About 25 years ago three of my friends were imprisoned in the former GDR. For us, having grown up in a free country, we saw no reason to lock them up, but rules were different in the eastern part of Germany.
It all started when one of them, Tina, was on vacation in Hungary and she also took her time to visit the embassy of the western part of Germany. Her question to them was simple; she wanted to find out how she could possibly move from the GDR to West Germany.
The recommendation she got was to return home and fill out an application with her request. She returned by air to Leipzig and was immediately arrested at the airport.
If I recall correctly, she was arrested for currency smuggling. The “currency” was an old German coin she had attached to her necklace. After long and tough interrogations, she was sentenced for 18 months as a political prisoner.
A chain reaction started and two more friends, C1 and C2, were arrested and imprisoned for political reasons. C1 did know about Tina’s desire to move, but she did not report it to the authorities, which was enough to put her behind bars.
C2 was in possession of a German translation of the Helsinki Agreement. The agreement was signed by the GDR, but to possess a copy was not allowed.
Tina had almost finished serving her time when West Germany finally paid a lot of money for her release. My wife and I had the opportunity to meet her after her release in Hamburg. I think it was Easter 1986 or 1987. It was a fantastic reunion and very touching to listen to her story.
Unfortunately we lost contact, perhaps because we moved around the world, and to search for Tina was difficult as her family name is very common in Germany. I searched on the web and did other research, but without any result.
A few days ago I received a comment on this blog (not published) and after some brief emails back and forth, I realized Tina had found me due to this blog.
Unexpected, but what a great surprise! Hopefully, we can get in contact with the other two girls as well.
For the time being, I am not sure if Tina is willing to share her story, but if so, I will do my very best to publish it in English.
Visar inlägg med etikett DDR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DDR. Visa alla inlägg
måndag 20 september 2010
onsdag 2 juni 2010
Socialisten
Heiko Khoo kallar detta en ögonvittnesskildring, ja det finns uppgifter om att han varit boende i Östberlin, en uppgift som jag ställer mig mycket tveksam till, dels eftersom hans tyska inte verkar tillräcklig för ett boende där på 80-talet, dels för att han isåfall hade förstått mer av realiteterna i landet.
Vad jag försått publicerade denna "ögenvittnesskildring" första gången 12 år efter murens fall. Daniel Nordström har översatt den bra men ändrat texten till att vara 20 år efter muren fall. Publicerad på webben blev den drygt 21 år efter den historiska dagen. En bagatell, men det ställer tvivel till andra uppgifter.
När han skriver "det östtyska samhället var inte fattigt 1989; statistiska data kan användas för att bevisa detta vad det gället hälsovård, utbildning, pensioner, bostadsyta, konsumtion av mat" inser jag att han saknar totalt kunskap om hur det var att leva i gamla DDR.
För det första var landet skuldsatt upp över öronen och det var främst det hatade Västtyskland, ja med storfienden den ärkekonservative Strauss i täten som gav DDR krediter i utbyte mot vissa lättnader för innvånarna på östssidan.
Hälsovården var god kvantitetsmässigt men medicienr och utrustning var totalt omoderna. En av mina bekanta tvingades svartväxla själv för att köpa den allergimedicin han så väl behövde.
Pensionerna var ett skämt, nivån var erbarmerligt låg. Mat och bostad räckte den till, men inte något annat. Då skall man också komma ihåg att få tag i en bostad var inte det lättaste.
Statistiken visade knappt någon bostadsbrist, men som bekant är inte statistiken alltid tillförlitlig. För att få flytta till ett område var man tvungen att ha en bostad. För att få ställa sig i kö till en bostad måste man bo i området. På så vis finns det inga köer. Lägenheterna tilldelades efter familjestorlek, en bra modell i ett bristsamhälle. Min frus familj med sex barn och två vuxna bodde i en trerumslägenhet. Mr Khoo skulle nog kritiskt granska den statistik han har sett.
Konsumtion av mat. Mat var billig i DDR. Problemet var att få tag på den. Skrytet att man hade stabila priser var också modifierad statistik. Skinkan som var prissatt till (exempel) en mark per kilo gick inte att få tag på. Den levereredes helt enkelt inte till de vanliga affärera utan fanns endast tillgänglig i Delicataffärerna, (Fressex på tyska). Priset var där mångdubbelt, men eftersom det var en annan skinka så var det inte inflation. Officiellt. Det fanns inte en pensionär som hade råd med den maten. Jag undrar igen om denne Khoo verkligen bott i Östberlin…. Då skall man komma ihåg att Östberlin hade bätre försörjning än resten av landet. Det var något man ville visa upp.
Vidare "Drygt 25 % av maskinverktygen i Sovjetunionen tillverkades i Östtyskland, som med tanke på att man länge suttit på kvalitativ produktionsteknologi var av en standard likvärdig eller nästintill med den bästa i världen"
Det säger för det första mer om produktionsteknologin i Sovjet än om den i DDR. Hade teknologin hållit världsstandard hade den industrin fortfarande i liv. Sanningen var att i stort sett allt i industrin var föråldrat, kvar på femtitalets nivå. Det skulle vara intressant vilken industri Khoo ansåg hålla hög klass. Det fanns absolut några och dessa lever fortfarande.
"På sina första resor till väst-Berlin trodde många östtyskar att de hade kommit till någon sorts paradis", skriver han också. Detta är kvalificerat skitsnack. Nära nog ALLA östtyskar hade tillgång till tv från västsidan och konsumtionsnivån var känd liksom arbetslösheten på andra sidan muren. Att se det i verkligen var överväldigande, men inte någon chock. Fullständigt klart är att INGEN östtysk någonsin har jämfört sin standard med övriga östländer, dom har alltid jämfört sin standard med västtyskens. De som inte hade tillgång till tv från väst bodde i vad som kallades Tal der Ahnungslosen.
"Sovjetiska tidskrifter som Sputnik hade under mer än ett år öppnat sig för rapporter om stalinistisk historieförfalskning" Säkert, men det var ingen i DDR som läste dessa tidningar, det var ingen grogrund för att ändra systemet. Däremot berättade TV och radio från väst hur glasnost förändrade partiet i Sovjet. Officiella DDR svarade med att säga, bara för att grannen städar är det inte smutsigt hos oss. Trots att man tidigare i allt hade följt storebrors direktiv.
"Västtysk lag erbjöd alla östtyskar att få ett betydande bidragsstöd så fort de kom in i väst, då grundlagen i Västtyskland inte erkände Östtyskland" Här har Heiko Khoo inte fattat ett dugg. Västtyskland har och har alltid accepterat att alla som kan visa tysk härstamning har rätt till tyskt medborgarskap. Exempelvis de sk Volga-tyskarna som utvandrade för flera hundra år sedan är fortfarande tyskar i deras ögon. Även om dom inte kan ett enda ord tyska. Har inte och har aldrig haft med relatione mellan öst- och västyskland att göra.
"I september 1989 bröt det ut små protester i Leipzig" Diskusionssgrupper inom kyrkan hade pågått långt före hösten 1989. Att just kyrkan blev bas för de med andra åsikter berodde på att kyrkan var den enda (tillåtna) organisation som inte styrdes av partiet. Att nästan alla som protesterade insisterade på att det skulle vara socialism beror på att inget annat var tolererat. Det hade kallats kontrarevolution. Först när den hatade regimen var borta kunde man öppet diskutera framtiden. Man skall ha i minnet att över 80% av befolkningen var inte med i partiet trots de fördelar det kunde innebära (och nackdelar)
Den senare delen tyder på att han sett händelser i DDR eller möjligen tagit del av andra skildringar.
"Skälet till tveksamheten hos stora delar av befolkningen att resa frågan om Berlinmuren var att folket visste att borttagandet av muren skulle medföra kapitalism. Vid det här stadiet ville inte massorna det." Kvalificerat skitsnack. Efter den berömda uppläsningen i TV att gränsen var öppen strömmade folk till gränsövergångarna. Då skall man inte glömma alla andra tusentals som flytt illegalt via ungern och Tjeckslovakien.
Heiko Khoo har tyvärr dragit många felaktiga slutsatser av tillgängliga fakta
Vad jag försått publicerade denna "ögenvittnesskildring" första gången 12 år efter murens fall. Daniel Nordström har översatt den bra men ändrat texten till att vara 20 år efter muren fall. Publicerad på webben blev den drygt 21 år efter den historiska dagen. En bagatell, men det ställer tvivel till andra uppgifter.
När han skriver "det östtyska samhället var inte fattigt 1989; statistiska data kan användas för att bevisa detta vad det gället hälsovård, utbildning, pensioner, bostadsyta, konsumtion av mat" inser jag att han saknar totalt kunskap om hur det var att leva i gamla DDR.
För det första var landet skuldsatt upp över öronen och det var främst det hatade Västtyskland, ja med storfienden den ärkekonservative Strauss i täten som gav DDR krediter i utbyte mot vissa lättnader för innvånarna på östssidan.
Hälsovården var god kvantitetsmässigt men medicienr och utrustning var totalt omoderna. En av mina bekanta tvingades svartväxla själv för att köpa den allergimedicin han så väl behövde.
Pensionerna var ett skämt, nivån var erbarmerligt låg. Mat och bostad räckte den till, men inte något annat. Då skall man också komma ihåg att få tag i en bostad var inte det lättaste.
Statistiken visade knappt någon bostadsbrist, men som bekant är inte statistiken alltid tillförlitlig. För att få flytta till ett område var man tvungen att ha en bostad. För att få ställa sig i kö till en bostad måste man bo i området. På så vis finns det inga köer. Lägenheterna tilldelades efter familjestorlek, en bra modell i ett bristsamhälle. Min frus familj med sex barn och två vuxna bodde i en trerumslägenhet. Mr Khoo skulle nog kritiskt granska den statistik han har sett.
Konsumtion av mat. Mat var billig i DDR. Problemet var att få tag på den. Skrytet att man hade stabila priser var också modifierad statistik. Skinkan som var prissatt till (exempel) en mark per kilo gick inte att få tag på. Den levereredes helt enkelt inte till de vanliga affärera utan fanns endast tillgänglig i Delicataffärerna, (Fressex på tyska). Priset var där mångdubbelt, men eftersom det var en annan skinka så var det inte inflation. Officiellt. Det fanns inte en pensionär som hade råd med den maten. Jag undrar igen om denne Khoo verkligen bott i Östberlin…. Då skall man komma ihåg att Östberlin hade bätre försörjning än resten av landet. Det var något man ville visa upp.
Vidare "Drygt 25 % av maskinverktygen i Sovjetunionen tillverkades i Östtyskland, som med tanke på att man länge suttit på kvalitativ produktionsteknologi var av en standard likvärdig eller nästintill med den bästa i världen"
Det säger för det första mer om produktionsteknologin i Sovjet än om den i DDR. Hade teknologin hållit världsstandard hade den industrin fortfarande i liv. Sanningen var att i stort sett allt i industrin var föråldrat, kvar på femtitalets nivå. Det skulle vara intressant vilken industri Khoo ansåg hålla hög klass. Det fanns absolut några och dessa lever fortfarande.
"På sina första resor till väst-Berlin trodde många östtyskar att de hade kommit till någon sorts paradis", skriver han också. Detta är kvalificerat skitsnack. Nära nog ALLA östtyskar hade tillgång till tv från västsidan och konsumtionsnivån var känd liksom arbetslösheten på andra sidan muren. Att se det i verkligen var överväldigande, men inte någon chock. Fullständigt klart är att INGEN östtysk någonsin har jämfört sin standard med övriga östländer, dom har alltid jämfört sin standard med västtyskens. De som inte hade tillgång till tv från väst bodde i vad som kallades Tal der Ahnungslosen.
"Sovjetiska tidskrifter som Sputnik hade under mer än ett år öppnat sig för rapporter om stalinistisk historieförfalskning" Säkert, men det var ingen i DDR som läste dessa tidningar, det var ingen grogrund för att ändra systemet. Däremot berättade TV och radio från väst hur glasnost förändrade partiet i Sovjet. Officiella DDR svarade med att säga, bara för att grannen städar är det inte smutsigt hos oss. Trots att man tidigare i allt hade följt storebrors direktiv.
"Västtysk lag erbjöd alla östtyskar att få ett betydande bidragsstöd så fort de kom in i väst, då grundlagen i Västtyskland inte erkände Östtyskland" Här har Heiko Khoo inte fattat ett dugg. Västtyskland har och har alltid accepterat att alla som kan visa tysk härstamning har rätt till tyskt medborgarskap. Exempelvis de sk Volga-tyskarna som utvandrade för flera hundra år sedan är fortfarande tyskar i deras ögon. Även om dom inte kan ett enda ord tyska. Har inte och har aldrig haft med relatione mellan öst- och västyskland att göra.
"I september 1989 bröt det ut små protester i Leipzig" Diskusionssgrupper inom kyrkan hade pågått långt före hösten 1989. Att just kyrkan blev bas för de med andra åsikter berodde på att kyrkan var den enda (tillåtna) organisation som inte styrdes av partiet. Att nästan alla som protesterade insisterade på att det skulle vara socialism beror på att inget annat var tolererat. Det hade kallats kontrarevolution. Först när den hatade regimen var borta kunde man öppet diskutera framtiden. Man skall ha i minnet att över 80% av befolkningen var inte med i partiet trots de fördelar det kunde innebära (och nackdelar)
Den senare delen tyder på att han sett händelser i DDR eller möjligen tagit del av andra skildringar.
"Skälet till tveksamheten hos stora delar av befolkningen att resa frågan om Berlinmuren var att folket visste att borttagandet av muren skulle medföra kapitalism. Vid det här stadiet ville inte massorna det." Kvalificerat skitsnack. Efter den berömda uppläsningen i TV att gränsen var öppen strömmade folk till gränsövergångarna. Då skall man inte glömma alla andra tusentals som flytt illegalt via ungern och Tjeckslovakien.
Heiko Khoo har tyvärr dragit många felaktiga slutsatser av tillgängliga fakta
måndag 7 december 2009
Varför måste vägen gynga så till Curacao
Naturligtvis är det titeln på ett av Povel Ramels mästerverk.
Cornelius gör sin tolkning av låten.
Ön tillhör fortfarand Holland och är ett semesterparadis, men visst finns det en dyster historia där ön fungerat som handelsplats för just slavar, och även Sverige var inblandat.
Paradisön ligger sju timmars flygtid från Kalifornien, plus lite väntetid vid flygbyte. Ankomsten gör ingen besviken, värmen kommer både från människorna och klimatet.
Drygt 30 grader på dagen och strax under 30 på natten. En behaglig vind och ett stort utbud av drinkar gör tillvaron dräglig.
Andra gör bättre filmer än ag så håll till godo. Våra privata bilder blir till stor del, just privata
Varför åker vi till just Curacao? Den lilla ön har historia, de cirka 40 olika nationaliteterna använder sig av minst 5 språk! Engelska, holländska, spanska, portugisiska och ett afrospråk som har influenser av främst spanska och holländska.
Mångkultur är fantastiskt! Katolska kyrkor och moske'er blandas i en härlig röra.
Jovisst, vädret i december är en höjdare, men det handlar huvudsakligen om att idag, den 7 Dec är det exakt 25 år sedan Marion och jag gifte oss i ett slutet land, och det ger ju anledning at fira i ett öppet land där så många nationaliteter som möjligt kan mötas under vänliga former. Öppenhet minskar främlingshat
Ikväll får det bli en speciell middag där vi över en drink kan njuta av solnedgången! Minnas de 25 åren och se fram emot de kommande åren.
Skål för våra vänner och dom som vi känner. Alla andra s-r vi i!
Cornelius gör sin tolkning av låten.
Ön tillhör fortfarand Holland och är ett semesterparadis, men visst finns det en dyster historia där ön fungerat som handelsplats för just slavar, och även Sverige var inblandat.
Paradisön ligger sju timmars flygtid från Kalifornien, plus lite väntetid vid flygbyte. Ankomsten gör ingen besviken, värmen kommer både från människorna och klimatet.
Drygt 30 grader på dagen och strax under 30 på natten. En behaglig vind och ett stort utbud av drinkar gör tillvaron dräglig.
Andra gör bättre filmer än ag så håll till godo. Våra privata bilder blir till stor del, just privata
Varför åker vi till just Curacao? Den lilla ön har historia, de cirka 40 olika nationaliteterna använder sig av minst 5 språk! Engelska, holländska, spanska, portugisiska och ett afrospråk som har influenser av främst spanska och holländska.
Mångkultur är fantastiskt! Katolska kyrkor och moske'er blandas i en härlig röra.
Jovisst, vädret i december är en höjdare, men det handlar huvudsakligen om att idag, den 7 Dec är det exakt 25 år sedan Marion och jag gifte oss i ett slutet land, och det ger ju anledning at fira i ett öppet land där så många nationaliteter som möjligt kan mötas under vänliga former. Öppenhet minskar främlingshat
Ikväll får det bli en speciell middag där vi över en drink kan njuta av solnedgången! Minnas de 25 åren och se fram emot de kommande åren.
Skål för våra vänner och dom som vi känner. Alla andra s-r vi i!
måndag 2 november 2009
Frihet
Naturliga kontakter skaffade man bäst på jobbet, även om det inte var helt smärtfritt. Att snacka jobb och lösa de dagliga uppgifterna var inget problem, privata diskussioner över en kopp kaffe eller en lunch fungerade inte alls. Så snart det närmaste sig raster avbröts mötena och vi åt på separata ställen. Anledningen fick jag lära mig en kväll över en öl.
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
Företaget jag jobbade på levererade maskinutrustning för spannmålshantering, och alla de lokala medarbetarna hade skrivit under papper på att dom inte fick ha någon privat kontakt med oss utlänningar. Enligt DDR’s lag var sådana inskänkningar inte tillåtna, men det var fullt ok för VEB företaget att sätta det som villkor för att personen skulle få jobbet. Prinicpen var liknande i Sverige när kooperationen inte anställde någon som inte var medlem i facket.
Jobbet i hamnen var välbetalt och företaget var behjälpligt med att ordna bostad, vilket val hade personerna i praktiken?
Efter ett tag kände jag ganska många lokalsanställda med förnamn och ibland även efternamn och visste vilka som kunde sitt jobb.
Behov av lokal valuta blev tidvis större än en den lokala inkomsten och då var det svartväxling som gällde. Eb relaivt farlig sak, den var straffbar för alla inblandade. Den säkraste källan jag hade jobbade som insläppare på det välkända diskot i i Hotel Neptun. Vissa hävdade bestämt att personen också jobbade som källa för Stasi, jag har goda skäl att tro att så var fallet.
Svenska kronor gick att växla, men bäst kurs fick man med västtyska DM. Pengarna stoppades i jackfickan, bara att meddela insläpparen beloppet, och när man hämtade ut jackan fanns fyra gånger så mycket pengar i fickan men i östmark.
Visserligen kunde man få upp till tio gånger pengarna på andra ställen, men med betydligt större osäkerhet.
Väntetiden för växlingen tillbringades oftast nere i diskoteket, ofta kände man igen en och annan person där. Vid ett tillfälle firade ett helt lokalt gäng från min arbetsplats någons födelesdag på diskot och till min förvåning var ja helt accepterad i gänget som en av deras kompisar.
Därmed så började jag få en riktigt djup insyn i hur vardagslivet såg ut i landet för den normala människan. Deras öppenhet och ärlighet upplevde jag som total. Jag fick mängder av information och mina insikter blev både fler och större.
Systemet påminde väldigt mycket om en sekt där det finns både skrivna och oskrivna regler. Den som växer upp i systemet lär sig att undvika fällorna och leva med det, alternativet att utmana dessa regler var det endast ett fåtal som vågade.
Precis som nazisterna och många andra diktaturer såg regimen till att straffa anhöriga hårdare än själv förövaren. Eller att hota om sådana åtgärder om den anklagade inte erkände anklagelserna.
Vetskapen om att angivara kan finnas omkring dig i dagliga livet, gör att man automatiskt begränsar sina åsikter som en defensiv åtgärd. Att myndighetern är luddiga i vad dom anser vara tillåtet och inte tillåtet gör de flesta av oss ännu mer defensiva. Ordet gummiparagraf lärde jag mig för första gången just i DDR.
Flera av dom jag träffade hade föräldrar som hade vågat berätta sanningen för sin barn. Deras standardfras var: Så här är/var det, men i skolan måste du säga vad dom vill höra.
All frihet börjar med tankefrihet och yttrandefrihet och rätten att framföra sin åsikt utan att riskera straff för dig själv eller dina nära och kära. Se upp när myndigheterna sätter begränsningar på detta oavsett form. Det spelar ingen roll vad dom kallar lagarna, det må heta ”patriot act”, FRA-lag eller vad som helst. Stoppa det med hela din kraft, när väl lagen är på plats så bestämmer sedan myndigheterna vad som är straffbart!
tisdag 20 oktober 2009
Flera resor
Den först resan följdes av flera. Eftersom ingen begrep svenska och kunskapen i engelska i princip var obefintlig bland lokalbefolkningen, förbättrades min tyska i snabb takt.
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
Att kunna föra en konversation med lokalbefolkningen gjorde ju att insikterna ökade varteftersom. De flesta ämnen som vi dryftade och diskuterade var okontroversiella men det kunde bränna till någon gång. De östtyska medborgarna var väl förtrogna med det västtyska systemet. Framför allt kände man till nackdelarna. Arbetslöshet och dyra bostäder var välkända problem som den östtyska propagandan gärna berättade om. Tv och radio från väst berättade ju också om dessa problem, så det måste ju vara sant. Eller?
Det svårförklariga var att folk från väst trots alla problem hade en bättre levnadsstandard än öst.
Att Östtyskland till skillnad från Västtyskland fått betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet var korrekt, och den ursäkten användes in i absurdum.
Kunskapen om Sverige var däremot ganska låg och intresset stort. Eftersom Sveriga ansågs vara mer socialistisk och neutralt var det inte lika mycket ”Klassenfeind” som exempelvis USA och Västtyskland. Vi var därmed lite mer politiskt korrekta och många skulle av naturliga skäl gärna besöka vårt hemland för att se det i verkligheten.
Efter att ha smält de första negativa intrycken, blev jag betydligt mer positiv till både landet och folket.
Visst hade dom lägre standard än den västliga, men ingen behövde svälta. Alla hade ett arbete, alla fick en lön som gick hyfsat att leva på. Visst fick man vänta länge och ibland förgäves på en lägenhet, men när man väl fick den var den billig i hyra. Bilar med väntetid på 10+ år var fakta, men de allmänna kommunikationerna fungerade bra och var billiga.
Mat fanns även om det från gång till annan fanns köbildning. Försörjningen av frukt och grönsaker var fruktansvärt dålig, men många hade någon liten trädgård där själva kunde odla till visst husbehov.
Skolor var gratis och utbildningsnivån väldigt hög. Det senaste teknologin fannsi inte i kurserna, men grundutbidningen var tyskt grundlig och många av deras ingenjörer hade större kunnande än vi från Sverige.
Jag kom till att visst hade dom det tufft på många vis, att inte kunna lämna landet var nog svårt, att vara så övervakad måste vara fel, men sååååå dåligt hade dom det inte.
Nåväl jag fick ett erbjudande om att flytta dit för att jobba, och nyfikenheten och möjligheten till att tjäna pengar skattefritt blev avgörande för mig att ta chansen.
Det svenska företaget jag jobbade för tilldelades ett antal lägenheter i ett område som likande vilken 70-talsförort som helst i Stockholm. Fem våningar upp utan hiss fick jag en möblerad 4-rumslägenhet med kök och badrum. Att jämföra med svensk byggstandard skulle man låta bli, bara att acceptera och gilla läget. Hyra behövde jag inte betala och dessutom betalade kunden mig en lokal lön, 35 DDR mark per dag. Dom pengarna klarade jag mig ganska bra på, jämför en normal lön för en medborgare som var runt 700 mark per månad.
Det är inte huset jag bodde i men stilen känns välbekant, liksom bilparkeringen
Efter att just hade flyttat in, kom mitt första allvarliga misstag. En tjej frågade hur jag trivdes i DDR och hur jag bodde. Angående min trivsel svarade jag diplomatiskt, men när det gällde bostaden svarade jag obetänksamt precis hur det förhöll sig. Reaktionen lät inte vänta på sig. Själva fick dom vänta åravis, ja över tio år på en etta eller kanske tvåa om man var gift.
Utlänningar kom dit och fick stora bostäder och slapp dessutom att betala hyra.
Även om reaktionen var mer mot systemet som sådant än personligt mot mig, nämde jag aldrig mer för någon okänd hur jag bodde.
Trappuppgången hade tio lägenheter och i samtliga bodde utlänningar. En av lägenheterna beboddes av en ungrare, de övriga från ”kapitalistische ausland”.
Vem tror ni vi misstänkte för att vara Stasi-agent?
onsdag 7 oktober 2009
Första resan
Våren 1981 reste jag för första gången till DDR. Enligt kontraktet skulle vi överlämna en viss del dokumentation och jag var delaktig i att ta fram denna. Viss del förresten, hela anläggningen skulle dokumenteras i 12 ex, det hade tagit oss månader att ta fram denna, volymen fyllde en mindre lastbil. Tillsammans med en arbetskompis som hade varit ett flertal gånger i landet åkte vi söderut från Stockholm en söndagsmiddag.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
Efter en övernattning i Trelleborg tog vi färjan därifrån mot Sassnitz. Det var måndag morgon, ett antal långtradarchaufförer och en uttråkat personal var enda sällskapet på den nästan fyra timmar långa båtresan.
Ankomsten till gränskontrollen överträffade alla mina fördomar om att passerara järnridån. Det var grått, smutsigt, och dystert. Beväpnade vakter, höga staket morrande schäferhundar som sökte människor bland långtradare och järnvägsvagnar gjorde skylten med ”Välkommen till DDR” föga trovärdig.
Uppe på en höjd nära färjeläget stod några människor och blickade ut mot havet. Långt senare besökte jag den höjden och upplevde den tryckta stämningen och de drömmande ögon dessa stackare hade.
Efter en invecklad procedur med flera passkontroller och räknande av pengarna i plånboken lyfte en uniformerad vakt upp den sista bommen och vi tilläts passera. Jag vill minnas att vakten önskade oss Gute Reise! Projektet vi jobbade med hade prioritet i landet och det gav oss lite lättnader.
Gatorna genom Sassnitz var nödtorftigt reparerade sedan kriget, gatstenar blandades med asfaltsvägar med massor av skador och hål. Det var krypfart som gällde om man inte skulle köra sönder bilen.
Trabanter och Wartburgar med blårök ur sina tvåtaktsmotorer förpestade luften, stanken från värmanläggningar som eldades med brunkol av sämsta kvalitet, gråväder med lite regn i luften förstärkte den obehagskänsla som man fått i gränskontrollen.
Ansiktsuttrycken från människorna var sorgset, ganska sällan gick det att hitta ett leende från vuxna personer.
Företagen vi passerade hette VEB och sedan ett namn. Min första tanke var att detta VEB måste vara ett stort företag som äger så många olika filialer. Jag hade både rätt och fel VEB betyder Volkseigener Betrieb, fritt översatt företag som ägs av befolkningen. Egentligen ett statligt ägande där befolkningen i praktiken inte hade någon större beslutsrätt. Jo man fick ju jobba där, och eftersom företagen ofta också tilldelade lägenheter så blev arbetarna i princip livegna.
Efter flera timmars bilkörning kom vi sent på eftermiddagen till vårt mål, VEB Seehafen i Rostock. De sista kilometrarna var motorvägen från Berlin, som slutade vid ingången till hamen.
För att komma in behövde vi varsitt ID kort och dessutom behövde bilen en passersedel. Dessa papper fanns i vårt kontor, ett antal telefonsamtal och bilbud löste detta och vakten lyfte upp bommen och släppte in oss.
Hamnen var ett så kallat ”Sperrgebiet”, risken för att den egna befolkningen skulle försöka rymma med något av de fartyg som anlöpte hamnen ansågs vara stor, därav alla kontroller. Alla fartyg som lämnade hamnen söktes noga igenom. Speciellt de som kom från de länder som ansägs kapitalistiska. Du gissar rätt, schäferhundar...
Efter att ha tömt bilen fick vi sedan transport till hotellet. För att komma ut ur hamnen var samma papper och samma procedur nödvändiga.
Hotellet vi bodde på hette Neptun och låg direkt vid en av Östersjöns finaste sandstränder. Det var byggt i början av 70-talet av det svenska företaget SIAB. I början var hotellet endast för gäster som betlade i valuta, men efter några år fick medlemmarna i fackföreningen FDGB också bo där till starkt rabatterade priser.
Det ovanliga var alltså att utlänningar och de egna medborgarna kunde vistas på samma ställe, det blev alltså en tummelplast för alla möjliga svarta affärer och det fanns gott Stasi-folk både bland de som jobbade där och besökarna.
Cirka 20 sekunder in i filmen ser jag den enda person som jag känner igen. Det är den uniformerade parkeringsvakten som kallades ”Generalen”. Han jagades oss hårt och länge när vi parkerade i hans domäner utan att ge honom ordenligt med dricks.
Efter att ha checkat in, frågade jag min arbetskompis vad vi skulle göra på kvällen. Svaret blev- Jag vet inte, men först skall jag ha tio Gin&Tonic, sedan får vi se!
Jag fick ett rum på 17:e våningen, slog på radion och tog en dusch. När jag sedan beundrade den fantastiska utsikten ringde telefonen. Någon hade besvärats över att jag hade radion på för högt. Var det verkligen så, eller störde jag någon avlyssning?
Vi träffades sedan vid baren i vestibylen. Bland svenskar kallades den för Ringbaren pga sin cirkulära form. De flesta gäster var från hotellet eller kontaktsökande lokalbefolkning. För oss med valuta var det billigt och ändå var det det dyraste och mest exklusiva i hela området. En G&T kostade omräknat knappt två svenska kronor, så det fanns utrymmer för att ge bra dricks och därmed få bra service.
Min kompis fick antagligen i sig sina tio drinkar, men då hade vi hunnit igenom en restaurang, discot i källaren och Skybaren på 19e våningen. Vid fyratiden på morgon kom jag på mitt rum, kollade utsikten där rörliga strålkastare sökte igenom stranden på slumpmässiga tiden.
Det blev inte mycket sömn, frukost klockan sju och på jobbet vid åtta.
torsdag 17 september 2009
Nutidshistoria
I dessa dagar är det ganska precis tjugo år sedan de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig eskalerades till massdemonstrationer som skakade Östtyskland i grunden.
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
Var det Gorbasjov som hade satt snöbollen i rullning, eller var det Solidarnosc som startade förändringarnas vindar i det gamla östblocket? Kanske var det gränsavtalet mellan Ungern och Österrike? Var det Ronalds Reagans upprusting och stationeringen av Pershing II raketerna? Var det den ekonomiska katastrofen i östblocket som styrde förändringarna? Det är svårt att säkert säga var det började, men slutet för det vi kallade öststaterna kom definitivt 1989.
DDR eller Östtyskland var nog den mest stabila av alla öststater. När Gorbasjov utlyste glasnost sa man från officiellt håll i DDR: När grannen städer betyder det inte att vi måste göra samma sak! Detta från ett land som normalt lydde minsta vink från Moskva. Det ena lydstaten efter den andra provade sig fram hur långt man kunde gå med reformer, så icke i Östtyskland.
Många desperata medborgare flydde till den västtyska ambassaden i Prag för att komma ur sin fångenskap, men de flesta stannade kvar i landet.
Den första riktigt stora massdemonstrationen i Östtysklan skedde den 4 september 1989utanför Nikolaikirchen i Leipzig. Där hade sedan en tid några präster hållt en bön för fred varje måndag kväll. Tidpunkten för dessa samlingar var vald med omsorg. Folk kunde deltaga utan att smita från jobbet och affärerna i området var fortfarande öppna, det senare innebar att man kunde vistas där utan att uppmärksammas av säkerhetstjänsten.
När allt detta hände bodde jag och min familj i Sverige. De enda nyhetskanaler vi hade var TV1 och TV2. Framför varenda nyhetssändning satt vi som klistrade, via radion försökte vi få in tyska stationer för mer information om vad som egentligen hände. När 7 oktober närmade sig och demostrationerna med dessa modiga människor stod framför kravallpoliserna och skanderade ”Treten Sie zurück“ (fritt översatt, gå åt sidan) måste jag erkänna att tårarna trillade.
Samma sak hände mig den 9 Oktober när cirka 70.000 personer i Leipzig genomförde en fredlig demonstration och skanderade ”Wir sind das Volk” och "Wir bleiben hier"
Senare samma år när glädjestrålande östtyska medborgare klättrade upp på muren och firade, var det med en helt ofattbar känsla jag delade deras glädje.
Samtidigt fanns en obehaglig känsla i magen....Skulle detta kunna fortsätta fredligt? Skulle dom klara att få bort den hatade diktaturen?
Hur kom det sig att jag hade sådana emotioner för vad som hände? Jag som knappt mindes vad jag lärt mig i skolan om efterkrigstidens Tyskland.
Det första starka minnet jag har av DDR var en lärare på gymnasietiden som lärde oss elinstallationer. En äldre gråhårig herre som kallades sig Helmut. Han var en utsliten elektriker som på äldre dagar tvingades sadla om och jobba som lärare när han inte orkade med ackorden. Helmut var ingen lysande pedagog, men han kunde sina saker och framför allt kunde han hantera oss unga killar på ett bra vis.
När han pratade bröt han starkt på tyska och vid något tillfälle frågade jag varifrån han ursprungligen kom. Hans svarade Östtyskland, staden minns jag inte, men jag följde upp frågan med varför han hade flyttat till Sverige.
Helmut flydde DDR eftersom han inte stod ut med det politiska systemet, att han inte kunde uttrycka sin åsikt och att han ville ha sin frihet. I den åldern var jag ung, och ansåg mig kunna allt, så min replik blev något i stil med: Man borde stanna i sitt land och kämpa för sina rättigheter och inte vara feg. Han besvarade min kommentar med en lång blick och utan ett ord fortsatte han sitt jobb.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått äta upp dom orden. Sju år senare hade jag själv fått reda på svaret varför Helmut hade dragit sin mats ur skolan.
Via en del tillfälligheter blev jag 1981 involverad i ett svenskt byggprojekt i Rostock. En av de första aha-upplevelserna var att Berlin inte låg på gränsen mellan öst- och västtyskland utan som en ö inne i die Zone.
Die Zone? Tre av mina kompisar som blev arresterade och fängslade för sina åsikters skull vägrade efteråt att kalla landet för något annat än die Zone. Dom syftade på att det fortfarande var den sovjetiska ockupationszonen och inget land.
Jag kommer i första hand skriva lite om mina egna erfarenheter från tiden i DDR, men det blir kanske lite historik också
Vad passar bättre än denna sång av Scorpions?
tisdag 16 juni 2009
Anonyma - Eine Frau in Berlin
Jag håller ett öga på alla de filmfestivaler som dyker upp där jag bor, speciellt om de visar filmer från Tyskland eller Sverige. A woman in Berlin som den heter på engelska visades på Newport-festivalen men tyvärr missade jag den eftersom vi var och åkte skidor. Nyfikenheten var väckt, så jag kände mig tvungen att beställa filmen på DVD direkt från Tyskland
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Det är en filmatisering av en dagbok, nedtecknad av en kvinna i Berlin under andra världskrigets sista dagar (20 April- 22 Juni 1945). Dagboken gavs ut som bok i slutet på 50 talet, enligt uppgift också på svenska men den fick inte någon större uppmärksamhet. Författaren var då anonym, men efter hennes död 2001, har det kommit fram att författaren var journalisten Marta Hiller.
Den sovjetiska armen var sedan några år på segermarsch västerut och när den kom inpå det som före kriget varit tysk mark tog armen en gruvlig hämd på alla oförätter och lidande som tyskarna hade orsakat dom i kriget. De tyskar som inte dödades togs som krigsfångar, de flyktingar som flydde över Östersjön besköts, med U-båtar sänkte man skepp med flyktingar om det fanns minsta misstanke att någon flyende soldat fanns med på båten. Tusentals flyktingar dränktes på detta vis.
Den segerberusade och festande Röda Armen våldtog hänsynslöst de kvarvarande tyskar kvinnorna. Till kvinnornas försvar fanns ingen, barn och åldringar tvingades ofta var närvarande under dessa gruppvåldtäkter som anses ha varit sanktionerade av de politiska kommisarierna.
Dessa massvåldtäkter beräknas ha drabbat mellan 1-2 miljoner tyska kvinnor, delvis är beräkning baserad på antal aborter.
Det mesta runt desa händelser har sopats under täcket, från Sovjet ville man inte kännas vid detta, DDR som hade Sovjet som sin befriare och bästa vän kunde inte tala officiellt om saken och de drabbade kvinnorna skämdes och ville inte prata om dessa hemska tider. Det senare är ett ganska vanligt syndrom hos våldtagna kvinnor.
Filmen som är gjord av Max Färberböck har tydligen väckt massa minnen i Tyskland, och alla dessa år gör kanske att man orkar prata mer om eländet. Filmen beskriver ett Berlin i kaos och anarki där det hela tiden handlar om att överleva ytterligare en dag. Det gäller att få tag i mat, bränsle, vatten undvika att bli nedskjuten och hoppas på att klara sig undan bomber och artellerield. Skräcken för Röda Armen är utbredd och den visar sig väl befogad.
Nina Hoss spelar huvudpersonen på ett utmärkt vis, någon gång lyckas hon klara sig undan våldtäkter, men efter att ha drabbats ett antal gånger funderar hon ut en slags överlevnadsstrategi. Det enda beskydd hon kan få från soldaterna är från det sovjetiska sidan, alltså måste hon offra sig för någon så högt upp som möjligt. Personen måste vara så högt uppe att inga soldater vågar sig på flera massvåldtäkter.
Är det prostitution? Jag skulle nog hellre kalla henne en realist.
Man skulle kunna tro att filmen speglar det faktum att tyskarna var förlorarna i kriget och berättelsen skulle kunna vara en slags revanch typ, det var inte bara vi som uppförde oss illa. Så uppfattar jag inte filmen. Snarare beskriver filmen krigets fasor och jag uppfattar även beskrivningen av segrarna som realistisk. För att få det hela mer äkta så används också ryska skådespelare som också kan hur ryssar kan festa och vara utomordentligt roliga.
Filmen ger inte bara mardrömmar utan också många tankar i efterhand. En av de situationer som naglat sig fast är en konversation vid ett bord mellan några tyskar – Om ryssarna skall hämnas allt vi har gjort mot dom i fyra år finns det snart inga tyskar kvar.
En annan situation är när två kvinnor träffas vid vattenbrunnen. Frågan kommer direkt – Hur många gånger? Svaret blir: Fyra, och du? Nina orkar inte svara på den frågan. Inga förklaringar krävs dom visste båda exakt vad det handlade om.
Berlinarna är kända för sin galghumor, om det hjälpte kvinnorna att överleva vet jag inte, men en välbekant vits från denna tid är - Lieber ein Russki auf’m Bauch als ein Ami auf’m Kopf. Översatt blir det ungefär: Hellre en russ på magen än en kula i huvudet. Ordet ami kan betyda kula eller amerikan....
Jag ger filmen fem poäng och jag kan verkligen rekommendera dig att se den när den kommer till Sverige.
Varför rösta på Piratpartiet
För någon vecka sedan var det alltså EU-val och tro det eller ej, men proceduren att lämna sin röst är relativt enkel även om man inte har permanent boende i Sverige.
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Röstkort och en tom valsedel skickas hem under förutsättning att allas vårt Skatteverk har rätt adress kopplat till ditt personummer.
Bara att skriva partiet och om så önskas, namnet på den ledamot du vill skall få din röst och lägga alltsammans i ett kuvert. Sedan skall två personer bevittna att det är just du som lägger i valkuvertet i ett annat kuvert som sedan postas till Sverige.
Med en så enkel procedur var det svårt att hitta en ursäkt för att inte utnyttja sin medborgerliga plikt och skyldighet.
Inför detta EU-val har jag för första gången varit öppen med min åsikt om vilket parti som skulle få min röst. Det blev enfrågepartiet PP som fick den.
Varför rösta på Piratpartiet? För att jag gillar att fildela? Måhända har PP ett starkt fäste bland dessa personer men för mig är det en lågt prioriterad fråga. Orsaken för mitt val är att PP har lyft den viktigaste frågan av alla, nämligen den personliga integriteten.
De nyligen införda IPRED och FRA lagarna är ett för starkt ingrepp i den personliga integriteten och därför proteströstade jag. Att någon utan domstolsbeslut kan gå in och läsa mina mail och registrera allt jag gör på nätet är fullständigt oacceptabelt.
Det kan inte existera någon verklig demokrati om möjligheten finns för våra ledare att åsiktsregistrera mina och dina synpunkter.
Många argumenterar emot mig och säger ”jag har inget att dölja”. Det synsättet köper jag inte alls, eftersom det inte är jag själv som får avgöra om det är något att dölja. Tänk tanken att vi har en regering som inte delar din åsikt om vad som borde döljas eller inte!
Gemene Svensson hade säkert protesterat om det hade varit fritt fram att öppna personliga brev utan domstolsbeslut, men de nya lagarna innebär de facto just detta. Lagen om posthemligheten har vait i kraft ända sedan posten skickades med bud och det är ett allvarligt brott att öppna andras brev. Skillnaden att hårfin, det handlar om epost och dina aktiviteter på nätet.
De som känner mig vet att jag bott och vistats ett antal år i det som kallades kommunistiska diktaturer och givetvis har dessa år bidragit till mina åsikter av idag. Fortfarande har jag ett starkt negativt minne av min första resa till gamla Östtyskland. Jag blev stum när jag såg allt det grå och trista, röken från brunkolen som eldades gjorde luften tjock. Människor i dystra kläder hasade sig fram mellan jobb och affärer i jakt på på något dom saknade. Leende människor var inte vanliga och aggresiviteten mot de som förmodades ha det bättre ställt var tydlig.
Efter några månader i denna miljö började jag anpassa sig. Visst var det dystert och lite fattigt på många håll, men ingen människa svalt. Alla hade ett jobb med en liten lön och de flesta hade någon form av tak för huvudet. När det gällde konsumtionsvaror var det inte bara dyrt, det var svårt att få tag på, men vem hade i väst råd att köpa allt? Tvåtakts-Trabanter fick man vänta 10-12 år på, och de var av urdålig kvalitet osv men människorna levde ju i allafall ett liv som alla vi andra. Eller?
När jag efter ytterligare en tid hade lärt mig så pass bra tyska att jag kunde skaffa vänner som jag litade på och dom litade på mig, kom chocken som fortfarande drygt 25 år senare sitter i mig. Nämligen det faktum att med ett Stasi hängade över sig, måste man hela tiden skilja på sina egna åsikter och det man kunde säga i offentligheten. Barn fick lära sig att hålla reda på sanningen som deras föräldrar kände till och vad man fick lära sig i skolan. Endast till sina närmaste vänner kunde man diskutera öppet, och en hel del misstag gjordes är där med tragiska konsekvenser.
Tre av mina vänner hamnade i fängelse för sina politiska åsikters skull, den ena för att hon i sitt ägo hade en kopia av Helsingforsavtalet på tyska (som DDR hade skrivit under)
Min fru och i synnerhet jag var registrerade av Stasi och hade varsin akt i deras arkiv. Vi har båda ansökt om att få läsa dessa akter. Min akt är fortfarande inte funnen, kanske återkommer jag om den vid annat tillfälle, men för något år sedan kom en kopia på min frus mapp i posten.
Bland många rapporter och handlingar fanns också kopior på många av de kärleksbrev vi växlade med varandra. Nedan kan du se ett par av dessa kopior. Nä, breven får du inte läsa, det räcker med att vi och Stasi gjorde det. Däremot kan du se att kuverten öppnades och allt dokumenterades.
Det första kuvertet är ett brev som skickades till Sverige innan vi gifte oss. Noteringarna på kopierade kuvertet är från Stasi. För dig som inte är så slängd i tyska, är noteringarna "planerat giftermål", "hamnen" (hamnen där min nuvarande fru jobbade ansågs vara gränsområde och ansågs vara ett riskområde för flyktförsök). Ikryssat är "Önskan om utflyttning", "avser" att flytta ut samt "kärleksförhållande"
I nedre högra hörnet finns datum angivna där myndigheterna ville har förklaringar till varför vi ville gifta oss.
Den svarta rutan i adressen är det jag som lagt till.
Det andra kuvertet är ett brev jag har skickat, samma process med öppnande men betydligt färre noteringar. Jag kanske inte skrev något nytt?
Blir det tydligare nu vad jag menar? Är alla mail du skriver till dina nära och kära verkligen någonting du tycker myndigheterna skall få läsa utan beslut i domstol? Är alla dina åsikter och tankar något du vill dela med okända personer? Vad tror du händer om ledningen i Sverige är diametralt oense om dina åsikter?
Gör ditt bästa för att se till att lagar som inskränker på din personliga frihet tas bort och fundera lite på de lagar oskrivna ”bud” som fanns i de östeuropeiska diktaturerana.
Fritt översatt från de tyska ”Fünf Gebote im Osten”
1. Du skall inte tänka
2. Om du trots det tänker, skall du inte säga det
3. Om du trots det tänker och säger det, skall du inte skriva ned det.
4. Om du trots det tänker, säger och skriver ned det, skall du inte underteckna det
5. Om du trots det tänker, säger, skriver ned och undertecknar det skall du inte bli förvånad när man hämtar dig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)