Den brist på socialt umgänge utanför SV leder naturligtvis konsekvent till att träffar och möten med församlingen blir positiva och nödvändiga för andrum. Människan är en social varelse som behöver andra människors gemenskap och att höra hemma någonstans. Att känna sig accepterad är ett fullt normalt mänskligt behov,
Den enda grupp som jag kände mig accepterad i var just SV. Här var allt bekant, jag visste vilka koder och regler som gällde, det fanns en gemenskap som medförde en slags trygghet.
Mötena på torsdagar, lördagar och biblestudierna var ofta hemma hos någon. Att upplåta sitt hem för möten var frivilligt, men de flesta tog det lite som en slags ära att få bjuda hem församlingen. Inte sällan passade man på att bjuda på kaffe efter mötet för att ge tid för socialt umgänge. Reidar döpte dessa tillställningar till ”möte med mat”, vilket stämde med verkligheten.
Sedan pappa hade hamnat utanför blev vi aldrig mer tillfrågade om det passade att ha ett möte hemma hos oss. Mamma erbjöd lite provocerande vårt hem som plats vid några tillfällen, och med viss motvilja accepterades hennes förslag. De ungdomsmöten som hölls på lördagarna skedde aldrig hemma hos mig. Ett sätt att markera av SV att eftersom pappa inte ”var med”. Då kunde man inte räkna med att vara fullvärdig medlem.
Om jag minns det rätt så var Ove Skogsrud formellt ledare för ungdomsverksamheten vid denna tid. Han var en ganska färglös person utan större karisma, men han gjorde så gott han kunde. Till yrket jobbade han som optiker, möjligen kan det vara därför han kallades för ögontjänare.
I praktiken var det Kåre Smith och hans bäste kompis Sverre Riksfjord som tagit över verksamheten. Dom hade nära kontakt med Ekholts familj eftersom dom numera var inneboende i deras källare. Förutom vänskap och gemensam tro hade dom därmed ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av varandra.
Sverre hade ett öppet och lättsamt sätt, han var en munter figur med ett leende, han fick bra kontakt med oss yngre. Kåre däremot var mer butter, allvarlig och väldigt mycket bokstavskristen. Inte helt olikt paret Helan och Halvan. Skratta inte, jag menar mer utseendemässigt än innehållsmässigt.
Helan och Halvan gjorde vad dom var bäst på och dom gjorde det bra
Platserna för ungdomsmötena alternerade alltså i hemmen och eftersom vi sällan var över 15-18 personer var det en fungerande lösning. Här var kaffe med tilltugg snarare regel än undantag och gästfriheten var stor.
Nackdelen med att ha dessa ”hemma hos” möten var att just hemmet visades upp och det fanns utrymme för vissa att både visa sin avundsjuka, liksom att kritisera någon för att inte visa sin tro tillräckligt mycket. Skvaller och positionering med andra ord.
Speciellt ungkarlarna Kåre och Sverre var kritiska till att du yngre familjerna spenderade lite pengar för att få ett trivsamt hem.
Nivån var ofta på rent barnslig nivå, Johan Velten och hans fru hyrde ett hus i centrala Stuvsta som hade hade namnet HÖGKLINT målat på fasaden. En sådan liten sak gav upphov till muttranden om högmod och att vilja vara stor på jorden. Ännu mer eld i brasan blev det när Johan hade köpt två begagnade skinnstolar. Dessa stolar var så bekväma att vi unga alltid slogs om att få sitta i dom på mötena. Det ansågs onödigt lyxigt att ha lädermöbler, med det värsta av allt var att varje stol hade en enkrona inlimmad i vardera armstödet. Dessa mynt var ju ett tecken på att någon fokuserade på pengar och rikedom istället för sin tro.
Den här tiden blev jag ganska osynlig i församlingen trots att jag kämpande med mandolinen i musiken. Tidigare var vår familj en av centralpunkterna i SV Stockholm, men i stället var vi i periferin
Numera vet jag: Det är värre att vara osynlig än att få negativ kritik, så det förklarar nog denna episod.
På ett söndagsmöte i Tegnersalen på Kammakargatan blev en av de yngre damerna med talang för att sjunga ombedd att framföra en solosång. Tjejen var inte så många år äldre än mig och därför hade jag liten eller ingen respekt för henne. Under hela hennes sångnummer försökte jag psyka och rubba hennes balans. Jag spelade alltså apa men lyckades inte med min avsikt.
Jag trodde enbart hon hade sett mig, men till min förvåning ville Kåre Smith prata med mig mellan fyra ögon efter mötet.
Han berättade att han sett allt och också vad han tyckte om mitt uppförande. Avslutningen fick nästan mitt hjärta att stanna. Han sa, jag vet att du har det svårt nu i livet. Resten av vad han sa förvann. Jag hörde inte mer och minns inte slutet. Jag var som i dimma.
På vägen hem var jag jublande glad. Kåre visste. Visste Kåre, så visste därmed Ekholt, Sverre och flera andra vuxna om situationen. Hurra, äntligen skulle jag få hjälp!
Du som läser fattar snabbare än vad jag gjorde då. Det kom aldrig någon hjälp. Punkt.
Det kom aldrig något som ens liknande ett försök. Här började min riktiga besvikelse över denna församling utvecklas. En så kallad kristen församling som var så oförmögen att hjälpa andra. Krasst kan man säga att på grund brist på agerande från Kåre och andra fick jag snart insikten att det är bara jag själv som kan hjälpa mig.
Jag skulle inte bli förvånad om dom hade mig och andra i sina böner, men det är ju bara ett billigt och lätt sätt att freda sitt samvete. Det är nog bra att ha en gud däruppe, men här på jorden är det vi som får göra jobbet.
För mig med en numera vuxen syn på livet är det ofattbart hur vuxna människor kan låta bli att hjälpa barn som man VET har det svårt. Hur många andra var i svårigheter och inte lyckades landa på solsidan som jag till slut gjorde?
Hur många är idag i liknande svårigheter utan hjälp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar