Jag minns livet inom Smiths vänner såsom att en av stora dygderna var att “hålla sig i det låga”. Ju fattigare utstrålning, desto större belöning kunde man förvänta sig i himlen. Samla skatterna skulle man göra där uppe och inte här nere.
Inte så underligt att min pappa betraktades som en tveksam person när han dök upp med en flång ny Opel Admiral i mitten på 60-talet. Att den bilen kostade honom mindre än många andra smithvänner hade betalat för sina minibussar i Norge hade inte med saken att göra.
Det var utstrålningen som var det viktiga. Hade man det bättre ställt än genomsnittet var det en dödssynd att visa det offentligt.
Faktum är att vid något tillfälle begärde ledningen för Smiths vänner i Stockholm att få granska pappas bokföring.
Vad jag förstår från SV-medlemmar så har inte ideologin ändrats inom deras lära, så följaktligen gäller det att fortfarande; Håll dig med en låg profil och visa inte upp eventuell jordisk rikedom.
Med den bakgrunden är det ju inte svårt att begripa att ägaren till det privata företaget Skjulte Skatter fick se sin verksamhet förvandlas till en stiftelse. Att den före detta ägaren tjänat miljonbelopp på en verksamhet där arbetsinsatserna bestått av frivilligt arbete kan inte vara hållbart med läran om att samla rikedomarna i himlen.
Speciellt ohållbart blir det när Kåre Smith, ledaren för församlingen, motsvarande år deklarerade inkomster i storleksordningen 2-300 tusen. Uppenbarligen är han en ledare som lever upp till de gamla idealen inom Smiths venner. Låga inkomster och en låg profil.
Att föregå med ett sådant gott exempel är beundransvärt i dessa tider där girighet och orimligt stora bonusar har blivit kännetecknet för de värdsliga företagsledarna.
Bilder av Kåre Smith visar också att det inte ut att gå någon nöd på honom. Det är alltså fullt möjligt att klara sig på en modest inkomst även i dyrlandet Norge.
Förmodligen inser även Sigurd Bratlie jr det numera.
Visar inlägg med etikett Kåre Smith. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kåre Smith. Visa alla inlägg
måndag 6 april 2009
måndag 4 augusti 2008
De fyras gäng
En äkta medlem i Smiths vänner skulle ha foton av ledarna hängande på väggen hemma för att visa sin tillhörlighet och vilka personer han dyrkade. Helst skulle bilderna hänga på en central plats i vardagsrummet, väl synliga för alla så fort man klev in i rummet.
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.
Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.
Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.
Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?
Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det
Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.
Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.
Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.
Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.
Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.
Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?
Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det
Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.
Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.
Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn
onsdag 16 april 2008
Tanterna i Stockholm
I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.
Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.
Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.
Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.
Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.
Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.
Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.
Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.
Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.
En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.
Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.
Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.
Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.
Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.
Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.
Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.
Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.
Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.
Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.
En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.
Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.
tisdag 15 januari 2008
Smiths Venner och Jehovas Vittnen
En av mina läsare skickade mig en link till ett hjälpforum för ex Jehovas Vittnen. Min kunskap om denna sekt är fortfarande väldigt ytlig, men jag har lite mer kunskap nu än för en månad sedan.
Visst hade jag lärt mig lite i skolan i religionskunskapen och visst har jag haft arbetskamrater som var medlemmar där, men någon riktig kunskap om vad dom stod för hade jag inte.
Jag trodde mig veta
· Att dom vägrade blodtransfusioner eftersom blodet ansågs vara själen.
· Dom hade Biblen och Vakttornet som litteratur.
· Någon slags udda bestraffning skulle ske i något som kallades Harmageddon.
· Dom trodde inte på treenigheten.
· Dom firade inte högtider typ jul eller födelsedagar.
· Man mötte dom oftast som välklädda och artiga dörrknackare.
Inom SV vet jag att vi varnades för denna sekt eftersom dom ansågs fara med irrläror. Jag kan också minnas min mor som argumenterade med JVs dörrknackare om vad som var rätt eller fel enligt Biblen.
Några ex-JV personer har besökt denna blogg och deras reaktioner har varit, att dom känner igen mycket av vad SV står för och det liknar deras egna upplevelser ionm JV. Några kontakter bland dessa ex-JV har hjälpt mig med lite kunskap och förklaringar. Även jag slås numera av likheten mellan dessa församlingar, där jag ser SV som en lillebror till JV. Antal medlemmar i JV är närmare 7 miljoner, vilket skall jämföras med SV som uppger sitt medlemsantal till runt 35.000.
Liksom SV så ser sig JV som vara de enda som har förståelsen och den rätta tron. De 144.000 själarna anser sig såväl JV som SV veta varifrån dom kommer. Dom är lika tvärsäkra på att dom kommer från den egna rörelsen. Så man kan säga dom är överrens om att vara oeniga.
En vits jag fick av en ex-SV berättar om en själ som kommer till himlen och Sankte Per visar runt. I varje rum sitter det olika grupper och Sankte Per förklarar vilka dom är och varifrån domkommer. Dessa är från från Fiadelfiakyrkan, dessa är katoliker och en annan grupp kommer från Fräslningsarmen osv osv. Till slut kommer dom till en stängd dörr och den nya själen undrar vad som finns innanför. Sankte Per hyssjar och säger: Du måste vara tyst!Därinne sitter Smiths Venner och dom tror dom är ensamma här.
Den sociala gemenskapen verkar vara precis lika stark i båda församlingarna, liksom avgränsningen till socialt umgänge med övriga världen.
Hederlighet, att sköta sig och vara en god, laglydig medborgare så länge det inte strider mot deras tro propagerar JV för. Nästan identiskt vad man officiellt säger inom SV.
Den ”styrande kresten” i JV kan väl jämföras med ledningen i SV som anser sig vara tillsatta av Gud. I båda församlingarna gäller det att rätta in sig i ledet och tåla ledningens tillrättavisningar och order.
Evolutionsteorin avisas av båda sidorna, även om jag minns att SV var vagare på den punkten. SV kunde säga något i stil med att en dag är lika med tusen år och tusen år såsom en dag. Därmed indikerade man att processen för jordens skapande tog längre tid än sju dagar, men att Gud trots allt var den som var bakom evolutionen.
Men det finns också flera skillnader mellan dessa rörelser. JV är absolut emot krig och döda. Flera JV vägrade att deltaga i Tysklands arme före och under andra värlsdkriget just av den anledningen och hamnade i koncentrationsläger. SV däremot anser det vara upp till var och en att vara en del av armen eller inte.
En teori jag har om detta är att grundaren för SV just var officer och kunde väl inte därför hålla sig till en Biblens tydligaset regler. Att Norge blev ockuperat under andra världskriget kan också ha sin betydelse för att inte få negativ opinion. Mitt minne är dock att det inom SV uppmuntrades till att alla män skulle göra sin militärtjänst och därmed lära sig döda andra. Det är inte i linje med det sjunde budet.
En annan intressant skillnad är det med uteslutning.
Inom SV pratade man inte om det officiellt som en möjlighet. Det sades kanske att han eller hon inte ”tålde budskapet” eller inte tålde en tillrättavisning i kärlekens namn. Men inte uteslöt man någon från Guds ord. Man till och med hävdade officiellt att det bara förekom i andra församlingar. Det fanns många som visste bättre än så, speciellt dom som blivit drabbade och deras familjer. Flera som ansågs ha brutit mot reglerna fick finna sig i att sitta på sista bänkraden med förbud att yttra sig på möten.
I samband med splittringen i början på 90-talet fortsatte man envist att hävda att ingen blev utesluten. Man sa officiellt att, visst hade en del valt att lämna rörelsen för man inte förstod väckelens, men inte var det uteslutning.....
Jag känner till minst ett fall där det skriftligen dokumentrats av ledande SV broder att tidigare medlemmen N.N blivit utstött, så SV friserar sanningen.
På senare tid har dock kåre Smith medgett att viss form av uteslutning har förkommit och förekommer.
JV å sin sida använder uteslutning officiellt som som en bestraffningsmetod och vederbörande blir förklarad non gratia. Hela församlingen känner till saken och fryser ut personen. I JV fallet är dock den uteslutne välkommen tillbaka efter en förlåtelse procedur, vilket knappast är fallet inom SV. I båda församlingarna orsakar dessa metoder splittringar inom familjerna.
När det gäller personer som frivilligt lämnar församlingen skiljer det sig också. Dessa är totalt utfrysta från JV, såväl medlemmar som utesluta uppmanas att inte hålla någon kontakt med dessa personer. Uteslutna som har kontakt med dessa avfällingar har betydligt svårare att komma tillbaka om dom så önskar.
Här uppfattar jag SV helt annorlunda. De som blir uteslutna förhånas och förlöjligas ända upp i talarstolen. Jag läste någonstans att en av ledarna gett ungefär denna kommentar: Sedan dessa människor lämnat SV har jag inte ägnat dom en enda tanke. Min försåelse är att jesus hade ägnat dom massor av tankar och böner. Men Sv har inte samma övertygelse som Jesus hade.
Att vissa av dessa utstötta har och har haft det tufft och svårt att hitta nya liv och social gemenskap betraktas närmast med skadeglädje.
Andra liksom jag själv lämnade SV efter eget beslut har det lättare i relationen med SV. Jag har personligen aldrig trakasserats eller förföljts av någon person ifrån SV. Inte heller har jag någonsin blivit utsatts för övertalningsförsök att återvända.
I de få fall jag varit kontakt med SV eller ex-SV har jag mötts med respekt och artiga formuleringar. Visserligen har orden känns tomma, innehållslösa och inte helt ärliga, men absolut inget oförskämt och heller inte kritik för mitt vägval.
Jag uppfattar det så att SV respekterar mer oss som lämnat frivilligt än man gör med de som blivit utstötta. JV agerar precis tvärtom.
Nu är detta min uppfattning grundad på en inte särskilt djup kunskap om JV. Har jag uppfattat något fel, eller tycker du jag behöver korrigera min uppfattning så ber jag dig om dina synpunkter.
Linken till den i mitt tycke professionella sidan för ex JV är http://www.hjalpkallan.org/
Efter Johans kommentar kan jag inte låta bli att linka till en live version från 1976 av denna låt. Eagles - Hotel California. Enjoy!
Slutklämmen på den tänkvärda texten är ”We are programmed to receive. you can checkout any time you like but you can never leave!”Men vi väljer själva vad vi vill ta emot
Visst hade jag lärt mig lite i skolan i religionskunskapen och visst har jag haft arbetskamrater som var medlemmar där, men någon riktig kunskap om vad dom stod för hade jag inte.
Jag trodde mig veta
· Att dom vägrade blodtransfusioner eftersom blodet ansågs vara själen.
· Dom hade Biblen och Vakttornet som litteratur.
· Någon slags udda bestraffning skulle ske i något som kallades Harmageddon.
· Dom trodde inte på treenigheten.
· Dom firade inte högtider typ jul eller födelsedagar.
· Man mötte dom oftast som välklädda och artiga dörrknackare.
Inom SV vet jag att vi varnades för denna sekt eftersom dom ansågs fara med irrläror. Jag kan också minnas min mor som argumenterade med JVs dörrknackare om vad som var rätt eller fel enligt Biblen.
Några ex-JV personer har besökt denna blogg och deras reaktioner har varit, att dom känner igen mycket av vad SV står för och det liknar deras egna upplevelser ionm JV. Några kontakter bland dessa ex-JV har hjälpt mig med lite kunskap och förklaringar. Även jag slås numera av likheten mellan dessa församlingar, där jag ser SV som en lillebror till JV. Antal medlemmar i JV är närmare 7 miljoner, vilket skall jämföras med SV som uppger sitt medlemsantal till runt 35.000.
Liksom SV så ser sig JV som vara de enda som har förståelsen och den rätta tron. De 144.000 själarna anser sig såväl JV som SV veta varifrån dom kommer. Dom är lika tvärsäkra på att dom kommer från den egna rörelsen. Så man kan säga dom är överrens om att vara oeniga.
En vits jag fick av en ex-SV berättar om en själ som kommer till himlen och Sankte Per visar runt. I varje rum sitter det olika grupper och Sankte Per förklarar vilka dom är och varifrån domkommer. Dessa är från från Fiadelfiakyrkan, dessa är katoliker och en annan grupp kommer från Fräslningsarmen osv osv. Till slut kommer dom till en stängd dörr och den nya själen undrar vad som finns innanför. Sankte Per hyssjar och säger: Du måste vara tyst!Därinne sitter Smiths Venner och dom tror dom är ensamma här.
Den sociala gemenskapen verkar vara precis lika stark i båda församlingarna, liksom avgränsningen till socialt umgänge med övriga världen.
Hederlighet, att sköta sig och vara en god, laglydig medborgare så länge det inte strider mot deras tro propagerar JV för. Nästan identiskt vad man officiellt säger inom SV.
Den ”styrande kresten” i JV kan väl jämföras med ledningen i SV som anser sig vara tillsatta av Gud. I båda församlingarna gäller det att rätta in sig i ledet och tåla ledningens tillrättavisningar och order.
Evolutionsteorin avisas av båda sidorna, även om jag minns att SV var vagare på den punkten. SV kunde säga något i stil med att en dag är lika med tusen år och tusen år såsom en dag. Därmed indikerade man att processen för jordens skapande tog längre tid än sju dagar, men att Gud trots allt var den som var bakom evolutionen.
Men det finns också flera skillnader mellan dessa rörelser. JV är absolut emot krig och döda. Flera JV vägrade att deltaga i Tysklands arme före och under andra värlsdkriget just av den anledningen och hamnade i koncentrationsläger. SV däremot anser det vara upp till var och en att vara en del av armen eller inte.
En teori jag har om detta är att grundaren för SV just var officer och kunde väl inte därför hålla sig till en Biblens tydligaset regler. Att Norge blev ockuperat under andra världskriget kan också ha sin betydelse för att inte få negativ opinion. Mitt minne är dock att det inom SV uppmuntrades till att alla män skulle göra sin militärtjänst och därmed lära sig döda andra. Det är inte i linje med det sjunde budet.
En annan intressant skillnad är det med uteslutning.
Inom SV pratade man inte om det officiellt som en möjlighet. Det sades kanske att han eller hon inte ”tålde budskapet” eller inte tålde en tillrättavisning i kärlekens namn. Men inte uteslöt man någon från Guds ord. Man till och med hävdade officiellt att det bara förekom i andra församlingar. Det fanns många som visste bättre än så, speciellt dom som blivit drabbade och deras familjer. Flera som ansågs ha brutit mot reglerna fick finna sig i att sitta på sista bänkraden med förbud att yttra sig på möten.
I samband med splittringen i början på 90-talet fortsatte man envist att hävda att ingen blev utesluten. Man sa officiellt att, visst hade en del valt att lämna rörelsen för man inte förstod väckelens, men inte var det uteslutning.....
Jag känner till minst ett fall där det skriftligen dokumentrats av ledande SV broder att tidigare medlemmen N.N blivit utstött, så SV friserar sanningen.
På senare tid har dock kåre Smith medgett att viss form av uteslutning har förkommit och förekommer.
JV å sin sida använder uteslutning officiellt som som en bestraffningsmetod och vederbörande blir förklarad non gratia. Hela församlingen känner till saken och fryser ut personen. I JV fallet är dock den uteslutne välkommen tillbaka efter en förlåtelse procedur, vilket knappast är fallet inom SV. I båda församlingarna orsakar dessa metoder splittringar inom familjerna.
När det gäller personer som frivilligt lämnar församlingen skiljer det sig också. Dessa är totalt utfrysta från JV, såväl medlemmar som utesluta uppmanas att inte hålla någon kontakt med dessa personer. Uteslutna som har kontakt med dessa avfällingar har betydligt svårare att komma tillbaka om dom så önskar.
Här uppfattar jag SV helt annorlunda. De som blir uteslutna förhånas och förlöjligas ända upp i talarstolen. Jag läste någonstans att en av ledarna gett ungefär denna kommentar: Sedan dessa människor lämnat SV har jag inte ägnat dom en enda tanke. Min försåelse är att jesus hade ägnat dom massor av tankar och böner. Men Sv har inte samma övertygelse som Jesus hade.
Att vissa av dessa utstötta har och har haft det tufft och svårt att hitta nya liv och social gemenskap betraktas närmast med skadeglädje.
Andra liksom jag själv lämnade SV efter eget beslut har det lättare i relationen med SV. Jag har personligen aldrig trakasserats eller förföljts av någon person ifrån SV. Inte heller har jag någonsin blivit utsatts för övertalningsförsök att återvända.
I de få fall jag varit kontakt med SV eller ex-SV har jag mötts med respekt och artiga formuleringar. Visserligen har orden känns tomma, innehållslösa och inte helt ärliga, men absolut inget oförskämt och heller inte kritik för mitt vägval.
Jag uppfattar det så att SV respekterar mer oss som lämnat frivilligt än man gör med de som blivit utstötta. JV agerar precis tvärtom.
Nu är detta min uppfattning grundad på en inte särskilt djup kunskap om JV. Har jag uppfattat något fel, eller tycker du jag behöver korrigera min uppfattning så ber jag dig om dina synpunkter.
Linken till den i mitt tycke professionella sidan för ex JV är http://www.hjalpkallan.org/
Efter Johans kommentar kan jag inte låta bli att linka till en live version från 1976 av denna låt. Eagles - Hotel California. Enjoy!
Slutklämmen på den tänkvärda texten är ”We are programmed to receive. you can checkout any time you like but you can never leave!”Men vi väljer själva vad vi vill ta emot
onsdag 9 januari 2008
Övernattning på Lundby
Armbågen börjar fixa till sig lite. Efter besök hor ortopeden i torsdags morse beslutades att snabbaste läkningsprocessen var förmodligen att skruva fast de brutna benbitarna. På eftermiddagen blev jag uppringd av läkaren och operationen bestämdes till dagen efter. Incheckning på sjukhuset vid 2, operation klockan 4 och hemma igen strax efter 7.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
Imponerande snabbt, nu får vi se om det blir bra också.
Smärtorna är borta, men bandaget är fortfarande på, så skrivandet går på kryckor om man säger så. Men det går....
I princip allt det jag skriver om Smiths Vänner är självupplevt, men här är en historia där jag inte var med om, men jag har informationen från två deltagare. Båda två bedömmer jag som trovärdiga personer och nära vänner till mig.
Det handlar om några killars övernattning efter en dag med möte på Lundy och hur främst Kåre Smith reagerade och agerade på detta.
Det var inte direkt vanligt att ungdomar övernattade på Lundby, men det förekom. Vissa kriterier för godkännande fanns så klart, och trogna läsare fattar direkt att det inte fick förekomma olika kön vid sådana eskapader.
En kväll fick iallafall några grabbar godkännande till en övernattning. Jag var inte med eftersom jag vistades den sommaren på min föräldrars sommarställe. Hade jag varit i Stockholm skulle jag troligtvis ha varit med om denna övernattning.
Efter kvällsmötet var det som regel lite eftersnack och så småningom lämnade alla utom grabbarna området för hemfärd. När väl allt hade lugnat ned sig visade det sig att övernattningen inte var helt oplanerad. Någon hade tagit med en whiskyflaska av märket VAT69.
Klockan gick, nivån i flaskan sjönk och humöret i grabbarna steg. Modiga och starka började så grabbsnacket ta över och kände jag dom rätt så sjönk säkert nivån behagligt lågt under bältet.
Någon gång framåt småtimmarna (runt 3-tiden) när grabbarna somnat in av trötthet och viss form av berusning rycks ytterdörren upp och in kliver SVs Stockholms ledning in. Det är Erling Ekholt och Kåre Smith. Gissa om grabbarna vaknade hastigt, och att blickarna var förvånade är en underdrift.
Jodå, man hade fått information om alkoholförtäring och ett snack på låg nivå som inte kunde accepteras av besökare på Lundby. Enda sättet grabbarna kunde klara sig och att åter få ”äran” att vistas på Lundby, var att erkänna sina synder, be om förlåtelse och lova bot och bättring.
Den trötta, något berusade gruppen killar är inte svåra att övertala, dom faller till föga och det blir ett bönemöte i natten så det står härliga till.
Till slut avtvingas dom ett löfte om att inget av detta får nämnas till någon utomstående. Det löftet hölls ganska länge.
Hotet om att inte få vara med i församlingens gemenskap var verkligt och hade avsedd effekt. Rädslan för att vara utanför var stor.
Vad hade då hänt?
Jo efter midnatt hade Kåre fått eller tagit sig själv uppdraget att kolla om grabbarna uppförde sig ordentligt på sin övernattnning. Bilresan ut dit tog ungefär en timme, så det var inte runt hörnet. Enligt Kåres uttalande så kom han åkande i sin bil och hörde ett förskräckligt oväsen ifrån huset där övernattningen skedde. Han stannade då bilen och gick i skydd av mörkret fram till huset och smygtittade in genom fönstret. Spejade och lyssnade.
För dig som inte vet. Avfartsvägen till Lundby från huvudvägen var flera hundra meter lång och gick över en öppen åker. Vilken bil som helst med lyset på hade upptäckt av de pratande grabbarna. Tystnaden i området hade dessutom avslöjat en bil ganska fort. Visst, dom festade en del så ljudet kanske inte hade noterats. Men eftersom dom vare sig hade musik, radio eller stereo så var det inget oväsen eller hög ljudnivå. Det var en normal samtalsnivå inomhus.
Anmärkningsvärt är att Kåre, åkandes i en bil (Opel Kadett från mitten på sextiotalet) kunde höra grabbarna snacka flera hundra meter bort. Ljudet måste ha passerat husväggen, en distans på flera hundra meter samt höras i en bullrande bil från 60-talet.
Vi har alla fått olika nådegåvor, men jag känner inte till någon som begåvats med en liknande hörselförmåga, möjligen om bilen inte varit med i bilden. Jag väl inte påstå att någon far med lögn, men att någon människa har så bra hörsel sår ett litet tvivel i mig.
Den informelle ungdomsledaren, Kåre, gick väl in till grabbarna och förklarade vad man kunde göra och vad man inte borde göra? På så vis hade han ju kunnat få god kontakt med grabbarna, lärt dom en läxa och byggt ett förtroende för framtiden.
Nej det gjorde han inte. Han smög sig tillbaka till bilen, körde så tyst som möjligt därifrån. Han körde hem till Ekholt och purrar honom mitt i natten och gemensamt tar dom sig till Lundy för att läxa upp grabbarna.
Ok, jag anser att dricka whisky på församlingens område var omdömmeslöst, icke desto mindre hade jag kunnat varit med, men lyckliga omständigheter gjorde att jag inte var där, och slapp därmed det förnedrande bönemötet och dess konsekvenser
Intressant är att efter den splittring som skedde i SV i början på 90-talet, så tar Kåre avstånd från alla dessa regler som det konservativa SV har och hade. Här är ett lysande exempel på hur han inte bara accepterade dessa regler utan faktiskt var en drivande kraft för att reglerna skulle hållas. Att skvallra till högre ort anser jag vara ännu fegare om möjligt. Kanske gällde det att vara nitisk för att säkra den fortsatta karriären i församlingen?
Någonstans under resans gång har Kåre och det nya Smiths Venner ändrat synsätt och jag undrar när och varför.
torsdag 20 december 2007
Allvarliga funderingar i tonåren
Jag hade växt upp med en religiös uppfostran att inte ifrågasätta vad de så kallade bröderna sade. Beroende på hur man ifrågasatte märkligheter blev man olika bemött olika. Ansågs frågan var oskyldig fick man en undervisande korrigering. Ansågs frågan vara ifrågasättande av budskapet blev svaret, att du måste tro på de av Gud tillsatta ledarna. De vet vad som är bäst för dig. Ifrågasatte man någon persons görande, så blev svaret du måste tro och inte bry dig om vad andra gör. Det är deras sak.
Riktigt farligt kunde det bli om frågan ansågs provocerande. Då hade man fel ande, kallades antikrist och blev betraktad som spetälsk. Offentliga avrättning på ett möte var inte ovanligt. Orden lades så att inget namn nämndes, men ingen behövde tveka om vem som avsågs. Övriga medlemmar distanserade sig hastigt från den som ansågs ha fel tro. Rädslan att själv hamna i onåd styrde deras agerande.
Liksom påven av katolikerna anses vara Guds förlängda arm på jorden menade faktiskt SV att deras ledare var tillsatta av Gud och de gällde för oss att tro och lyda. Således fanns i ledningen ett antal småpåvar som faktiskt själva trodde dom visste guds vilja och kunde verkställa den på jorden. Därför kunde dom anklaga och döma andra människor. Domarna med dess konsekvenser för andra var alltså bara Guds vilja och själva var dom endast verktygen. Nazisterna sa efteråt att dom bara lydde order, i församlingen gav dom sig själva ordern och utförde den utan att någon vågade opponera sig.
Jag har mer än en gång hört ledare säga att han "kände i anden vad som var rätt" Hur argumenterar med en sådan utan att förlora diskussionen? Det går inte, du blir bara anklagad för att ha fel tro och ombedd att komma in i ljuset från det mörker du ansågs befinna dig i.
För dig som inte varit med i SV eller aldrig varit i ett SV-hem kan jag berätta att i varje rättroget hem hängde bilder på väggen av de topp fyra ledarna inom Smiths vänner. Grundaren J O Smith tillsamman Med Elias Aslaksen, Sigurd Bratlie och Aksel Smith. Fanns inte dessa män på väggen, var det föremål för undran och tillrättavisning.
Jag hade fått klart för mig att deras påstående att hederliga och ärliga människor endast fanns inom SV var felaktigt. Min egen lilla erfarenhet i världen utanför hade visat på motsatsen. Det var inte bara Folke och hans familj som var bra människor, jag hade träffat en rad andra personer som var bra.
Några gånger hade jag tagit upp egentliga försök till diskussion inom SV att alla människor kan inte vara dåliga, det måste ju finnas flera i världen som aldrig hört talas om denna underbara församling.
Svaret blev, hade sådana personer funnits hade Gud sett till att dom hade hittat oss.
Jaha, men alla dom som levat före J O Smith grundat sin församling, var dom alla dåliga?
Jo det måste dom ha varit. Jaha, men vad skedde i perioden mellan de första apostlarna och deras kyrkor fram till J O Smith? Där brukade dom ge upp och mena att säkerligen fanns det någon enstaka bra människa någonstans, men absolut ingen församling som gick upp mot vår. Slutklämmen blev som ni anar. Du måste tro, ställ inte frågor och lita på bröderna, dom vet detta bättre än du med dina frågor.
Alltså mina funderingar och tankar fick jag i stort sett ha för mig själv. Jag gick in i ett läge som betraktare och jämförde med vad jag ansåg vara rätt och riktigt. Min referensram var begränsad, det var grundad på vad jag lärt mig inom församlingen och bibeln.
Bibeln kunde jag ganska bra, och främst gjorde jag jämförelsen mellan Jesus, hans budskap och vad jag kunde se ske inom församlingen. Oavsett om Jesus funnits eller ej, oavsett om allt är sant eller ej, beskriver de fyra evangelierna en fantastisk person med ett fantastiskt budskap. Det som kallas elfte budet är heltäckande för mig. Gör inget mot andra som du inte önskar dom skall göra mot dig själv.
Jag hittade inte så många likheter på Jesu budskap (som jag förstod det) och SVs budskap. När jag började granska hur främst ledningen levde och vad dom predikade insåg jag att reglerna inte gällde dom själva i första hand utan för att kontrollera de godtrogna medlemmar. Principen "gör inte som jag gör, utan gör som jag lär" var det som gällde. Det fanns faktiskt ett uttryck ”att han har kommit in i anden” Underförsått var det att för den personen existerade inga vanliga regler, utan han ansvarade bara för Gud. Toppledarna alltså.
En av de saker som vi så tydligt fick lära oss var att inte döma andra. Det gällde bara oss lågt nere på stegen, de längre upp dömde människor, medlemmar friskt och utan hänsyn till konsekvenserna eller en gnutta av empati. Vi kunde anklagaes för ganska mycket småsaker. Det kunde vara fel på vår trosuppfattning, vi kunde ha fel frisyr, fel kläder eller det räckte med bara en misstanke om att något inte var som det skulle hos en individ. Jag fick inte det att stämma med hur Jesus beskrivs. Får du?
Pengar och rikedom ansågs officiellt vara en styggelse. Du X-SV som läser detta menar ofta att det var något som Kåre införde efter sitt maktövertagande. Glöm det, redan tidigt såg ledningen och deras närmsta medarbetare till att sko sig på kollektpengarna, innan den räknades. Den långe kassören som efterträdde min pappa menade att det var kutym sedan länge när han kritiserades för att plocka ut pengar ur kollekten före beloppet bokfördes. Stora respengar betalades ut svart till dessa levebrödspredikanter, som i talarstolen ondgjorde sig över andra församlingars pengafokus. Ögontjänare gjorde affärer utan kvitto. Långt i från evangeliets lära.
Alkoholproblematiken har jag redan berättat om och jag kommer återkomma till falskheten att dricka själv och förbjuda andra.
Att hjälpa medmänniskor med problem skedde ytterligt sällan och aldrig rekommenderat från ledningen, som jag minns. Min fars alkoholproblem var/är ett nära exempel för mig.Visst fanns eldsjälar som hjälpte andra på eget bevåg. Men eftersom det inte var SV som sporrade dom, hade dom säkert varit lika goda och fina människor utanför församlingen. Orden "hjälp dig själv så hjälper du Gud" sitter fortfarande i mitt huvud. Ibland tror jag att det var det bästa jag lärde mig i den församlingen. Det rådet hjälpte mig personligen att ta mig ur SV. På sätt och vis var rådet en självinsikt i sekten. Ett slags ironi att här finns ingen hjälp att få, och för mig stämde det verkligen.
Förlåta personer som ansågs felat existerade inte. Möjligen om vederbörande publikt medgav sina misstag och bad bröderna officiellt om förlåtelse. Jämför här Jesus förlåtande syn på rövare och prostituerade. Ett exempel på detta var när den avsatte Arne Renger dök upp på ett möte i Stockholm. Han bad om tillstånd till ett vittnesmål för att be om förlåtelse. Han stod upp inför den lilla spända församlingen och bad om ursäkt för något jag inte minns. Resultatet blev att ursäkten inte accepterades för det fanns inte ”tillräcklig ånger där”. För att bli förlåten skulle tydligen en återvändande själ kräla i stoftet inför ledningen. Jag fick inte det att stämma med Jesus budskap.
TV och andra media var förbjudna, men ledarna kollade ivrigt på dumburken så fort tillfälle gavs. När vi reste tillsammans med dessa småpåvar, fanns det ju TV i de flesta offentliga miljöerna. Dom satt som klistrade framför dumburken på båtarna till Finland och på färjorna mellan Moss och Horten . Oavsett vad som visades så tittade dom. Varför skulle inte vi få göra det då? Jo dom hade någon inneboende ande som vi saknade och sade sig kunna skilja på ont och gott. Tack, det ansåg jag också mig kunna göra.
Resande bröder besökte ofta och gärna rödlyktsdistrikten i Tyskland och Holland, samtidigt som sex utanför äktenskapet var förbjudet. Att man predikade mot den stora synden onani blev ju bara patetiskt. Den moralen eller brist på moral var skamlig även för många av rent värdsliga personer. Bland SV folket fanns alltså moraliskt sämre människor än de som var ”utanför” Jag hade kanske kunnat svälja det om det varit någon person i utkanten av SV, men det var ledande personer! Inte någon enstaka utan flera. Jag vet att jag tog upp saken med mamma och fick svaret att ”dom svarar för sig” Men hur kunde dessa personer få predika för andra vad dom skulle göra och inte göra? Inget svar. Bröderna vet bäst
Med kristna ögon har jag själv säkerligen inte alltid varit 100% moraliskt korrekt, men jag kan svära på att jag aldrig har varit på en bordell eller horhus. När jag har kommit in i dessa distrikt har jag gått snabbt igenom eller vänt.
Ibland undrar jag om kanske dessa heliga bröder försökte omvända hororna? Men någon uppsökande missionering fanns inte hos SV
Allt detta hade jag egentligen redan kännedom om, men hade inte satt det i sitt sammanhang.
Inte heller hade jag sett mönstret och inte heller dragit några slutsatser av det jag visste. Mina nya insikter gav mig en mindre chock. Hur kunde jag ha missat alla dessa iakttagelser så lång tid?
Det var en förvirringens tid för mig Speciellt när jag umgicks med trevliga och ärliga människor som inte fördömde vare sig mig eller andra utan accepterade mig som jag var. Några enstaka av dessa kompisar kunde jag fråga om råd och berätta om privata situationer vilket jag aldrig hade kunnat eller vågat göra med någon ur SVs ledning.
Min inbyggda radar och min magkänsla gjorde att jag kände ett förtroende för utomstående som jag aldrig hade känt för levebrödspredikanterna i SV
Vad gjorde jag nu med min nya övertygelser och min medvetenhet? Ja inte så mycket, det skall erkännas. En av anledningarna var att jag inte vågade lämna församlingen. Tänk om jag skulle straffas? Olycka, sjukdom eller andra tragedier hade man ju hört skulle drabbas den som lämnade den rätta tron. Eller kanske någon i min familj skulle drabbas av straffet? Det vore om möjligt ännu värre. Någon strategi framåt hade jag inte tänkt ut så jag valde att försiktigtvis fortsätta utveckla mitt kontaktnät utanför och fortsätta att gå på de flesta av församlingen möten.
Det fanns också en ytterligare hållhake på mig i församlingen, nämligen en tjej som jag hade ett mycket gott öga till och jag var inte säker på om det var ömsesidigt.
Riktigt farligt kunde det bli om frågan ansågs provocerande. Då hade man fel ande, kallades antikrist och blev betraktad som spetälsk. Offentliga avrättning på ett möte var inte ovanligt. Orden lades så att inget namn nämndes, men ingen behövde tveka om vem som avsågs. Övriga medlemmar distanserade sig hastigt från den som ansågs ha fel tro. Rädslan att själv hamna i onåd styrde deras agerande.
Liksom påven av katolikerna anses vara Guds förlängda arm på jorden menade faktiskt SV att deras ledare var tillsatta av Gud och de gällde för oss att tro och lyda. Således fanns i ledningen ett antal småpåvar som faktiskt själva trodde dom visste guds vilja och kunde verkställa den på jorden. Därför kunde dom anklaga och döma andra människor. Domarna med dess konsekvenser för andra var alltså bara Guds vilja och själva var dom endast verktygen. Nazisterna sa efteråt att dom bara lydde order, i församlingen gav dom sig själva ordern och utförde den utan att någon vågade opponera sig.
Jag har mer än en gång hört ledare säga att han "kände i anden vad som var rätt" Hur argumenterar med en sådan utan att förlora diskussionen? Det går inte, du blir bara anklagad för att ha fel tro och ombedd att komma in i ljuset från det mörker du ansågs befinna dig i.
För dig som inte varit med i SV eller aldrig varit i ett SV-hem kan jag berätta att i varje rättroget hem hängde bilder på väggen av de topp fyra ledarna inom Smiths vänner. Grundaren J O Smith tillsamman Med Elias Aslaksen, Sigurd Bratlie och Aksel Smith. Fanns inte dessa män på väggen, var det föremål för undran och tillrättavisning.
Jag hade fått klart för mig att deras påstående att hederliga och ärliga människor endast fanns inom SV var felaktigt. Min egen lilla erfarenhet i världen utanför hade visat på motsatsen. Det var inte bara Folke och hans familj som var bra människor, jag hade träffat en rad andra personer som var bra.
Några gånger hade jag tagit upp egentliga försök till diskussion inom SV att alla människor kan inte vara dåliga, det måste ju finnas flera i världen som aldrig hört talas om denna underbara församling.
Svaret blev, hade sådana personer funnits hade Gud sett till att dom hade hittat oss.
Jaha, men alla dom som levat före J O Smith grundat sin församling, var dom alla dåliga?
Jo det måste dom ha varit. Jaha, men vad skedde i perioden mellan de första apostlarna och deras kyrkor fram till J O Smith? Där brukade dom ge upp och mena att säkerligen fanns det någon enstaka bra människa någonstans, men absolut ingen församling som gick upp mot vår. Slutklämmen blev som ni anar. Du måste tro, ställ inte frågor och lita på bröderna, dom vet detta bättre än du med dina frågor.
Alltså mina funderingar och tankar fick jag i stort sett ha för mig själv. Jag gick in i ett läge som betraktare och jämförde med vad jag ansåg vara rätt och riktigt. Min referensram var begränsad, det var grundad på vad jag lärt mig inom församlingen och bibeln.
Bibeln kunde jag ganska bra, och främst gjorde jag jämförelsen mellan Jesus, hans budskap och vad jag kunde se ske inom församlingen. Oavsett om Jesus funnits eller ej, oavsett om allt är sant eller ej, beskriver de fyra evangelierna en fantastisk person med ett fantastiskt budskap. Det som kallas elfte budet är heltäckande för mig. Gör inget mot andra som du inte önskar dom skall göra mot dig själv.
Jag hittade inte så många likheter på Jesu budskap (som jag förstod det) och SVs budskap. När jag började granska hur främst ledningen levde och vad dom predikade insåg jag att reglerna inte gällde dom själva i första hand utan för att kontrollera de godtrogna medlemmar. Principen "gör inte som jag gör, utan gör som jag lär" var det som gällde. Det fanns faktiskt ett uttryck ”att han har kommit in i anden” Underförsått var det att för den personen existerade inga vanliga regler, utan han ansvarade bara för Gud. Toppledarna alltså.
En av de saker som vi så tydligt fick lära oss var att inte döma andra. Det gällde bara oss lågt nere på stegen, de längre upp dömde människor, medlemmar friskt och utan hänsyn till konsekvenserna eller en gnutta av empati. Vi kunde anklagaes för ganska mycket småsaker. Det kunde vara fel på vår trosuppfattning, vi kunde ha fel frisyr, fel kläder eller det räckte med bara en misstanke om att något inte var som det skulle hos en individ. Jag fick inte det att stämma med hur Jesus beskrivs. Får du?
Pengar och rikedom ansågs officiellt vara en styggelse. Du X-SV som läser detta menar ofta att det var något som Kåre införde efter sitt maktövertagande. Glöm det, redan tidigt såg ledningen och deras närmsta medarbetare till att sko sig på kollektpengarna, innan den räknades. Den långe kassören som efterträdde min pappa menade att det var kutym sedan länge när han kritiserades för att plocka ut pengar ur kollekten före beloppet bokfördes. Stora respengar betalades ut svart till dessa levebrödspredikanter, som i talarstolen ondgjorde sig över andra församlingars pengafokus. Ögontjänare gjorde affärer utan kvitto. Långt i från evangeliets lära.
Alkoholproblematiken har jag redan berättat om och jag kommer återkomma till falskheten att dricka själv och förbjuda andra.
Att hjälpa medmänniskor med problem skedde ytterligt sällan och aldrig rekommenderat från ledningen, som jag minns. Min fars alkoholproblem var/är ett nära exempel för mig.Visst fanns eldsjälar som hjälpte andra på eget bevåg. Men eftersom det inte var SV som sporrade dom, hade dom säkert varit lika goda och fina människor utanför församlingen. Orden "hjälp dig själv så hjälper du Gud" sitter fortfarande i mitt huvud. Ibland tror jag att det var det bästa jag lärde mig i den församlingen. Det rådet hjälpte mig personligen att ta mig ur SV. På sätt och vis var rådet en självinsikt i sekten. Ett slags ironi att här finns ingen hjälp att få, och för mig stämde det verkligen.
Förlåta personer som ansågs felat existerade inte. Möjligen om vederbörande publikt medgav sina misstag och bad bröderna officiellt om förlåtelse. Jämför här Jesus förlåtande syn på rövare och prostituerade. Ett exempel på detta var när den avsatte Arne Renger dök upp på ett möte i Stockholm. Han bad om tillstånd till ett vittnesmål för att be om förlåtelse. Han stod upp inför den lilla spända församlingen och bad om ursäkt för något jag inte minns. Resultatet blev att ursäkten inte accepterades för det fanns inte ”tillräcklig ånger där”. För att bli förlåten skulle tydligen en återvändande själ kräla i stoftet inför ledningen. Jag fick inte det att stämma med Jesus budskap.
TV och andra media var förbjudna, men ledarna kollade ivrigt på dumburken så fort tillfälle gavs. När vi reste tillsammans med dessa småpåvar, fanns det ju TV i de flesta offentliga miljöerna. Dom satt som klistrade framför dumburken på båtarna till Finland och på färjorna mellan Moss och Horten . Oavsett vad som visades så tittade dom. Varför skulle inte vi få göra det då? Jo dom hade någon inneboende ande som vi saknade och sade sig kunna skilja på ont och gott. Tack, det ansåg jag också mig kunna göra.
Resande bröder besökte ofta och gärna rödlyktsdistrikten i Tyskland och Holland, samtidigt som sex utanför äktenskapet var förbjudet. Att man predikade mot den stora synden onani blev ju bara patetiskt. Den moralen eller brist på moral var skamlig även för många av rent värdsliga personer. Bland SV folket fanns alltså moraliskt sämre människor än de som var ”utanför” Jag hade kanske kunnat svälja det om det varit någon person i utkanten av SV, men det var ledande personer! Inte någon enstaka utan flera. Jag vet att jag tog upp saken med mamma och fick svaret att ”dom svarar för sig” Men hur kunde dessa personer få predika för andra vad dom skulle göra och inte göra? Inget svar. Bröderna vet bäst
Med kristna ögon har jag själv säkerligen inte alltid varit 100% moraliskt korrekt, men jag kan svära på att jag aldrig har varit på en bordell eller horhus. När jag har kommit in i dessa distrikt har jag gått snabbt igenom eller vänt.
Ibland undrar jag om kanske dessa heliga bröder försökte omvända hororna? Men någon uppsökande missionering fanns inte hos SV
Allt detta hade jag egentligen redan kännedom om, men hade inte satt det i sitt sammanhang.
Inte heller hade jag sett mönstret och inte heller dragit några slutsatser av det jag visste. Mina nya insikter gav mig en mindre chock. Hur kunde jag ha missat alla dessa iakttagelser så lång tid?
Det var en förvirringens tid för mig Speciellt när jag umgicks med trevliga och ärliga människor som inte fördömde vare sig mig eller andra utan accepterade mig som jag var. Några enstaka av dessa kompisar kunde jag fråga om råd och berätta om privata situationer vilket jag aldrig hade kunnat eller vågat göra med någon ur SVs ledning.
Min inbyggda radar och min magkänsla gjorde att jag kände ett förtroende för utomstående som jag aldrig hade känt för levebrödspredikanterna i SV
Vad gjorde jag nu med min nya övertygelser och min medvetenhet? Ja inte så mycket, det skall erkännas. En av anledningarna var att jag inte vågade lämna församlingen. Tänk om jag skulle straffas? Olycka, sjukdom eller andra tragedier hade man ju hört skulle drabbas den som lämnade den rätta tron. Eller kanske någon i min familj skulle drabbas av straffet? Det vore om möjligt ännu värre. Någon strategi framåt hade jag inte tänkt ut så jag valde att försiktigtvis fortsätta utveckla mitt kontaktnät utanför och fortsätta att gå på de flesta av församlingen möten.
Det fanns också en ytterligare hållhake på mig i församlingen, nämligen en tjej som jag hade ett mycket gott öga till och jag var inte säker på om det var ömsesidigt.
onsdag 28 november 2007
Lundby
Stället som Smiths Venner köpte , bestod egentligen av två angränsande tomter, några fallfärdiga ruckel och två skithus. Jo jag menar torrdass.
Nu gällde det att att hela helgen skulle tillbringas där åtminstonde från tidig vår till sen höst. Ett av argumenten för att ha ett eget ställe var att barnen skulle kunna få vara i fred någonstan. Det resonemanget visar att man inte var omedveten om mobbingen mot sina barn i den normala miljön.
Analysen var alltså korrekt men åtgärden helt felaktig. Den uttalade viljan att skydda barnen ledde till ytterligare isolering ifrån det verkliga samhällslivet.
Har du hängt med ett tag så ser du mönstret att den goda viljan från ledarna ledde till ytterligare problem för det uppväxande släktet. Avskärming gjorde att många barn inte var förberedda ordentligt på livet utanför och det finns tråkiga exempel på drogmissbruk, sexmissbruk och annat mänskligt förfall bland de oförberedda ungdomarna. Naturligtvis användes dessa som avskräckande exempel inom SV. Titta hur det går om du lämnar oss! Här var observationen korrekt men analysen helt felaktig.
Både tomterna och husen var kraftigt förfallna. Som jag minns det delades jobben upp mycket traditionellt, kvinnor i köket, trädgårdsarbete eller målning. Männen gjorde grovarbeten som att fälla träd, snickra och tyngre sysselsättningar.
Pengar och frivillig arbetskraft fanns det gott om. Det tog inte lång stund innan planerna på ett nytt församlingshus tog fart. Den största stugan på tomten var för liten och för opraktisk. Planerna blev att bygga så stort som det var tillåtet, skulle tro att det var runt 80 m2. Självklart måste huset följa de lagar och förordningar som gällde, så utifrån såg den ut som vilken sommarstuga som helst. Inuti var det en enda stor sal och ett rymligt kök.
Naturligtvis bidrog alla med vad dom kunde och skänkte pengar, tid eller material efter sin förmåga. Eller ibland över sin förmåga.
En av anektoterna kring detta husbygge är hur större delen av byggnadsvirket finansierades. Ungdomledaren hade köpt en tomt för byggnation av en annan församlingsmedlem. Köpt och köpt förresten, det fanns ett kontrakt skrivet och däremd rensade han upp tomten och alla fällda träd gick till ett sågverk. Det sågade virket skänktes av tomtköparen sedan till Lundy och användes i husbygget. Köpet av tomten fullföljdes aldrig utan efter en lång tid återgick tomten till säljaren. Utan träden såklart. Det är lätt att ge bort andras egendom som min far brukade säga.
Vi grabbar som var de bästa kompisar hjälpte väl till lite här och där efter förmåga, men mest satt vi och snackade tillsammans. Det avbrott som var mest välkommet var att åka och bada i Grindsjön som låg några kilometer bort. Bilarna fylldes till brädden med alla barn och vi hade alla kul tillsammans vid badstranden. Min minnesbild här är att tjejer och killar faktiskt badade tillsammans. Mig veterligen blev vi inte skadade av det. Dessa glädjestunder varade inte alltför länge. Vi var ju inte ensamma vid stranden utan där badade allmänheten. Hos de utomstående tjejerna blev det populärt att bada mer som vår Herre har skapat dom. Alltså dom badade utan överdel till min och andra grabbars stora förtjusning.
Rådslag inom SV och beslutet blev att bygga en pool på tomten. Normalt en trevlig sak, men igen leder det till ytterligare avskärmning.
Vi tre grabbar var nu i moped åldern och hade dessutom börjat tänja lite på gränserna. Förutom något hårstrå som gick över skjortkragen blev klädseln inte helt godkänd. Reidar jobbade och hade egna pengar vilket innebar att han kunde köpa lite vad han ville och jag hade gjort upp med mamma om att jag fick hela studiebidraget och var ansvarig för mina egna klädköp. För andra var det naturligt, för mig var det en stor frihet att balansera. Gränserna tänjdes vid varje köp.
Vi åkte ofta gemensamt på våra mopeder till Lundby och fick stränga order om att de skulle vara parkerade tills vi åkte hem. Grannarna och församlingmedlemmarna skulle inte störas av lite ungdomlekar. Suck.
Egentligen skulle stället ha kunnat vara ett litet paradis för oss om inte om hade varit.
I princip lekte inte killar och tjejer tillsammans, undantagen var exempelvis volleyboll. Där ansågs alla ha koll på alla så att inga otillbörliga närmanden skedde. Även poolen var i början tillåten för alla, men det gick ju inte an i längden.
För dig som inte känt till SV tidigare och för dig som inte vill eller kan minnas regelerna, vad sägs om dessa?
- Glada färger på kläderna var inte tillåtet. Blått, grått och vitt var tillåtet. Absolut inga märken som lappar, reklam eller texterRosa var bannlyst.
- Killar skulle helst ha gabrdinbrallor, jeans var icke önskvärt. Att ha jeans signalerade att man inte var riktigt med
- Inga shorts för vuxna killar
- Skjorta var önskvärt för killar gärna med en grå tröja. Inte T-shirt och absolut inte bar överkropp.
- Tjejer långa kjolar som skulle gå över knäet och vita knästrumpor. Kjolarna var ofta hemsydda eftersom affärerna knappast hade något sådant i sortimentet. Obs, för lång kjol ansågs också provocerande eftersom det kunde vara mode.
- Blus och väst var tjejernas viktigaste utsyrsel
- Även på sommaren skulle tjejerna ha väst eller tröja på blusen för att inte BH-banden skulle synas
- Håret på killarna skulle vara rackarns kort, På småflickorna skulle det var långt och i flätor (inte tofsar). När tjejerna blev äldre skulle håret vara uppsatt enligt godkänd modell och åtminstonde på möten skulle det vara ett täckande huckle. Jämför gärna vissa avarter av islam
- Sportskor eller unisex Ecco var acceptablet så länge inte MÄRKET hade någon framträdamnde roll
Poolreglerna ändrade sig så småningom. Det gick inte längre för sig att tjejer och killar badade tillsammans utan badtiderna schemalagdes. Inte ens det räckte utan det sattes upp ett tältduksskydd runt poolen för att hindra insyn. Ingen skulle sitta utanför det med bikini eller bar överkropp!
För att verifiera att dessa regler gällde visar jag här en bild på ett glatt gäng tjejer. Jag var först lite osäker på om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Eftersom jag vet att minst en av tjejerna är rödhårig, inser jag att det är en svartvit bild. Gissa gärna hur gamla tjejerna är! Spannet är några år, så du behöver inte vara exakt
En del av dessa regler gällde på min tid, andra tillkom senare men jag fått informationen av en för mig tillförlitlig källa
Men fatta något då!
Fatta hur glada vi blev över ett par märkesjeans eller en begagnad bowlingtröja från USA
Fatta att vi tyckte vi var rebeller när håret gick över skjortkragen.
Fatta att vi tyckte det andra könet var intressant, bara vi fick se en örsnibb!
Fatta att tjejerna tyckte det var provocerande att bära hucklet otillåtet.
Fatta att minsta gräns vi kunde puffa lite på var en seger.
Adolphson & Falk beskriver processen på ett bra vis i sin låt "Vidare"
Vi söker vidare,
vi vill inte stå kvar
med en syn på vår omvärld
som är begränsad och smal.
Vi vill se vidare
förbi kända perspektiv.
En egen kommentar
Detta, några tidigare inlägg och några kommande inlägg hänger ut SVs ledning i Stockholm ganska hårt. Det är inte avsikten, jag anser dom själva var (och är) offer för en sekt.
När jag berättar om min uppväxt kan jag inte bortse från verkligheten och du som läser skall veta, det jag skriver är ibland försköningar. Det finns också händelser jag avstår att skriva om av respekt för att inte skada andra. Ledningen i Stockholms SV var Erling, Kåre, Sverre och Ove i nämd ordning. Det var dom tillsammans som stod bakom alla dessa förhållningsregler, uttalade eller outtalade.
En av dessa personer nämligen Erling, har bett mig (och andra) flera gånger om ursäkt för sitt agerande. Det har skett både skriftligen och muntligen. Jag tycker hans mod och kurage att backa och be om ursäkt för både det han minns och det han inte minns förtjänar min och andras respekt .
Jag har inte haft det minsta svårt att förlåta det han gjorde fel, och ärligt talat mindes han mer än jag gjorde.
söndag 18 november 2007
Finlandsresor med Smiths venner
Smiths vänner jobbade relativt mycket med att försöka sprida sitt budskap. Inte genom att missionera kors och tvärs, utan man fick någon kontakt som man jobbade vidare med. Små grupperingar som utvecklades sig mer eller mindre bra.
På 60-talet hade man fått någon eller några personkontakter i Finland, och Stockholm blev basen för att etablera sig i i vårt östra grannland.
Främst yngre norska män reste fram och tillbaka över Östersjön för att odla kontakterna, och ibland ordnades lite större konferanser där nästan hela församlingen i Stockholm åkte över. Givetvis kom också en och annan från öster och besökte oss i Stockholm.
Jag riktigt hör hur ni som reste med dessa östersjöns båtar på 70-talet tänker: Fylleresor!! Så var det inte alls, detta var ju en kristen församling som skulle jaga nya själar till frälsning och himmelriket. Eller?
På finlandsbåtarna jagades damerna i barerna och de törstande männen hjälpte mer handgripligt kvinnorna till himmelriket. Det sistnämnda gjordes i alla med fullt ärliga avsikter.
För oss unga var dessa resor något som liknande ett äventyr. Vi var oftast en stor grupp tillsammans, och någon ockuperade ett konferensrum eller liknande och där sov vi några korta timmar i en bullrig och spännande miljö. De flesta av oss brukade sova på golvet i våra sovsäckar. Chaufförer och personer med mer privata intressen spenderade lite pengar på en hyttplats.
Vi åt på någon enklare restaurant med självservering, de mer vuxna åt smörgåsbord i lite mer exklusive miljö. I butikerna fanns det godis till taxfree priser som vi tryckte i oss efter bästa förmåga. Redan det var något utöver det vanliga, men det riktigt spännande var barerna, dansgolven och alla främlingar som var onykra i varierande grad.
Allt detta lockade oss som flugor till en sockerbit. Var fanns nu allt det där hemska och syndiga som vi hade hört så mycket om? Att folk dansade och höll om varandra såg mer trevligt än syndigt ut och nog hade jag sett mer fylla i livet än jag hittade i barerna på finlandsbåtarna.
Visst, nog försökte våra föräldrar att hålla koll på oss, men ibland måste man väl upp på nätterna för att besöka toaletten. Vi tog några extra svängar för att kolla upp synden. Döm vår förvåning när vi såg några av våra ungdomsledare sittade i baren och dricka öl. Något som vi hela tiden blev noga inpräntade hur syndigt det var. Kanske gällde detta bara oss unga och inte äldre?
Riktigt kors i mössan blev det när någon av de skenheliga typerna smet in i sin hytt med en klirrande tax-free påse. Såklart frågade jag mamma om saken, men det typiska svaret blev, han svarar för sig och jag har inget med det att göra.
Främst är det två episoder som etsat sig in i mitt minne från dessa resor. Den första kan jag inte placera i tidsperspektiv men händelse nummer två borde ha varit runt 1973-74
Som jag berättat tidigare var hårlängden på oss grabbar en ständig diskussion. Den skulle vara kort, ett subjektivt uttrycksätt. Dessutom växer ju håret sakta, så kort ena dagen kan vara alldeles för långt någon tid senare. Allt berodde på humöret av den som bestämde. Det vill säga barnens föräldrar, men i förlängningen var det grupptrycket från församlingen som fick föräldrarna att tvinga sina barn till lydnad.
När vi från Stockholm reste över så ansågs vi på något vis representera församlingen och skulle vara absolut korrekta. Det gällde inte bara uppförandet utan speciellt var utseendet viktigt. På båten anses vi tre grabbar ha för långt hår, minns jag rätt var det några nackhår som gick över skjortkragen. Klippning beordras på båten. Den servicen fanns ganska långt ned på båten inte långt ifrån bastun och den lilla poolen. Eftersom min pappa inte var med, hade jag en stunds argumentation med mamma och jag slapp undan klippningen denna gång.
De andra två Reidar och Larsis, var inte glada men gick ändå ned för att klippning, eller ska jag kalla det rakning? När dom kommer tillbaka får klippningen inte godkänt, det skall klippas kortare. Här vet jag säkert att Reidar tvingas ned igen. Att tvinga ett barn tillbaka och själv be om en omklippning på det viset är inte bara att demonstrera makt. Det är direkt att förödmjuka ett barn. Det är möjligt att frisören trodde att föräldrarna ville valuta för sina pengar, men det viktigaste borde har varit att fundera på hur Reidar kände det när han tvingades tillbaka.
När jag skrev detta tyckte jag det var en sådan skrämmande episod att jag vill få den bekräftad, och det var inte förvånade för mig att Reidar minns detta med fler detaljer än jag själv.
”jeg husker ( kommer ihåg ) VELDIG godt den episoden med hårklipp… jeg var ca 13-14 år det var jo fornedrende å gå tilbake til den unge jenta (ca 20 år gammel) som klippte oss... ho sto der som et frågetekken og trodde ho hadde gjort en dårlig jobb.. og min følelse med å fortelle ho at det var ' de oppe i salongen' som ikke var helt klok i huvudet som hadde bestemt at klippen måtte gjøres om... jeg mente den gangen og gjør også idag at den klippen kunne gjøres på nytt hjemme etter turen, for vi snakker IKKE om langt hår her”
Den andra episoden är lite senare i livet på en annan resa till Finland Jag var runt 17 år. Återigen var det en stor grupp som reste och bland annat var det flera potentater med från Norge. Vi tre grabbar och två något äldre, Benny och Kjell hade bestämt oss för att äta smörgåsbord denna gång, och den stora frestelsen var att dricka något alkoholhaltigt till maten. Det var ju så våra ledare brukade göra när dom trodde sig vara ensamma. Klart var vi medvetna om att det inte skulle vara uppskattat, så strategin var att äta före alla andra.
Vi bokade snabbt smörgåsbordets första sittning och räknande med att de andra skulle ha tillräckligt med bestyr och välja andra sittningen.
Efter vi fått ett bord beställdes alltså dricka. Öl var inte min grej, i alla fall inte den lättöl jag någon gång smakat så jag beställde ett glas vin som jag naivt trodde smakade som saft (hur fel jag hade) och de andra varsin öl. När vi hade fyllt våra tallrikar satte vi oss tillrätta och lyfte glasen till en skål. Usch vinet var inte heller min smak.
När vi fått i oss de första tuggorna dyker ungdomsledaren i Stockholm, Ove Skogsrud upp i restaurangen. Förgäves försöker vi bli osynliga, men någon radarstyrning gör att han hittar oss och stirrar på våra glas. Utan ett ord försvinner han ut. Skulle han ignorera händelsen eller skulle han skvallra?
Efter en stund vet vi svaret, in kommer Kåre Smith och ger oss en ordentlig utskällning. Av någon anledning ansågs mitt vinglas vara värre än en ölflaska så jag får den värsta utskällningen.
Ärligt talat så hade jag svårt att skämmas. Här blev jag och andra utskällda för något vi visste dom gjorde själva i lönndom. Dessa bokstavskristna som tog sig egna friheter, men dömde andra för att göra samma sak.
Reidars minne av samma händelse.
Her husker jeg det var Ove som fant oss først i resturangen men Kåre ble tilkalt og når vi gikk ut sto hele forsamlingen på 2 led å såg på oss vi syndere :-) og mener også det var samme tur som eldste broder Ellefsen fra Drammen hadde blitt observert med en del øl på vei til sin lugar ( hytt ).. på spørsmål fra oss yngre var forklaringen at han hadde problem med å sove, det var grunn til at han kunne ta med øl i hytten og det var ikke regnet som SYND ???????????? de hadde kanskje ikke sovemedisin på den tiden ???????? fikk også kjeft fra min far at jeg som sønn til Ekholt kunne være med på noe sånt..var mye bråk den gangen :-) her husker jeg også at det ble mer klart i hodet at, DER SKULLLE IKKE JEG LEVE, med alle de forksjellige meninger om alt mulig og SVAR på spørsmål fikk en jo ikke annet en ' du må tro og ikke stille spørsmål '
Det hela hade egentligen många dimensioner.
På 60-talet hade man fått någon eller några personkontakter i Finland, och Stockholm blev basen för att etablera sig i i vårt östra grannland.
Främst yngre norska män reste fram och tillbaka över Östersjön för att odla kontakterna, och ibland ordnades lite större konferanser där nästan hela församlingen i Stockholm åkte över. Givetvis kom också en och annan från öster och besökte oss i Stockholm.
Jag riktigt hör hur ni som reste med dessa östersjöns båtar på 70-talet tänker: Fylleresor!! Så var det inte alls, detta var ju en kristen församling som skulle jaga nya själar till frälsning och himmelriket. Eller?
På finlandsbåtarna jagades damerna i barerna och de törstande männen hjälpte mer handgripligt kvinnorna till himmelriket. Det sistnämnda gjordes i alla med fullt ärliga avsikter.
För oss unga var dessa resor något som liknande ett äventyr. Vi var oftast en stor grupp tillsammans, och någon ockuperade ett konferensrum eller liknande och där sov vi några korta timmar i en bullrig och spännande miljö. De flesta av oss brukade sova på golvet i våra sovsäckar. Chaufförer och personer med mer privata intressen spenderade lite pengar på en hyttplats.
Vi åt på någon enklare restaurant med självservering, de mer vuxna åt smörgåsbord i lite mer exklusive miljö. I butikerna fanns det godis till taxfree priser som vi tryckte i oss efter bästa förmåga. Redan det var något utöver det vanliga, men det riktigt spännande var barerna, dansgolven och alla främlingar som var onykra i varierande grad.
Allt detta lockade oss som flugor till en sockerbit. Var fanns nu allt det där hemska och syndiga som vi hade hört så mycket om? Att folk dansade och höll om varandra såg mer trevligt än syndigt ut och nog hade jag sett mer fylla i livet än jag hittade i barerna på finlandsbåtarna.
Visst, nog försökte våra föräldrar att hålla koll på oss, men ibland måste man väl upp på nätterna för att besöka toaletten. Vi tog några extra svängar för att kolla upp synden. Döm vår förvåning när vi såg några av våra ungdomsledare sittade i baren och dricka öl. Något som vi hela tiden blev noga inpräntade hur syndigt det var. Kanske gällde detta bara oss unga och inte äldre?
Riktigt kors i mössan blev det när någon av de skenheliga typerna smet in i sin hytt med en klirrande tax-free påse. Såklart frågade jag mamma om saken, men det typiska svaret blev, han svarar för sig och jag har inget med det att göra.
Främst är det två episoder som etsat sig in i mitt minne från dessa resor. Den första kan jag inte placera i tidsperspektiv men händelse nummer två borde ha varit runt 1973-74
Som jag berättat tidigare var hårlängden på oss grabbar en ständig diskussion. Den skulle vara kort, ett subjektivt uttrycksätt. Dessutom växer ju håret sakta, så kort ena dagen kan vara alldeles för långt någon tid senare. Allt berodde på humöret av den som bestämde. Det vill säga barnens föräldrar, men i förlängningen var det grupptrycket från församlingen som fick föräldrarna att tvinga sina barn till lydnad.
När vi från Stockholm reste över så ansågs vi på något vis representera församlingen och skulle vara absolut korrekta. Det gällde inte bara uppförandet utan speciellt var utseendet viktigt. På båten anses vi tre grabbar ha för långt hår, minns jag rätt var det några nackhår som gick över skjortkragen. Klippning beordras på båten. Den servicen fanns ganska långt ned på båten inte långt ifrån bastun och den lilla poolen. Eftersom min pappa inte var med, hade jag en stunds argumentation med mamma och jag slapp undan klippningen denna gång.
De andra två Reidar och Larsis, var inte glada men gick ändå ned för att klippning, eller ska jag kalla det rakning? När dom kommer tillbaka får klippningen inte godkänt, det skall klippas kortare. Här vet jag säkert att Reidar tvingas ned igen. Att tvinga ett barn tillbaka och själv be om en omklippning på det viset är inte bara att demonstrera makt. Det är direkt att förödmjuka ett barn. Det är möjligt att frisören trodde att föräldrarna ville valuta för sina pengar, men det viktigaste borde har varit att fundera på hur Reidar kände det när han tvingades tillbaka.
När jag skrev detta tyckte jag det var en sådan skrämmande episod att jag vill få den bekräftad, och det var inte förvånade för mig att Reidar minns detta med fler detaljer än jag själv.
”jeg husker ( kommer ihåg ) VELDIG godt den episoden med hårklipp… jeg var ca 13-14 år det var jo fornedrende å gå tilbake til den unge jenta (ca 20 år gammel) som klippte oss... ho sto der som et frågetekken og trodde ho hadde gjort en dårlig jobb.. og min følelse med å fortelle ho at det var ' de oppe i salongen' som ikke var helt klok i huvudet som hadde bestemt at klippen måtte gjøres om... jeg mente den gangen og gjør også idag at den klippen kunne gjøres på nytt hjemme etter turen, for vi snakker IKKE om langt hår her”
Den andra episoden är lite senare i livet på en annan resa till Finland Jag var runt 17 år. Återigen var det en stor grupp som reste och bland annat var det flera potentater med från Norge. Vi tre grabbar och två något äldre, Benny och Kjell hade bestämt oss för att äta smörgåsbord denna gång, och den stora frestelsen var att dricka något alkoholhaltigt till maten. Det var ju så våra ledare brukade göra när dom trodde sig vara ensamma. Klart var vi medvetna om att det inte skulle vara uppskattat, så strategin var att äta före alla andra.
Vi bokade snabbt smörgåsbordets första sittning och räknande med att de andra skulle ha tillräckligt med bestyr och välja andra sittningen.
Efter vi fått ett bord beställdes alltså dricka. Öl var inte min grej, i alla fall inte den lättöl jag någon gång smakat så jag beställde ett glas vin som jag naivt trodde smakade som saft (hur fel jag hade) och de andra varsin öl. När vi hade fyllt våra tallrikar satte vi oss tillrätta och lyfte glasen till en skål. Usch vinet var inte heller min smak.
När vi fått i oss de första tuggorna dyker ungdomsledaren i Stockholm, Ove Skogsrud upp i restaurangen. Förgäves försöker vi bli osynliga, men någon radarstyrning gör att han hittar oss och stirrar på våra glas. Utan ett ord försvinner han ut. Skulle han ignorera händelsen eller skulle han skvallra?
Efter en stund vet vi svaret, in kommer Kåre Smith och ger oss en ordentlig utskällning. Av någon anledning ansågs mitt vinglas vara värre än en ölflaska så jag får den värsta utskällningen.
Ärligt talat så hade jag svårt att skämmas. Här blev jag och andra utskällda för något vi visste dom gjorde själva i lönndom. Dessa bokstavskristna som tog sig egna friheter, men dömde andra för att göra samma sak.
Reidars minne av samma händelse.
Her husker jeg det var Ove som fant oss først i resturangen men Kåre ble tilkalt og når vi gikk ut sto hele forsamlingen på 2 led å såg på oss vi syndere :-) og mener også det var samme tur som eldste broder Ellefsen fra Drammen hadde blitt observert med en del øl på vei til sin lugar ( hytt ).. på spørsmål fra oss yngre var forklaringen at han hadde problem med å sove, det var grunn til at han kunne ta med øl i hytten og det var ikke regnet som SYND ???????????? de hadde kanskje ikke sovemedisin på den tiden ???????? fikk også kjeft fra min far at jeg som sønn til Ekholt kunne være med på noe sånt..var mye bråk den gangen :-) her husker jeg også at det ble mer klart i hodet at, DER SKULLLE IKKE JEG LEVE, med alle de forksjellige meninger om alt mulig og SVAR på spørsmål fikk en jo ikke annet en ' du må tro og ikke stille spørsmål '
Det hela hade egentligen många dimensioner.
- Vi gjorde något som var officiellt förbjudet i församlingen.
- Vi gjorde något som gjordes av de äldre, låt vara i smyg.
- Vi gjorde det hela öppet, försökte inte slingra oss utan tog emot bannorna som delades ut.
- De äldre som smög och blev avslöjade klarade sig med krystade bortförklaringar.
Den Kåre Smith som idag leder SV, menar att den gamla ledningen var för noga med att hålla på onödiga regler. Det är samme Kåre som gav mig världens utskällning för att jag hade druckit en slurk vin. Det vore intressant att veta när och varför han ändrade inställning.
tisdag 13 november 2007
Ung bland Smiths vänner i Stockholm
En inspirerande kommentar till inlägget "Det kom ett mail" gav mig skrivlust:
Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.
Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.
Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.
I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.
Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra
Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.
Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin
Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.
På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.
Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!
Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.
Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.
Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.
För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?
Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?
Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.
Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.
Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.
I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.
Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra
Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.
Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin
Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.
På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.
Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!
Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.
Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.
Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.
För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?
Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)