Även om denna dikt har några år på nacken har den sina poänger
Midvinternattens köld är svår.
Tio små tomtar i djupsnön går
Rävsax gömd under skynke vitt
knipsar Tomte av på mitt.
Livsanden snabbt för honom tryter,
snart i eget blod han flyter.
Nio små tomtar i midnattstimma
traskar fram i månljusstrimma.
Ugglan hoar i sitt näste.
Istapp faller tyst från fäste.
Tomte spetsas utav tappen,
tomte ligger död på trappen.
Utanför dörren står gröten och ångar. Åtta tomtars intresse den fångar.
Under stigande hunger fatet de nalkar,
en stackars tomte på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt,
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.
Många springor stugan har
där sju små tomtar in sig tar.
Katten som bak dörren ruva,
slukar Tomte med hull och luva.
Resterna av tomtehand
suger misse bort från tand.
Sex små tomtar mot julbordet ila,
snabbt dom uppför bordsben kila.
När sista tomten över kanten hasar,
han tappar greppet och nedåt rasar,
faller nedåt likt ett lod.
Mattan röd av tomteblod.
Tomtar fem i väldig iver,
springer runt, ty hungern river.
Tomte snubblar på sitt skägg,
faller rätt på knivens egg.
Lilla Tomte stackars saten
rinner ut i sillsalaten.
Fyra tomtar har festat på sill
och nu de törsten sin släcka vill.
Mot glöggen de ilar i samlad tropp
och tar för sig av drycken i varsin kopp. Ner faller Tomte i glögghett hav.
Likt en skållad mandel hans skinn faller av.
Tre små tomtar i granen svingar
mellan ljus och änglavingar.
Tomte sig för nära våga,
snart han står i ljusan låga,
doftar snart likt vidbränd stek.
Ångrar då sin ystra lek.
Två små tomtar omkring sig tittar
då en smällkaramell de hittar.
Tomte ner på den då hoppar,
men detta den ej stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans
finns nu Tomtes hjärnsubstans.
Husbonn stiger upp i natten
för att kasta lite vatten.
Under husbonns tunga toffla,
Tomte blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var,
inte en jäkla tomte finns det kvar.
torsdag 24 december 2009
måndag 7 december 2009
Varför måste vägen gynga så till Curacao
Naturligtvis är det titeln på ett av Povel Ramels mästerverk.
Cornelius gör sin tolkning av låten.
Ön tillhör fortfarand Holland och är ett semesterparadis, men visst finns det en dyster historia där ön fungerat som handelsplats för just slavar, och även Sverige var inblandat.
Paradisön ligger sju timmars flygtid från Kalifornien, plus lite väntetid vid flygbyte. Ankomsten gör ingen besviken, värmen kommer både från människorna och klimatet.
Drygt 30 grader på dagen och strax under 30 på natten. En behaglig vind och ett stort utbud av drinkar gör tillvaron dräglig.
Andra gör bättre filmer än ag så håll till godo. Våra privata bilder blir till stor del, just privata
Varför åker vi till just Curacao? Den lilla ön har historia, de cirka 40 olika nationaliteterna använder sig av minst 5 språk! Engelska, holländska, spanska, portugisiska och ett afrospråk som har influenser av främst spanska och holländska.
Mångkultur är fantastiskt! Katolska kyrkor och moske'er blandas i en härlig röra.
Jovisst, vädret i december är en höjdare, men det handlar huvudsakligen om att idag, den 7 Dec är det exakt 25 år sedan Marion och jag gifte oss i ett slutet land, och det ger ju anledning at fira i ett öppet land där så många nationaliteter som möjligt kan mötas under vänliga former. Öppenhet minskar främlingshat
Ikväll får det bli en speciell middag där vi över en drink kan njuta av solnedgången! Minnas de 25 åren och se fram emot de kommande åren.
Skål för våra vänner och dom som vi känner. Alla andra s-r vi i!
Cornelius gör sin tolkning av låten.
Ön tillhör fortfarand Holland och är ett semesterparadis, men visst finns det en dyster historia där ön fungerat som handelsplats för just slavar, och även Sverige var inblandat.
Paradisön ligger sju timmars flygtid från Kalifornien, plus lite väntetid vid flygbyte. Ankomsten gör ingen besviken, värmen kommer både från människorna och klimatet.
Drygt 30 grader på dagen och strax under 30 på natten. En behaglig vind och ett stort utbud av drinkar gör tillvaron dräglig.
Andra gör bättre filmer än ag så håll till godo. Våra privata bilder blir till stor del, just privata
Varför åker vi till just Curacao? Den lilla ön har historia, de cirka 40 olika nationaliteterna använder sig av minst 5 språk! Engelska, holländska, spanska, portugisiska och ett afrospråk som har influenser av främst spanska och holländska.
Mångkultur är fantastiskt! Katolska kyrkor och moske'er blandas i en härlig röra.
Jovisst, vädret i december är en höjdare, men det handlar huvudsakligen om att idag, den 7 Dec är det exakt 25 år sedan Marion och jag gifte oss i ett slutet land, och det ger ju anledning at fira i ett öppet land där så många nationaliteter som möjligt kan mötas under vänliga former. Öppenhet minskar främlingshat
Ikväll får det bli en speciell middag där vi över en drink kan njuta av solnedgången! Minnas de 25 åren och se fram emot de kommande åren.
Skål för våra vänner och dom som vi känner. Alla andra s-r vi i!
tisdag 24 november 2009
Denna högtid har religiös bakgrund, vilket även amerikanare inser, men man hävdar att den förändrats och är numera sekulär.
Det får vara hur det vill med den saken, vi ser fram emot några extra dagare ledighet och avkoppling.
Sedan 1863 har man firat Thanksgiving den sista torsdagen i november med undantag av åren 1939 och 1940. FDR (Presidenten Roosevelt) beslutade att den skulle firas den tredje torsdagen i stället men massiva protester fick honom att ändra tillbaka efter två år.
Hans motiv var att förlänga julhandeln en vecka (den startar fredagen efter) i ett försök att få igång ekonomin som gick på lågvarv.
För oss är detta 11: gången vi firar denna högtid, förutom första året som vi firade ensamma har vi varit inbjudna de andra åren hos amerikanska familjer.
Att bli hembjuden till någon på middag, är stort i USA. Att bli hembjuden på Thanksgiving är ännu större.
I Sverige och Tyskland är det fullt normalt att bli hembjuden, medans här är det en stor ära och något att vara stolt över.
Detta året blir annorlunda. Vi åker upp till våran lägenhet i Mammoth Lakes för att åka skidor och koppla av. En Thanksgiving är otänkbar utan kalkon, lika svårt som att fira jul utan en julskinka.
Det tar drygt fyra timmar att helsteka en kalkon, dessa fyra timmar är vi hellre i skidbacken och köper därför en färdig rökt fågel som värmes och trancheras.
Potatismos, grönsaker, sås, sallad och bröd är givna tillbehör liksom en flaska Pinot Noir från Russian Valley.
Efterrätten som skall vara pumpkin pie har aldrig varit min favorit, och nu vet jag också varför!
Nä det får bli den en cognac framför kaminen istället, eller kanske en Kallvadå?
måndag 2 november 2009
Frihet
Naturliga kontakter skaffade man bäst på jobbet, även om det inte var helt smärtfritt. Att snacka jobb och lösa de dagliga uppgifterna var inget problem, privata diskussioner över en kopp kaffe eller en lunch fungerade inte alls. Så snart det närmaste sig raster avbröts mötena och vi åt på separata ställen. Anledningen fick jag lära mig en kväll över en öl.
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
tisdag 20 oktober 2009
En smal blogg
Ibland får jag lite tid att kolla besökarstatistiken på min blogg och tydligen har antal besökare kommit över 10.000 för ett tag sen. Massor av andra bloggar har betydligt mera besökare och har säkerligen intressantare skaer att sprida än jag. Att så många hittat min blogg överskrider mina förväntningar, speciellt eftersom hela bloggen var oplanerad från början.
Det började med att jag kolla upp min släkt litegrann och jag upptäckte hur lite jag visste om mina föräldrar och annan släkt. Tanken var att mina barn inte skulle vara lika okunniga och jag började göra små noteringar om min uppväxt under alla arbetsresor.
Jag visade några sidor för en vän och fick förslaget att lägga upp det på en websida, men en enkel blogg verkade betydligt mindre ambitiöst och var lättare att uppdatera för mig.
Sidan med statistik verkar inte riktigt pålitlig och jag har inte begripit helt hur den fungerar. Gratisprogram är svåra att reklamera.
Trots det så ger programmet lite information om hur besökaren hittat min sida och ibland en IP-adress som visar geografiskt var besökaren befann sig.
Lite tråkigt att inte fler vågar sig på att kommentera eller korrigera det jag skriver. De personliga mail jag får ber oftast om att inte bli publicerade och det respekterar jag.
De flesta läsarna verkar ha lagt upp sidan som bokmärke, det är ju kul att dom återvänder.
Sökorden som ibland visas ger en indikation på vilken typ av läsare det är, det allra vanligaste sökordet är Smiths vänner, Smiths venner eller Smiths friends. Av någon anledning är namnen på ledarna inom Smittisrna vanligt förekommande. Kollar man IP-adresserna, så kan man ibland tro att dessa ledare söker på sitt eget namn! Egofixerade personer kan behöva hålla koll på vad folk tänker och tycker om deras person.
Det är speciellt kul när Brunstad Stevnested dyker upp på besökarlistan från flera plater i Norge.
I övrigt är det en brokig samling besökare, fd sektmedlemmar är en grupp, vänner och bekanta är en annan och existerade Smith venner är vanliga. Allra vanligast är nog en person som i åratal har jobbat med sin självbiografi ”Berättelsen om en skitstövel” utan att bli färdig. Titeln tyder på självinsikt och förstudierna har förmodligen stor omfattning.
Bloggsidan har gett mig många nya kontakter och flera nya goda vänner, en del av dessa har jag faktiskt träffat In Real Life. Det är fantastiskt hur mpnga trevliga männsikor det finns spridda i världen.
Möjligen kommer det i framtiden bli ett och annat inlägg på engelska, det finns några sådana önskemål, främst från händelser i gamla DDR. Min stavning och skrift på engelska lär inte bli bättre än på svenska.
Det började med att jag kolla upp min släkt litegrann och jag upptäckte hur lite jag visste om mina föräldrar och annan släkt. Tanken var att mina barn inte skulle vara lika okunniga och jag började göra små noteringar om min uppväxt under alla arbetsresor.
Jag visade några sidor för en vän och fick förslaget att lägga upp det på en websida, men en enkel blogg verkade betydligt mindre ambitiöst och var lättare att uppdatera för mig.
Sidan med statistik verkar inte riktigt pålitlig och jag har inte begripit helt hur den fungerar. Gratisprogram är svåra att reklamera.
Trots det så ger programmet lite information om hur besökaren hittat min sida och ibland en IP-adress som visar geografiskt var besökaren befann sig.
Lite tråkigt att inte fler vågar sig på att kommentera eller korrigera det jag skriver. De personliga mail jag får ber oftast om att inte bli publicerade och det respekterar jag.
De flesta läsarna verkar ha lagt upp sidan som bokmärke, det är ju kul att dom återvänder.
Sökorden som ibland visas ger en indikation på vilken typ av läsare det är, det allra vanligaste sökordet är Smiths vänner, Smiths venner eller Smiths friends. Av någon anledning är namnen på ledarna inom Smittisrna vanligt förekommande. Kollar man IP-adresserna, så kan man ibland tro att dessa ledare söker på sitt eget namn! Egofixerade personer kan behöva hålla koll på vad folk tänker och tycker om deras person.
Det är speciellt kul när Brunstad Stevnested dyker upp på besökarlistan från flera plater i Norge.
I övrigt är det en brokig samling besökare, fd sektmedlemmar är en grupp, vänner och bekanta är en annan och existerade Smith venner är vanliga. Allra vanligast är nog en person som i åratal har jobbat med sin självbiografi ”Berättelsen om en skitstövel” utan att bli färdig. Titeln tyder på självinsikt och förstudierna har förmodligen stor omfattning.
Bloggsidan har gett mig många nya kontakter och flera nya goda vänner, en del av dessa har jag faktiskt träffat In Real Life. Det är fantastiskt hur mpnga trevliga männsikor det finns spridda i världen.
Möjligen kommer det i framtiden bli ett och annat inlägg på engelska, det finns några sådana önskemål, främst från händelser i gamla DDR. Min stavning och skrift på engelska lär inte bli bättre än på svenska.
Flera resor
Den först resan följdes av flera. Eftersom ingen begrep svenska och kunskapen i engelska i princip var obefintlig bland lokalbefolkningen, förbättrades min tyska i snabb takt.
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
onsdag 7 oktober 2009
Första resan
Våren 1981 reste jag för första gången till DDR. Enligt kontraktet skulle vi överlämna en viss del dokumentation och jag var delaktig i att ta fram denna. Viss del förresten, hela anläggningen skulle dokumenteras i 12 ex, det hade tagit oss månader att ta fram denna, volymen fyllde en mindre lastbil. Tillsammans med en arbetskompis som hade varit ett flertal gånger i landet åkte vi söderut från Stockholm en söndagsmiddag.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
torsdag 17 september 2009
Nutidshistoria
I dessa dagar är det ganska precis tjugo år sedan de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig eskalerades till massdemonstrationer som skakade Östtyskland i grunden.
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
tisdag 1 september 2009
Det brinner….igen
Tack för alla mail med frågor. Vi är alla ok, storbranden som det berättas om på nyheterna är på betryggande avstånd från oss.
Visst det finns andra br'nder, men ingen av dessa är i närheten av oss.
Den som det skrivs mest om, förstör huvudsakligen en nationalpark cirka 10 mil norr om vår bostad. Vinden ligger i ”rätt riktning” för oss, så vi har inga problem med ytterligare luftföroreningar.
En uppdaterad karta kan ni se här.
Nyheterna som sprids i svenska medier är inte helt korrekta. De två senaste somrarna har inte varit extremt torra, de har varit normala. Det egnar normalt inte maj-oktober, så självklart blir allt torrt. Vissa säger att dessa områden inte har brunnit på 60 år, så det är på sitt vis naturen som har sin gång, även om pyromaner inte är uteslutna.
Jag vet, det är en klen tröst för de som drabbas, varje hus som brinner, varje brandman som dör, varje evakuering är uppslitande men se det i lite perspektiv. När liknande bränder sker i fattiga länder ser ni inga svarta rubriker. Nyheter från USA och speciellt Kalifornien spides väldigt bra i Sverige. Orange lågor och svart rök är dramatiskt.
Vad som retar mig är de människor som trots evakueringsorder stannar kvar. Senare när det blir kritisk måste brandmän och poliser med livet som insats trots allt försöka rädda dom. Nu hör jag på nyheterna att det finns fem personer som vägrar att evakuera och myndigheterna har meddelat dom att dom inte kommer försöka rädda dom i en krissituation. Undrar hur det kommer sluta.
Visst det finns andra br'nder, men ingen av dessa är i närheten av oss.
Den som det skrivs mest om, förstör huvudsakligen en nationalpark cirka 10 mil norr om vår bostad. Vinden ligger i ”rätt riktning” för oss, så vi har inga problem med ytterligare luftföroreningar.
En uppdaterad karta kan ni se här.
Nyheterna som sprids i svenska medier är inte helt korrekta. De två senaste somrarna har inte varit extremt torra, de har varit normala. Det egnar normalt inte maj-oktober, så självklart blir allt torrt. Vissa säger att dessa områden inte har brunnit på 60 år, så det är på sitt vis naturen som har sin gång, även om pyromaner inte är uteslutna.
Jag vet, det är en klen tröst för de som drabbas, varje hus som brinner, varje brandman som dör, varje evakuering är uppslitande men se det i lite perspektiv. När liknande bränder sker i fattiga länder ser ni inga svarta rubriker. Nyheter från USA och speciellt Kalifornien spides väldigt bra i Sverige. Orange lågor och svart rök är dramatiskt.
Vad som retar mig är de människor som trots evakueringsorder stannar kvar. Senare när det blir kritisk måste brandmän och poliser med livet som insats trots allt försöka rädda dom. Nu hör jag på nyheterna att det finns fem personer som vägrar att evakuera och myndigheterna har meddelat dom att dom inte kommer försöka rädda dom i en krissituation. Undrar hur det kommer sluta.
onsdag 26 augusti 2009
Lite mer bilder från Mammoth Lakes
Skidområdet används sommartid av mountainbikers, men om man håller sig undan deras spår så får man klart för sig att liftarna (förutom gondolen) är avstängda i avvaktan på snö.
Konstruktionen som syns på vänstersidan är en lift för nybörjarna. Bara att ställa sig på transportbandet med skidorna och sakta förflyttas till högre höjder!
Trots högsommar ligger lite snö kvar på sina ställen. Gondolen som syns om man tittar noga, tar oss upp till 3.369 meters höjd. Bilden tagen från Deadman Pass
Utsikten från toppen är helt klart vidunderlig
Naturligtvis struntar hunden totalt i utsikten, det finns ju snö kvar att kyla ned sig med. Att snön är grådaskig spelar ingen roll, det är kylan han njuter av
Snö förresten, så här såg det ut i vintras när Sandy satt på stolpen som höjdmarkeringar och vägvisare sitter på.
Den där stolpen är drygt sex meter hög och sommarbilden ger en något annorlunda vy
Ett snödjup bestående av sådär fem meter packad snö kräver ett antal fler meter räknat i snöfall. Runt tio meter snö brukar ramla ned i området varje säsong
Deadman Pass
Att ta sig upp till Deadman Pass är faktiskt möjligt och tillåtet med bil. Två stora diagonalt placerade gropar mellan två träd gör att vi inte vågar riskera bilen, utan vi börjar vandringen 10 km uppåt, delvis i branta backar.
Utsikten förbättras vartefter vi går
Toppen ligger på omkring 3000 meter och strax norr om toppen ligger det berömda passet. En smal stig med relativt branta sidor. Naturligtvis finns det en legend om detta passet. Hela området kryllar av mer eller mindre kittlande historik.
Efter nära 20 km grusväg var Timmy alldeles slut, han slängde sig i bäcken för att hitta kyla för sina tassar. Tyvärr blev tassarna så ömma och illa åtgångna att inte kunde gå med oss nästa dag till
Rainbow Falls
För att komma dit måste man för det första åka buss en slingrig, backig väg en halvtimme. Privatbilar släpps bara in om man har campingtillstånd i området.
Vi hoppade av i närheten av Devils postpile, en väldigt märklig klippformation som bildats av vulkanen.
Dessa pelare som har bildats av vulkanlava och gynnsam avkylning rasar sönder ibland av jordbävningar och andra naturliga orsaker, så det är absolut inte tillåtet att klättra i området.
Uppifrån kan man se hur profilen ser ut för dessa pelare. De flesta var sexkantiga, men jag kunde hitta några andra få varianter också. Någon slags kemi styr antagligen formen
Från denna intressanta klippa är det några kilometers lätt vandring till Rainbow Falls. En bit in på stigen har skogen brunnit ned för 17 år sedan. Man har inte planterat ny skog utan låter naturen ha sin gång.
Det ser spöklikt ut med de avbrunna trädstammarna, men det gröna som kommer fram ger ett hopp om framtiden. Nästa generation kanske får se lite nya träd.
Vattenfallet är drygt 30 meter högt och var faktisk väldig imponerande och värt en ansträngande vandring. Bilden är tagen nedifrån och kameran blev ganska nedstänkt trots behörigt avstånd. Vattnet i forsen var kallt och gott. Vattenflaskorna fick sig en riktig påfyllning
På bilden uppifrån kommer förklaringen till nmanen på vattenfallet. Runt lunchtid är det möjligt att se regnbågen vid bra väder.
Lite längre medströms finns ett mindre vattenfall
Även om det inte syns på bilden var det faktiskt några som vågade sig på ett bad bland stenar och vatten. Men lämpliga badskor kanske vi vågar nästa gång
Konstruktionen som syns på vänstersidan är en lift för nybörjarna. Bara att ställa sig på transportbandet med skidorna och sakta förflyttas till högre höjder!
Trots högsommar ligger lite snö kvar på sina ställen. Gondolen som syns om man tittar noga, tar oss upp till 3.369 meters höjd. Bilden tagen från Deadman Pass
Utsikten från toppen är helt klart vidunderlig
Naturligtvis struntar hunden totalt i utsikten, det finns ju snö kvar att kyla ned sig med. Att snön är grådaskig spelar ingen roll, det är kylan han njuter av
Snö förresten, så här såg det ut i vintras när Sandy satt på stolpen som höjdmarkeringar och vägvisare sitter på.
Den där stolpen är drygt sex meter hög och sommarbilden ger en något annorlunda vy
Ett snödjup bestående av sådär fem meter packad snö kräver ett antal fler meter räknat i snöfall. Runt tio meter snö brukar ramla ned i området varje säsong
Deadman Pass
Att ta sig upp till Deadman Pass är faktiskt möjligt och tillåtet med bil. Två stora diagonalt placerade gropar mellan två träd gör att vi inte vågar riskera bilen, utan vi börjar vandringen 10 km uppåt, delvis i branta backar.
Utsikten förbättras vartefter vi går
Toppen ligger på omkring 3000 meter och strax norr om toppen ligger det berömda passet. En smal stig med relativt branta sidor. Naturligtvis finns det en legend om detta passet. Hela området kryllar av mer eller mindre kittlande historik.
Efter nära 20 km grusväg var Timmy alldeles slut, han slängde sig i bäcken för att hitta kyla för sina tassar. Tyvärr blev tassarna så ömma och illa åtgångna att inte kunde gå med oss nästa dag till
Rainbow Falls
För att komma dit måste man för det första åka buss en slingrig, backig väg en halvtimme. Privatbilar släpps bara in om man har campingtillstånd i området.
Vi hoppade av i närheten av Devils postpile, en väldigt märklig klippformation som bildats av vulkanen.
Dessa pelare som har bildats av vulkanlava och gynnsam avkylning rasar sönder ibland av jordbävningar och andra naturliga orsaker, så det är absolut inte tillåtet att klättra i området.
Uppifrån kan man se hur profilen ser ut för dessa pelare. De flesta var sexkantiga, men jag kunde hitta några andra få varianter också. Någon slags kemi styr antagligen formen
Från denna intressanta klippa är det några kilometers lätt vandring till Rainbow Falls. En bit in på stigen har skogen brunnit ned för 17 år sedan. Man har inte planterat ny skog utan låter naturen ha sin gång.
Det ser spöklikt ut med de avbrunna trädstammarna, men det gröna som kommer fram ger ett hopp om framtiden. Nästa generation kanske får se lite nya träd.
Vattenfallet är drygt 30 meter högt och var faktisk väldig imponerande och värt en ansträngande vandring. Bilden är tagen nedifrån och kameran blev ganska nedstänkt trots behörigt avstånd. Vattnet i forsen var kallt och gott. Vattenflaskorna fick sig en riktig påfyllning
På bilden uppifrån kommer förklaringen till nmanen på vattenfallet. Runt lunchtid är det möjligt att se regnbågen vid bra väder.
Lite längre medströms finns ett mindre vattenfall
Även om det inte syns på bilden var det faktiskt några som vågade sig på ett bad bland stenar och vatten. Men lämpliga badskor kanske vi vågar nästa gång
måndag 24 augusti 2009
Intressant kontakt
Via en blogg och eller andras bloggar får man ibland väldigt intressanta kontakter och en några av dessa ger kommentarer som jag funderar på och har svårt att släppa.
I förra veckan fick jag en kontakt som ledde till lite mailväxling. Det handlar om en dam som jag aldrig träffat men har hon har tydligen läst sporadiskt på min blogg och vad jag förstår är hon med i någon kristen lutheransk församling.
Men tanke på min uppväxt hade hon stor förståelse för att jag var vaccinerad mot religion, men tyckte det var intressant att jag trots det inte kallade mig ateist. Då fick jag tänka till och försöka analysera mig själv. Varför anser jag mig själv vara möjligen agnostiker? Agnosticism finns det många definitioner på, den som ligger mig närmast är antagligen: Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet.
Även om jag läst delar ur Koranen, lärt mig en del om hinduism och budhism är de flesta av mina referensramar från Bibeln och det kristna tron. Förmodligen är det därför jag mest beundrar den Jesus som han beskrivs i Bibeln, men medger gärna att profeten Mohammed har en del tankar som imponerar.
Jag har växt upp med personer som kallada sig kristna, jobbat långa tider med muslimer och kommit till att det finns goda och dåliga männsikor i alla grupperingar oavsett vilken tro dom bekänner sig till. Det är ingen tveksan om att en tro hjälper många personer till et bra liv, ja somliga klarar sig inte utan en tro. Förutom de mest extrema av de troende kan jag tolerera de flestas religion, så länge dom inte försöker dyvla den på mig. Då kommer taggarna ut.
Finns det en Gud så kan tror jag inte att han är korrekt beskriven i vare sig bibeln eller Koranen. Han berskrivs som en hämnande typ, ja i vissa fall med rent sadistiskta drag och han straffar folk i flera led för att någon förfäder anses ha syndat! Hur kan han då också beskrivas som god och alltigenom rättvis? Taget ur minnet minns jag hur SV-ledaran förklarade från talarstolen att inte en sparv faller till jorden utan Guds vilja. Det låter ju väldigt fint, eller?
Relativt nyliggen fanns det en tidningsnotis där en 10-årig flick blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp inne på Brunstads område. Skulle det alltså vara Guds vilja att förstöra en liten flickas liv? Det är bara ett exempel på alla grymheter som skulle vara guds vilja enligt en del troende. Den allsmäktige, rättvise Guden? Det gäller nog att ha en starkt övertygelse för att tro det.
Hursomhelst kan vi ju alla någon gång ramla in i önskan och utopin om en fullständing rättvisa någongång.
Chris Rea har en fantastisk låt som säger det mesta.
Är han kanske också agnostiker?
I förra veckan fick jag en kontakt som ledde till lite mailväxling. Det handlar om en dam som jag aldrig träffat men har hon har tydligen läst sporadiskt på min blogg och vad jag förstår är hon med i någon kristen lutheransk församling.
Men tanke på min uppväxt hade hon stor förståelse för att jag var vaccinerad mot religion, men tyckte det var intressant att jag trots det inte kallade mig ateist. Då fick jag tänka till och försöka analysera mig själv. Varför anser jag mig själv vara möjligen agnostiker? Agnosticism finns det många definitioner på, den som ligger mig närmast är antagligen: Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet.
Även om jag läst delar ur Koranen, lärt mig en del om hinduism och budhism är de flesta av mina referensramar från Bibeln och det kristna tron. Förmodligen är det därför jag mest beundrar den Jesus som han beskrivs i Bibeln, men medger gärna att profeten Mohammed har en del tankar som imponerar.
Jag har växt upp med personer som kallada sig kristna, jobbat långa tider med muslimer och kommit till att det finns goda och dåliga männsikor i alla grupperingar oavsett vilken tro dom bekänner sig till. Det är ingen tveksan om att en tro hjälper många personer till et bra liv, ja somliga klarar sig inte utan en tro. Förutom de mest extrema av de troende kan jag tolerera de flestas religion, så länge dom inte försöker dyvla den på mig. Då kommer taggarna ut.
Finns det en Gud så kan tror jag inte att han är korrekt beskriven i vare sig bibeln eller Koranen. Han berskrivs som en hämnande typ, ja i vissa fall med rent sadistiskta drag och han straffar folk i flera led för att någon förfäder anses ha syndat! Hur kan han då också beskrivas som god och alltigenom rättvis? Taget ur minnet minns jag hur SV-ledaran förklarade från talarstolen att inte en sparv faller till jorden utan Guds vilja. Det låter ju väldigt fint, eller?
Relativt nyliggen fanns det en tidningsnotis där en 10-årig flick blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp inne på Brunstads område. Skulle det alltså vara Guds vilja att förstöra en liten flickas liv? Det är bara ett exempel på alla grymheter som skulle vara guds vilja enligt en del troende. Den allsmäktige, rättvise Guden? Det gäller nog att ha en starkt övertygelse för att tro det.
Hursomhelst kan vi ju alla någon gång ramla in i önskan och utopin om en fullständing rättvisa någongång.
Chris Rea har en fantastisk låt som säger det mesta.
Är han kanske också agnostiker?
onsdag 5 augusti 2009
Ormen i paradiset
Brunstad är platsen där Smittevennerna håller sina största möteskonferenser. Själv brukar dom kalla sitt byggnadsverk för ”paradiset på jorden”. Att koppla ihop utopin paradiset med en plats på jorden anser jag är att nedgradera drömmen om himmelriket.
Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.
För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.
Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.
Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?
Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.
Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.
Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.
Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?
Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild
Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.
För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.
Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.
Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?
Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.
Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.
Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.
Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?
Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild
onsdag 29 juli 2009
Semestertider
Eftersom några kommande familjehögtider både kräver semesterdagar och ett antal dollar blev årets USA-ledighet en lågbudget resa.
Vi äger numera en liten bostad i skidorten Mammoth Lakes och för första gången blev det alltså några sommardagar i området.
Ärligt måste jag säga att jag var skeptisk till vad sommaren kunde erbjuda där, men blev väldigt positivt överraskad.
På vägen upp hade vi tänkt stanna till vid Manzanar. Det är numera en nationalpark som återger det skamliga i att USA spärrade in 110.000 personer med japanskt ursprung efter attacken på Pearl Harbor.
Termometern i bilen visade 43 C i skuggan och eftersom vi hade hunden med oss ville vi inte plåga honom med den värmen. Besöket får bli en annan gång.
Intressant är dock att USA gjort området till en plats att minnas oförrätter medan man i Sverige fortfarande tiger med inspärrningen av oliktänkande under andra världskriget. Främst var det män med kommunistiska ideal som förlorade sin frihet i arbetsläger.
Mammoth Lakes är alltså ett gammalt vulkanområde och dessa historiska aktiviteter är fortfarande märkbara. Det finns gott om sprickor där svaveldoftande gaser pyser fram och även CO2 finns på vissa ställen med för höga halter.
Huvudsakligen vandrade vi längs de leder som finns bland markerade, och dammiga och trötta landade vi sena eftermiddagar vid poolen med en kall öl i näven.
Första dagen besöktes området kring Lake Mary. När vi körde in på skogsvägen undrade Marion om det kan finnas björnar i området. Fem sekunder senare lufsar en ordentligt stor nalle fram ur en glänta, men tyvärr han vi inte få fram kameran.
Som ni kan se låg det fortfarande kvar snö på topparna till vår hunds stora glädje. Han både lekte i och försökte äta snön förutom att han kylde ned sina varma tassar.
I området finns också en gammal guldgruva som faktiskt var i bruk ända fram till 1938.
Fascinerande att ströva omkring bland dessa husrester och skrotprylar.
En bit bort i detta natursköna område ligger Horseshoe lake. I den sjön är badning tillåten, men betänka att vattnet är smält snö. Ordentligt kallt alltså trots 30 grader i luften. Skogen på bilden har inte brunnit och inte heller har den förgiftats av mänsklig hand. Teorin är att en jordbävning öppnade en ficka med CO2 gas från vulkanen och de höga halterna dödade träden. Något att tänka på i samband med växthuseffekten.
Nästa dag kollade vi upp dom berömda Inyo Craters som finns på cirka 2500 meters höjd. Dom två första var lätta att hitta och skrämmande djupa. Varför vattnet i den ena är turkost är okänt för mig.
Nyfikna som vi är skulle vi på toppen av Deer Moutain. Sista biten var mycket brant, vulkansanden ger dåligt fäste och resulterar i en del rutschande.
Faktiskt klara hunden det bäst, han lägger sig en bit upp och tittar på oss som kämpar med damm och sand. När jag väl kommer upp till honom blir han glad och ramlar nästan bakåt. Jag får tag i hans halsband och upptäcker den tredje kratern. Där Timmy legat är det ett brant stup på minst trettio meter! Bara att blunda och kana ned på baken i det dammiga gruset. Jag vågade inte stanna för att ta något kort
Den tredje kratern syns på den översta bilden i det nedre vänstra hörnet Undrar om jag någonsin vågar mig upp igen till bergets topp.
Enligt denna sida hände det senaste utbrottet från vulkanen för cirka 600 år sedan. Jag undrar hur indianerna uppfattades denna skrämmande händelse.
Dagen fick avslutas med 4WD körning i skogen. Allt lagligt och det var på mer än ett ställe som jag fick koppla in lågväxeln. Diffspärrarna behövde jag aldrig.
Goodbye God, I'm going to Bodie
Strax norr om Mammoth Lakes finns spökstaden Bodie som fick bli dagens mål för att vila upp benen lite.
Från HW395 har man en fantastisk utsikt över Mono Lake.
Mark Twain gör en fantastisk beskriving av sjön och dess omgivningar i boken Roughing It (Slita hund heter boken på svenska) På nätet finns delar återgivna av boken
Mark Twain var alltså i området när staden hade Bodie hade sin storhetstid med 10 000 invånare.
Det finns massor av information om Bodie både i bokform och på nätet, men några egna bilder delar jag gärna med mig.
Fascinerande att lära sig om en stads uppgång och fall. Bara tanken på att så många tusen kunde leva mitt ute i ingenting och att några kunde fixa hela försörjningsproblematiken.
Minst en skola fanns liksom några kyrkor. Alla saloonerna (65 stycken) och bordellerna visar väl lite var arbetarna spenderade sina surt förvärvade guldinkomster.
Svenskar har det funnits på många ställen i Kalifornien. Det finns en kyrkogård strax utanför Bodie och även fast det inte fanns många stenar med läsbar skrift, hittade jag två med ursvenska namn.
Till slut är det ganska skönt att slappa i skuggan lite....
Vi äger numera en liten bostad i skidorten Mammoth Lakes och för första gången blev det alltså några sommardagar i området.
Ärligt måste jag säga att jag var skeptisk till vad sommaren kunde erbjuda där, men blev väldigt positivt överraskad.
På vägen upp hade vi tänkt stanna till vid Manzanar. Det är numera en nationalpark som återger det skamliga i att USA spärrade in 110.000 personer med japanskt ursprung efter attacken på Pearl Harbor.
Termometern i bilen visade 43 C i skuggan och eftersom vi hade hunden med oss ville vi inte plåga honom med den värmen. Besöket får bli en annan gång.
Intressant är dock att USA gjort området till en plats att minnas oförrätter medan man i Sverige fortfarande tiger med inspärrningen av oliktänkande under andra världskriget. Främst var det män med kommunistiska ideal som förlorade sin frihet i arbetsläger.
Mammoth Lakes är alltså ett gammalt vulkanområde och dessa historiska aktiviteter är fortfarande märkbara. Det finns gott om sprickor där svaveldoftande gaser pyser fram och även CO2 finns på vissa ställen med för höga halter.
Huvudsakligen vandrade vi längs de leder som finns bland markerade, och dammiga och trötta landade vi sena eftermiddagar vid poolen med en kall öl i näven.
Första dagen besöktes området kring Lake Mary. När vi körde in på skogsvägen undrade Marion om det kan finnas björnar i området. Fem sekunder senare lufsar en ordentligt stor nalle fram ur en glänta, men tyvärr han vi inte få fram kameran.
Som ni kan se låg det fortfarande kvar snö på topparna till vår hunds stora glädje. Han både lekte i och försökte äta snön förutom att han kylde ned sina varma tassar.
I området finns också en gammal guldgruva som faktiskt var i bruk ända fram till 1938.
Fascinerande att ströva omkring bland dessa husrester och skrotprylar.
En bit bort i detta natursköna område ligger Horseshoe lake. I den sjön är badning tillåten, men betänka att vattnet är smält snö. Ordentligt kallt alltså trots 30 grader i luften. Skogen på bilden har inte brunnit och inte heller har den förgiftats av mänsklig hand. Teorin är att en jordbävning öppnade en ficka med CO2 gas från vulkanen och de höga halterna dödade träden. Något att tänka på i samband med växthuseffekten.
Nästa dag kollade vi upp dom berömda Inyo Craters som finns på cirka 2500 meters höjd. Dom två första var lätta att hitta och skrämmande djupa. Varför vattnet i den ena är turkost är okänt för mig.
Nyfikna som vi är skulle vi på toppen av Deer Moutain. Sista biten var mycket brant, vulkansanden ger dåligt fäste och resulterar i en del rutschande.
Faktiskt klara hunden det bäst, han lägger sig en bit upp och tittar på oss som kämpar med damm och sand. När jag väl kommer upp till honom blir han glad och ramlar nästan bakåt. Jag får tag i hans halsband och upptäcker den tredje kratern. Där Timmy legat är det ett brant stup på minst trettio meter! Bara att blunda och kana ned på baken i det dammiga gruset. Jag vågade inte stanna för att ta något kort
Den tredje kratern syns på den översta bilden i det nedre vänstra hörnet Undrar om jag någonsin vågar mig upp igen till bergets topp.
Enligt denna sida hände det senaste utbrottet från vulkanen för cirka 600 år sedan. Jag undrar hur indianerna uppfattades denna skrämmande händelse.
Dagen fick avslutas med 4WD körning i skogen. Allt lagligt och det var på mer än ett ställe som jag fick koppla in lågväxeln. Diffspärrarna behövde jag aldrig.
Goodbye God, I'm going to Bodie
Strax norr om Mammoth Lakes finns spökstaden Bodie som fick bli dagens mål för att vila upp benen lite.
Från HW395 har man en fantastisk utsikt över Mono Lake.
Mark Twain gör en fantastisk beskriving av sjön och dess omgivningar i boken Roughing It (Slita hund heter boken på svenska) På nätet finns delar återgivna av boken
Mark Twain var alltså i området när staden hade Bodie hade sin storhetstid med 10 000 invånare.
Det finns massor av information om Bodie både i bokform och på nätet, men några egna bilder delar jag gärna med mig.
Fascinerande att lära sig om en stads uppgång och fall. Bara tanken på att så många tusen kunde leva mitt ute i ingenting och att några kunde fixa hela försörjningsproblematiken.
Minst en skola fanns liksom några kyrkor. Alla saloonerna (65 stycken) och bordellerna visar väl lite var arbetarna spenderade sina surt förvärvade guldinkomster.
Svenskar har det funnits på många ställen i Kalifornien. Det finns en kyrkogård strax utanför Bodie och även fast det inte fanns många stenar med läsbar skrift, hittade jag två med ursvenska namn.
Till slut är det ganska skönt att slappa i skuggan lite....
torsdag 2 juli 2009
Filmen baserad på boken My Sister's Keeper
En filmrecension? Nja inte riktigt, jag har inte sett filmen ännu.
Min dotter skulle gå på den igårkväll men trots att den började klockan 11 på kvällen var den slutsåld.
När hon berättade om filmen lockade mig historien som inte är verklighetsbaserad och jag sökte lite information på nätet.
Den handlar om ett par som lever med två små barn. Dottern Kate, två år drabbas av leukemi och prognosen är väldigt negativ.
Föräldrarna beslutar sig för att skaffa ytterligare ett barn via konstgjord befruktning. Barn nummer tre blir också en flicka som döps till Anna.
Kate är fortfarande i livet när hon är fyller sexton år och anledningen är att Anna, numera 13 år, har varit hennes donator. Eftersom hon är genetiskt lika är hon den perfekta donatorn och hon har räddat livet på sin syster.
Nu slutar Kates njurar att fungera och Anna förväntas igen att ställa upp som donator. Anna engagerar istället en advokat som skall hjälpa henne till självständigt få besluta om sin kropp, utan påverkan av föräldrarna. Detta trots att hon är medveten om att hennes syster kan komma att dö.
I slutet av rättegången framgår det varför Anna är ovillig att donera sin njure. Hon är trött på att var sjuk för sin systers skull och är trött på livet. Domaren ger henne rätt att bestämma över sin egen kropp och advokaten blir den vuxne som kan godkänna hennes vilja. Innan hon hinner avslöja OM hon vill donera sin njure, råkar hon ut för en trafikolycka och blir förklarad hjärndöd.
Advokaten har nu makten och inte föräldrarna, kan nu bestämma om njuren skall doneras.
Boken som filmen är baserad på är skriven av Jody Picoult. Enligt min dotter som läst den, är det många etiska och moraliska frågor som ställs på sin spets. Läsaren får verkligen en del att fundera på.
Jag hoppas verkligen att filmen är minst hälften så bra som boken är enligt min dotter. Hoppas helgen räcker till för att kunna se den.
Det roligast av allt är att min dotter ibland vill se en seriös film.
På svenska skall filmen tydligen heta likadant som boken: Allt för min syster. Vad jag kan se har boken fått fina recensioner i också i Sverige
Min dotter skulle gå på den igårkväll men trots att den började klockan 11 på kvällen var den slutsåld.
När hon berättade om filmen lockade mig historien som inte är verklighetsbaserad och jag sökte lite information på nätet.
Den handlar om ett par som lever med två små barn. Dottern Kate, två år drabbas av leukemi och prognosen är väldigt negativ.
Föräldrarna beslutar sig för att skaffa ytterligare ett barn via konstgjord befruktning. Barn nummer tre blir också en flicka som döps till Anna.
Kate är fortfarande i livet när hon är fyller sexton år och anledningen är att Anna, numera 13 år, har varit hennes donator. Eftersom hon är genetiskt lika är hon den perfekta donatorn och hon har räddat livet på sin syster.
Nu slutar Kates njurar att fungera och Anna förväntas igen att ställa upp som donator. Anna engagerar istället en advokat som skall hjälpa henne till självständigt få besluta om sin kropp, utan påverkan av föräldrarna. Detta trots att hon är medveten om att hennes syster kan komma att dö.
I slutet av rättegången framgår det varför Anna är ovillig att donera sin njure. Hon är trött på att var sjuk för sin systers skull och är trött på livet. Domaren ger henne rätt att bestämma över sin egen kropp och advokaten blir den vuxne som kan godkänna hennes vilja. Innan hon hinner avslöja OM hon vill donera sin njure, råkar hon ut för en trafikolycka och blir förklarad hjärndöd.
Advokaten har nu makten och inte föräldrarna, kan nu bestämma om njuren skall doneras.
Boken som filmen är baserad på är skriven av Jody Picoult. Enligt min dotter som läst den, är det många etiska och moraliska frågor som ställs på sin spets. Läsaren får verkligen en del att fundera på.
Jag hoppas verkligen att filmen är minst hälften så bra som boken är enligt min dotter. Hoppas helgen räcker till för att kunna se den.
Det roligast av allt är att min dotter ibland vill se en seriös film.
På svenska skall filmen tydligen heta likadant som boken: Allt för min syster. Vad jag kan se har boken fått fina recensioner i också i Sverige
lördag 27 juni 2009
Smiths Vänners öppenhet
En av mina favoritkritiker, Wildensky har så klokt påpekat att mina formuleringar kan feltolkas. Jag har efter bästa förmåga reviderat inlägget så att det nu är tydligare vad jag menar. Förhoppningsvis blev det denna gång så klart att även Wildensky med lite god vilja kan förstå min tankar. Det gäller ju att tolka allt till det bästa i livet.
Några av er har kanske läst om en tragisk olycka i Norge. En 13-årig flicka blev påkörd av en lastbil som inte stannade. Direkt efter blev hon påkörd av en personbil och under den fastnade hon. Bilen fortsatte att köra drygt 4 km innan den blev stoppad.
Det fantastiska är naturligtvis att flickan levde och att hon verkar överleva.
Nu är flickans famlij med i SV, och därmed förmodligen också tjejen, och givetvis behöver dom allt tänkbart stöd för att klara sig igenom situationen och det är fler än jag som håller tummarna för att allt skall sluta väl.
Ganska fort länkade SV's hemsida till en blog och man såg till att de stora tidningar också fick linken. Givetvis strömmar besökarna till, både troende och icke-troende önskar ju att detta skall sluta väl och varje människa med någon empati lider med familjen. Sidan hade i början en instruktion vad som var lämpligt och inte lämpligt att skriva i kommentarerna
Ett av de första inläggen hade information om ett lämpligt bankkonto som man kunde skänka pengar till. Pengarna skulle gå till familjen. När en kommentar undrade vad pengarna skulle användas till, stoppades det inlägget för kommentarer. Efter ytterligare en liten tid stoppades all möjlighet till att kommentera. Senare tog man bort inlägget med bankkontot och publicerade det internt. Sedan öppnande man för kommentarer som skulle godkännas först, vilket är helt normalt på de flesta bloggar.
Det intressanta är INTE att inte en enda ifrågasättande eller kritisk kommentar publiceras. Varje bloggägare känner till att moderering behövs för att stoppa de tokigaste kommentarerna. Just denna blogg kräver säkerligen extra tuff kontroll med tanke på familjens situation.
Det intressanta är att SV försöker men har så svårt att hantera att vara öppen och att man tycks bli överraskad av vad öppenhet och kritik innebär. I dagens samhälle behöver alla organisationer vara öppna för att bli accepterade i samhället. Det är bara gamla totalitära rörelser som tror sig själva kunna diktera villkoren för kommunikation och samtidigt överleva. Att experimentera öppenhet med just denna bloggen var kanske trots allt obetänksamt.
Jag kan tänka mig att försöket med en öppen blogg beror på att man söker stöd och sympati ifrån icketroende. En 2-vägskommunikation kräver ju då en visad sympati för icketroende. Så vitt jag vet stödjer inte SV andra än sina medlemmar som hamnar i liknande traumatiska händelser.
Numera förlitar man sig nu inte bara på böner utan på de skickliga läkare och annan personal som gör sitt allra bästa. Läkare och andra som har den utbildning som dom själva officiellt förr föraktade.
Givetvis har jag inte skrivit en enda negativ kommentar på deras blogg om detta, jag respekterar gärna familjens att synpunkter och debatt kan föras på andra ställen.
Jag håller tummarna hårt för att Susanne skall bli 100% bra och att hela familjen klarar av situationen.
En annan bloggare tar upp risker med ofrivilligt kändisskap. Några hetlevrade av SV's sympatisörer ansåg tydligen att debatten borde tystas där.
Några av er har kanske läst om en tragisk olycka i Norge. En 13-årig flicka blev påkörd av en lastbil som inte stannade. Direkt efter blev hon påkörd av en personbil och under den fastnade hon. Bilen fortsatte att köra drygt 4 km innan den blev stoppad.
Det fantastiska är naturligtvis att flickan levde och att hon verkar överleva.
Nu är flickans famlij med i SV, och därmed förmodligen också tjejen, och givetvis behöver dom allt tänkbart stöd för att klara sig igenom situationen och det är fler än jag som håller tummarna för att allt skall sluta väl.
Ganska fort länkade SV's hemsida till en blog och man såg till att de stora tidningar också fick linken. Givetvis strömmar besökarna till, både troende och icke-troende önskar ju att detta skall sluta väl och varje människa med någon empati lider med familjen. Sidan hade i början en instruktion vad som var lämpligt och inte lämpligt att skriva i kommentarerna
Ett av de första inläggen hade information om ett lämpligt bankkonto som man kunde skänka pengar till. Pengarna skulle gå till familjen. När en kommentar undrade vad pengarna skulle användas till, stoppades det inlägget för kommentarer. Efter ytterligare en liten tid stoppades all möjlighet till att kommentera. Senare tog man bort inlägget med bankkontot och publicerade det internt. Sedan öppnande man för kommentarer som skulle godkännas först, vilket är helt normalt på de flesta bloggar.
Det intressanta är INTE att inte en enda ifrågasättande eller kritisk kommentar publiceras. Varje bloggägare känner till att moderering behövs för att stoppa de tokigaste kommentarerna. Just denna blogg kräver säkerligen extra tuff kontroll med tanke på familjens situation.
Det intressanta är att SV försöker men har så svårt att hantera att vara öppen och att man tycks bli överraskad av vad öppenhet och kritik innebär. I dagens samhälle behöver alla organisationer vara öppna för att bli accepterade i samhället. Det är bara gamla totalitära rörelser som tror sig själva kunna diktera villkoren för kommunikation och samtidigt överleva. Att experimentera öppenhet med just denna bloggen var kanske trots allt obetänksamt.
Jag kan tänka mig att försöket med en öppen blogg beror på att man söker stöd och sympati ifrån icketroende. En 2-vägskommunikation kräver ju då en visad sympati för icketroende. Så vitt jag vet stödjer inte SV andra än sina medlemmar som hamnar i liknande traumatiska händelser.
Numera förlitar man sig nu inte bara på böner utan på de skickliga läkare och annan personal som gör sitt allra bästa. Läkare och andra som har den utbildning som dom själva officiellt förr föraktade.
Givetvis har jag inte skrivit en enda negativ kommentar på deras blogg om detta, jag respekterar gärna familjens att synpunkter och debatt kan föras på andra ställen.
Jag håller tummarna hårt för att Susanne skall bli 100% bra och att hela familjen klarar av situationen.
En annan bloggare tar upp risker med ofrivilligt kändisskap. Några hetlevrade av SV's sympatisörer ansåg tydligen att debatten borde tystas där.
tisdag 16 juni 2009
Anonyma - Eine Frau in Berlin
Jag håller ett öga på alla de filmfestivaler som dyker upp där jag bor, speciellt om de visar filmer från Tyskland eller Sverige. A woman in Berlin som den heter på engelska visades på Newport-festivalen men tyvärr missade jag den eftersom vi var och åkte skidor. Nyfikenheten var väckt, så jag kände mig tvungen att beställa filmen på DVD direkt från Tyskland
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Varför rösta på Piratpartiet
För någon vecka sedan var det alltså EU-val och tro det eller ej, men proceduren att lämna sin röst är relativt enkel även om man inte har permanent boende i Sverige.
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
torsdag 28 maj 2009
En svensk tiger
På väg till frukost kliver jag in i hotellets hiss. Eftersom den är halvfull säger jag lagom högt: Godmorgon! Tystnaden slår emot emot mig, personerna tittar åt all möjlig håll, ja även i taket men svarar inte.
Vid frukostbuffen trängs alla, ingen vänlighet, inga leenden, det gäller enbart att komma först till faten.
Efter att ha återvänt till rummet, packat ihop materialet för dagens jobb blir det hissen ner igen och ett nytt försök: Godmorgon! Genast kommer ett svar från en äldre herre med ett leende: Good morning! De övrig kollar speglar och taket.
Det är inte utan att jag längtar hem till Kalifornien, där man åtmnstone ser sina medmännsikor och har råd med ett leende och lite vänlighet. Trots finanskrisen kan man kosta på sig ett Good morning.
Ofta anklagas amerikaner för att vara ytliga, men hellre det än total tystnad och ignorans
tisdag 19 maj 2009
Här är lösningen på den globala finanskrisen
Det kom ett mail idag som jag bara måste dela med mig. Nä jag orkar inte översätta utan publicerar det som det kom.
It is August. In a small town on the South Coast of France, holiday
season is in full swing, but it is raining so there is not too much
business happening.
Everyone is heavily in debt.
Luckily, a rich Russian tourist arrives in the foyer of the small local
hotel.
He asks for a room and puts a EUR100 note on the reception counter, takes
a key and goes to inspect the room located up the stairs on the third
floor.
The hotel owner takes the banknote in hurry and rushes to his meat
supplier to whom he owes EUR100.
The butcher takes the money and races to his supplier to pay his debt.
The wholesaler rushes to the farmer to pay EUR100 for pigs he purchased
some time ago.
The farmer triumphantly gives the EUR100 note to a local prostitute who
gave him her services on credit.
The prostitute goes quickly to the hotel, as she owed the hotel for her
hourly room use to entertain clients.
At that moment, the rich Russian is coming down to reception and
informs the hotel owner that the proposed room is unsatisfactory and
takes his EUR100 back and departs.
There was no profit or income.
But everyone no longer has any debt and the small townspeople look
optimistically towards their future.
COULD THIS BE THE SOLUTION TO THE Global Financial Crisis?
Or, is there a catch here?
It is August. In a small town on the South Coast of France, holiday
season is in full swing, but it is raining so there is not too much
business happening.
Everyone is heavily in debt.
Luckily, a rich Russian tourist arrives in the foyer of the small local
hotel.
He asks for a room and puts a EUR100 note on the reception counter, takes
a key and goes to inspect the room located up the stairs on the third
floor.
The hotel owner takes the banknote in hurry and rushes to his meat
supplier to whom he owes EUR100.
The butcher takes the money and races to his supplier to pay his debt.
The wholesaler rushes to the farmer to pay EUR100 for pigs he purchased
some time ago.
The farmer triumphantly gives the EUR100 note to a local prostitute who
gave him her services on credit.
The prostitute goes quickly to the hotel, as she owed the hotel for her
hourly room use to entertain clients.
At that moment, the rich Russian is coming down to reception and
informs the hotel owner that the proposed room is unsatisfactory and
takes his EUR100 back and departs.
There was no profit or income.
But everyone no longer has any debt and the small townspeople look
optimistically towards their future.
COULD THIS BE THE SOLUTION TO THE Global Financial Crisis?
Or, is there a catch here?
söndag 17 maj 2009
Shake, rattle and roll
Sådär runt 20.40 började huset att skaka. Ungefär som en helikopter snurrade väldigt nära oss.
Skakingen varade ungefär 10-15 sekunder, våran vakthund Timmy lyfte inte ens på huvudet, han sov vidare.
Under två minuter senare kom "Breaking News" på tvn, väldigt preliminära uppgifter och ingen information om var episcentrum låg.
Det tog nästan 20 minuter innan mer relevant information var tillgänglig. Jordbävningen var en 5.0, epicentrum nära Ingelwood (några kilometer öster om LAX), inga skador rapporterade, vilket vi är tacksamma för
Lite huvudräkning säger mig att epicentrum var ungefär 90 km från vår bostad.
Den senaste stora jordbävningen i södra Californien var 1993 i Northridge, när kommer nästa?
Vi förväntar oss några efterskalv i natt.
En liten bild på var och hur jordbävningen kändes.
Skakingen varade ungefär 10-15 sekunder, våran vakthund Timmy lyfte inte ens på huvudet, han sov vidare.
Under två minuter senare kom "Breaking News" på tvn, väldigt preliminära uppgifter och ingen information om var episcentrum låg.
Det tog nästan 20 minuter innan mer relevant information var tillgänglig. Jordbävningen var en 5.0, epicentrum nära Ingelwood (några kilometer öster om LAX), inga skador rapporterade, vilket vi är tacksamma för
Lite huvudräkning säger mig att epicentrum var ungefär 90 km från vår bostad.
Den senaste stora jordbävningen i södra Californien var 1993 i Northridge, när kommer nästa?
Vi förväntar oss några efterskalv i natt.
En liten bild på var och hur jordbävningen kändes.
torsdag 14 maj 2009
En lycklig sektmedlem
Via ett av de sociala nätverken som finns på nätet fick jag syn på en person från Smiths Vänner som jag kände under min uppväxt.
Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."
Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.
Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.
Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.
Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen
Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."
Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.
Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.
Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.
Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen
Hockey och nyheter
En av de få sporter som jag följer som åskådare är hockey. Eftersom man skall stödja sin omgivning supportar jag den lokala klubben Anaheim Ducks och har följt dom i många år.
När jag flyttade hit var dom ett ganska mediokert lag, men sedan några år är dom definitivt ett av topplagen i NHL.
Just nu pågår som många vet Stanley cup. Ducks slog ut seriemästarna Sharks och fightas nu mot Detroit om en finalplats i Western Conference. Ducks och Red Wings möts ganska sällan i seriespelet eftersom dom spelar i två olika conferencer (vad nu det kan heta på svenska). Av den anledningen har jag inte så stor koll på Detroits lag annat än att dom kallas svensklaget och att dom är duktiga. Jag vill minnas det är åtta svenskar i teamet!
Detroit är ett rackarns bra lag, det är en fröjd att se deras uppspel och passningspel, dom spelar en kul och vacker hockey. Anaheim har en buffligare stil, spelar mycket fysiskt och kämpar hårt för att vinna med snabbhet och styrka, det är alltid underhållning att se dom möta Detroit. Efter att ha sett alla deras matcher i Stanley cup, live eller på TV brukar jag läsa kommentarerna både i svensk och amerikansk media.
Nu begriper jag att svensk media bevakar de svenskar som spelar här och att det är stort för många fans, det är som det skall vara. Men varför denna ensidiga vinkling av allt som sker? Varför skriver man inte en rad om de svenska spelarnas fula attacker? Varför så tyst om motståndarnas positiva sidor?
Några kul exempel i icke-kronologisk ordning:
Detroit lyckades inte steka ankorna i morse (Ducks vann och ställningen blev 3-3)
Detroits misslyckades med försöket att slå ut Anaheim Ducks (det var väl Anaheim som lyckades slå Detroit, eller?)
Anaheim chockade Detroit - kvitterade serien (chocken gäller nog reportern och inte Detroit)
Seger för Anaheim trots ett stort spelövertag från start av Detroit (en härligt svensk objektiv kommentar)
Det är kört Anaheim! (Detorit leder 3-2 i matcher)
Detroit styrde spelet i stora delar av den andra perioden (Anaheim gjorde 2-0 i den perioden)
Detroit utklassade Anaheim
Domaren rånade Detroit (feldömt ur svensk synvinkel)
Ordningen är nu återställd (3-2 till Detroit)
Ännu finns det liv kvar i Anaheim Ducks. Detroit trodde de var nedmalda (Detroit underskattar definitivt inte ankorna, men reportern)
De flesta av dessa kommentarer kommer från populistiska kvällstidningar, men alla rubrikerna och artiklarna ger mig plötsligt insikten att tidningarna i Sverige skriver egentligen inte nyheter. Det man skriver är vinklingar på händelser så att det passar deras läsare, eller vad dom tror deras läsare gillar.
Det gäller inte bara hockey, där det är uppenbart, utan alla företeelser
Let's go Ducks!
söndag 19 april 2009
Hus i Sverige?
En av våra grannar skickade oss en länk till New York Times
Tydligen håller dom lite koll på husmarknaden utanför USA och denna gång visades ett hus i Sverige
Nu är jag inte uppdaterad på Sveriges husmarknad, men över 3 mille för ett hus på vischan låter mycket i mina öron.
Bildshowen tycker jag ger en bild av ett amerikaniserat hus i Sverige, eller har smaken utvecklats åt det smaklösa hållet? En bar som bild 5 visar tror jag mig aldrig ha sett i ett äktsvenskt hus
Verandan på bild 13 är väl en kopia från något hus i sydstaterna?
Bild 14 skall man bara inte tala om.
Nog finns det väl trevligare hus i Sverige till en billigare penning?
Tydligen håller dom lite koll på husmarknaden utanför USA och denna gång visades ett hus i Sverige
Nu är jag inte uppdaterad på Sveriges husmarknad, men över 3 mille för ett hus på vischan låter mycket i mina öron.
Bildshowen tycker jag ger en bild av ett amerikaniserat hus i Sverige, eller har smaken utvecklats åt det smaklösa hållet? En bar som bild 5 visar tror jag mig aldrig ha sett i ett äktsvenskt hus
Verandan på bild 13 är väl en kopia från något hus i sydstaterna?
Bild 14 skall man bara inte tala om.
Nog finns det väl trevligare hus i Sverige till en billigare penning?
Lite uppdateringar om drogtjejen C.
Jag har legat lite lågt om C, allt i en förhoppning om att kunna delge enbart positiva nyheter.
Den positiva nyheten är att rättegången är avklarad och att hon har gjort 90 dagar rehabilitering. Rättegången gick snabbt och med något överraskande resultat och möjligen ha med Kaliforniens överfulla fängelser och dålig ekonomi att göra.
Domaren buntade helt enkelt ihop alla förstagångsförbrytare och släppte samtliga utan åtgärd. Advokaten menade att hon aldrig varit med om något liknande under sin karriär.
Mamman och C blev glada och menade att nu ligger hela världen öppen, utan criminal record. Pappan var inte fullt så positiv. Han hade önskat henne någon form av straff så att hon inte tror sig vara odödlig. Vad han menar är att hon inte skall tro att det går att leva utan att följa samhällets lagar och regler.
Anledning till hans syn var att hon strax innan rättegången hade haft ett återfall. Vi vet inte hela historien, men föräldrarna menar att C blev lite chockad över att hon gav sig in i något som hon inte ville. Kanske insåg hon att hon är beroende.
Några veckor senare är konflikten öppen i familjen. Föräldrarna kräver att hon sätter tre delmål, bli av med sitt beroende, skaffar ett jobb eller börjar i skolan och att hon bestämmer sina framtidsmål. Utan detta blir det inget ekonomsikt stöd från familjen.
Resultatet blev att hon inte längre är hemma utan driver omkring med sina kompisar som hon lärt känna på rehabiliteringen, personer med samma typ av problem som hon redan har.
Dom riktiga kompisarna undviker hon och dom henne. Lite överraskande dök hon hos oss igår kväll för att hälsa på vår dotter. Hon var ingen trevlig syn att se, ansiktet avslöjar tydligen att hon är tillbaka i missbruk.
Om du inte har sett bilder på hur meth-missbrukare förändras kolla denna filmsnutt.
Näst dystra nyhet är att hennes missbrukande pojkvän blir utsläppt den 28 april. Hur skall detta sluta?
En annan varningssignal är att pappan börjat träna pistolskytte och funderar på att skaffa sig ett vapen. Pappan anklagar till största delen pojkvännen för att hon har hamnat i drogberoendet.
Igen, håll dig borta från denna drog, se till att håll dina barn borta från den och varna alla du känner
Den positiva nyheten är att rättegången är avklarad och att hon har gjort 90 dagar rehabilitering. Rättegången gick snabbt och med något överraskande resultat och möjligen ha med Kaliforniens överfulla fängelser och dålig ekonomi att göra.
Domaren buntade helt enkelt ihop alla förstagångsförbrytare och släppte samtliga utan åtgärd. Advokaten menade att hon aldrig varit med om något liknande under sin karriär.
Mamman och C blev glada och menade att nu ligger hela världen öppen, utan criminal record. Pappan var inte fullt så positiv. Han hade önskat henne någon form av straff så att hon inte tror sig vara odödlig. Vad han menar är att hon inte skall tro att det går att leva utan att följa samhällets lagar och regler.
Anledning till hans syn var att hon strax innan rättegången hade haft ett återfall. Vi vet inte hela historien, men föräldrarna menar att C blev lite chockad över att hon gav sig in i något som hon inte ville. Kanske insåg hon att hon är beroende.
Några veckor senare är konflikten öppen i familjen. Föräldrarna kräver att hon sätter tre delmål, bli av med sitt beroende, skaffar ett jobb eller börjar i skolan och att hon bestämmer sina framtidsmål. Utan detta blir det inget ekonomsikt stöd från familjen.
Resultatet blev att hon inte längre är hemma utan driver omkring med sina kompisar som hon lärt känna på rehabiliteringen, personer med samma typ av problem som hon redan har.
Dom riktiga kompisarna undviker hon och dom henne. Lite överraskande dök hon hos oss igår kväll för att hälsa på vår dotter. Hon var ingen trevlig syn att se, ansiktet avslöjar tydligen att hon är tillbaka i missbruk.
Om du inte har sett bilder på hur meth-missbrukare förändras kolla denna filmsnutt.
Näst dystra nyhet är att hennes missbrukande pojkvän blir utsläppt den 28 april. Hur skall detta sluta?
En annan varningssignal är att pappan börjat träna pistolskytte och funderar på att skaffa sig ett vapen. Pappan anklagar till största delen pojkvännen för att hon har hamnat i drogberoendet.
Igen, håll dig borta från denna drog, se till att håll dina barn borta från den och varna alla du känner
måndag 6 april 2009
Skjulte Skatter II
Jag minns livet inom Smiths vänner såsom att en av stora dygderna var att “hålla sig i det låga”. Ju fattigare utstrålning, desto större belöning kunde man förvänta sig i himlen. Samla skatterna skulle man göra där uppe och inte här nere.
Inte så underligt att min pappa betraktades som en tveksam person när han dök upp med en flång ny Opel Admiral i mitten på 60-talet. Att den bilen kostade honom mindre än många andra smithvänner hade betalat för sina minibussar i Norge hade inte med saken att göra.
Det var utstrålningen som var det viktiga. Hade man det bättre ställt än genomsnittet var det en dödssynd att visa det offentligt.
Faktum är att vid något tillfälle begärde ledningen för Smiths vänner i Stockholm att få granska pappas bokföring.
Vad jag förstår från SV-medlemmar så har inte ideologin ändrats inom deras lära, så följaktligen gäller det att fortfarande; Håll dig med en låg profil och visa inte upp eventuell jordisk rikedom.
Med den bakgrunden är det ju inte svårt att begripa att ägaren till det privata företaget Skjulte Skatter fick se sin verksamhet förvandlas till en stiftelse. Att den före detta ägaren tjänat miljonbelopp på en verksamhet där arbetsinsatserna bestått av frivilligt arbete kan inte vara hållbart med läran om att samla rikedomarna i himlen.
Speciellt ohållbart blir det när Kåre Smith, ledaren för församlingen, motsvarande år deklarerade inkomster i storleksordningen 2-300 tusen. Uppenbarligen är han en ledare som lever upp till de gamla idealen inom Smiths venner. Låga inkomster och en låg profil.
Att föregå med ett sådant gott exempel är beundransvärt i dessa tider där girighet och orimligt stora bonusar har blivit kännetecknet för de värdsliga företagsledarna.
Bilder av Kåre Smith visar också att det inte ut att gå någon nöd på honom. Det är alltså fullt möjligt att klara sig på en modest inkomst även i dyrlandet Norge.
Förmodligen inser även Sigurd Bratlie jr det numera.
Inte så underligt att min pappa betraktades som en tveksam person när han dök upp med en flång ny Opel Admiral i mitten på 60-talet. Att den bilen kostade honom mindre än många andra smithvänner hade betalat för sina minibussar i Norge hade inte med saken att göra.
Det var utstrålningen som var det viktiga. Hade man det bättre ställt än genomsnittet var det en dödssynd att visa det offentligt.
Faktum är att vid något tillfälle begärde ledningen för Smiths vänner i Stockholm att få granska pappas bokföring.
Vad jag förstår från SV-medlemmar så har inte ideologin ändrats inom deras lära, så följaktligen gäller det att fortfarande; Håll dig med en låg profil och visa inte upp eventuell jordisk rikedom.
Med den bakgrunden är det ju inte svårt att begripa att ägaren till det privata företaget Skjulte Skatter fick se sin verksamhet förvandlas till en stiftelse. Att den före detta ägaren tjänat miljonbelopp på en verksamhet där arbetsinsatserna bestått av frivilligt arbete kan inte vara hållbart med läran om att samla rikedomarna i himlen.
Speciellt ohållbart blir det när Kåre Smith, ledaren för församlingen, motsvarande år deklarerade inkomster i storleksordningen 2-300 tusen. Uppenbarligen är han en ledare som lever upp till de gamla idealen inom Smiths venner. Låga inkomster och en låg profil.
Att föregå med ett sådant gott exempel är beundransvärt i dessa tider där girighet och orimligt stora bonusar har blivit kännetecknet för de värdsliga företagsledarna.
Bilder av Kåre Smith visar också att det inte ut att gå någon nöd på honom. Det är alltså fullt möjligt att klara sig på en modest inkomst även i dyrlandet Norge.
Förmodligen inser även Sigurd Bratlie jr det numera.
torsdag 2 april 2009
Mammoth Lakes 2009
Mammoth Lakes är inte bara vårt närmaste ”riktiga” skidområde, många anser att det tillhör bland de fem bästa som finns i USA. Inom ett par timmars bilresa finns både Big Bear och Mountain High men backarna där är mer i stil med Sälens skidområde.
Skidområdet i Mammoth ligger högt, den högsta punkt man når med liften är drygt 3.350 meter upp. Denna säsong hade det kommit runt 430 inch med snö, nära 11 meter. Genomsnittet per säsong är 418 inch. Även om den blivit packad och smält på sina ställen så påstods det att det fanns 3-4 meter snödjup kvar i backarna. Man räknar med att ha skidsystemet öppet till i början av juni.
Här är en bild från toppen från förra året
Jämför med årets bild, båda bilderna är från slutet av mars
Utsikten går inte av för hackor precis.
Det finns många sätt att ta sig ned för toppen, fegisarna tar gondolen tillbaka, de försiktiga tar sig runt den lättaste vägen runt baksidan på berget.
De mer modiga tar de svarta backarna på framsidan.
Backen på bilden heter Cornice Bowl och bilden är INTE vinklad för att se brantare ut än vad den är.
Tjejerna fick lite press på sig när både mamma och pappa tog sig nedför backen. Resonemangen blev, kan några 50-åringar ta sig ned så kan vi. Det kunde dom!
I helgerna är det fullt i backarna, men veckodagarna är det nästan tomt. De flesta skolor i Kalifornien har inte sportlov. För oss som tagit ledigt var vardagarna suveräna skiddagar utan några liftköer
Som jag tidigare skrivit, berget är egentligen en vulkan som fortfarande är aktiv. På sina ställen kommer det upp svavelosande rök.
Just vid denna öppning dog det tre personer för några år sedan. Killarna skulle fixa till staketet för att göra skidåkningen säkrare, en av dom ramlade ned och de andra två försökte rädda honom. Alla tre dog av gaserna
Skidområdet i Mammoth ligger högt, den högsta punkt man når med liften är drygt 3.350 meter upp. Denna säsong hade det kommit runt 430 inch med snö, nära 11 meter. Genomsnittet per säsong är 418 inch. Även om den blivit packad och smält på sina ställen så påstods det att det fanns 3-4 meter snödjup kvar i backarna. Man räknar med att ha skidsystemet öppet till i början av juni.
Här är en bild från toppen från förra året
Jämför med årets bild, båda bilderna är från slutet av mars
Utsikten går inte av för hackor precis.
Det finns många sätt att ta sig ned för toppen, fegisarna tar gondolen tillbaka, de försiktiga tar sig runt den lättaste vägen runt baksidan på berget.
De mer modiga tar de svarta backarna på framsidan.
Backen på bilden heter Cornice Bowl och bilden är INTE vinklad för att se brantare ut än vad den är.
Tjejerna fick lite press på sig när både mamma och pappa tog sig nedför backen. Resonemangen blev, kan några 50-åringar ta sig ned så kan vi. Det kunde dom!
I helgerna är det fullt i backarna, men veckodagarna är det nästan tomt. De flesta skolor i Kalifornien har inte sportlov. För oss som tagit ledigt var vardagarna suveräna skiddagar utan några liftköer
Som jag tidigare skrivit, berget är egentligen en vulkan som fortfarande är aktiv. På sina ställen kommer det upp svavelosande rök.
Just vid denna öppning dog det tre personer för några år sedan. Killarna skulle fixa till staketet för att göra skidåkningen säkrare, en av dom ramlade ned och de andra två försökte rädda honom. Alla tre dog av gaserna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)