Nutidshistoria

I dessa dagar är det ganska precis tjugo år sedan de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig eskalerades till massdemonstrationer som skakade Östtyskland i grunden.
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.

DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.

Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.

När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.

Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"




Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?

Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.

Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.

Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.

Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.

Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också

Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?

Det brinner….igen

Tack för alla mail med frågor. Vi är alla ok, storbranden som det berättas om på nyheterna är på betryggande avstånd från oss.
Visst det finns andra br'nder, men ingen av dessa är i närheten av oss.

Den som det skrivs mest om, förstör huvudsakligen en nationalpark cirka 10 mil norr om vår bostad. Vinden ligger i ”rätt riktning” för oss, så vi har inga problem med ytterligare luftföroreningar.

En uppdaterad karta kan ni se här.

Nyheterna som sprids i svenska medier är inte helt korrekta. De två senaste somrarna har inte varit extremt torra, de har varit normala. Det egnar normalt inte maj-oktober, så självklart blir allt torrt. Vissa säger att dessa områden inte har brunnit på 60 år, så det är på sitt vis naturen som har sin gång, även om pyromaner inte är uteslutna.

Jag vet, det är en klen tröst för de som drabbas, varje hus som brinner, varje brandman som dör, varje evakuering är uppslitande men se det i lite perspektiv. När liknande bränder sker i fattiga länder ser ni inga svarta rubriker. Nyheter från USA och speciellt Kalifornien spides väldigt bra i Sverige. Orange lågor och svart rök är dramatiskt.

Vad som retar mig är de människor som trots evakueringsorder stannar kvar. Senare när det blir kritisk måste brandmän och poliser med livet som insats trots allt försöka rädda dom. Nu hör jag på nyheterna att det finns fem personer som vägrar att evakuera och myndigheterna har meddelat dom att dom inte kommer försöka rädda dom i en krissituation. Undrar hur det kommer sluta.