En overkligt sann historia ur det verkliga livet

Parallellt med sin utbildning jobbar vår dotter på ett konferenshotell i närheten av sin skola. Historien hur en chef från en exklusiv hotellkedja hjälpt henne men skola och jobb är intressant, men det är inte vad jag tänker berätta om.

Nej den osannolika historien börjar med att hotellet skall förnya alla biblar som finns i varje rum. De gamla biblarna samlades ihop i travar för att kasseras, när dotra går förbi, råkar hon stöta till en trave och dom ramlar i golvet. Ur en av biblarna sticker ett vykort ut och det fångar hennes intresse.

Kortet är över 100 år gammalt men i väldigt bra skick. Lite förvånande upptäcker hon att kortet är från Sverige.




Klicka på bilderna så blir det lättare att läsa
Det är adresserat till Sgt. (Seargent) Svante N. Söderblom, First Infantry, Fort Wayne, Detroit, Michigan, USA.
Tydligen kostade 10 öre på den tiden att skicka ett vykort över dammen. Av stämplarna kan jag tyda att det postades den 17 maj 1905 från Sverige och kom till Detroit 13 dagar senare. Imponerande snabbt tycker jag.




Bilden visar Carlskrona Lazarettet från 1905. Texten som är daterad 14 Maj 1905 tror jag lyder följande:
Älskade broder! Du skulle väl ha ett lifs-tecken från din yngsta syster, att hon lefver o hvar hon finns. Jo, nu trafvar jag här på ”lasarusket” X Mitt rum deladt med en samarit. Är kry. Hoppas i mår väl. I står här på min byrå o Claire hänger på väggen. Lef väl. Hälsa de dina från Elsa

Korrigera gärna om jag fattat fel. Elsa har markerat rummet hon bor eller har bott i med ett X. från höger är det tredje rummet på andra våningen.

Vad är nu det osannolika?
1. Bland alla de hotell som finns här har dotra hamnat på just detta.
2. Bland alla de hundratals biblar som byts ut, råkar hon just hitta bibeln med kortet
3. Kortet är från Sverige och skrivet på svenska
4. Kortet kommer från en stad som hon har bott i
5. Bilden på kortet visar visserligen lasarettet, men lasarettet blev senare ombyggt till Tullskolan
6. Just i den Tullskolan har dotra gått tre år i.

Jag har ett hum om sannolikhetlära, men vet inte hur jag skall räkna på detta. Men jag gissar att sannolikheten är väldigt nära noll!

Nä du behöver inte fråga. Kortet är INTE till salu

Svensk julkultur i högklass

Visst är Lucia något som antagligen bara firas i Sverige, det är lite udda med ett importerat italienskt katolskt helgon ivårt norra land. Kanske har någon inflyttat tagit med sig den trevliga ideen som numera är en av de unika traditoner vi håller oss med. En blonderad (oftast) helgonliknande varelse som och vandrar omkring i mörkret med ljus i håret och en svans av beundrare efter sig.

Fyllan och glöggen som naturligtvis är det äktsvenska tillägget är beklagligt men lär nog fortsätta även i framtiden.

I avdelningen för udda julsånger kommer nu en på äran och hjältarnas språk. Någongång på 50-talet gjordes inspelningen av Johnny Swängman och hans band. De flesta av mina läsare var inte ens födda på den tiden så ett litet lexikon

Skinnknutte = En manlig förare av motorcykel, (den bilburne kallades raggare)
Spätta = En kvinnlig medpassagerare på motorcykel, de var sällan förare
Böna = En annan benämning för samma spätta
Hedemora = Sveriges centrum för motorsport på 50-talet, tyngdpunkt motorcyklar
Droska = Gammaldags benämning på Taxi(i min ungdom kallades en taxi för "en dröj" anledningen var att när man förtvivlat försökte få tag på en taxi, svarade en automatisk telefonröst: Taxi, var god dröj

Nåväl håll till godo med Johnyy Swängman och hans medlemmar som spelar Skinnknuttarnas Hjulafton

Apropå Lucia

Som en av kommentarerna mycket riktigt påpekar är det på tiden att svnsk kultur får ett större avtryck här i USA

De flesta svenskgrupperingar brukar faktiskt anorda Luciatåg. Efter att ha sökt lite webben konstaterar jag att de filminspelningar som läggs upp bekräftar mina egna erfarenheter när det gäller Luciatåg här.

Amisarna fattar inte att ljuset skall släckas ned så de små ljusen kan få en chans att bryta mörket.
Amisarna vågar av inte använda levande ljus, förmodligen pga ansvarsfrågan och risk för olyckor med hot om skadestånd i bakgrunden
Amisarna fattar inte att man skall hålla ihop matluckan och vara tyst. Det ska vara så knäpptyst att man kan höra de späda sjunagde barnrösterna.

De enda undantagen tycks vara Luciatågen som framförs i kyrkor.


Här är en cermoni ifrån Palo Alto, Kalifornien. Ett slags baklängeståg där Lucia går sist. Kul att höra sången med amerikansk dialekt i allafall.



Här nere i Orange County brukar organisationen SWEA anorda julfest där Luciatåget är en av höjdpunkterna.

För fem år sedan var Annica, vår äldsta dotter edn utvalda Lucian. Jag kan inte låta bli att lägga upp några scannade bilder som fanns i lokalpressen. Klicka på bilden så blir den lite större



Visst är hon lik mamma?

Dags för att terror

Julen närmar sig, cd växlaren hemma dånar julsånger av varierande kvalite, tycke och smak.
Jag kommer terrorosera er lite med några sånger som får oss hemma att småle, gapskratta eller bara känna julstämning

Först ut är The Twisted Chipmunk Song förmodligen har du hört en annan version av den tidigare



Ibland är det svårt att höra texten så som ett litet stöd kommer den här:


”All right you chipmunks, ready to sing your new song?”
“I’ll say we are. Let’s get this over with.’
“Okay Squeaky?”
”Okay.”
”Okay Thagadore?”
”Okay.”
”Okay Melvin? Melvin?MEEEELLLLVVVVIIIIINNNNN!!!!!! “
”Relax old man, Jesus!”

Christmas chipmunks sing each year
Squeaky rodents hurt your ears
We’ll sing bad till Christmas past
Hurry Christmas pass real fast
We’re a pain to listen to
Been around since ‘62
You could hardly stand us then
Now here we come again
Ah boys excuse me
Hold it, look you guys
You can hardly stand to hear
Three weasels every year

”All right, you know that’s not how it goes boys.”
“Ah, that’s how it goes now, pops”
”Lets cool it with the ad-libbing and give it one more try.”
“I’m sorry, who’s the artist here?”
“You know you guys could all be used in shampoo testing.”
“What would you know about shampoo?
” Nice rug.”
“Oh yeah, that looks real.”
“I tell you Melvin, I got a friend in the research lab that would pay top dollar for a gerbil like you.”
“Could he get me some Viagra?”
“You want an ear growing out of your back pal?”
“You wouldn’t dare”
“Let’s shake and bake man”
“You want me to let the cat in here.”
“I’ll do it.”
“I’ve been wanting to do it for years”
“That’s impressive”
“That goes for all of ya!”
“That’s it, I’m going to fire up the barbeque”
“Oooooh
Ariva derci Melvin
You little jerk

Ulysses

I helgen fastnade jag lite slumpartat framför TVn eftersom en av mina favoritfilmer råkat hamna i DVD spelaren
Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen Dead poets Soceity (Döda poeters sällskap) genom åren men den är lika bra varje gång.

Filmen fick 1990 en Oscar för Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen och var dessutom nominerad för ytterligare tre Oscars bla Robert Willimas for Best actor in a leading role.
Alla mina tre barn har fått se filmen i skolan (och hemma), för en gångs skull är dom överrens om att detta är en av de bästa filmer de någonsin sett. Speciellt slutet är mäktigt, jag tänker inte avslöja vad som berör.
Om du inte har sett den blir jag lite avundsjuk, tänk att ha den potentialen framför sig

Varje gång hittar jag något nytt som fastnar i minnet och denna gång en dikt.

Dikten är vad jag förstår urdrag ur Ulysses skriven av Alfred Lord Tennyson. Har jag skrivit rätt så lästes versionen nedan upp.

Come, my friends
This is not too late to seek a newer world
For my purpose holds to sail beyond the sunset.
And though we are not now that strength
which in old days moved earth and heaven.
That which we are, we are…
One equal temper of heroic hearts
made weak by time and fate
but strong in will to strive, to seek, to find
and not yield


Dikten fick mig att tänka på Fats Domino och hans fantastiska röst när han sjunger


Efter lite letande på nätet hittade jag det som verkar vara dikten i sin helhel och de sista stroferna lyder:

Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.
Push off, and sitting well in order smite
The sounding furrows; for my purpose holds
To sail beyond the sunset, and the baths
Of all the western stars until I die.
It may be that the gulfs will wash us down:
It may be we shall touch the Happy Isles,
And see the great Achilles, whom we knew.
Tho’ much is taken, much abides; and tho’
We are not now that strength which in old days
Moved earth and heaven; that which we are, we are;
One equal temper of heroic hearts,
Made weak by time and fate, but strong in will
To strive, to seek, to find, and not to yield.

Slutklämmen är det som berörde mig mest.
Ärligt talat var det fullständig nytt för mig att jag kunde läsa och gilla lyrik på engelska

Mera jul - dekorationer

Frågan är om det någon gång kan bli för mycket? Mitt svar är nej på den frågan, endast fantasin sätter begränsningarna. eller brist på fantasin :-)

Första advent och det här med jul

En av mina kompisar är en tidigare varit medlem i Jehovas Vittnen. En konsekvens som drabbade honom efter hans beslut lämna JV var också en skilsmässa.
En skilsmässa är aldrig kul, det har jag egen erfarenhet av, men vad jag nu förstår är det en extra komplikation när en av föräldrarna är kvar i en sekt som inte riktigt lever som vi andra utanför. JV firar vare sig jul eller födelsedagar, det går lätt att förstå den typen av intressekonflikter även för en som aldrig har varit medlem i en sekt

Första gången jag träffade killen blev jag positivt överraskad, och det har fortsatt så trots att vi numera oftast bara har mail och msn kontakt. För mig har han från första början varit fullt normal kille precis som vem som helst av oss. I dialogen med honom har jag sällan en tanke på att han ganska nyligen lämnat en trångsynt sekt.
I veckan fick jag en fråga av honom som skakade om mig totalt. Han ville ha lite tips hur man firar jul, som han sa: Det verkar så mysigt när ni gör det.
Givetvis kommer jag så detaljerat som möjligt berätta för just honom hur vi gör, han får plocka ut vad han vill ha och forma sina egna traditioner. Alla har vi nog egna varianter på hur julen skall firas bäst, det finns inga sätt som är fel eller rätt tycker jag.

Frågan jag fick gav mig också lite flashbacks. Jul inom Smiths Venners kretsar firades annorlunda än jag numera gör. Till skillnad från JV så firades julen och vi tilläts deltaga i alla eller de flesta aktiviteter som anordnades i skolan.
I de flesta familjer lästes julevangeliet upp på julaftonsmorgonen och barnen fick sitta tysta runt och lyssna.
På juldagen fanns inga aktiviteter, jag minns att de vuxna var uppklädda och man besökte aldrig någon annan familj den dagen. Vi barn lekte lugnt med våra julklappar och de vuxna koncentrerade sig på Bibeln eller någon annan andlig aktivitet.
Någon dag senare mellan jul och nyår ordnades en julfest för barn. Egentligen var det möte med mat som Reidar kallade det. Huvudsaken var att vi fick godispåsar och leka lite lekar där både vuxna och barn deltog. I godispåsarna brukade det finnas bibelord så vi inte skulle halka av den smala vägen

Inom SV så poängterades det mycket hårt varför vi firade jul. Givetvis handlade det för dom om Jesu födelse. Allt annat var egentligen oviktigt men en extra anledning att umgås socialt. Förgäves försökte man tona ned det kommersiella, men vi barn visste nog vad som var viktigast för oss: Paketen den 24 så klart, himmelen kan vänta

Julen hemma började första advent. Lådan med julsakerna fanns på vinden. Via en lucka och stege kunde man klättra upp i kylan och hämta den. Som lite minns jag tomtemasken var skrämmande, även fast man kunde se att det just bara var en mask.
Ljusen placerades ut, jag minns att vi hade en ihopfällbar adventsstjärna i papper och en sjuarmad elektrisk ljusstake i vardagsrummet. Den typiska adventsljusstaken med fyra ljus fanns i köket. Varje morgon innan skolan tände mamma ett de antal ljus som motsvarade adventstiden.
En adventskalender hade jag i fönstret. Den var som regel en från den lokala ICA handlaren. Svensk TV och radio sände program varje dag, men då skulle man ha en speciell kalender som jag aldrig fick. Eftersom vi varken hade radio eller TV var det ju helt onödigt. Visserligen var jag ibland hos kompisar och såg programmet, men utan kalender.
Pepparkakor och lussekatter och lite andra kakor bakades hemma. Lucia firades i skolan, men jag kan inte minnas att det firade vare sig i SV eller hemma.
Det smusslades med julklappar och dörrar slängdes igen framför nosen på mig vi många tillfällen. Inför julen var presenterna hemliga. Pappa hade en märklig vana. Han köpte alltid julklapparna på julafton. Hans affär var öppen halvdag på julafton och på något vis lyckades han alltid handla sina presenter och hinna hem i tid till julbordet.
Julbordet var ganska traditionellt, sill och potatis, skinka, köttbullar, vörtlimpa, syltor och en massa andra smårätter. Jag satt som på nålar i väntan på julklappsutdelningen och åt bara skinka och potatis. Den enda alkoholhaltiga som förekom till den feta julmaten var svagdricka och vi barn fick julmust.
Sedan koma pappas favoriträtt, nämligen lutfisk. En absolut oätlig maträtt enligt mig, men den vita såsen blandad med potatis var jag tvungen att stoppa i mig. Lutfisk är av de rätter som aldrig har funnits på ett julbord organiserat av mig
Julbordet avrundades med risgrynsgröt, kanel, mjölk och socker.
Hela familjen brukade hjälpa till med avdukning och diskning och sedan var det att ta plats i vardagsrummet och vänta på jultomten.
Väntetiden var svår, att äta godis och frukt och spela något spel var tufft eftersom man ständigt måste spana ut genom fönstret efter den röde mannen med en säck på ryggen.

En jul jag speciellt minns var året när jag hade önskat mig en bilbana från Tempo. Den kostade 40 kronor och detta år var det nästan det enda som stod på min önskelista. Fler veckor före julafton hade mina bröder låst sitt rum och jag kunde höra elektriska motorer och glädjeyttringar inifrån. Till och med nyckelhålet hade dom täppt till.
I den halvmeterdjupa snön ute kommer så jultomten pulsande. Den vanliga frågan om det finns snälla barn kommer och endast jag tycker att det finns sådana i huset.
En av de första presenter jag får är några extra bitar räls till den bilbana jag så hårt har önskat mig. Sedan blir det tommare och tommare i tomten säck, under julgranen blir det mindre och mindre paket. Ingen bilbana! Jag vet precis hur stort paketet måste vara och inser att inget av de paket som är kvar är stort nog. Min ålder kan ha varit 10-11 och det är mer än jag klarar. Gråtande sticker jag mot mitt rum, men blir någonstans på vägen uppfångad av pappa. Mina äldre bröder som suttit och lekt med min present flera dagar hade planerat detta spratt. Det är tveksamt om jag någonsin kommer att förlåta dom denna elakhet.

Mina egna jultraditioner förändrades ganska sakta efter att ha lämnat SV. En av de första var när jag flyttade hemifrån. Pappa hade hjälpt mig med en gammal TV och en adventskalender som passade till radio och TV var ett viktigt inköp inför julen. En halvvuxen kille kollade adventskalendern på TV, öppnade luckor klistrade bilder med mera. Senare såg jag gärna dessa program tillsammans med våra barn.
Kompisar bjöd in på maskerader inför jul, någon kokade glögg och så vidare. Lucia firade ordentligt i gymnasiet, festande brukade starta kvällen innan och dom duktiga lyckades gå direkt till skolan i mer eller mindre bra form.
Luciatåget brukade vara i matsalen och skolan hade insett att apelsinjuice inte var bra att ha tillhanda eftersom den var blandbar med skojiga drycker för bättre effekt. Däremot serverades mjölk och kaffe till pepparkakorna och lussebullarna.
Som information kan jag upplysa om att mjölk och vodka är ingen god blandning. Du behöver inte ens prova, lita på andras misstag

Viktigast när det handlar om julförberedelser är att alla i familjen är med och att väldigt mycket skall göras tillsammans. Att köpa är klart möjligt, men det ger en annan samhörighet när man tillsammans har åstadkommit något.
Pepparkakor och annat julbak skall göras hemma, inte köpas. Mycket juldekorationer kan tillverkas, därmed blir det unikt för ditt hem. Är det köpegrejor, se till att sätt upp dom tillsammans, ha kul och umgås. Stäng av TVn och PCn lite oftare. Det går att banda och kolla senare. Var realistisk i vad du hinner med, här gäller inte regeln att sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna. Sitt på marken med ett glas glögg och kika på stjärnorna i lugn och ro istället

Önskelistorna behöver ju inte vara så kommersiella, här är en lite udda julsång som jag aldrig hört i Sverige. Orginalet tror jag är med Spike Jones, men här framförs den av två mimande tjejer. Ibland är det vikrigt med framtänder.




En tanke till er i Sverige. Finns det inte massor med grannar och bekanta som har annan kulturell bakgrund än din i er närhet? Tror du inte dom är väldigt nyfikna på hur du firar till exempel jul?
Varför inte bjuda in dom och visa ditt hur firande går till?
Kom nu inte med att muslimer och judar inte dricker sprit eller äter griskött och liknande. De flesta muslimer jag känner tar ett glas eller två, några gör det inte, och alkoholfritt alternativ är inte så betungande
Julbordet är mycket griskött, men det är stor frihet att servera kompletterande rätter. Hitta möjligheter istället för svårigheter så kommer du bli inbjuden till deras högtider och genast har vi sämre förutsättningar för rasism och främlingsfientlighet

Smiths Venner och avhoppare

Jag hoppas de flesta av mina svenska läsare klarar att förstå denna artikel som relativt nyligen publicerades i den norska tidningen Aftenposten

Svein Kronstad känner tydligen till EN (!) person som blivit utstött ur församlingen. Det är ett fantastiskt bra exempel på hur isolerade SV har blivit. Inte ens deras egen presstalesman har någon koll på omvärlden.

Hade jag haft tillstånd av de uteslutna personerna skulle gärna ha hjälpt den stackars presstalesmannen med några fler namn.

"Forutsatt at den omtalte hendelsen virkelig har funnet sted, vil vi selvfølgelig beklage dette, og vil sterkt understreke at dette aldri har vært en holdning i menighetens sentrale ledelse, sier Kronstad"

Herr Kronstad, om man nu ponerar att detta otroliga verkligen har hänt och du menar bestämt att det i såfall INTE är sanktionerat av ledningen, borde inte du och SV då erbjuda all hjälp som står i er förmåga för att hjälpa denna dam? Är det för mycket begärt av en kristlig församling? Varför inte direkt offerera er hjälp till hennne på alla de sätt ni kan?

WWJD? Eller tydligare, Vad skulle Jesus ha gjort?

Det borde förplikta något att ha det officiella namnet Den Kristliga Församlingen

Wildensky's kommentar

För inte så länge sedan var en med det pseudonymen som menade att jag ljuger när det gäller Smiths Venner och den utbildningsfilosofi som dom åtminstone hade när jag var där. Han skriver ”Hvorfor fortsetter du hele tiden å blande sammen løgn og sannhet i dine skriverier om Smiths Venner? Frågan ställdes på ett retoriskt vis. Mer ökänd är frågan: Har du slutat att slå din fru nu? Den senare är nog lättare att svara på eftersom den är konkret till skillnad från Wildenskys osakliga fråga.

Nu är Wildensky ingen ny bekantskap för mig, även om han tror att han är anonym. Vi har mötts i diskussioner på ett annat forum, där han liksom nu slänger ur sig märkliga inlägg för att sedan försvinna med svansen mellan benen när han möts obehagliga sanningar. Att de som försvarar SV’s positioner försöker hålla sig anonyma är signifikant för rörelsen. Wildensky har inget problem att avslöja vem han är för mig, men är livrädd för att SV skall upptäcka att han läser websidor som inte är 100% positiva till sekter.

Av en som också har reagerat på Wildensky’s kommentar fick jag ett mail:

"Egentlig er det ikke lurt og kommentere noen som hyler i Vildens sky, men litt drøyt er det når ordet løgn brukes når ting blir litt treffende.
Jeg har hvertfall erfaring av dette, og mange flere med meg.
For å bli påvirket å styrt i valget av utdanning, av ledere, venner og familie. Stemmer derfor også for min tid, (litt senere)
Enten direkte formaninger og råd eller indirekte gjennom gruppepress og flokkmentalitet, förmidles det opassende i lengre og høyere utdanning.
Se litt hvor virkligheten ser ut for fremst jentene i Smiths venner.
Hvis dem har lest noen år, hvor mange har bruk av det da man gifter sig veldig tidlig, og får barn tett etterpå. Hvorfor skall du lese så lenge och legge tid på det verldslige når ditt kall er og være hjemme som god kone og mor??? Det er på en måte forutbestemt.
Valet till utdanning styrer også mannen som bør bruke sin tid rett.
Det vil si, til dugnad, familie, møten m.m.
Det er jo selvsagt varierende insats av iver og gudsfrukt fra enkelt medlem mot menighet og overbevisning.
Så er det alltid de som orker gå mot strømmen…”

Jag hoppas mina läsare klarar att läsa norskan. Det verkar inte som denna person har det så mycket annorlunda än hur det var för 30 år sedan. Inte för att jag vet om personen är representativ, men det är en röst.

Wildensky menar att numera är SV’s medlemmar ett genomsnitt av samhället, med samma blandning av utbildade eller obildade medlemmar som vårt övriga samhälle. Hur han vet det vill han inte förklara, jag kan varken säga bu eller bä om det

Däremot kan jag berätta med stöd från en annan läsares minne om sjukstugan på 70-talets Brunstad. Det kom tusentals medlemmar till konferenserna och det fanns behov av en sjukstuga för att behandla de som insjuknande eller skadade personerna. Vad som hels kan ju hända eftersom inte ens religiösa kan förlita sig 100% på Guds goda vilja. Sjukstugan låg till höger upp på en sluttning när man gick från fältköket ned mot stranden.
Vad jag minns fanns endast en läkare bland alla dessa tusentals Smiths Venner. Vi svenskar kallade honom vulgärt för Skråsen, men jag tror han stavade sitt namn annorlunda, kanske Skreosen eller något liknande. Denne man höll på att slita ihjäl sig på konferenserna och sällan hade han tid att komma in på mötena. Han hade inte bara en läkarutbildning, han var dessutom språkbegåvad som få. Sannerligen i den internationella miljön var det en extra tillgång som de flesta målare och snickare saknade.

Wildensky har rätt i att alla inte köpte konceptet hur stort det var att vara outbildad. På ett möte jag minns stod en av de ledande bröder från predikstolen och ondgjorde sig över dessa högutbildade och förklarade hur fint det var i ”det låga”. En modig dam reste sig upp i församlingen och protesterade. Men hög röst förklarade hon för brodern hur duktiga läkare minsann hade räddat livet på både kvinnor och barn vid till exempel förlossningar. Något generad tystnade han inför en dam som med säkerhet hade erfarenhet.

När en lågt utbildad snickare hade slagit in sitt 7-tums organ i botten hos sin fru och gjort henne med barn i tid och otid fick han förlita sig på de världsliga läkarna. De akademiker som han ibland föraktade för att de hade andra begåvningar än han själv.

Wildensky, jag har hört att den som inte kan sin historia har heller ingen framtid.

Branden snart under kontrol

De goda nyheterna är att både vindarna och temperaturen har avtagit. Dessutom har evakueringen av våra avbrutits. dom är hemma sedan sent igårkväll och inga skador finns på deras hus. Dom är helt ok, om än lite omskakade. Som lök på laxen hade dom en jordbävning i natt på 4.1
Exakt hur man mäter vet jag inte, men nyheterna meddelar att elden är släckt till 4o%. Brandmännen vinner kriget.

Nu börjar tidningarna och de drabbade fråga sig varför branden inte släcktes fortare. Ett rykte är att fire hydrants i Yorba Linda inte funkade. Är detta korrekt finns det läge för husägare och försäkringsbolag att stämma staden. Advokaterna måste ju också tjäna pengar....

En brandchef förklarade att branden spred sig fortare än dom fick fram resurser. Enligt honom flyttade elden sig framåt med 30 meter per minut. Det är otroligt snabbt.

En annan brandchef som var i Sylmar där 500 mobile homes brann ner , blev interjuvad i TV. Han och fyra andra lyckades bära ut en 300 pounds handikappad kvinna (sådär 150 kilo) ur hennes hem strax innan hennes hem slukades av lågorna. Med tårar i ögonen förklarar han dom stannade så länge dom vågade, sedan måste även brandmännen fly. Han beklagar sig och säger I'm so sorry.
Svenskt media översatte det med att brandchefen bad om ursäkt! Finns det inga kunskapskrav på svenska journalister? Engelska borde väl vara basic även bland TT's översättare?

Här i Great LA var det alltså fyra bränder. I de flesta fall handlar det om anlagda bränder av supersjuka människor. Det är för mig omöjligt att begripa mig på hur dom kan få en kick av att se eld och tända på med syfte att skada andra. I ett fall har man konstaterat att det var "human hand" som startade elden, men man ghar inte uteslutit att det kan vara oavsiktligt typ rökning.
Fem personer har arrsterats för plundring, dom stannar alltså avsiktligt kvar i evakuerade områden och förser sig när alla är borta. Dessa väntar tuffa straff eftersom deras beetende är oursäktligt i allas ögon.

De flesta är dock väldigt ärliga, generösa och vänliga när det gäller att hjälpa de stackare som förlorat allt. Hotellen som plötsligt fick en ny kundkrets på tiotusentals nya gäster, höjer inga priser utan tvärtom sänker man nivåerna för att hjälpa till. Restauranger kör ut mat till uppsamlignställen osv. Den goodwillen har dom med säkerhet igen senare

Lite bilder

Nu är våra kompisar evakuerade. Dom sitter på ett Starbucks och dricker kaffe med några brandmän.
De trötta brandmännen få gratis kaffe och alla kommer fram och tackar för deras insatser. Typiskt USA, brandmän och polis är alltid väldigt uppskattade


Vi tog en liten promenad på berget i närheten för av se hur katastrofbranden ser ut på ordentlig distans.
Naturligtvis finns det och kommer det finnas både bättre och mer dramatiska bilder tillgängliga, men förhoppningsvis kan dom ändå förmedla något.

Den brand jag visar här har svensk media hitills inte rapporterat mycket om. Det verkar som dom inte kan skilja geografiskt från "kändisbranden" i Montecito, branden strax norr om Los angeles och de två bränderna som har förenats till en i Orange County. Mina bilder är alltså från den senast nämda.

Runt 7000 hem är evakuerade, alltså en hel liten stad med svenska mått.
170 hus och hem är helt förstörda, och många hus skadade. 15 helikoptrar och 10 air tankers (vad heter dom på svenska?) används för att stödja brandmännen på marken.

Elden har gått över minst två freeways, den ena vet jag är 8-filig. Fyra freeways är avspärrade för trafik. Kort sagt det är den eld som har ödelagt mest i området sedan 1961.

Svensk media koncentrerar ännu så länge på de stackars kändisarna i Montecito.

Nåväl så här såg röken och branden ut från våran synvinkel






Bergen de brinner i är mycket otillgängliga, och det är väldigt torrt i området.
Så här ser det ut när det inte brinner



Tills sist några bilder som förhoppningsvis skall visa hur torrt det är i markerna








Vår bäste vän Timmy tycker det är skönt med lite svalare luft idag. 29 grader i skuggan.
Hinner jag senare så skall jag lägga upp bilderna i fullt format

Breaking news

Kanske hinner jag före svensk nyhetsmedia denna gången.

Samma sak händer som förra året, Santa Ana vindarna dra in över vårat område. Det positiva är att värmen med 34 grader får oss att tappa julkänslan.

Det negativa är bränderna som oftast är anlagda. nyheterna som snurrar 24h per dygn pratar om över 500 mobile homes nedbrända och 165 vanliga hus.

Över 14.000 personer är evakuerade och en konsekvens är att alla hotell är fullbokade. Några av dess är våra vänner som bor i området, vi kan inte få tag i dom för tillfället

För de av er som har varit här säger denna karta något http://www.ocregister.com/articles/fire-map-orange-2191967-county-perimeter

Vi är inte negativt drabbade förutom luften. Det positiva är att våran dotter och henne pojkvän inte kan åka tillbaka skolan i kväll. Freewayen är avspärrad

Uppdatering 21.50 lokal tid (6.50 svensk)
Våra bästa vänner i Chino Hills ser lågorna på nära håll. deras område ingår sedan några minuter i frivillig evakuering, dom är färdigpackade och beredda att stick vilken miunt som helst.
Jepp, du gissar rätt, dom kan komma till oss när dom så vill! Men helt logiskt så vill vi inte se dom.
De andra två familjerna i vår bekantskapskrets får vi inte tag på. förhoppningvis är dom evakuerade.

Smihs Venner i Finland

Jag brukar kolla in smittisarnas hemsida ibland. Det intressanta med sidan är att den visar hur dom vill uppfattas av omvärlden. Man kan lugnt påstå att ingenting i församlingen är bättre än den bild dom själva förmedlar till oss icke-medlemmar.
Jag läser sidan med samma ögon som jag gjorde med tidningarna från gamla Sovjet och DDR . Alltså, det viktiga är inte vad som står i tidningen, utan det som är utelämnat.

I Sovjet fanns det två stora tidningar. Fritt översatt hette den ena Nyheter och den andra Sanningen. Folkhumorn hade talesättet: I sanningen finns det inga nyheter och i nyheterna finns det ingen sanning.


SV har liksom normala företag två hemsidor, en för utomstående och en för medlemmarna. Jag vet inte vilken av dom som publicerar sanningen och vilken som skriver nyheter.

Nyligen publicerades på SV’s hemsida en liten artikel om att den finska delen firar 40 år. För att handla om ett jubileum verkar den väldigt tunn. Det skrivs nästan enbart samma gamla vältuggade fraser om den nöd efter en djup tro som saknades och liknande.
Den norska versionen Poångterar att det var norska bröder som förmedlade budskapet, medans den engelska versionen tycker inte nationaliteten är viktig. Kanske är avsikten att ge lite internt självförtroende åt nordmännen.

I ingen de språkvarinter jag klarar att läsa, namnger man inte någon av dessa första bröder som reste till Finland. Historen hur det hela började saknas. Historierna om de många resorna på färjorna mellan Kapällskär och Nådendal lyser med sin frånvaro. Även berättelser om de första samlingarna är som bortblåsta. I många andra historiebeskrivningar relaterar SV till personer och händelser. Varför gör man inte det när man beskriver SV Finlands jubileum?

Förmodligen har det sin förklaring i att många av de som började missionera i Finland, de som verkligen var pionjärer där, inte längre är medlemmar i Smiths Venner. En av de första, kanke den första som reste till Finland var Johan Velten. Han är numera en non gratia person för SV, i detta fallet har SV glömt budskapet att älska sina fiender.
Den dåvarande Stockholms församlingen (som min far till stor del finansierade) drev ”missionerandet” i Finland. Ledaren, Erling Ekholt i Stockhlm var också väldigt aktiv i öster. Han blev utesluten ut SV i början på 90-talet. Pappa blev utfryst långt tidigare. Det torde vara omöjlugt att berätta SV’s historia i Finland utan att nämna dessa personer
Självklart fanns det också många andra som utifrån Stockholm reste till Finland. De namn jag minns är Sverre Riksfjord, Gunnar Gangsö, Ove Skogsrud, Kåre Smith och Willy Larsen. En del är fortfarande kvar i SV, andras öden känner jag bara till ryktesvägen.

Precis som inom Stalinkommunsimen raderas tydligen historiska händelser när den inte passar med idelogin.

Snart är det jul igen....

Rädd att flyga?

Då ska du inte kika på det här klippet, eller så är det just vad du skall göra



Visserligen kan jag inte bekräfta äktheten, men det ser och hörs riktigt ut. Undrar om piloten behövde byta kalsingar efter den resan. Publiken kan knappast ha varit oberörd

Den nya kartan

Presidentvalet gick väl ungefär som väntat och genast dyker en något modiferad karta upp i posten.



Valet handlade inte bara om att välja President. I Kalifornen fanns det mängder av andra fråor att ta ställning till. Exempelvis blev det ett ja till att bygga en järnväg för snabbtåg mellan LA- och Bayarean.

Direktören för Orange county's Municipal Water district blev ERGUN "ERIC" BAKALL eftersom han fick 40% av rösterna. De övriga två delade på resten

MARY AILEEN MATHEIS vann positionen som direktör i Irvine Ranch Water district i konkurrens med tre andra.

Som du fattar av detta är politiken väldigt lokal och jordnära i det mesta. Exempelvis väljs även styrelserna till skolorna i allmnna val.

Vissa saker borde införas i Sverige annat passar jus bara här.

Undrar också hur det skulle se ut i kristna sekter om medlemmarna fick möjlighet att anonymt välja sina ledare.

Halloween och valtider

Med referens till valtider fick jag precis en bild av en kompis.
I sin enkelhet inbjuder den till funderingar på hur brist på preventivmedel och kanske brist på fria aborter har påverkat vår värld.

Kanske kommer samma frågor påverka vår framtid mer än vi anar




Well som avslutning idag vill jag passa påatt önska er alla en Happy Halloween, hur ni än tänker fira eller låta bli att fira den dagen.

Som en liten speciell hälsning till mina vänner bland fd Jehovas vittnen vill jag tillägga att bilden visar hur nära Harmageddon (världens ända) vi är idag.

Glögg

Glögg är väl inget att skriva om? Dessutom visar kalendern fortfarande oktober!

Just det, oktober är nästan sent att börja planera för en svensk jul i Kalifornien. Att fixa till en svensk jul i Sverige är en lätt match, men här lokalt kan de små detaljer ställa till problem. Att fixa glödgat vin, eller glögg faller på min lott, och det måste planeras ganska noggrant

Det allra lättaste sättet att fixa glögg är att köpa på systemet när jag är i Sverige. Nackdelen är att det tungt och inte speciellt billigt.
Alternativ två är att köpa flytande kryddor på apoteket, de små flaskorna som räcker till två flaskor vin kallas Aromatisk tinktur, 25 ml är inte billigt men mycket lättare att släpa med i bagaget.
Det tredje altarnativet blir att skaffa alla kryddorna själv och fixa en glögg som blir unik och hemlagad. dessutom blir det en nödvändighet eftersom vi behöver sådär en 20 flaskor glögg.

En av våra traditioner är att bjuda vänner och bekanta den första advent på ett glöggparty. Det brukar bli en populär avslutning på den amerikanska Thanksgivninghelgen. Vi har försökt att begränsa antalet inbjudna, men ständigt blir vi påminda om: Don't forget to invite us for your christmas party.
Mellan 50-70 personer brukar komma och det är liksom självreglerande. När huset blir fullt går folk frivilligt.


Vad soms behövs för att fixa en god glögg är i första hand kryddor. Vin är billigt, för runt 10 dollar får man en box med 5 liter Merlot av tveksam kvalite.

Tag sedan
- 24 Pomeransskal
- 16 bitar hel kanel
- 16 bitar torkad ingefära
- 160 kryddnejlkor
- 8 tsk kardemummakärnor
Plus en hemlig liten krydda :-)

För mig är det mycket svårt att få tag på kardemummakärnor (malen inget problem), allt annat är lätt att hitta.
Allt utom pomeransskalen krossas lätt i en mortel, sedan pillas alla kryddorna ned i flaska, häll i en halvliter vodka och skaka om ibland. Efter några dagar luktar det mer jul än vodka ur flaskan
Sila bort kryddorna, häll i den nu flytande kryddblandningen i 5 liter vin. Addera en liter vodka av god kvalite och dessutom gärna lite cognac eller amerikansk whisky.

Blanda i socker efter smak. jag brukar ha ungefär 10 dl florsocker.

Värm försiktigt, (alkoholen försvinner fort) under tiden du rör ut sockret.
Provsmaka ofta, det gör jobbet roligare

Slutresultatet brukar bli ungefär 10 flaskor god glögg med hyfsad styrka

Pricken över i:et är mandlar och russin från Kalifornen. Givetvis njuts den tillsamans hembakta pepparkakor och lussekatter, men dom är inte jag som fixar.
Fler och fler goda vänner har fått smak på "glugg, glugg" som våra japanska vänner säger. Faktiskt är en flaska en välkommen present att ta med i den kalla Kaliforniska vintern



Det finns också lättare recept som har snabbare effekt
FINSKA GLÖGGEN
1 flaska vodka
1 mandel
ett russin

Blir glöggen för söt, kan russinet utelämnas.

Någon mer som vill ha en 2010?

Den 13 Oktober var det bara att kliva in till en Chevy-dealer och beställa den nya Camaron. Jag lovar, det var fler än jag som har väntat på detta.

Baspriset för en något strippad modell är 23 tusen, lägg till ungefär 10% för tax and titel. Omräknat med dollarkursen 7.75 så får du en flång ny ball bil för under 200 tusen svenska kronor.
Visserligen har snikmodellen en V6, men med 300 hästar borde den röra ganska bra på sig.

Det som är riktigt intressant är dock SS modellen med en 6.2 liters V8 med 422 hästar. Listpriset för en fullt utrustad sådan är drygt 34 tusen. Lite extra för några småsaker som Inferno Orange interior. Omräknat på samma vis blir 290 tusen svenska för något som jag tror blir en klassiker. Listpriset är en sak, sedan är det en diskussion med dealern som ger det sista priset.

Klassiker....ja troligen är väl festen över för dessa skojiga bensinslukande monster. Min gissning är att det säljs ett antal till entusiaster, men att dagens verklighet med bankkriser och annat elände kommer leda till en låg produktion och att tillverkningen av värstingmodellerna kommer läggas ned ganska fort.

Nedan visar jag den röda varianten, de bilder som finns tillgängliga på den oranga gör den inte rättvisa



Nog måste jag säga att det känns lite märkligt att köpa en bil som jag inte ens kunnat provköra. Är den rätt eller fel? Kanske skall jag sälja kontraktet och inte ens ta ut bilen? ska annulera det och förhandla om? Leveransdatum är "våren 2009"

Om jag vill behålla den finns ett litet problem. Var skall jag parkera bilen? Garaget är fullt, garageuppfarten är full och när döttrarna är hemma är även gatan framför huset upptagen.

Det troliga säljobjektet blir dessvärre en Cadillac Eldorado Convertibel från 1976. Det var sista året för den stora motorn på 8.2 liter. Den bilen är i kanonskick med det mesta utbytt eller renoverat. Någon intresserad?

Vår Opa

Sedan mina döttrar föddes har vi alla kallat Marions pappa och min svärfar för Opa. Nu i söndags den 12 oktober nåddes vi av den tråkiga nyheten att Gustaf Gaulke har lämnat jordelivet endast 78 år gammal.
Marion och de flesta av hennes syskon fanns på plats den sista tiden och vi andra i familjen hade ett stort utrymme i våra tankar runt Opa och de plågor han hade den sista tiden

Jag har känt Opa ganska länge och minns jag det rätt så kallade han mig för ”mein Junge” redan första gången vi träffades. Ju mer jag lärde känna Opa, desto mer tyckte jag om honom och desto mer beundrade jag honom för hur han jobbade och slet för att hans familj skulle ha ett drägligt liv.
Vadå drägligt liv? Tysklarna hade det väl inte så dåligt?

Allt är en definition på vad dåligt är. Opa föddes i vad som numera är västra Polen och vid krigslutet när han var 15 år, fördrevs hela familjen från sin hemby och hamnade i den östra delen av Tyskland. Den zon som var besatt av Sovjet och så småningom blev DDR eller Östtyskland.
Jag vet inte mycket om tiden fram till han träffade Marions mamma, men troligen var han lika arbetssam och förnöjsam som senare i livet, trots de svåra efterkrigstiderna och mycket nöd och elände.
Kanske det säger dig något om nivån på fattigdomen när jag berättar att familjen med tre små barn bodde i ett garage utan vare sig rinnande vatten eller avlopp? Detta var alltså i slutet på 50-talet. Familjen fill tillökning och på bilden nedan är det sex barn


Den söta flickan me de långa håret är numera min fru, Marion

På 80-talet när jag träffade Opa hade familjen som nu vuxit till 7 barn två lägenheter bredvid varandra. Tillsammans var det nog 4 eller möjligen fem små rum och ett litet kök som knappt gick att vända sig i.
Han jobbade och slet i skift på betongverket i Milmersdorf, och det var många dubbel och extraskift för att få ihop pengar till familjens försörjning. För mig var det ett under hur karln orkade, han tycktes aldrig behöva sova och ändå hade han alltid på ett bra humör och var ständigt hjälpsam. Jag vet att många wessis tycker att östtyskarna inte ville jobba, men dom kände inte våran Opa och han var definitivt inte ensam i DDR om att slita hårt för brödfödan.

Gästfriheten i hans hem var alltid stor, oavsett ekonomin kom alltid det bästa huset kunde förmå på bordet.. Hade han lyckats få fram Radeberger öl när jag kom var han superglad. Inte fick man dricka ur flaskan, utan här plockades de fina glasen fram och sen skålade vi och kunde prata halva natten. När Opa hade tagit sig ett glas Apfelkorn och en öl eller två blev han om möjligt ännu gladare. Översatt till svenska så fick hans öron besök (av mungiporna) Att jag kom från utlandet och stapplade med min skoltyska uppfattades inte negativt. Ärligt talat så tror jag han ibland låtsades förstå mig.

Mina insikter om livet i DDR ökade vartefter och jag insåg att mina besök hemma hos familjen inte sågs på med blida ögon av alla i omgivningen. Som svensk från ett kapitalistiskt utland var jag suspekt i de rättrognas skara. Dessutom körde jag en Volvo som var registrerad i landet, något som endast var förunnat några få politrucker. Gissa om snacket gick i byn.

Lägg till att Opa var en tvättäkta kommunist, partimedlem, och med i ”die Kampfgruppe” (milisen). Hans stora hobby var att jaga vildsvin.. Varje gång jag var på besök måste det anmälas hos en hausmeister, en slags portvaktsfunktion som fanns redan under nazisttiden och den traditionen hade tagits över i DDR.
När jag övernattade i lägenheten fick han lämna ifrån sig sina vapen och kunde därmed inte gå på jakt, något som han led av utan att beklaga sig med ett enda ord.. Trots alla dessa problem försvarade Opa mig alltid när han fick gliringar från sin omgivning. En sådan fin person var han.

En annan av Opas fina egenskaper var att han kunde ändra omvärdera sina åsikter vartefter han fick nya kunskaper och insikter. Efter murens fall 1989 var han ganska tystlåten och samlade på sig nya intryck. Han blev otroligt tacksam över hur mycket bättre levnadsmässigt han fick det och insåg att vad han tidigare lärt politiskt visades sig vara totalt fel. Det var inte sällan han beklagade att låtit sig luras

Opa var inte den försiktiga eller analyserande generalen, snarare den spontana och väldigt väldigt generösa och hjälpsamme. När han för första gången själv skulle köra sin bil till Karlskrona för att besöka oss, var vi betydligt nervösare än han själv.
I god tid innan hade vi skickat en detaljerad vägbeskrivning som också listade alla våra telefonnummer som han kunde ringa om det blev något problem.
Vad händer? Jo han åker iväg och glömmer informationen hemma såklart: Svenska kronor var för honom ett okänt begrepp och alla språka funkade så länge det var tyska!
.
Som tur var hade han läst vägbeskrningen så många gånger att han hade memorerat den. Nästan.
Han kom till Långö, men gatuadressen mindes han inte. En av våra grannar som visste att vi pratade tyska kom hem till oss och undrar om vi kände en äldre herre som gick omkring och ropade min frus namn utanför alla hus. Allt löser sig ansåg Opa.

Inte var han det minsta blyg heller. Min granne höll på med ett ombyggnadsprojekt som väckte Opas intresse. Han stack över och började kommentera vad han såg och vill ge goda råd. Min granne kunde inte ett ord tyska vilket han försökte förklara efter bästa förmåga på engelska och svenska. Opa gav sig inte, han fortsatte sitt snackande trots brist på respons och till slut gav grannen upp. Han började svara Opa på svenska och sedan hade dom en lång dialog på var sitt språk och ingen förstod den andre, men dom hade en väldigt trevlig stund tillsammans. Senare på kvällen kunde dom dricka öl tillsammans, fortfarande snackade tillsammans. Vadå språkbarriär?

Opa var en vän av stora fester, alla barn, deras familjer, barnbarn och övriga släkt och vänner skulle självklart vara med. Vidoklippet nedanär från hans 70-årsdag som firades stort i den lokala restaurangen, men mat dricka och discjockey.

Det är våra döttrar som i början läser en liten dikt till Opa och därefter lite typisk dans som Opa ville ha det.



Såååå gärna hade vi alla gärna sett Opa fira guldbröllop med Oma.



Festen var planerad nästa år i mars men dessvärre blir det inte så. Den festen var något som Opa såg fram emot och det höll hans optimism uppe under hans sjukdomstid
I våra täta kontakter per telefonen sa han alltid: Än är jag inte död, jag kämpar som ett lejon och jag har många fester kvar att vara med på innan jag dör.
Tyvärr har också Lejonkungar en sista dag i livet och dessvärre kom den alldeles på tok för tidigt för Lejonkungen Opa

Bedrägeri!

Jag inser att med dagens inlägg börjar bloggen bli lite spretig med ofullständiga berättelser och långt ifrån min uppväxt, men detta kan jag bara inte låta bli att skriva om.

I förra veckan vid 04-tiden ringer telefonen hemma och väcker oss. Telefonsamtal vid den tiden är obehagliga eftersom den första tanken är att något allvarligt har hänt våra anhöriga i Europa. Denna gång var samtalet ifrån hotellet där min dotter jobbar.

Hon jobbar deltid på ett välkänt hotell på en av de berömda beacherna i vår närhet.
Först vill chefen för receptionen prata med henne, därefter säkerhetschefen och till sist den lokala polisen.
Vad var ärendet? Jo dottern har på kvällen checkat in fyra gäster på ett så kallat prepaid kreditkort. Det funkar sa att man betalar in en summa pengar på ett namnlöst kreditkort och kan sedan använda det i stället för kontanter. Vid incheckningen kunde inte maskinen läsa av kortet, gästen menade att det berodde på att det var gammalt och inläsningen gjordes istället manuellt.

För er som inte redan visste det. När ett kort inte är läsbart maskinellt är det en första varningssignal för bedrägeri!

Nåväl hon kollade legimitation och noterade den, helt enligt alla sina instruktioner. Framåt natten blir hotellet uppringt av kreditkortsföretaget som hör sig för om gästerna som använt kreditkortet.

Vad har hänt?

Jo han som var det rätta ägaren till kreditkortsnumret har försökt tanka sin bil med sitt kort och får ingen bensin. Han ringer kreditkortsfirman och får besked om att det inte finns några pengar på kontot, vidare undersökningar visar att det är belastat just på det hotell där min dotter arbetar. Killen som bara ville ha bensin anser sig inte ha varit på hotellet.
Efter kontakten mellan kreditföretaget och hotellet blir polisen uppringd.
Några minuter senare är sheriffen och tio polisbilar på plats. De misstänkta gästerna är inhysta på första våningen så för säkerhetskull placeras några poliser med hundar utanför deras balkong.
Poliser knackar på deras dörr och ber dom öppna. I stället för att ge upp försöker dom fly balkongvägen med därnere tar hundarna och Tusse Batong väl hand om dom.

Några av de infångade var tidigare straffade och ute på villkorligt. I rummet hittades en plastkasse full med flera kreditkort och dessutom maskinutrustningen som dom använde för att förfalska numren på kreditkorten. Diverse droger och motstånd mot polis fyllde på listan med anklagelser.

Vad vi nu vet är att det är sällan polisen får tag på dessa bedragare. Hade det funnits med pengar på konton hade den bensinbehövade killen inte upptäckt bedrägeriet förrän han fått sitt kontoutdrag.

Alltså kolla upp ditt kreditkort ibland. Här kan man göra det on-line så jag brukar kika in någon gång över en kopp kaffe. Hur det är i Sverige vet jag inte.

En av anledningarna till att jag skriver detta är att jag beundrar snabbheten i rättsystemet i Kalifornien. Incidenten hände förra veckan och idag 10 dagar senare är min dotter kallad till domstol som vittne. Rättare sagt så skall hon vara ”on-hold” Eventuellt måste hon identifiera dessa personer, men eftersom övervakningskameran har allt dokumenterat slipper hon förhoppningsvis besväret.

Om jag får reda på den straffpåföljd som dessa troligen kommer få lovar jag att berätta.

Är det någon av läsarna som vet hur lång tid det hade tagit i Sverige innan den typen av bedrägeri hade kommit till domstol?

Utbildning

Nyligen hade jag förmånen att få träffa ett antal personer som liksom jag har haft ett förflutet i en sekt.
Träffen var i ett vandrarhem nära en av Sveriges största sjöar, ett rackarns fint område men det är ändå inte vad som sitter kvar som minnesbild.
Att det hela var välplanerat och bra organiserat är inte heller vad som gjorde mest intryck på mig.
Nej det var de olika individerna och deras personligheter som är det bestående jag har med mig i bagaget. All den vänlighet och öppenhet och så generöst man delade med sig av sina erfarenheter både goda och dåliga gjorde att jag förmodligen såg ut som en fågelholk i ansiktet ibland. I och för sig är det sista en fördel när snapsen till kräftan skall ned :-)

Den övervägande majoriteten av deltagarna hade sin bakgrund i Jehovas vittnen, men det fanns även folk med bakgrund i Livets ord och vad vi kallar mormonerna och till sist mig själv som växte upp bland Smiths Vänner.
Numera begriper jag hur lika dessa församlingar är men också vissa skillnader trots att alla baserar sin tro på samma Bibel.

Utbildning är en av de saker där det skiljer sig väsentligt. Bland Jehovas vittnen ansågs utbildning som bortkastad tid, det gällde ju att förbereda sig inför nästa liv och förutom att frälsa andra själar gällde det att vara klar när Harmageddon skulle komma. Företrädesvis sysslade dom med lågkvalificerade jobb som städning, tidningsutdelning och liknande. Resten av tiden användes studerande av skrifter och att ”knacka dörr” eller att gå i tjänsten som dom själva sa. Jag visste inte att det var x antal timmar som skulle spenderas och inte heller visste jag att en pionjör skulle trava runt och störa sina grannar i 90 timmar i månaden.
Nu är ju Harmageddon kraftigt försenat, 1975 var det utlovade året enligt Jehovas profeter och det inser alla var inte sanning. De flesta JV medlemmar och fd medlemmar saknar numera utbildning för att hitta bra jobb. Speciellt fd medlemmar sliter ofta med vidareutbildning för att ta igen förlorade år, och kvalificera sig på arbetsmarknaden.

Inom Smiths Vänner var det ungefär detsamma som gällde. Precis som inom JV uppmuntrade man inte till utbildning. Vi levde i ”den sista tiden” så det vara bara bortkastad tid. Speciellt lite utbildning ansågs kvinnorna behöva. Dom skulle ju bara sköta hem och barn, det såg mammorna till att lära dom och skolan kunde ju ge dålig påverkan (läs eget tänkande).
Killarna skulle helst lära sig ett hantverk. Att inte vara stor på jorden var fint nog och det räckte ju till att försörja familjen. Åtminstonde på den tiden.
Här var främst min far i opposition, han lovade alla oss barn så mycket utbildning vi ville ha och han skulle minsann se till att vi hade råd med det. Även fast jag hade flyttat hemifrån, stack han till mig lite pengar då och då för att försäkra sig om jag inte behövde sluta mina studier av ekonmiska skäl. Idag inser jag varför han gjorde det, han själv hade fått jobba sig upp utan utbildning och han ville att vi skulle ha bättre förutsättningar.
Ledarna i församlingen skakade på sina huvud, men pappa ändrade sig inte.

Livets ord har vad jag förstår en annan filosofi grundad på en framgångsideologi där det gäller att vara utbildad och göra karriär inte bara i det religiösa, utan också i arbetslivet. Här skäms man inte för framgång, mycket pengar eller bra positioner i den ogudliga världen.

Mormonerna har en liknande inställning, där tom aktivt vill man att medlemmarna skall infiltrera den profana välrden och påverka på alla ställen som man kan. Som exempel nämndes den mormonska amerikanska ambassadören i Sverige. Inom SV och JV hade det varit totalt omöjligt att dels vara så högt uppsatt och att samtiidigt vara en ärad medlem i församlingen

Tack alla ni positiva männsikor som lärde mig så mycket mer om andra sekter. Inte tänker jag rabbla upp era namn, dels för att jag stavar dåligt och dels för att alla av er inte vill ha namnet publicerat, men trots allt ett extra tack till Owe som ställde upp med transport och dessutom tillät mig att vara oartig nog att somna ibland när ögonen var fulla med något sandliknande

Costa Rica del 1

Ingen av oss i familjen är så förtjusta i de strömlinjeformade turistorterna som oftast erbjuds i form av charterresor. Allt ser likadant ut och samma multinationella matställen finns på plats. Mer skojigt är det att komma så nära lokalbefolkningen som möjligt, och gärna skall det vara äventyr men inte direkt farligt. Lokala ställen där engelska inte helt gångbart är en äventyr i sig.
Costa Rica passar väl in på dessa kriterier och har man inte varit i regnskogar och spanat in underliga djur, livs levande i naturen är det ett bra ställe att åka till.


Någon som vet vad det är för djur? Klicka på bilderna så blir dom lite större.

Temperaturen är ganska jämn 20-30 grader hela året, även under det som räknas som regnsäsong maj-november. De positiva invånarna kallar det ”den gröna perioden”, vilket det också var. Klorofyller så långt ögat kunde se.






För oss var flygresan totalt 9 timmar och med en timmes tidskillnad kändes det inte jobbigt. Vi flög in till Liberia, en liten flygplats där ankomsthallen mest liknade en lada utan väggar. Regn, värme, mörker och en luftfuktighet som hette duga. Det tog bara några sekunder innan svetten rann. Överraskande nog kom väskorna fram. Vi hade ett flygbyte i Houston och där var det lite kaosartat eftersom dagen innan stördes av en hurricane. Vänliga människor hjälpte till men Hertzpersonalen syntes inte till. Jag hade dessutom glömt bokningsbekräftelsen på hyrbilen hemma så det blev någon minuts fundering på, vad gör vi om inte..... Nåja, buss med vårt namn dök upp och vi kördes till Hertz. Vi blir väl emottagna av chefen som vänligt berättar att han tyvärr inte har någon bil till oss. Den lilla fyrhjulsdrivna bil vi hade bokat med anledning av vägarna OCH regnsäsongen fanns inte tillgänglig av någon okänd anledning.
I nästa andetag berättar han att han har ordnat med att en annan firma har en större bil till samma kostnad. Med skeptisk min följde vi med och fick till slut en Mitsubishi Pajero. Extra skeptisk var jag till att signera två slippar ”in blanco”så att mitt kreditkort kunde belastas för hyra och eventuella skador på bilen. Förklaringen var ”This is Costa Rica, sir! Bilen inspekterades noga och fotograferades innan vi skrev under kontraktet.

Vägarna var knepigt skyltade, tre kartläsare i bilen och en som körde genom mörkret, i regn och avsaknad av vägmarkeringar. När som helst kunde en cykel, en person, en häst eller hund dyka upp. För att inte tala om motorcyklar och bilar med bristfällig belysning. Vid kraftigare regnskurar blev det krypfart, men vi klarade de drygt 60 kilometrarna till hotellet i Tamarindo Beach utan missöden och utan felkörningar. Förresten körde jag förbi hotellet första gången, eftersom ett så fint hotell hade vi nog inte bokat! Bara att vända och checka in. När allt var klart skulle bilen parkeras. Då blev vi välkomnade av en regnskur, det kändes som himlen öppnat sig och det fullständigt öste ned vatten.
Hotellet erbjuder sig att parkera bilen åt mig, men förhållningsreglerna från hyrbilsfirman gör att jag avböjer. Vi rotar fram regnjackor och paraplyer, kryper iväg i sakta mak bort till parkeringsplatsen. Lite speciella lås låses enligt instruktionerna och vi är på väg ut ur bilen.. Då upphör regnet lika plötsligt som det började!
Detta hände flera gånger under veckan. Korta kraftiga regn nästan varje dag, men sedan sken solen igen. Totalt kanske det regnade en timme varje dag. Normalt för en svensk, otroligt skönt för en som oftast ser ett söndertorkat Kalifornien.
In med bagaget i rummet och ut för att söka en bar för en nattfösare. Tvärs över gatan fanns ett Jazzhak och en bar.






Det bästa är att växla till sig den lokala valutan men dollar accepteras överallt till en sämre kurs. Det hde ju varit förvånande om den varit bättre, eller?
Läs menuerna ordentligt, ibland är inte skatten inkluderad (13%) ibland är en serveringsavgift på 10 % inkluderad, ibland inte. Jag har inget intryck att vi blev lurade, allt stod tydligt och klart angivet, bara att läsa och räkna i huvudet.
Fyra drinkar och lite alkoholfritt slutade på runt 15 dollar inklusive dricks och skatt.
Nästa morgon dök solen upp tidigt. Varmt var det redan innan och solen gjorde inte humöret sämre efter kvällens regn.
Hotellet skulle ligga vid stranden, men på kvällen hade vi inte sett hur nära det var. Det var bara några steg.



Dessutom fanns det flera stora pooler om man inte ville sanda ned fötterna.



Hotellet hade en fantastisk stor frukostbuffe med tyngdpunkt på frukt och sallad och lite varierande rätter av lokalt urspung. Bara att prova, ingen klagade utan alltvar fullt ätbart.
Det fanns en sak som slog oss med överraskning. Kaffet var helt suveränt. Starkt, svart och inte det minsta bittert. Det blev snabbt en vana att beställa i varje restaurang efter maten. Vanligt pris på en kopp gott kaffe var runt 70 cent

De fyras gäng

En äkta medlem i Smiths vänner skulle ha foton av ledarna hängande på väggen hemma för att visa sin tillhörlighet och vilka personer han dyrkade. Helst skulle bilderna hänga på en central plats i vardagsrummet, väl synliga för alla så fort man klev in i rummet.
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.

Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.

Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.

Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?

Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det

Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.

Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.

Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn

Jordbävning 5.8

Bor jag i Sverige?

Det är för mig fascinerande att ständigt bli varse hur Sveriges media koncentrerar sig på USA. Nyss tog det bara ett antal minuter innan nyheten om jordbävningen som skakade om oss här fanns på Aftonbladets websida. Nattredaktionen verkar inte ha någon större kunskap om området, man pratar on Los Angeles och att befolkningen där är 3.6 miljoner. i verkligheten var jordbävningen nära en stad som heter Chino hill, som har några hundratusen invånare. Mer relevant är att hela Great Los Angeles området kände av denna med sådär en 25 miljoner invånare!

För alla er som frågar, jag själv kände inte ens skakningen som dock var ordentligt nära oss och relativt kraftig. Jag satt i bilen, och då brukar man ofta missa att det skakar. Min äldsta dotter var omkring tio kilometer från epicentrum och var lite stirrig, men inget skadat i hennes närhet. Hon har också känningar av efterskalven som kommer.
Resten av familjen är också ok, Yngsta dottern är på väg hem för att kolla hur Timmy, våran hund mår

Lokala nyheterna visar en del bilder, men hittills har jag inte sett några större katastrofer. Det mest dramatiska tycks vara några vattenledningar som har brustit.

Här är en informativ sida om jordbävningarna i området. Den uppdateras snabbt. Ett intressant faktum är att det blev svårt att komma fram med telekommunikationer en stund. Det beror inte på att telenätet är skadat utan att myndigheterna reserverar kapacitet för eventuella hjälpaktioner. Vi i allmänheten får vänta med att ringa anhöriga och bekanta för att få bekräftat att dom mår bra. En helt korrekt bedömning som jag ser det

Ett annat gratisnöje

Tvärtemot vad många svenskar tror är inte naturen "privat" i Kalifornien och man bli inte skjuten om man råkar gå fel. Dom som har privat mark ser till att inhägna den och hålla sitt privatliv för sig själv. Det finns mängder av strövområden, parker och stränder där man kan flanera eller cykla omkring. Eftersom vi har en Golden Retriever som lystrar till namnet Timmy är vi ofta ute på långa promenader i vårt närområde. Det är bergigt och väldigt kargt på de områden som inte bevattnas. Hela L.A. skulle alltså vara öken utan Coloradoflodens vatten. Det naturliga djurlivet finns runt oss på nära håll och det gäller ibland att se upp. En del djur är inte att leka med, och hundar har inte alltid respekt för det vilda i naturen Här kommer några bilder som tagits i år alldeles i närheten där vi bor.


Det syns redan tydligt hur torrt det och regnet kommer normalt inte förrän oktober/november

Kliver man lite närmare så syns djurlivet, och ingen tvekan om att i år är det ormår!

Jag har respekt för dessa slingrande djur, men faktum är att man hör dom ganska tydligt på håll. Det gör hunden nyfiken men för oss är det en varningssignal som får oss att ta en omväg. Den enda skallerorm jag hittat i vår trädgård låg under en morgon soptunnan och tyckte inte om att bli störd. Den lade sig bekvämt runt framhjulet på min bil och jag var feg nog att inte köra över den. Något år senare hittade vi ormskinnet under navkapslen på bilen

Så här kan det låta

29th Annual

Storstadsområdet Los Angeles består av 49 städer som i prinicp har växt ihop. Arealen där ungeför 25 miljoner bor är lika stor som Belgien. På många ställen är det svårt att se var den ena staden slutar och var nästa börjar. I början var det ganska förvirrande att hitta till rätt ställe. Det räckte inte med att veta gatunamn och husnummer för att hitta till rätt ställe. Vissa gator, till exempel Imperial Highway är 41 miles lång (nästan 61 km) och går igenom 17 städer, samma gatunamn och samma serie med husnummer i varje stad. Maximal förvirring för mig i början.
Randy Newmans sång I love L.A skildrar denna hysteriska stad ganska bra.

Livet här uppleveler jag som mer stressigt än till exempel Sverige, kanske på grund av det alltid finns massor attt göra och utbudet av både gratisnöjen och annat är så enormt.

Ett av gratisnöjena är naturligtvis stränderna som kan njutas året om. Visserligen är det bara turisterna som badar på vintern, men att promenera eller cykla funkar året om. Varför inte en öppen eld och solnedgång vid vår favoritbeach Corona del Mar?

Amerikanare uppfattas ofta av europeer som pryda och i viss mån tillknäppta. Men motpolen finns i form av lössläppta individer som gör allt för att ha kul.
Mooning är något som jag förs kom i kontakt med i filmen American Graffiti (Sista natten med gänget på svenska). I år var det dags för 29:e året i rad att moona tåget i Laguna Niguel. Tusentals åker dit andra söndagen i Juli för att campa, festa och moona. Ingen vet egentligen vem som startade denna aktivitet, men det är ett event som varje år blir omtalat i tidningar och andra media.-
Festandet avbryts alltså när tågen är på ingående, brallorna dras ned och tågresenärerna får möjlighet att kolla in hundratals nakna bakar.
Nyttan med grejen är som så ofta här.....ingen alls annat än att ha kul




I år avbröts festen av sheriffen, enligt ryktet lär det ha varit några som spårat ur och låtit lustarna ta överhanden i offentligheten. Detta hindrar inte deltagarna från att se fram emot nästa år 30-års jubileum. Vill du var med, notera lördag den 15 juli 2009 i din kalender

Livet på Brunstad

Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.


Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.

Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.




På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.

På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?

Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik


Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.

På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.

Är jag ute och cyklar?

Frågan är berättigad för den senaste tiden har jag varit aktiv på cykeln. För lite drygt två månader sedan flyttades min arbetsplats närmare mitt boende. En ide’ om att kunna cykla till jobbet dök upp. Efter att ha mätt upp avståndet mellan bostad och arbetsplats kom besvikelsen, det var 16 km ungefär det dubbla mot vad jag ansåg vara rimligt cykelavstånd.
En lördag eftermiddag gjorde jag i alla fall en rekogniseringsrunda, främst för att kolla trafiken och hitta lämpligaste färdväg. Turen tog nästan en timme inklusive felkörningar och letande men slutsatsen blev: Jag gör ett försök några veckor så får vi se om det håller.

Till min mina arbetskamraters stora förvåning dök jag upp på kontoret den 11 April iförd cykelbrallor av sexig sort, hjälm, en slags självlysande tröja och med laptopen.i en ryggsäck. Ja ryggsäcken innehöll också ombyteskläder mer anpaasde till jobbet, det gäller ju att inte provosera för mycket när man är svensk på en amerikansk arbetsplats.
Det tog inte många dagar förrän frågorna dök upp på kafferasterna. Hur långt cyklar du? Hur gör man? Hur mycket träning behöver innan osv. Bakgrunden till frågorna är inte enbart bensinpriset utan ett intresse för motion. Ni svenskar med alla fördomar om amerikanarna borde skaffa en mer nyanserad bild.

Nu nästan två månader senare inser jag att det går alldeles utmärkt att cykla 16 km enkel väg till jobbet. Nu gör jag det tre dagar i veckan och det är fortfarande kul.
För att hålla lite koll mitt cyklande använder jag en liten cykelcomputer som mäter tid, sträcka och fart. Det ger mig en bild av hur min kondition förbättras och det är ganska kul att tävla med sig själv. I början tog det nära 44 minuter att ta sig till jobbet och nu strax under 32 minuter. Nä det är ingen racerfart, men enligt computern är det 29.97 km/h i genomsnitt. Sträckan är en blandning av både cykelvägar (jo det finns) och vanliga vägar. Fem trafikljus vilka respekteras till 100% och ett otal av stoppskyltar som passeras med sk Hollywoodstopp. I bästa fall.

Det är mycket som är annorlunda med att cykla jämfört med att åka bil. Det som slog mig först är hur mycket folk som rör sig på de vägar som inte har biltrafik. Det är folk på inliners, det är joggare med barnvagn, det är vanliga joggare och folk med hundar. Dessutom möts man oftast av ett leende och ett ”Good morning”. Glada positiva människor som signalerar vänlighet. Tro det eller ej, men numera möter jag också 10-15 personer varje morgon på cykel med ryggsäck vilket jag tolkar som att dom använder cykeln som transportmedel. Det är betydligt fler som motionerar på cyklar. Alla hälsar på varandra med en liten nick eller vinkning.

Vad hände då på jobbet? Jo, flera har kommit fram till att dom kan cykla till jobbet, numera är vi tre stycken och en fjärde har just köpt sig en cykel. Det är inte så dåligt, vi är i allafall bara 50 stycken på kontoret. Företaget som hyr ut lokalen till oss har satt upp ett cykelställ. We burn calories not fuel!

Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.