torsdag 17 september 2009

Nutidshistoria

I dessa dagar är det ganska precis tjugo år sedan de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig eskalerades till massdemonstrationer som skakade Östtyskland i grunden.
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.

DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.

Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.

När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.

Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"




Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?

Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.

Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.

Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.

Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.

Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också

Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Skulle nog säga att nyckeln till den senare utvecklingen låg några årtionden tidigare, i mitten av femtiotalet och fram till Krustjovs fall. Till dess hade man en rask utveckling i Sovjet men klarade inte av att göra alla de modifieringar i samhället som krävdes för nästa våg av moderniseringar (datorrevolutionen och ökad privat konsumtion samt reformerat jordbruk). De byråkrater som styrde Sovjets näringsliv ville inte gå vidare utan tyckte i stort sett det var bra som det var (vilket det var för dem personligen men knappast för folket i stort). Och därmed började stagnationen under Bresjnevs tid, och sedan var man hopplöst efter. Men det är ju intressant att bara några år innan Sovjet föll ihop verkade bygget sett från utsidan vara oerhört starkt och stabilt. Man skall alltså vara försiktig med att döma hunden efter håren.

Jag väntar med intresse på nya synpunkter.

Eldorado sa...

Björn, Sovjets utveckling fram till 70-talet kan jag för lite om för att ha en definitiv uppfattning. Dock misstänker jag att denna enormt stora federation med så många republiker med olika förutsättningar, hade varierande lokal utveckling.
I de västra delarna av Sovjet måste industrin ha varit fullständigt förstörd, dessutom måste bristen på arbetskraft ha satt sina spår. Runt 25 miljoner människor saknades ju efter kriget.

Sovjet tog en stor del av Östtyskland industri (den som fortfarande var intakt)och infrastruktur i krigsskadestånd, något som aldrig DDR lyckades bygga upp igen. Bland annat tog man hälften av järnvägsspåren och ända slutet 1990 hade stora delar av landet enkelspåriga järnvägar.

Efter kriget gick det väldigt fort uppför i alla länder, Sovjet var förmodligen inget undantag. Sverige och exempelvis USA fick här ett väldigt försprång eftersom i princip ingenting av deras industri var skadad. Det stora under är möjligen den västra delen av Tyskland som snabbt lyckades få igång sin industri.
Jag återkommer till det, men min ovetenskapliga undersäkning tyder på att fram till slutet av 50-talet var standardutvecklingen i öst- och västtyskland relativt lika