Tänkte börja med att skriva lite om min uppväxt som jag var “i en inte så vanlig miljö”. Det skulle kunna stå i en ovanlig miljö, men tyvärr tror jag liknande miljöer förekommer idag och mer frekvent än vi anar.
Jag föddes i andra halvan av 50-talet i en av Stockholms södra förorter som son till två hårt arbetande föräldrar. Jag blev den yngste bland tre bröder Båda mina föräldrar hade flyttat in till Stockholm som ensamma individer från norra delen av Sverige.
Då mina föräldrar redan hade kontakt med en slags frireligiös församling blev jag automatiskt involverad i dess gemenskap och deras aktiviteter. Församlingen grundades i början på 1900-talet i Norge och upphovsmannen Johan O. Smith hade sina rötter i Metodistkyrkan. Namn och matrikel var ingen nödvändighet för Smith, så man kallade sig rätt och slätt ”menigheten” vilket är norska och betyder ”församlingen”. Man ansåg sig vida överlägsen alla andra religiösa sällskap eftersom man var just ”församlingen”. Jämför gärna de stockholmare som svarar: Från stan! när någon frågar varifrån dom kommer. På den naturliga följdfrågan blir svaret: Det finns bara en stad i Sverige. En medlem i Smiths menighet svarar på samma vis, jag är i ”menigheten”, underförstått det finns bara en sådan. Utomstående kallar dom för ”Smiths vänner” vilket är ett bättre namn som mer beskriver vad det är. Det är också vad kommer fortsätta kalla församlingen, ibland förkortat till SV.
Förmodligen är de få i Sverige som ens hört talas om denna religiösa grupp och jag hoppas trots min blog att det så förblir. Med min kunskap idag anser jag SV vara en grupp som passar väl in på de definitioner som gör en församling till sekt.
Det var ett starkt konservativt budskap man förmedlade, (inte ovanligt i början på 1900), men man utvecklades inte med samtiden utan avskärmade sig starkt ifrån det normala samhället. Det värsta är att de flesta i församlingen gjorde detta i bästa välmening och insåg inte hur dom hjärntvättade medlemmarna till nästan absolut lydnad. Jag vågar påstå att de var övertygade i sin tro och klarade inte av att se de tragiska bieffekterna och hur de skadade andra människor. Den empati de flesta av oss föds med, ersattes av ett uråldriga bibelcitat. Ofta var citaten lösryckta ur sitt sammanhang.
Här på denna blog kommer jag med ojämna mellanrum lägga upp lite avsnitt från min uppväxt och min väg mot okänt land. Det är helt mina egna upplevelser och min verklighet. Andra som växte upp i SV har bättre eller sämre erfarenheter än jag. För att få lite struktur ska jag försöka få historien i kronologisk ordning men lovar inte att följa det slaviskt. Dessutom kan det hända att jag omedvetet sätter händelserna i fel ordning.
En del personer ur min uppväxt kommer jag kritisera för vad dom gjorde eller inte gjorde. Det är dock inte personerna jag vill åt, det är deras gärningar och vad dom stod för.
Bloggen kommer ha massor av stavfel, syftningsfel och liknande men förhoppningsvis inga sakfel. Jag är tacksam för alla felrättningar och kommentarer som du kan hjälpa mig med. Mycket text gör den lite tråkig, men så snart jag lärt mig bloggandets konst lovar jag att lägga lite bilder till texten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Lösryckta bibelcitat ... " Jag tänker nu på ett citat från filosofen Spinoza som i sin tur citerade ett äldre holländskt talesätt: "Keine keter ohne leter". "Ingen kättare utan ett bibelcitat" skall det väl betyda ungefär. Som Maranata som jag minns från tidiga 60-talet, också norsk grupp ursprungligen med Arne Imsen i ledningen. "Smiths venner" har jag aldrig hört om förrän jag läste din blogg. Undrar om inte Plymouthbröderna i Småland tillhör samma inåtvända sekt-tendens?
Man kan ju undra varför det inte räcker med att hålla sig till orden i bergspredikan om att man skall behandla andra som man vill bli behandlad själv, och sedan köra resten av bibeln i papperstuggen?
Björn, egentligen är jag tacksam för att Smittisarna inte är kända i Sverige. det finns tillräckligt med annat otyg i Sverige, bla sekten Plymouthbröderna.
När det gäller Maranta så var det mer show över dom och väldigt öppet att det till stor del handlade om pengar. För övrigt var också Arne Imsen norrman.
Det du hänvisar till ur bergspredikan kallas det elfte budet eller Den gyllene regeln.
Om du googlar The golden rule, så kommer du finna att samtliga stora religionerhar den regeln, mer eller mindre ordagrant i sina skrifter.
Det är alltså ingen kristen regel, utan en humanitär sådan som jag uppskattar i sin enkelhet.
Hade alla kunnat hålla den regeln hade världen sett annorlunda ut. Imaging som John Lennon sjöng
Konfucius och Sokrates tror jag också hade varianter av den gyllene regeln, och vill man ha enighet över religiösa gränser är det nog den man skall hänga upp enigheten på. Fast knappast med plymoutharna. De har ju någon gudomlig ingivelse att inte gilla fackföreningar heller. Trots att det finns ett bibelord om att arbetaren är värd sin lön.
På tal om gamla minnen: minns du Målle Lindberg? Fast han var väl mera i underhållningsbranschen än sektbranschen med sina väckelsemöten. Var till och med på Nalen i Stockholm. En något kufisk man som enligt någon iakttagare tänkte en minut när han fick en fråga - och sedan svarade han något totalt vansinnigt!
Hej!
är du son till Alvar Bjermkvist? Sjálv ár jag Willy Larsens son, Lars. Roligt att lása din blogg.
Lars, tack för den snälla kommentaren.
Nej jag är inte någon Bjermkvistare, men jag kände och umgick mycket med Bjermkvists yngste son.
Jag minns också din far ganska väl från hans tid i Stockholm
Skicka en kommentar