Åren 1960-1965

Som liten grabb som jag hade inget problem att vara med i SV, det var inget man funderade på ”det var som det var”. Avvikelsen från de som levde ett normalt liv var inte så stort på denna tiden.
Visst undrade folk varför vi inte hade TV eller radio, men det var ju inget värre än att svara: Mina föräldrar vill inte ha någon. Det var andra som inte heller hade TV, men av ekonomiska skäl snarare än religiösa.

Pengar ja, riket som eftersträvades var ju inte på denna jorden, så även om det inte var förbjudet att ha pengar, så var det klart på plussidan om man kunde kalla sig fattig på jorden. Liten eller ingen utbildning var beundransvärt och det visade verkligen på att vederbörande siktade på himlen och det eviga livet.

Här var pappa annorlunda och det berodde naturligtvis ihop med hans bakgrund och uppväxt. Det han hade saknat som barn såg han till att efter bästa förmåga ge sina barn. En beundransvärd inställning.

Affärerna gick bra för honom, inte så att vi kunde kallas rika, men nog var inkomsterna högre än medelsvenssons. Det mest synliga tecknet på att det fanns lite pengar var att pappa köpte en ny bil relativt ofta. Givetvis var grunden att han behövde en tillförlitlig bil för sitt företag, men det förstod inte alla och det kommenterades från församlingen. Den första nya bil jag minns var en grön Opel Rekord Kombi 1960, å vad trevligt att få åka i en ny bil. Den hade rattväxel och ett utseende som åtminstone liknade en amerikansk bil.










Den första nya bilen fotograferad framför vårt hus på Gnestavägen

Bara något år senare köptes en ny vit Opel Kombi, och det höjdes igen en del på ögonbrynen inom SV. Så pass mycket att när han bytte bil nästa gång så köpte han en exakt likadan bil, med samma färg. Det tog sin tid innan någon överhuvudtaget märkte det bilköpet, men jag vill minnas att det var Ekholts fru, som upptäckte tilltaget eftersom klädseln var avvikande.





Denna modell ägde pappa som kombi 1962 och 1963. Reklamen är tidsenlig.

Om kritiken var anledningen till att han nästa gång köpte en Volkswagnsbuss 1964, vet jag inte, men den bilen blev aldrig kritiserad. Men heller inte långvarig. Efter att ha tittat på bland annat en Chevy II, köpte hen en silvergrå Opel Admiral sommaren 1965. Storleksmässigt var den ett amerikanskt slagskepp men med en 6-cylindrig motor. Det tog hus i helvete i SV och jag har ett svagt minne av att någon från talarstolen i Norge ondgjorde sig över "Storsvensken" och lyxiga bilar. Att bilpriserna var på lägre i Sverige och att vederbörande hade betalt betydligt mer för sin lågstatusbil fattade han inte. Det var imagen att vara fattig som gällde före att åka så bekvämt man hade råd till. De gladaste över den bilen var med säkerhet mina äldre bröder, i synnerhet Jan som hade körkortet inom räckhåll.



Jag har en bild av vår bil, men ännu ingen skanner för diabilder, håll tillgodo med ett substitut.

Någon gång under denna tid hade pappa också köpt på sig en blomsteraffär, där en av medlemmarna i församlingen jobbade. Resultatet blev att pappa höll på att jobba ihjäl sig, att vara på blomauktion klockan 4-5 på morgonen och sköta två affärer med sena kvällar blev en omöjlighet. Blomsteraffären avyttrades relativt snart.
För mig är det ofattbart att han under denna tid samtidigt byggde en sommarstuga ute i Ågesta. Hur orkade han att hålla ihop allt detta?

Tydligen blev i alla fall någon störd av hans ekonomiska framgångar. En ledande person inom SV begärde att få granska hela hans bokföringen. Till vilken nytta vet jag inte, mig veterligen nådde han dessa framgångar med hederligt hårt arbete, personkännedom och affärsnäsa. Hans drivkraft att förbättra sin familjs livssituation måste ha varit stark.

Pappa är också hårt engagerad i SV. Han åkte på möte två gånger i veckan och höll sina tal trots sitt krävande jobb med arbetsveckor på nära 70 timmar. Han var också kassör och skänkte större summor i verksamheten när det behövdes. Från ena k
lla har jag fått information att det var han som finansierade hela verksamheten. Informellt är han i många år nummer två i Stockholms SV-hierarki och det ger honom viss respekt.

Varje år tillbringades vi en del av sommarlovet på SVs konferens på Brunstad. Den var (och är) en enormt stor möteslokal utanför Stokke i Norge. Majoriteten av de tusentals deltagarna tältade där 2-4 veckor under ganska primitiva förhållanden. Pappa hade investerade så småningom i en hopfällbar husvagn av märket Lillebror. Husvagnen hade 4 sängplatser och ett förtält, bekvämare än vanligt tält speciellt när det regnade.



Lillebror i uppfällt läge

För oss barn var detta sommarparadiset, obegränsat med kompisar, sol och bad. Enda haken var alla dessa möten man måste genomlida.
Redan resan till Brunstad var ett äventyr. De gjordes på dåliga vägar, så dåliga att trots bara 500 km resa måste vi övernatta i tält. När gränsen passerades vid Örje blev vägarna om möjligt ännu sämre och dessutom hade Norge högertrafik. Norge var på denna tiden väsentligt efter Sverige ekonomiskt sätt, vägar och övrig infrastruktur hade inte”svensk standard”.

För att korta vägen något brukade vi ta färjan mellan Moss och Horten. Den kallades för bastöfärjan med ett norskt ö. Än idag vet jag inte vad det betyder, för någon bastu fanns inte på båten. Däremot en cafeteria som sålde norsk läsk. Solo och Fruktchampage hetter mina favoritläskedrycker.

Var man rättroende så räckte det inte med att gå på möten två gånger i veckan i och konferens på sommaren. Nej, det fanns även nyårs- och påskkonferenser i ”Idrettens hus” i Oslo som skulle besökas varje år. Dessutom skulle andra medlemmar besökas privat i tid och otid.kors och tvärs i hela landet.

Så du som inte visste något om SV har nu en inblick i hur mycket tid medlemmarna spenderade där. Lägg till jobb och det vardagliga så inser du att det fanns nästan ingen tid för andra aktiviteter.