Costa Rica del 1

Ingen av oss i familjen är så förtjusta i de strömlinjeformade turistorterna som oftast erbjuds i form av charterresor. Allt ser likadant ut och samma multinationella matställen finns på plats. Mer skojigt är det att komma så nära lokalbefolkningen som möjligt, och gärna skall det vara äventyr men inte direkt farligt. Lokala ställen där engelska inte helt gångbart är en äventyr i sig.
Costa Rica passar väl in på dessa kriterier och har man inte varit i regnskogar och spanat in underliga djur, livs levande i naturen är det ett bra ställe att åka till.


Någon som vet vad det är för djur? Klicka på bilderna så blir dom lite större.

Temperaturen är ganska jämn 20-30 grader hela året, även under det som räknas som regnsäsong maj-november. De positiva invånarna kallar det ”den gröna perioden”, vilket det också var. Klorofyller så långt ögat kunde se.






För oss var flygresan totalt 9 timmar och med en timmes tidskillnad kändes det inte jobbigt. Vi flög in till Liberia, en liten flygplats där ankomsthallen mest liknade en lada utan väggar. Regn, värme, mörker och en luftfuktighet som hette duga. Det tog bara några sekunder innan svetten rann. Överraskande nog kom väskorna fram. Vi hade ett flygbyte i Houston och där var det lite kaosartat eftersom dagen innan stördes av en hurricane. Vänliga människor hjälpte till men Hertzpersonalen syntes inte till. Jag hade dessutom glömt bokningsbekräftelsen på hyrbilen hemma så det blev någon minuts fundering på, vad gör vi om inte..... Nåja, buss med vårt namn dök upp och vi kördes till Hertz. Vi blir väl emottagna av chefen som vänligt berättar att han tyvärr inte har någon bil till oss. Den lilla fyrhjulsdrivna bil vi hade bokat med anledning av vägarna OCH regnsäsongen fanns inte tillgänglig av någon okänd anledning.
I nästa andetag berättar han att han har ordnat med att en annan firma har en större bil till samma kostnad. Med skeptisk min följde vi med och fick till slut en Mitsubishi Pajero. Extra skeptisk var jag till att signera två slippar ”in blanco”så att mitt kreditkort kunde belastas för hyra och eventuella skador på bilen. Förklaringen var ”This is Costa Rica, sir! Bilen inspekterades noga och fotograferades innan vi skrev under kontraktet.

Vägarna var knepigt skyltade, tre kartläsare i bilen och en som körde genom mörkret, i regn och avsaknad av vägmarkeringar. När som helst kunde en cykel, en person, en häst eller hund dyka upp. För att inte tala om motorcyklar och bilar med bristfällig belysning. Vid kraftigare regnskurar blev det krypfart, men vi klarade de drygt 60 kilometrarna till hotellet i Tamarindo Beach utan missöden och utan felkörningar. Förresten körde jag förbi hotellet första gången, eftersom ett så fint hotell hade vi nog inte bokat! Bara att vända och checka in. När allt var klart skulle bilen parkeras. Då blev vi välkomnade av en regnskur, det kändes som himlen öppnat sig och det fullständigt öste ned vatten.
Hotellet erbjuder sig att parkera bilen åt mig, men förhållningsreglerna från hyrbilsfirman gör att jag avböjer. Vi rotar fram regnjackor och paraplyer, kryper iväg i sakta mak bort till parkeringsplatsen. Lite speciella lås låses enligt instruktionerna och vi är på väg ut ur bilen.. Då upphör regnet lika plötsligt som det började!
Detta hände flera gånger under veckan. Korta kraftiga regn nästan varje dag, men sedan sken solen igen. Totalt kanske det regnade en timme varje dag. Normalt för en svensk, otroligt skönt för en som oftast ser ett söndertorkat Kalifornien.
In med bagaget i rummet och ut för att söka en bar för en nattfösare. Tvärs över gatan fanns ett Jazzhak och en bar.






Det bästa är att växla till sig den lokala valutan men dollar accepteras överallt till en sämre kurs. Det hde ju varit förvånande om den varit bättre, eller?
Läs menuerna ordentligt, ibland är inte skatten inkluderad (13%) ibland är en serveringsavgift på 10 % inkluderad, ibland inte. Jag har inget intryck att vi blev lurade, allt stod tydligt och klart angivet, bara att läsa och räkna i huvudet.
Fyra drinkar och lite alkoholfritt slutade på runt 15 dollar inklusive dricks och skatt.
Nästa morgon dök solen upp tidigt. Varmt var det redan innan och solen gjorde inte humöret sämre efter kvällens regn.
Hotellet skulle ligga vid stranden, men på kvällen hade vi inte sett hur nära det var. Det var bara några steg.



Dessutom fanns det flera stora pooler om man inte ville sanda ned fötterna.



Hotellet hade en fantastisk stor frukostbuffe med tyngdpunkt på frukt och sallad och lite varierande rätter av lokalt urspung. Bara att prova, ingen klagade utan alltvar fullt ätbart.
Det fanns en sak som slog oss med överraskning. Kaffet var helt suveränt. Starkt, svart och inte det minsta bittert. Det blev snabbt en vana att beställa i varje restaurang efter maten. Vanligt pris på en kopp gott kaffe var runt 70 cent

De fyras gäng

En äkta medlem i Smiths vänner skulle ha foton av ledarna hängande på väggen hemma för att visa sin tillhörlighet och vilka personer han dyrkade. Helst skulle bilderna hänga på en central plats i vardagsrummet, väl synliga för alla så fort man klev in i rummet.
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.

Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.

Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.

Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?

Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det

Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.

Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.

Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn