Sedan mina döttrar föddes har vi alla kallat Marions pappa och min svärfar för Opa. Nu i söndags den 12 oktober nåddes vi av den tråkiga nyheten att Gustaf Gaulke har lämnat jordelivet endast 78 år gammal.
Marion och de flesta av hennes syskon fanns på plats den sista tiden och vi andra i familjen hade ett stort utrymme i våra tankar runt Opa och de plågor han hade den sista tiden
Jag har känt Opa ganska länge och minns jag det rätt så kallade han mig för ”mein Junge” redan första gången vi träffades. Ju mer jag lärde känna Opa, desto mer tyckte jag om honom och desto mer beundrade jag honom för hur han jobbade och slet för att hans familj skulle ha ett drägligt liv.
Vadå drägligt liv? Tysklarna hade det väl inte så dåligt?
Allt är en definition på vad dåligt är. Opa föddes i vad som numera är västra Polen och vid krigslutet när han var 15 år, fördrevs hela familjen från sin hemby och hamnade i den östra delen av Tyskland. Den zon som var besatt av Sovjet och så småningom blev DDR eller Östtyskland.
Jag vet inte mycket om tiden fram till han träffade Marions mamma, men troligen var han lika arbetssam och förnöjsam som senare i livet, trots de svåra efterkrigstiderna och mycket nöd och elände.
Kanske det säger dig något om nivån på fattigdomen när jag berättar att familjen med tre små barn bodde i ett garage utan vare sig rinnande vatten eller avlopp? Detta var alltså i slutet på 50-talet. Familjen fill tillökning och på bilden nedan är det sex barn
Den söta flickan me de långa håret är numera min fru, Marion
På 80-talet när jag träffade Opa hade familjen som nu vuxit till 7 barn två lägenheter bredvid varandra. Tillsammans var det nog 4 eller möjligen fem små rum och ett litet kök som knappt gick att vända sig i.
Han jobbade och slet i skift på betongverket i Milmersdorf, och det var många dubbel och extraskift för att få ihop pengar till familjens försörjning. För mig var det ett under hur karln orkade, han tycktes aldrig behöva sova och ändå hade han alltid på ett bra humör och var ständigt hjälpsam. Jag vet att många wessis tycker att östtyskarna inte ville jobba, men dom kände inte våran Opa och han var definitivt inte ensam i DDR om att slita hårt för brödfödan.
Gästfriheten i hans hem var alltid stor, oavsett ekonomin kom alltid det bästa huset kunde förmå på bordet.. Hade han lyckats få fram Radeberger öl när jag kom var han superglad. Inte fick man dricka ur flaskan, utan här plockades de fina glasen fram och sen skålade vi och kunde prata halva natten. När Opa hade tagit sig ett glas Apfelkorn och en öl eller två blev han om möjligt ännu gladare. Översatt till svenska så fick hans öron besök (av mungiporna) Att jag kom från utlandet och stapplade med min skoltyska uppfattades inte negativt. Ärligt talat så tror jag han ibland låtsades förstå mig.
Mina insikter om livet i DDR ökade vartefter och jag insåg att mina besök hemma hos familjen inte sågs på med blida ögon av alla i omgivningen. Som svensk från ett kapitalistiskt utland var jag suspekt i de rättrognas skara. Dessutom körde jag en Volvo som var registrerad i landet, något som endast var förunnat några få politrucker. Gissa om snacket gick i byn.
Lägg till att Opa var en tvättäkta kommunist, partimedlem, och med i ”die Kampfgruppe” (milisen). Hans stora hobby var att jaga vildsvin.. Varje gång jag var på besök måste det anmälas hos en hausmeister, en slags portvaktsfunktion som fanns redan under nazisttiden och den traditionen hade tagits över i DDR.
När jag övernattade i lägenheten fick han lämna ifrån sig sina vapen och kunde därmed inte gå på jakt, något som han led av utan att beklaga sig med ett enda ord.. Trots alla dessa problem försvarade Opa mig alltid när han fick gliringar från sin omgivning. En sådan fin person var han.
En annan av Opas fina egenskaper var att han kunde ändra omvärdera sina åsikter vartefter han fick nya kunskaper och insikter. Efter murens fall 1989 var han ganska tystlåten och samlade på sig nya intryck. Han blev otroligt tacksam över hur mycket bättre levnadsmässigt han fick det och insåg att vad han tidigare lärt politiskt visades sig vara totalt fel. Det var inte sällan han beklagade att låtit sig luras
Opa var inte den försiktiga eller analyserande generalen, snarare den spontana och väldigt väldigt generösa och hjälpsamme. När han för första gången själv skulle köra sin bil till Karlskrona för att besöka oss, var vi betydligt nervösare än han själv.
I god tid innan hade vi skickat en detaljerad vägbeskrivning som också listade alla våra telefonnummer som han kunde ringa om det blev något problem.
Vad händer? Jo han åker iväg och glömmer informationen hemma såklart: Svenska kronor var för honom ett okänt begrepp och alla språka funkade så länge det var tyska!
.
Som tur var hade han läst vägbeskrningen så många gånger att han hade memorerat den. Nästan.
Han kom till Långö, men gatuadressen mindes han inte. En av våra grannar som visste att vi pratade tyska kom hem till oss och undrar om vi kände en äldre herre som gick omkring och ropade min frus namn utanför alla hus. Allt löser sig ansåg Opa.
Inte var han det minsta blyg heller. Min granne höll på med ett ombyggnadsprojekt som väckte Opas intresse. Han stack över och började kommentera vad han såg och vill ge goda råd. Min granne kunde inte ett ord tyska vilket han försökte förklara efter bästa förmåga på engelska och svenska. Opa gav sig inte, han fortsatte sitt snackande trots brist på respons och till slut gav grannen upp. Han började svara Opa på svenska och sedan hade dom en lång dialog på var sitt språk och ingen förstod den andre, men dom hade en väldigt trevlig stund tillsammans. Senare på kvällen kunde dom dricka öl tillsammans, fortfarande snackade tillsammans. Vadå språkbarriär?
Opa var en vän av stora fester, alla barn, deras familjer, barnbarn och övriga släkt och vänner skulle självklart vara med. Vidoklippet nedanär från hans 70-årsdag som firades stort i den lokala restaurangen, men mat dricka och discjockey.
Det är våra döttrar som i början läser en liten dikt till Opa och därefter lite typisk dans som Opa ville ha det.
Såååå gärna hade vi alla gärna sett Opa fira guldbröllop med Oma.
Festen var planerad nästa år i mars men dessvärre blir det inte så. Den festen var något som Opa såg fram emot och det höll hans optimism uppe under hans sjukdomstid
I våra täta kontakter per telefonen sa han alltid: Än är jag inte död, jag kämpar som ett lejon och jag har många fester kvar att vara med på innan jag dör.
Tyvärr har också Lejonkungar en sista dag i livet och dessvärre kom den alldeles på tok för tidigt för Lejonkungen Opa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar