Missbruk av barn

Den senaste utvecklingen på sexskandaler inom den katolska kyrkan har bland annat inneburit att satiriska humorister har varit kreativa. Bilden är ett förslag på hur nya kyrkofönster borde kunna se ut.
Trots den katolska kyrkans förtvivlade försök att dölja fakta om alla sexutnyttjade barn läcker sanningen ut och skandalerna kommer allt närmare påven som anses vara guds företrädare på jorden.

Tro nu inte att dessa skandaler enbart finns inom den katolska kyrkan, nej det finns gott om exempel på att samma sak har skett och troligen fortfarande sker inom slutna sekter som exempelvis Jehovas Vittnen och Smiths Venner. Det är inte svårt att hitta offer, det svåra är att få dessa att träda fram officiellt. Grundorsaken för det är uppenbar för de flesta.

Fråga är vilket som är värst, att barn utnyttjas sexuellt eller att organisationerna väljer att sopa sanningen under mattan. Det är helt enkelt en sanning som passar dåligt att belysas, hela ryktet för församlingarna står på spel.

Heder åt alla de som törs och vågar berätta sanningen om vad dom har utsatts för.

Nu vet ju alla människor i västvärlden att sexuellt utnyttja barn inte är förenligt med den kristna tron, eller hur? Alltså anklagas med rätta pedofilpräster som utnyttjat barn samt organisationen som förtvivlat försöker dölja fakta. Gör nu ett tankeexperiment. Ponera att det hade varit troende muslimer som sysslat med detta och imamer hade skyddat gärningsmännen.

Trycksvärtan hade väl knappast räckt till för alla rubriker och ALLA muslimer hade dragits över en kam. Se där hur dom är…..

Vi som är uppväxta i ett samhälle där kristet troende funnits i många variationer vet att skilja på de olika avarterna inom den religionen, men med bristfälliga kunskaper om islam och alla dess variationer är det enklare att dra alla över en kam.

Den fantastiske komikern Rolf Bengtsson ironiserade redan 1970 över svenskarna fördomar. Egentligen, hur mycket har förändrats på 40 år i Sverige?

Rasism finns inte i Skandinavien

Jag har inte varit helt oaktiv, det finns några halvfärdiga blogginlägg att publicera som kommer så småningom men dettta känns viktigare.
Den senaste tiden har jag intrycket av att rasismen är på frammarsch i de skandinaviska länderna. När jag har diskuterat detta med vänner och bekanta förnekas detta bestämt. Ingen, inte ens Sverigedemokrater vill kalla sig rasister, det är tabu. Rasism finns i USA och diverse andra länder men absolut inte i det demokratiskt fina Norden.

Om man istället kallar det främlingsfientlighet, så öppnas lite möjligheter till en diskussion och främst är det muslimer som man har svårt att tolerera. Nej förresten inte muslimer utan det är islam som skrämmer och sedan kommer den ena fördomen efter den andra blandat med en okunnighet.
Om jag frågar hur många muslimska vänner dom har blir det som regel tyst. Det är alltså svenskarna som måste anpassa sig till världen och lära känna de nya personerna som av olika anledningar bor i Sverige.

Ganska många läsare av den här bloggen har varit med i sekter. Det är personer som har kommit olika långt i sin utveckling att leva ett normalt liv. Många av dessa har upplevt hur lite myndigheterna vet om hur det är att lämna en sekt och vilka problem som dyker upp.
Nyligen läste jag ett skakande nödrop från en kvinna som relativt nyligen lämnat Jehovas Vittnen.

"Många är vi som är förtvivlade. Som har kvar hela våra kärnfamiljer inne i sekten. Nu händer det en hel del omvälvningar inom VT har jag sett på XX, som är rejält omskakande. Jag är så tacksam för XX, hur sajten öppnat våra ögon. Jag mötte en härlig god vän i lördags. Tillsammans grät vi över det vi förlorat. Våra familjer, våra släktingar. Våra barn, barnbarn, svärföräldrar, våra partners, våra brors- och systers-barn. Hur vi blir utfrusna, ignorerade och inte värt ett vitten. Det är starka saker. Ingen utanför förstår hur sådant här kan hända år 2010. Jag anser att VT är en OND organisation. De har omtolkat bibeln, GUDS EGET ORD till förmån för sig själva. De har fått människor att offra sina liv. Helt i onödan. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Jag mår så jävla dåligt ibland, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min dotter vågar inte prat med mig. Hon skickar sms i hemlighet. Blir hon påkommen riskerar hon att bli utfrusen och ifrågasatt AV SINA EGNA!! Vad föder detta om inte bitterhet. Jag vet att just bitterhet är destruktivt. Men bitterhet föds oxå ur en hopplöshet"

VT refererar till Bibelcellskapet Vakttornet. Felstavningen avsiktlig.

De flesta jag känner som lämnat en sekt blir respekterade i vårt samhälle och trots okunnighet finne en vilja att hjälpa dessa personer vidare i livet. Det jag reflekterat över är alla de likheter som finns med våra muslimska invandrare.

Flertalet fd sektmedlemmar liskom våra muslimer föddes in i den gemenskapen och hade ingen valfrihet. Först i vuxen ålder finns det en möjlighet till eget val. Vi som varit med i sekter var också tacksamma för att få vara med i just den gemenskapen, vi ansåg att det den aboslut bästa och enda rätta på jorden. Hjärntvätt är ett hårt ord, mindcontrol är ett mer rättvisande ord för vad det är.

Fundera lite över vad den fd JV-kvinnan upplever och tänk dig om detta istället hade varit en muslimsk kvinna. De muslimer som kommer till Skandinavien har av någon anledning lämnat eller tvingats lämna sitt land, sitt sociala nät och de flesta vänner.
Det är lika svårt för dom att släppa alla sina gamla värderingar som det är för en medlem i Smiths Vänner.
Att komma från ett muslimskt land innebär inte att man accepterar alla ortoxa mullornas regler och lagar. Det är vi som måste visa och lära ut vårt synsätt för att ge dom ett alternativ.
Vi som lämnat en sekt vet att det finns en ryggsäck med värderingar och erfarenheter att bära genom livet. Varför skulle muslimer ha det annorlunda.
Vi som lämnat en sekt vet att det tar tid att anpassa oss till ett ”normalt liv” Varför skulle det vara lättare för en muslim?
Vi som lämnat en sekt vet att bland det viktigaste är att bygga upp ett nytt kontaktnät. Varför skulle det inte vara viktigt för en muslim?
Vi som lämnat en sekt vet att vi fick lära oss nya normer och koder. Kan det tänkas att en muslim har ännu fler nya koder och normer att lära?

Eftersom vi skandinavier generellt sett inte släpper in muslimer vårt hem är det vansinnigt svårt för dessa att bygga ett socialt kontaktnät i ett nytt land. Vi som har varit med i sekter har egen erfarenhet av att starta om här i livet.



Den som bör ta initiativet till kontakt med dessa männsikor är just DU. Dom vågar inte tränga sig på, dom är osäkra på språket och rädda för allt nytt. Du är den som kan öppna din dörr och skaffa dig nya vänner som har otroligt mycket att ge dig. Riv ner muren mellan vi och dom.

Kan vi välkomna och lära gamla sektmedlemmar att komma in i vår gemenskap, kan vi väl välkomna inte bara muslimer utan också andra till vår gemenskap, eller hur?

En smal blogg

Ibland får jag lite tid att kolla besökarstatistiken på min blogg och tydligen har antal besökare kommit över 10.000 för ett tag sen. Massor av andra bloggar har betydligt mera besökare och har säkerligen intressantare skaer att sprida än jag. Att så många hittat min blogg överskrider mina förväntningar, speciellt eftersom hela bloggen var oplanerad från början.

Det började med att jag kolla upp min släkt litegrann och jag upptäckte hur lite jag visste om mina föräldrar och annan släkt. Tanken var att mina barn inte skulle vara lika okunniga och jag började göra små noteringar om min uppväxt under alla arbetsresor.

Jag visade några sidor för en vän och fick förslaget att lägga upp det på en websida, men en enkel blogg verkade betydligt mindre ambitiöst och var lättare att uppdatera för mig.

Sidan med statistik verkar inte riktigt pålitlig och jag har inte begripit helt hur den fungerar. Gratisprogram är svåra att reklamera.
Trots det så ger programmet lite information om hur besökaren hittat min sida och ibland en IP-adress som visar geografiskt var besökaren befann sig.
Lite tråkigt att inte fler vågar sig på att kommentera eller korrigera det jag skriver. De personliga mail jag får ber oftast om att inte bli publicerade och det respekterar jag.

De flesta läsarna verkar ha lagt upp sidan som bokmärke, det är ju kul att dom återvänder.
Sökorden som ibland visas ger en indikation på vilken typ av läsare det är, det allra vanligaste sökordet är Smiths vänner, Smiths venner eller Smiths friends. Av någon anledning är namnen på ledarna inom Smittisrna vanligt förekommande. Kollar man IP-adresserna, så kan man ibland tro att dessa ledare söker på sitt eget namn! Egofixerade personer kan behöva hålla koll på vad folk tänker och tycker om deras person.
Det är speciellt kul när Brunstad Stevnested dyker upp på besökarlistan från flera plater i Norge.

I övrigt är det en brokig samling besökare, fd sektmedlemmar är en grupp, vänner och bekanta är en annan och existerade Smith venner är vanliga. Allra vanligast är nog en person som i åratal har jobbat med sin självbiografi ”Berättelsen om en skitstövel” utan att bli färdig. Titeln tyder på självinsikt och förstudierna har förmodligen stor omfattning.

Bloggsidan har gett mig många nya kontakter och flera nya goda vänner, en del av dessa har jag faktiskt träffat In Real Life. Det är fantastiskt hur mpnga trevliga männsikor det finns spridda i världen.

Möjligen kommer det i framtiden bli ett och annat inlägg på engelska, det finns några sådana önskemål, främst från händelser i gamla DDR. Min stavning och skrift på engelska lär inte bli bättre än på svenska.

Ormen i paradiset

Brunstad är platsen där Smittevennerna håller sina största möteskonferenser. Själv brukar dom kalla sitt byggnadsverk för ”paradiset på jorden”. Att koppla ihop utopin paradiset med en plats på jorden anser jag är att nedgradera drömmen om himmelriket.

Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.

För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.

Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.

Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?

Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.

Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.

Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.

Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?


Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild

Smiths Vänners öppenhet

En av mina favoritkritiker, Wildensky har så klokt påpekat att mina formuleringar kan feltolkas. Jag har efter bästa förmåga reviderat inlägget så att det nu är tydligare vad jag menar. Förhoppningsvis blev det denna gång så klart att även Wildensky med lite god vilja kan förstå min tankar. Det gäller ju att tolka allt till det bästa i livet.

Några av er har kanske läst om en tragisk olycka i Norge. En 13-årig flicka blev påkörd av en lastbil som inte stannade. Direkt efter blev hon påkörd av en personbil och under den fastnade hon. Bilen fortsatte att köra drygt 4 km innan den blev stoppad.
Det fantastiska är naturligtvis att flickan levde och att hon verkar överleva.
Nu är flickans famlij med i SV, och därmed förmodligen också tjejen, och givetvis behöver dom allt tänkbart stöd för att klara sig igenom situationen och det är fler än jag som håller tummarna för att allt skall sluta väl.

Ganska fort länkade SV's hemsida till en blog och man såg till att de stora tidningar också fick linken. Givetvis strömmar besökarna till, både troende och icke-troende önskar ju att detta skall sluta väl och varje människa med någon empati lider med familjen. Sidan hade i början en instruktion vad som var lämpligt och inte lämpligt att skriva i kommentarerna

Ett av de första inläggen hade information om ett lämpligt bankkonto som man kunde skänka pengar till. Pengarna skulle gå till familjen. När en kommentar undrade vad pengarna skulle användas till, stoppades det inlägget för kommentarer. Efter ytterligare en liten tid stoppades all möjlighet till att kommentera. Senare tog man bort inlägget med bankkontot och publicerade det internt. Sedan öppnande man för kommentarer som skulle godkännas först, vilket är helt normalt på de flesta bloggar.

Det intressanta är INTE att inte en enda ifrågasättande eller kritisk kommentar publiceras. Varje bloggägare känner till att moderering behövs för att stoppa de tokigaste kommentarerna. Just denna blogg kräver säkerligen extra tuff kontroll med tanke på familjens situation.

Det intressanta är att SV försöker men har så svårt att hantera att vara öppen och att man tycks bli överraskad av vad öppenhet och kritik innebär. I dagens samhälle behöver alla organisationer vara öppna för att bli accepterade i samhället. Det är bara gamla totalitära rörelser som tror sig själva kunna diktera villkoren för kommunikation och samtidigt överleva. Att experimentera öppenhet med just denna bloggen var kanske trots allt obetänksamt.

Jag kan tänka mig att försöket med en öppen blogg beror på att man söker stöd och sympati ifrån icketroende. En 2-vägskommunikation kräver ju då en visad sympati för icketroende. Så vitt jag vet stödjer inte SV andra än sina medlemmar som hamnar i liknande traumatiska händelser.
Numera förlitar man sig nu inte bara på böner utan på de skickliga läkare och annan personal som gör sitt allra bästa. Läkare och andra som har den utbildning som dom själva officiellt förr föraktade.

Givetvis har jag inte skrivit en enda negativ kommentar på deras blogg om detta, jag respekterar gärna familjens att synpunkter och debatt kan föras på andra ställen.

Jag håller tummarna hårt för att Susanne skall bli 100% bra och att hela familjen klarar av situationen.

En annan bloggare tar upp risker med ofrivilligt kändisskap. Några hetlevrade av SV's sympatisörer ansåg tydligen att debatten borde tystas där.

En lycklig sektmedlem

Via ett av de sociala nätverken som finns på nätet fick jag syn på en person från Smiths Vänner som jag kände under min uppväxt.

Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."

Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.

Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.

Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.

Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen

Skjulte Skatter II

Jag minns livet inom Smiths vänner såsom att en av stora dygderna var att “hålla sig i det låga”. Ju fattigare utstrålning, desto större belöning kunde man förvänta sig i himlen. Samla skatterna skulle man göra där uppe och inte här nere.

Inte så underligt att min pappa betraktades som en tveksam person när han dök upp med en flång ny Opel Admiral i mitten på 60-talet. Att den bilen kostade honom mindre än många andra smithvänner hade betalat för sina minibussar i Norge hade inte med saken att göra.
Det var utstrålningen som var det viktiga. Hade man det bättre ställt än genomsnittet var det en dödssynd att visa det offentligt.

Faktum är att vid något tillfälle begärde ledningen för Smiths vänner i Stockholm att få granska pappas bokföring.

Vad jag förstår från SV-medlemmar så har inte ideologin ändrats inom deras lära, så följaktligen gäller det att fortfarande; Håll dig med en låg profil och visa inte upp eventuell jordisk rikedom.

Med den bakgrunden är det ju inte svårt att begripa att ägaren till det privata företaget Skjulte Skatter fick se sin verksamhet förvandlas till en stiftelse. Att den före detta ägaren tjänat miljonbelopp på en verksamhet där arbetsinsatserna bestått av frivilligt arbete kan inte vara hållbart med läran om att samla rikedomarna i himlen.

Speciellt ohållbart blir det när Kåre Smith, ledaren för församlingen, motsvarande år deklarerade inkomster i storleksordningen 2-300 tusen. Uppenbarligen är han en ledare som lever upp till de gamla idealen inom Smiths venner. Låga inkomster och en låg profil.
Att föregå med ett sådant gott exempel är beundransvärt i dessa tider där girighet och orimligt stora bonusar har blivit kännetecknet för de värdsliga företagsledarna.

Bilder av Kåre Smith visar också att det inte ut att gå någon nöd på honom. Det är alltså fullt möjligt att klara sig på en modest inkomst även i dyrlandet Norge.

Förmodligen inser även Sigurd Bratlie jr det numera.

Gamla diabilder

Eftersom jag inte längre har någon fungerande diaprojektor har jag börjat skanna in mina gamla diabilder och målsättningen är att också få alla mina negativ till hårddisken.
Jag använder en Nikon Super Coolscan 5000, mjukvaran har så mycket finesser att hälften borde vara nog. En av dom innebär att den scannar bilden tre gånger i olika vinklar för att ta bort dammkorn och liknande. Det sparar lite jobb men tar längre tid att skanna.

Orginalet sparar jag i tif format (varje bild blir 65Mb) men praktiskt jobbar jag med dom i jpg.

Här kommer de första gamla nostalgibilderna. Ingen av dessa bilder är bearbetad utan orginal från fotografen. som vanligt kan du få bilden större med att klicka på den.

Först ut är en familjebild, det liknar mest ett nattparty eller möjligen något i stil med Gudfadern.



Naturligtvis är det en amatörfotograf som tagit bilden. möjlgien kan det ha varit i samband med min pappas 40-årsdag

Nästa bild är på mig i 18-årsåldern. Minns jag rätt så är den tagen på resan till mitt sista besök på Brunstad. Observera att håret var för långt för SV standard, det gick lite över öronen!



I ungefär samma tidsperiod är detta en bild på min barndomsvän Reidar. Ja han är fortfarande min vän och tänker ungeför som jag när det gäller Smittisarna.




Här har vi en bild på en av mina små brorsdöttrar. Ögat som pekar åt nordväst är numera fixat. Damen bredvid är Ruth Lindberg, på den tiden var hon med i Smiths Venner




GUDARS SKYMNING! Vilken badräkt morsan har på sig och hängbuken på farsan går inte av för hackor. Hursomhelst är bilden från Albybadet i Huddinge runt 1965. Mina föräldrar skall ha kredit för att dom ofta åkte dit med familjen för att bada på somrarna. Både helger och på kvällar efter jobbet ställde dom upp.
Jag är mera tveksam om dom skall ha kredit för hur dom vågade visa upp sig bland allmänheten.




Minns jag rätt är denna bilden tagen samma dag som brorsan förlovade sig med sin sedemera fru Ruth. Jag gissar att Johnny var runt 18 och Ruth 16. Hormonerna fingerade tydligen även med lustiga hårfrisyrer och även fast dom besökte Smiths Venner.



Till sist men inte minst. Jo han var liten den här tiden. Det är en bild av min grabb



Visst var han söt? Fantastiskt lik pappa!

Den lycklige sektmedlemmen

Församlingar av typen Jehovas Vittnen och Smiths Venner och liknande sektgemenskaper anklagas ofta för att hjärntvätta sina medlemmar. Det är ett brutalt ord som ofta sammankopplas med föngenskap och tortyr och knappast med en religiös församling att göra.
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.

Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis

Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.

På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?

För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.

Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!

Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.

Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?

Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig

Smihs Venner i Finland

Jag brukar kolla in smittisarnas hemsida ibland. Det intressanta med sidan är att den visar hur dom vill uppfattas av omvärlden. Man kan lugnt påstå att ingenting i församlingen är bättre än den bild dom själva förmedlar till oss icke-medlemmar.
Jag läser sidan med samma ögon som jag gjorde med tidningarna från gamla Sovjet och DDR . Alltså, det viktiga är inte vad som står i tidningen, utan det som är utelämnat.

I Sovjet fanns det två stora tidningar. Fritt översatt hette den ena Nyheter och den andra Sanningen. Folkhumorn hade talesättet: I sanningen finns det inga nyheter och i nyheterna finns det ingen sanning.


SV har liksom normala företag två hemsidor, en för utomstående och en för medlemmarna. Jag vet inte vilken av dom som publicerar sanningen och vilken som skriver nyheter.

Nyligen publicerades på SV’s hemsida en liten artikel om att den finska delen firar 40 år. För att handla om ett jubileum verkar den väldigt tunn. Det skrivs nästan enbart samma gamla vältuggade fraser om den nöd efter en djup tro som saknades och liknande.
Den norska versionen Poångterar att det var norska bröder som förmedlade budskapet, medans den engelska versionen tycker inte nationaliteten är viktig. Kanske är avsikten att ge lite internt självförtroende åt nordmännen.

I ingen de språkvarinter jag klarar att läsa, namnger man inte någon av dessa första bröder som reste till Finland. Historen hur det hela började saknas. Historierna om de många resorna på färjorna mellan Kapällskär och Nådendal lyser med sin frånvaro. Även berättelser om de första samlingarna är som bortblåsta. I många andra historiebeskrivningar relaterar SV till personer och händelser. Varför gör man inte det när man beskriver SV Finlands jubileum?

Förmodligen har det sin förklaring i att många av de som började missionera i Finland, de som verkligen var pionjärer där, inte längre är medlemmar i Smiths Venner. En av de första, kanke den första som reste till Finland var Johan Velten. Han är numera en non gratia person för SV, i detta fallet har SV glömt budskapet att älska sina fiender.
Den dåvarande Stockholms församlingen (som min far till stor del finansierade) drev ”missionerandet” i Finland. Ledaren, Erling Ekholt i Stockhlm var också väldigt aktiv i öster. Han blev utesluten ut SV i början på 90-talet. Pappa blev utfryst långt tidigare. Det torde vara omöjlugt att berätta SV’s historia i Finland utan att nämna dessa personer
Självklart fanns det också många andra som utifrån Stockholm reste till Finland. De namn jag minns är Sverre Riksfjord, Gunnar Gangsö, Ove Skogsrud, Kåre Smith och Willy Larsen. En del är fortfarande kvar i SV, andras öden känner jag bara till ryktesvägen.

Precis som inom Stalinkommunsimen raderas tydligen historiska händelser när den inte passar med idelogin.

Snart är det jul igen....

Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.

Tegnérgatan 27

Vid ett besök i Stockholm promenerade jag runt på Norrmalm och Vasastan. Plötsligt stötte jag på Kammakargatan och kunde inte låta bli att söka upp nummer 27, vilket var platsen för Smithvännernas söndagsmöten i många år.
Något förvånad tycks drygt 30 år nästan ha gått området förbi, allt gick att känna igen.
Gatuporten lyckades jag med lite tur komma igenom, det är en bred gång genom gatuhuset, så bred att en liten bil kan ta sig igenom. Jag vill minnas att det vid något tillfälle stod någon bil parkerad på innegården.
En trapp upp över gården låg NTO-salen och trappan kändes väl igen. Hur många gånger har jag lekt i den?
Självklart kom jag inte in i salen, men det behövdes inte, minnesbilderna kom fram från långt bak i hjärnan.
När man kom in genom dörren fanns rakt fram ett stort utrymme för att hänga av kläderna. Till vänster fanns en smal gång som ledde till de två toaletterna och det minimala köket. Där fanns också ett slags bibliotek, ändlösa bokhyllor med glasdörrar och ett antal läsbord. Nyfiken på böcker som jag var kunde jag inte låta bli att bläddra i dom ibland, det var nämligen ett rum som användes av sprituisterna och literaturen var deras. Så fort det upptäcktes vad jag gjorde blev jag ifråntagen böckerna och skarpt tillsagd att låta bli dom. När jag frågade varför kom det mörka hoteleser om att jag skulle akta mig för den sortens litteratur och föreningar. Jag fick veta att dom samtalar med andar, sysslade med magi och det skulle man inte hålla på med. Spännande och otäckt som jag fortfarande minns det.
Till höger från den yttre dörren låg så lokalen för våra möten. Längst fram fanns ett litet podium med ett piano och där satt också den lilla gruppen musiker som ackompanjerade sångerna. En tid för länge sedan satt mamma också där och även min mellersta bror var också en flitig deltagare i musikgruppen. Själv spelade jag mandolin där en tid. En av fördelarna var att man fick god överblick av församlingen och kunde följa händelserna bättre från den upphöjda positionen
De enkla trästolarna i salen var uppradade och klädda med ett rött randigt plastmaterial. Perfekt att rita på med kulspetspenna under de långtråkiga samlingarna. Mer än en gång blev åthutad för dessa mina tilltag, som barn gällde det att få tiden att gå.

Vi barn ansåg tiden före och efter mötena vara de bästa. Då fick vi tid för lite snack och någon kortare lek. Sångerna gick väl också an, men sedan var det urbota trist att sitta stilla utan att ha något att göra. Halvlyssnande på det stadiga mässande och en förgäves väntan på att något utöver det vanligt skulle ske.
Proceduren var det samma, med några sånger för att samla folket, lite bön och sång igen innan huvudtalaren drog igång. Oftast var det Ekholt som började och drog upp kvällens tema och sedan fyllde den ena efter den andra på och förklarade sig helt överrens med förgående talare.
Rangordning på talarna berodde på deras status i församlingen och varje förändring i ordning var en mindre sensation. Det hände faktiskt att Ekholt bad någon annan hålla inledningstalet, om detta var uppgjort innan eller om det var spontant vet jag inte.
Givetvis var det enbart män som höll inledningen, kvinnor var lägre i rangordningen och hade sällan någon predikan utan oftast bara några ord där dom bekräftade vad som redan sagts.
Typiskt var kvinnorna klädda i tråkiga gammaldags kläder, lång kjol eller klänning som gick ned över knäet, någon slags långärmad blus och ett huckle eller sjal över håret. ”Färgerna” som var godkända var väldigt neutrala och skulle inte sticka ut. Mörkblått, vitt, brunt och grått var typiska ”färger” Glöm också bort det som kallas märkeskläder.
Kvinnorna brukade börja med att tacka och prisa Gud för det som redans sagts och sedan, (helst med gråten i halsen) berätta hur tacksamma dom var att få tillhöra församlingenen.
Till sist var det barnens tur och med lite lock och pock var vi några som blygt citerade något bibelord och sa någon kort mening i sammanhanget.

Relativt nyligen, i samband med min mors begravning träffade jag paret Ekholt och jag blev påmind om hur jag en gång hade hittat ett bibelord och läst upp det inför församlingen.
Jag hade hittat något i Jobs bok som jag tyckte var bra ”Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är".
Faktiskt kunde jag minnas händelsen och eftersom alla närvarande brast ut i skratt blev jag väldigt generad.

En stor grupp i församlingen var äldre ensamstående kvinnor, inte vet jag vad som lockade dom men helt klart var att dessa tillsammans med pappa var dom som finansierade verksamheten.
I nästa inlägg skall jag berätta vad jag minns av dom snälla tanterna och när en av dom, Gerda Andersson ställde till med en efterlängtad överraskning på ett möte.