Flera resor

Den först resan följdes av flera. Eftersom ingen begrep svenska och kunskapen i engelska i princip var obefintlig bland lokalbefolkningen, förbättrades min tyska i snabb takt.

Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.

Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.

Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.

Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.

Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.



Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen

Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.

Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.

Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?