Ibland får jag lite tid att kolla besökarstatistiken på min blogg och tydligen har antal besökare kommit över 10.000 för ett tag sen. Massor av andra bloggar har betydligt mera besökare och har säkerligen intressantare skaer att sprida än jag. Att så många hittat min blogg överskrider mina förväntningar, speciellt eftersom hela bloggen var oplanerad från början.
Det började med att jag kolla upp min släkt litegrann och jag upptäckte hur lite jag visste om mina föräldrar och annan släkt. Tanken var att mina barn inte skulle vara lika okunniga och jag började göra små noteringar om min uppväxt under alla arbetsresor.
Jag visade några sidor för en vän och fick förslaget att lägga upp det på en websida, men en enkel blogg verkade betydligt mindre ambitiöst och var lättare att uppdatera för mig.
Sidan med statistik verkar inte riktigt pålitlig och jag har inte begripit helt hur den fungerar. Gratisprogram är svåra att reklamera.
Trots det så ger programmet lite information om hur besökaren hittat min sida och ibland en IP-adress som visar geografiskt var besökaren befann sig.
Lite tråkigt att inte fler vågar sig på att kommentera eller korrigera det jag skriver. De personliga mail jag får ber oftast om att inte bli publicerade och det respekterar jag.
De flesta läsarna verkar ha lagt upp sidan som bokmärke, det är ju kul att dom återvänder.
Sökorden som ibland visas ger en indikation på vilken typ av läsare det är, det allra vanligaste sökordet är Smiths vänner, Smiths venner eller Smiths friends. Av någon anledning är namnen på ledarna inom Smittisrna vanligt förekommande. Kollar man IP-adresserna, så kan man ibland tro att dessa ledare söker på sitt eget namn! Egofixerade personer kan behöva hålla koll på vad folk tänker och tycker om deras person.
Det är speciellt kul när Brunstad Stevnested dyker upp på besökarlistan från flera plater i Norge.
I övrigt är det en brokig samling besökare, fd sektmedlemmar är en grupp, vänner och bekanta är en annan och existerade Smith venner är vanliga. Allra vanligast är nog en person som i åratal har jobbat med sin självbiografi ”Berättelsen om en skitstövel” utan att bli färdig. Titeln tyder på självinsikt och förstudierna har förmodligen stor omfattning.
Bloggsidan har gett mig många nya kontakter och flera nya goda vänner, en del av dessa har jag faktiskt träffat In Real Life. Det är fantastiskt hur mpnga trevliga männsikor det finns spridda i världen.
Möjligen kommer det i framtiden bli ett och annat inlägg på engelska, det finns några sådana önskemål, främst från händelser i gamla DDR. Min stavning och skrift på engelska lär inte bli bättre än på svenska.
tisdag 20 oktober 2009
Flera resor
Den först resan följdes av flera. Eftersom ingen begrep svenska och kunskapen i engelska i princip var obefintlig bland lokalbefolkningen, förbättrades min tyska i snabb takt.
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
onsdag 7 oktober 2009
Första resan
Våren 1981 reste jag för första gången till DDR. Enligt kontraktet skulle vi överlämna en viss del dokumentation och jag var delaktig i att ta fram denna. Viss del förresten, hela anläggningen skulle dokumenteras i 12 ex, det hade tagit oss månader att ta fram denna, volymen fyllde en mindre lastbil. Tillsammans med en arbetskompis som hade varit ett flertal gånger i landet åkte vi söderut från Stockholm en söndagsmiddag.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)