onsdag 7 oktober 2009

Första resan

Våren 1981 reste jag för första gången till DDR. Enligt kontraktet skulle vi överlämna en viss del dokumentation och jag var delaktig i att ta fram denna. Viss del förresten, hela anläggningen skulle dokumenteras i 12 ex, det hade tagit oss månader att ta fram denna, volymen fyllde en mindre lastbil. Tillsammans med en arbetskompis som hade varit ett flertal gånger i landet åkte vi söderut från Stockholm en söndagsmiddag.

Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.

Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.

Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.

Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.

Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.

Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.

Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.

För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...

Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.

Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.



Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.

Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?

Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.

Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.

Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Jag minns inte någon större entusiasm i Sverige över DDR så länge "det begav sig". Det hjälpte inte ens att Folkarmén införde den gamla preussiska marsch-stilen (obs. ironi). Nu är det visst någon toker som fått för sig att hela tysklärarkåren i Sverige var infiltrerad av östtyskarna, men det låter mer som ett rötmånadsfenomen vid fel årstid. Kom ihåg att DDR tillhörde Moskvalägret under en tid när den progressiva rörelsen i Sverige tittade åt annat håll för inspiration. Jag tror att de svenska socialister som åkte till DDR av ideologiska skäl var "gammelkommunisterna" som ansågs vara urgamla och ute redan då.

Däremot undrar jag hur cubaner, vietnameser och andra från Tredje världen som fanns i DDR uppfattade landet.

Eldorado sa...

Björn, jag uppfattar socialister och vänsterfolk som en brokig samling med stor variation i uppfattningen om vad socialism skall vara.
En del vänsterfolk blundade med minst ena ögat när man tittade på DDR och såg därmed bort från de svarta sidorna. Eftersom det var ett alternativ till kapitalistiska länder ville man gärna att propagandan från DDR skulle vara sann. Andra, speciellt efter Pragvåren var mer kritiska.
Sant är att de olika partierna, SKP, APK och VPK var i tät kontakt med denna regim och var synnerligen okritiska, det finns en del dokument i arkiven som visar hur dessa partier lät sig styras av Moskva, via Berlin. Jag vet inte hur man definerar gammelkommunist, men Lars Werner var en av partiledarna som villigt lät sig bestickas av DDR. Han förvann väl först 1993.

Min lärare i tyska blev delvis utbildad i gamla DDR på somrarna. För henne var det ett billigt sätt att förkovra sin tyska, hon var mycket positiv till Östtyskland i början av höstterminern. Hur utbrett detta var vet jag inte, men det förekom.

När det gäller folk från Tredje världen, TROR jag dom uppfattade landet som högt industirellt utvecklat och med hög klass på utbildningen. Jag skall ställa några frågor till en som gick i skola tillsammans med personer från dessa och andra länder.