främst för att den var liten och lätt att hantera, samt att nästan ingen annan ungdom i SV hade en. Viljan att vara annorlunda fanns tidigt, men urvalet var begränsat. En banjo hade varit drömmen, men ett sådant instrument ansågs vara för världsligt!
Det hade varit käckt att kunna spela stycket jag minns ur filmen Den sista färden med någon

Situationen hemma med pappas alkoholproblem och mammas beroende av SV ledde till vidare spänningar i familjelivet.