Ormen i paradiset

Brunstad är platsen där Smittevennerna håller sina största möteskonferenser. Själv brukar dom kalla sitt byggnadsverk för ”paradiset på jorden”. Att koppla ihop utopin paradiset med en plats på jorden anser jag är att nedgradera drömmen om himmelriket.

Brunstad var platsen där jag och många andra tillbringade våra sommarlov och andra ledigheter tillsamman med massor av barn och vänner. Föräldrarna gav oss barn en betydligt större frihet eftersom här fanns inga farligheter. Alla hjälpte gemensamt till för att hålla området säkert och tryggt. Den onda och brutala världen fanns bara utanför grindarna.

För mig väcker därför en extra bestörtning när jag läser att i samband med årets sommarkonferans har en tioårig flicka blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en man som beskrivs vara i 20-45 års ålder.

Det är givetvis en stor tragedi för flickan och hennes familj, men vad jag förstår är hela församlingen skakad av detta,. Huvudsakligen över gärningen men också över att tryggheten i deras jordiska paradis inte längre existerar.

Vilka föräldar kommer våga låta sina barn leka fria och oövervakade på Brunstad efter denna händelse?

Smiths vänner har genom åren fått en del negativ press om påstådda barnmissbruk inom organisationen. Ja man har kämpat med advokat för att klandra pressen utan resultat. Man agiterar numera mot barnaga och gör mycket annat för att förbättra sin image och så drabbas man av en orm som tagit sig in i deras paradis.

Ingen är fasttagen eller dömd för gärningen så dra inga förhastade slutsatser om att personen kan vara medlem i Smiths Vänner. Organsiationen är känd för sina många barn och stora konferenser på somrarna. En låg säkerhet kring området kan lätt locka till sig personer med sjuka böjelser.

Jag anser att församlingen kan och skall kritiseras för mycket, men här anser jag dom gjort rätt som har polisanmält det hela för att få hjälp med att hitta den skyldige. Det är mer än vad vissa sekter brukar göra.

Trots detta dyker frågor upp i mitt huvud
• Kan verkligen familjen och andra medlemmar i SV tro att detta sker med Guds vilja?
• Varför skulle i såfall en rättvis Gud plåga denna flicka och förstöra hennes liv?
• Kan verkligen dessa människor förlåta gärningsmannen?
• Drabbas inte dessa troende av samma primitiva hämndbegär som vi andra?
• Varför dröjde polisen 14 dagar med att gå ut till pressen med händelsen?


Så här ser mannen ut enligt polisens fantombild

En lycklig sektmedlem

Via ett av de sociala nätverken som finns på nätet fick jag syn på en person från Smiths Vänner som jag kände under min uppväxt.

Jag skickade en förfrågan om det möjligen kunde vara N.N. från Fredrikstad.
Jodå, det kom ett bekräftande svar och förutom lite personligt runt sin familj, så kom en mening som jag kände igen från min barndom. Här är den översatt till svenska av mig:
"Som du säkert förstår har jag varit i kvar i församlingen (Smiths Venner) hela tiden och där kommer jag vara kvar. För jag har det så bra. Här trivs jag bra och har det fint."

Som ett slags självförsvar kom detta påstående utan att jag på något vis hade angripit hennes livsval. Jag känner ingen utanför denna sekt som måste börja med att berätta för andra hur bra dom anser sig ha det. Det gäller att alltid berätta hur bra man hade det oavsett hur eländig sanningen är.

Nåväl jag skrev tillbaka och lyckönskade henne för att hon hittat den rätta platsen i livet, men att jag hade hittat något annat som passade mig bättre. Samtidigt skickade jag en link till en bild på min blogg där både hennes och min far är med.

Jo vad jag förstår kollade hon bloggen, svarade inte, men tog bort mig från hennes friend list.

Att inte kunna ha, eller få lov att ha vänner med en annan åsikt än SV's visar hur rädslan och kontrollen fått grepp om den enskilda medlemmen

Skjulte Skatter II

Jag minns livet inom Smiths vänner såsom att en av stora dygderna var att “hålla sig i det låga”. Ju fattigare utstrålning, desto större belöning kunde man förvänta sig i himlen. Samla skatterna skulle man göra där uppe och inte här nere.

Inte så underligt att min pappa betraktades som en tveksam person när han dök upp med en flång ny Opel Admiral i mitten på 60-talet. Att den bilen kostade honom mindre än många andra smithvänner hade betalat för sina minibussar i Norge hade inte med saken att göra.
Det var utstrålningen som var det viktiga. Hade man det bättre ställt än genomsnittet var det en dödssynd att visa det offentligt.

Faktum är att vid något tillfälle begärde ledningen för Smiths vänner i Stockholm att få granska pappas bokföring.

Vad jag förstår från SV-medlemmar så har inte ideologin ändrats inom deras lära, så följaktligen gäller det att fortfarande; Håll dig med en låg profil och visa inte upp eventuell jordisk rikedom.

Med den bakgrunden är det ju inte svårt att begripa att ägaren till det privata företaget Skjulte Skatter fick se sin verksamhet förvandlas till en stiftelse. Att den före detta ägaren tjänat miljonbelopp på en verksamhet där arbetsinsatserna bestått av frivilligt arbete kan inte vara hållbart med läran om att samla rikedomarna i himlen.

Speciellt ohållbart blir det när Kåre Smith, ledaren för församlingen, motsvarande år deklarerade inkomster i storleksordningen 2-300 tusen. Uppenbarligen är han en ledare som lever upp till de gamla idealen inom Smiths venner. Låga inkomster och en låg profil.
Att föregå med ett sådant gott exempel är beundransvärt i dessa tider där girighet och orimligt stora bonusar har blivit kännetecknet för de värdsliga företagsledarna.

Bilder av Kåre Smith visar också att det inte ut att gå någon nöd på honom. Det är alltså fullt möjligt att klara sig på en modest inkomst även i dyrlandet Norge.

Förmodligen inser även Sigurd Bratlie jr det numera.

Gamla diabilder

Eftersom jag inte längre har någon fungerande diaprojektor har jag börjat skanna in mina gamla diabilder och målsättningen är att också få alla mina negativ till hårddisken.
Jag använder en Nikon Super Coolscan 5000, mjukvaran har så mycket finesser att hälften borde vara nog. En av dom innebär att den scannar bilden tre gånger i olika vinklar för att ta bort dammkorn och liknande. Det sparar lite jobb men tar längre tid att skanna.

Orginalet sparar jag i tif format (varje bild blir 65Mb) men praktiskt jobbar jag med dom i jpg.

Här kommer de första gamla nostalgibilderna. Ingen av dessa bilder är bearbetad utan orginal från fotografen. som vanligt kan du få bilden större med att klicka på den.

Först ut är en familjebild, det liknar mest ett nattparty eller möjligen något i stil med Gudfadern.



Naturligtvis är det en amatörfotograf som tagit bilden. möjlgien kan det ha varit i samband med min pappas 40-årsdag

Nästa bild är på mig i 18-årsåldern. Minns jag rätt så är den tagen på resan till mitt sista besök på Brunstad. Observera att håret var för långt för SV standard, det gick lite över öronen!



I ungefär samma tidsperiod är detta en bild på min barndomsvän Reidar. Ja han är fortfarande min vän och tänker ungeför som jag när det gäller Smittisarna.




Här har vi en bild på en av mina små brorsdöttrar. Ögat som pekar åt nordväst är numera fixat. Damen bredvid är Ruth Lindberg, på den tiden var hon med i Smiths Venner




GUDARS SKYMNING! Vilken badräkt morsan har på sig och hängbuken på farsan går inte av för hackor. Hursomhelst är bilden från Albybadet i Huddinge runt 1965. Mina föräldrar skall ha kredit för att dom ofta åkte dit med familjen för att bada på somrarna. Både helger och på kvällar efter jobbet ställde dom upp.
Jag är mera tveksam om dom skall ha kredit för hur dom vågade visa upp sig bland allmänheten.




Minns jag rätt är denna bilden tagen samma dag som brorsan förlovade sig med sin sedemera fru Ruth. Jag gissar att Johnny var runt 18 och Ruth 16. Hormonerna fingerade tydligen även med lustiga hårfrisyrer och även fast dom besökte Smiths Venner.



Till sist men inte minst. Jo han var liten den här tiden. Det är en bild av min grabb



Visst var han söt? Fantastiskt lik pappa!

Första advent och det här med jul

En av mina kompisar är en tidigare varit medlem i Jehovas Vittnen. En konsekvens som drabbade honom efter hans beslut lämna JV var också en skilsmässa.
En skilsmässa är aldrig kul, det har jag egen erfarenhet av, men vad jag nu förstår är det en extra komplikation när en av föräldrarna är kvar i en sekt som inte riktigt lever som vi andra utanför. JV firar vare sig jul eller födelsedagar, det går lätt att förstå den typen av intressekonflikter även för en som aldrig har varit medlem i en sekt

Första gången jag träffade killen blev jag positivt överraskad, och det har fortsatt så trots att vi numera oftast bara har mail och msn kontakt. För mig har han från första början varit fullt normal kille precis som vem som helst av oss. I dialogen med honom har jag sällan en tanke på att han ganska nyligen lämnat en trångsynt sekt.
I veckan fick jag en fråga av honom som skakade om mig totalt. Han ville ha lite tips hur man firar jul, som han sa: Det verkar så mysigt när ni gör det.
Givetvis kommer jag så detaljerat som möjligt berätta för just honom hur vi gör, han får plocka ut vad han vill ha och forma sina egna traditioner. Alla har vi nog egna varianter på hur julen skall firas bäst, det finns inga sätt som är fel eller rätt tycker jag.

Frågan jag fick gav mig också lite flashbacks. Jul inom Smiths Venners kretsar firades annorlunda än jag numera gör. Till skillnad från JV så firades julen och vi tilläts deltaga i alla eller de flesta aktiviteter som anordnades i skolan.
I de flesta familjer lästes julevangeliet upp på julaftonsmorgonen och barnen fick sitta tysta runt och lyssna.
På juldagen fanns inga aktiviteter, jag minns att de vuxna var uppklädda och man besökte aldrig någon annan familj den dagen. Vi barn lekte lugnt med våra julklappar och de vuxna koncentrerade sig på Bibeln eller någon annan andlig aktivitet.
Någon dag senare mellan jul och nyår ordnades en julfest för barn. Egentligen var det möte med mat som Reidar kallade det. Huvudsaken var att vi fick godispåsar och leka lite lekar där både vuxna och barn deltog. I godispåsarna brukade det finnas bibelord så vi inte skulle halka av den smala vägen

Inom SV så poängterades det mycket hårt varför vi firade jul. Givetvis handlade det för dom om Jesu födelse. Allt annat var egentligen oviktigt men en extra anledning att umgås socialt. Förgäves försökte man tona ned det kommersiella, men vi barn visste nog vad som var viktigast för oss: Paketen den 24 så klart, himmelen kan vänta

Julen hemma började första advent. Lådan med julsakerna fanns på vinden. Via en lucka och stege kunde man klättra upp i kylan och hämta den. Som lite minns jag tomtemasken var skrämmande, även fast man kunde se att det just bara var en mask.
Ljusen placerades ut, jag minns att vi hade en ihopfällbar adventsstjärna i papper och en sjuarmad elektrisk ljusstake i vardagsrummet. Den typiska adventsljusstaken med fyra ljus fanns i köket. Varje morgon innan skolan tände mamma ett de antal ljus som motsvarade adventstiden.
En adventskalender hade jag i fönstret. Den var som regel en från den lokala ICA handlaren. Svensk TV och radio sände program varje dag, men då skulle man ha en speciell kalender som jag aldrig fick. Eftersom vi varken hade radio eller TV var det ju helt onödigt. Visserligen var jag ibland hos kompisar och såg programmet, men utan kalender.
Pepparkakor och lussekatter och lite andra kakor bakades hemma. Lucia firades i skolan, men jag kan inte minnas att det firade vare sig i SV eller hemma.
Det smusslades med julklappar och dörrar slängdes igen framför nosen på mig vi många tillfällen. Inför julen var presenterna hemliga. Pappa hade en märklig vana. Han köpte alltid julklapparna på julafton. Hans affär var öppen halvdag på julafton och på något vis lyckades han alltid handla sina presenter och hinna hem i tid till julbordet.
Julbordet var ganska traditionellt, sill och potatis, skinka, köttbullar, vörtlimpa, syltor och en massa andra smårätter. Jag satt som på nålar i väntan på julklappsutdelningen och åt bara skinka och potatis. Den enda alkoholhaltiga som förekom till den feta julmaten var svagdricka och vi barn fick julmust.
Sedan koma pappas favoriträtt, nämligen lutfisk. En absolut oätlig maträtt enligt mig, men den vita såsen blandad med potatis var jag tvungen att stoppa i mig. Lutfisk är av de rätter som aldrig har funnits på ett julbord organiserat av mig
Julbordet avrundades med risgrynsgröt, kanel, mjölk och socker.
Hela familjen brukade hjälpa till med avdukning och diskning och sedan var det att ta plats i vardagsrummet och vänta på jultomten.
Väntetiden var svår, att äta godis och frukt och spela något spel var tufft eftersom man ständigt måste spana ut genom fönstret efter den röde mannen med en säck på ryggen.

En jul jag speciellt minns var året när jag hade önskat mig en bilbana från Tempo. Den kostade 40 kronor och detta år var det nästan det enda som stod på min önskelista. Fler veckor före julafton hade mina bröder låst sitt rum och jag kunde höra elektriska motorer och glädjeyttringar inifrån. Till och med nyckelhålet hade dom täppt till.
I den halvmeterdjupa snön ute kommer så jultomten pulsande. Den vanliga frågan om det finns snälla barn kommer och endast jag tycker att det finns sådana i huset.
En av de första presenter jag får är några extra bitar räls till den bilbana jag så hårt har önskat mig. Sedan blir det tommare och tommare i tomten säck, under julgranen blir det mindre och mindre paket. Ingen bilbana! Jag vet precis hur stort paketet måste vara och inser att inget av de paket som är kvar är stort nog. Min ålder kan ha varit 10-11 och det är mer än jag klarar. Gråtande sticker jag mot mitt rum, men blir någonstans på vägen uppfångad av pappa. Mina äldre bröder som suttit och lekt med min present flera dagar hade planerat detta spratt. Det är tveksamt om jag någonsin kommer att förlåta dom denna elakhet.

Mina egna jultraditioner förändrades ganska sakta efter att ha lämnat SV. En av de första var när jag flyttade hemifrån. Pappa hade hjälpt mig med en gammal TV och en adventskalender som passade till radio och TV var ett viktigt inköp inför julen. En halvvuxen kille kollade adventskalendern på TV, öppnade luckor klistrade bilder med mera. Senare såg jag gärna dessa program tillsammans med våra barn.
Kompisar bjöd in på maskerader inför jul, någon kokade glögg och så vidare. Lucia firade ordentligt i gymnasiet, festande brukade starta kvällen innan och dom duktiga lyckades gå direkt till skolan i mer eller mindre bra form.
Luciatåget brukade vara i matsalen och skolan hade insett att apelsinjuice inte var bra att ha tillhanda eftersom den var blandbar med skojiga drycker för bättre effekt. Däremot serverades mjölk och kaffe till pepparkakorna och lussebullarna.
Som information kan jag upplysa om att mjölk och vodka är ingen god blandning. Du behöver inte ens prova, lita på andras misstag

Viktigast när det handlar om julförberedelser är att alla i familjen är med och att väldigt mycket skall göras tillsammans. Att köpa är klart möjligt, men det ger en annan samhörighet när man tillsammans har åstadkommit något.
Pepparkakor och annat julbak skall göras hemma, inte köpas. Mycket juldekorationer kan tillverkas, därmed blir det unikt för ditt hem. Är det köpegrejor, se till att sätt upp dom tillsammans, ha kul och umgås. Stäng av TVn och PCn lite oftare. Det går att banda och kolla senare. Var realistisk i vad du hinner med, här gäller inte regeln att sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna. Sitt på marken med ett glas glögg och kika på stjärnorna i lugn och ro istället

Önskelistorna behöver ju inte vara så kommersiella, här är en lite udda julsång som jag aldrig hört i Sverige. Orginalet tror jag är med Spike Jones, men här framförs den av två mimande tjejer. Ibland är det vikrigt med framtänder.




En tanke till er i Sverige. Finns det inte massor med grannar och bekanta som har annan kulturell bakgrund än din i er närhet? Tror du inte dom är väldigt nyfikna på hur du firar till exempel jul?
Varför inte bjuda in dom och visa ditt hur firande går till?
Kom nu inte med att muslimer och judar inte dricker sprit eller äter griskött och liknande. De flesta muslimer jag känner tar ett glas eller två, några gör det inte, och alkoholfritt alternativ är inte så betungande
Julbordet är mycket griskött, men det är stor frihet att servera kompletterande rätter. Hitta möjligheter istället för svårigheter så kommer du bli inbjuden till deras högtider och genast har vi sämre förutsättningar för rasism och främlingsfientlighet

Wildensky's kommentar

För inte så länge sedan var en med det pseudonymen som menade att jag ljuger när det gäller Smiths Venner och den utbildningsfilosofi som dom åtminstone hade när jag var där. Han skriver ”Hvorfor fortsetter du hele tiden å blande sammen løgn og sannhet i dine skriverier om Smiths Venner? Frågan ställdes på ett retoriskt vis. Mer ökänd är frågan: Har du slutat att slå din fru nu? Den senare är nog lättare att svara på eftersom den är konkret till skillnad från Wildenskys osakliga fråga.

Nu är Wildensky ingen ny bekantskap för mig, även om han tror att han är anonym. Vi har mötts i diskussioner på ett annat forum, där han liksom nu slänger ur sig märkliga inlägg för att sedan försvinna med svansen mellan benen när han möts obehagliga sanningar. Att de som försvarar SV’s positioner försöker hålla sig anonyma är signifikant för rörelsen. Wildensky har inget problem att avslöja vem han är för mig, men är livrädd för att SV skall upptäcka att han läser websidor som inte är 100% positiva till sekter.

Av en som också har reagerat på Wildensky’s kommentar fick jag ett mail:

"Egentlig er det ikke lurt og kommentere noen som hyler i Vildens sky, men litt drøyt er det når ordet løgn brukes når ting blir litt treffende.
Jeg har hvertfall erfaring av dette, og mange flere med meg.
For å bli påvirket å styrt i valget av utdanning, av ledere, venner og familie. Stemmer derfor også for min tid, (litt senere)
Enten direkte formaninger og råd eller indirekte gjennom gruppepress og flokkmentalitet, förmidles det opassende i lengre og høyere utdanning.
Se litt hvor virkligheten ser ut for fremst jentene i Smiths venner.
Hvis dem har lest noen år, hvor mange har bruk av det da man gifter sig veldig tidlig, og får barn tett etterpå. Hvorfor skall du lese så lenge och legge tid på det verldslige når ditt kall er og være hjemme som god kone og mor??? Det er på en måte forutbestemt.
Valet till utdanning styrer også mannen som bør bruke sin tid rett.
Det vil si, til dugnad, familie, møten m.m.
Det er jo selvsagt varierende insats av iver og gudsfrukt fra enkelt medlem mot menighet og overbevisning.
Så er det alltid de som orker gå mot strømmen…”

Jag hoppas mina läsare klarar att läsa norskan. Det verkar inte som denna person har det så mycket annorlunda än hur det var för 30 år sedan. Inte för att jag vet om personen är representativ, men det är en röst.

Wildensky menar att numera är SV’s medlemmar ett genomsnitt av samhället, med samma blandning av utbildade eller obildade medlemmar som vårt övriga samhälle. Hur han vet det vill han inte förklara, jag kan varken säga bu eller bä om det

Däremot kan jag berätta med stöd från en annan läsares minne om sjukstugan på 70-talets Brunstad. Det kom tusentals medlemmar till konferenserna och det fanns behov av en sjukstuga för att behandla de som insjuknande eller skadade personerna. Vad som hels kan ju hända eftersom inte ens religiösa kan förlita sig 100% på Guds goda vilja. Sjukstugan låg till höger upp på en sluttning när man gick från fältköket ned mot stranden.
Vad jag minns fanns endast en läkare bland alla dessa tusentals Smiths Venner. Vi svenskar kallade honom vulgärt för Skråsen, men jag tror han stavade sitt namn annorlunda, kanske Skreosen eller något liknande. Denne man höll på att slita ihjäl sig på konferenserna och sällan hade han tid att komma in på mötena. Han hade inte bara en läkarutbildning, han var dessutom språkbegåvad som få. Sannerligen i den internationella miljön var det en extra tillgång som de flesta målare och snickare saknade.

Wildensky har rätt i att alla inte köpte konceptet hur stort det var att vara outbildad. På ett möte jag minns stod en av de ledande bröder från predikstolen och ondgjorde sig över dessa högutbildade och förklarade hur fint det var i ”det låga”. En modig dam reste sig upp i församlingen och protesterade. Men hög röst förklarade hon för brodern hur duktiga läkare minsann hade räddat livet på både kvinnor och barn vid till exempel förlossningar. Något generad tystnade han inför en dam som med säkerhet hade erfarenhet.

När en lågt utbildad snickare hade slagit in sitt 7-tums organ i botten hos sin fru och gjort henne med barn i tid och otid fick han förlita sig på de världsliga läkarna. De akademiker som han ibland föraktade för att de hade andra begåvningar än han själv.

Wildensky, jag har hört att den som inte kan sin historia har heller ingen framtid.

Smihs Venner i Finland

Jag brukar kolla in smittisarnas hemsida ibland. Det intressanta med sidan är att den visar hur dom vill uppfattas av omvärlden. Man kan lugnt påstå att ingenting i församlingen är bättre än den bild dom själva förmedlar till oss icke-medlemmar.
Jag läser sidan med samma ögon som jag gjorde med tidningarna från gamla Sovjet och DDR . Alltså, det viktiga är inte vad som står i tidningen, utan det som är utelämnat.

I Sovjet fanns det två stora tidningar. Fritt översatt hette den ena Nyheter och den andra Sanningen. Folkhumorn hade talesättet: I sanningen finns det inga nyheter och i nyheterna finns det ingen sanning.


SV har liksom normala företag två hemsidor, en för utomstående och en för medlemmarna. Jag vet inte vilken av dom som publicerar sanningen och vilken som skriver nyheter.

Nyligen publicerades på SV’s hemsida en liten artikel om att den finska delen firar 40 år. För att handla om ett jubileum verkar den väldigt tunn. Det skrivs nästan enbart samma gamla vältuggade fraser om den nöd efter en djup tro som saknades och liknande.
Den norska versionen Poångterar att det var norska bröder som förmedlade budskapet, medans den engelska versionen tycker inte nationaliteten är viktig. Kanske är avsikten att ge lite internt självförtroende åt nordmännen.

I ingen de språkvarinter jag klarar att läsa, namnger man inte någon av dessa första bröder som reste till Finland. Historen hur det hela började saknas. Historierna om de många resorna på färjorna mellan Kapällskär och Nådendal lyser med sin frånvaro. Även berättelser om de första samlingarna är som bortblåsta. I många andra historiebeskrivningar relaterar SV till personer och händelser. Varför gör man inte det när man beskriver SV Finlands jubileum?

Förmodligen har det sin förklaring i att många av de som började missionera i Finland, de som verkligen var pionjärer där, inte längre är medlemmar i Smiths Venner. En av de första, kanke den första som reste till Finland var Johan Velten. Han är numera en non gratia person för SV, i detta fallet har SV glömt budskapet att älska sina fiender.
Den dåvarande Stockholms församlingen (som min far till stor del finansierade) drev ”missionerandet” i Finland. Ledaren, Erling Ekholt i Stockhlm var också väldigt aktiv i öster. Han blev utesluten ut SV i början på 90-talet. Pappa blev utfryst långt tidigare. Det torde vara omöjlugt att berätta SV’s historia i Finland utan att nämna dessa personer
Självklart fanns det också många andra som utifrån Stockholm reste till Finland. De namn jag minns är Sverre Riksfjord, Gunnar Gangsö, Ove Skogsrud, Kåre Smith och Willy Larsen. En del är fortfarande kvar i SV, andras öden känner jag bara till ryktesvägen.

Precis som inom Stalinkommunsimen raderas tydligen historiska händelser när den inte passar med idelogin.

Snart är det jul igen....

Den nya kartan

Presidentvalet gick väl ungefär som väntat och genast dyker en något modiferad karta upp i posten.



Valet handlade inte bara om att välja President. I Kalifornen fanns det mängder av andra fråor att ta ställning till. Exempelvis blev det ett ja till att bygga en järnväg för snabbtåg mellan LA- och Bayarean.

Direktören för Orange county's Municipal Water district blev ERGUN "ERIC" BAKALL eftersom han fick 40% av rösterna. De övriga två delade på resten

MARY AILEEN MATHEIS vann positionen som direktör i Irvine Ranch Water district i konkurrens med tre andra.

Som du fattar av detta är politiken väldigt lokal och jordnära i det mesta. Exempelvis väljs även styrelserna till skolorna i allmnna val.

Vissa saker borde införas i Sverige annat passar jus bara här.

Undrar också hur det skulle se ut i kristna sekter om medlemmarna fick möjlighet att anonymt välja sina ledare.

Utbildning

Nyligen hade jag förmånen att få träffa ett antal personer som liksom jag har haft ett förflutet i en sekt.
Träffen var i ett vandrarhem nära en av Sveriges största sjöar, ett rackarns fint område men det är ändå inte vad som sitter kvar som minnesbild.
Att det hela var välplanerat och bra organiserat är inte heller vad som gjorde mest intryck på mig.
Nej det var de olika individerna och deras personligheter som är det bestående jag har med mig i bagaget. All den vänlighet och öppenhet och så generöst man delade med sig av sina erfarenheter både goda och dåliga gjorde att jag förmodligen såg ut som en fågelholk i ansiktet ibland. I och för sig är det sista en fördel när snapsen till kräftan skall ned :-)

Den övervägande majoriteten av deltagarna hade sin bakgrund i Jehovas vittnen, men det fanns även folk med bakgrund i Livets ord och vad vi kallar mormonerna och till sist mig själv som växte upp bland Smiths Vänner.
Numera begriper jag hur lika dessa församlingar är men också vissa skillnader trots att alla baserar sin tro på samma Bibel.

Utbildning är en av de saker där det skiljer sig väsentligt. Bland Jehovas vittnen ansågs utbildning som bortkastad tid, det gällde ju att förbereda sig inför nästa liv och förutom att frälsa andra själar gällde det att vara klar när Harmageddon skulle komma. Företrädesvis sysslade dom med lågkvalificerade jobb som städning, tidningsutdelning och liknande. Resten av tiden användes studerande av skrifter och att ”knacka dörr” eller att gå i tjänsten som dom själva sa. Jag visste inte att det var x antal timmar som skulle spenderas och inte heller visste jag att en pionjör skulle trava runt och störa sina grannar i 90 timmar i månaden.
Nu är ju Harmageddon kraftigt försenat, 1975 var det utlovade året enligt Jehovas profeter och det inser alla var inte sanning. De flesta JV medlemmar och fd medlemmar saknar numera utbildning för att hitta bra jobb. Speciellt fd medlemmar sliter ofta med vidareutbildning för att ta igen förlorade år, och kvalificera sig på arbetsmarknaden.

Inom Smiths Vänner var det ungefär detsamma som gällde. Precis som inom JV uppmuntrade man inte till utbildning. Vi levde i ”den sista tiden” så det vara bara bortkastad tid. Speciellt lite utbildning ansågs kvinnorna behöva. Dom skulle ju bara sköta hem och barn, det såg mammorna till att lära dom och skolan kunde ju ge dålig påverkan (läs eget tänkande).
Killarna skulle helst lära sig ett hantverk. Att inte vara stor på jorden var fint nog och det räckte ju till att försörja familjen. Åtminstonde på den tiden.
Här var främst min far i opposition, han lovade alla oss barn så mycket utbildning vi ville ha och han skulle minsann se till att vi hade råd med det. Även fast jag hade flyttat hemifrån, stack han till mig lite pengar då och då för att försäkra sig om jag inte behövde sluta mina studier av ekonmiska skäl. Idag inser jag varför han gjorde det, han själv hade fått jobba sig upp utan utbildning och han ville att vi skulle ha bättre förutsättningar.
Ledarna i församlingen skakade på sina huvud, men pappa ändrade sig inte.

Livets ord har vad jag förstår en annan filosofi grundad på en framgångsideologi där det gäller att vara utbildad och göra karriär inte bara i det religiösa, utan också i arbetslivet. Här skäms man inte för framgång, mycket pengar eller bra positioner i den ogudliga världen.

Mormonerna har en liknande inställning, där tom aktivt vill man att medlemmarna skall infiltrera den profana välrden och påverka på alla ställen som man kan. Som exempel nämndes den mormonska amerikanska ambassadören i Sverige. Inom SV och JV hade det varit totalt omöjligt att dels vara så högt uppsatt och att samtiidigt vara en ärad medlem i församlingen

Tack alla ni positiva männsikor som lärde mig så mycket mer om andra sekter. Inte tänker jag rabbla upp era namn, dels för att jag stavar dåligt och dels för att alla av er inte vill ha namnet publicerat, men trots allt ett extra tack till Owe som ställde upp med transport och dessutom tillät mig att vara oartig nog att somna ibland när ögonen var fulla med något sandliknande

De fyras gäng

En äkta medlem i Smiths vänner skulle ha foton av ledarna hängande på väggen hemma för att visa sin tillhörlighet och vilka personer han dyrkade. Helst skulle bilderna hänga på en central plats i vardagsrummet, väl synliga för alla så fort man klev in i rummet.
I de hem där man måste leta lite efter bilderna betraktades familjen inte som fullt med i församlingen. Faktum är att de vanliga Jesus-bilderna hade en mer undanskymd plats än församlingsledningen.
Ett av budorden i biblen säger: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. När det gäller dyrkandet av dessa ”ledande bröder” tummande man en hel del på det budet.
Den bokförsäljning som utfördes inom församlingen profiterade också på försäljningen bilderna. Komiskt nog var den ansvarige personen för bokförsäljningen en av personerna som avbildades och avgudades.

Vilka var nu dessa personer och vilken position hade dom i församlingen. Ja nummer ett var naturligtvis grundaren, Johan O Smith, en person som jag aldrig träffat eftersom han avled 1943. Hans efterlämnade brev som såldes i bokform har jag läst, och mig veterligen säljs desa fortfarande. Läsning och analyserande av dessa var och är fortfarande en aktiv del bland medlemmarna.
Behändigt nog har SV lagt upp lite profiler på de fyras gäng och andra personer som anses ha bidragit till församlingen. Det är för mig kul att läsa dessa och ibland nickar jag instämmande medans jag ibland undrar om min och andras minnesbild är felaktig. Inte kan det vara så att SV förskönar och förändrar sanningen? Hittills har jag inte sett någon profil på avhoppare eller uteslutna, många av dessa gjorde mycket för Smiths Venner innan dom hamnade i onåd och försvann ut historiken.

Som alltid i denna typen av personbeskrivningar skrivs det enbart positivt om den avlidne, det är inget unikt inom SV, utan normal artighet.
Johan O Smith hade sina rötter i metodiströrelsen och i början hade han god kontakt med andra frikyrkor, men som så ofta inom religion blev man oense om frågor (eller maktkamp) och separationen var ett faktum.
J O Smith hade sitt profana liv som officer i norska flottan, han var alltså vad jag brukar kalla utbildad yrkesmördare. På de bilder han fanns minns jag tydligt att han hade en grånad mustasch. Förunderligt för oss barn eftersom manliga SV-are var slätrakade med nästan inga undantag. Någon gång efter första världskriget hoppade han av karriären och enligt uppgift levde han enbart för sin församling. enligt uppgift från en initierad, pensionerade han sig några år innan andra världskriget och använde sina sista år att resta runt och missionera om sin tro i Europa. Under den tid jag var med i SV hånade man ofta de så kallade levebrödspredikantern i andra församlingar som levde på insamlade pengar, så det kan knappast ha varit inkomstkällan för honom eller någon annan i ledningen.

Näste herre som utan konkurrens var nummer två hette Elias Aslaksen. Han kom från en relativt välbärgad familj, hans far hade gjort en del pengar som skeppare och sedan investerat pengarna i fast boende i Norge. Även han var ”yrkesmördare” till yrket och i början av 1900-talet hade han träffat på J O Smith på jobbet. Han var den enda levande jag minns inom SV som hade en mustasch. Kanske var det något som levde kvar som officerare i flottan? Aslaksen minns jag som en otroligt engagerande talare och han kunde hålla på hur länge som helst. Han var en lysande retoriker som inte drog sig för att citera filosofer och annat som ansåg ogudaktigt. Fullständigt ohotat i sin maktposition gjorde han vad han ville utan att någon vågade ifrågasätta. En intressant detalj är att SV nu i sin beskrivning av denne ledare säger att han menade inte sina livsregler bokstavligt. Jag menar att det var precis vad han gjorde och häcklade de som inte levde som han ansåg vara rätt
Även Asklaksen hade hoppat av sin karriär i flottan och satsade på sitt högre mål. Han var språkbegåvad och enligt uppgift jobbade han ibland som lärare när han inte läste biblen och predikade. När jag ställde frågan om hans yrke, vill jag minnas att han samlade, köpte och sålde frimärken. Därmed så var frimärksamlandet en godkänd hobby inom SV (jag har mina album kvar). Hur han kunde leva och försörja familj och 12 barn på det är för mig en gåta.
När J O Smith avled var Elias den givne efterträdaren och så vitt jag vet skedde det utan intern maktkamp. Kanske hade Smith bestämt så innan sin död?

Nummer tre i rangordningen var Sigurd Bratlie. Osäker på hur och varför han anslöt sig till församlingen men han var nog den som först började resa runt i Sverige som ungkarl. Någon gång efter kriget var det han som engagerade Renger i ledningen på den lilla församlingen i Stockholm. Det var också han som senare aktivt tog bort Renger från den positionen. Bratlie tog sedan över ledningen i Oslo när Enok Hansen hade blivt utesluten som var den numerärt största församlingen.
Till yrket var Bratlie skräddare, men hans resande och engagemang i Smiths venner borde ha haft skadlig inverkan på hans kundkrets. Men jag minns honom som en välklädd person. En av orsakerna till hans maktposition var att han gifte sig med grundaren dotter. Att församlingen kallas för Smiths Venner har många skäl.
Efter Aslaksens död 1976 blev det Bratlies tur att ta över verksamheten. SV själva skriver i samband med Bratlies död 1996 att han ledde församlingen i nära 75 år. Det måste vara en sanning med modifikation, min matematik säger att det handlar möjligen om 20 år. Eller han man glömt bort namnen på de tidigare ledarna? Som grädde på moset kallade SVs nuvarande ledare Bratlie för ”vår tids Paulus”.Hur han nu kan veta det

Slutligen foto nummer fyra var som alla nu förstår också en Smith med tilltalsnamnet Aksel. Son till grundaren Johan O.
Honom minns jag som odningsmannen i SV, på varje konferens var det han talade om vilka regelr som gällde, ända ner till detaljer som badtider, mötestiden, att vi inte skulle slösa på vatten och andra resurser. För er som inte minns fanns det två badstränder på Brunstad. En som kallades bryggan och en som kallades stranden. Varannan dag fick killarna bryggan och varannan tjejerna. Allt reglerades på order av Aksel Smith.
Aksel var också den som skötte bokförlgaet, distribuerade bandade inspelningar av möten och även sålde fotografier av sig själv.
SV beskriver honom som en kämpe för jämlikhet mellan könen, men inte kunde han acceptera samma badställe för familjer. Faktiskt var det många som åkte utanför Brunstad för att få bada tillsammans med sina närmaste. Melsomviks badplats var full av inte helt rättrogna SVare.
Pappa var en tid mycket god vän med Aksel Smith, vi besökte honom i hans hem i Horten, pappa reste en sommar med honom och andra till Tyskland och Holland för att träffa de olika församlingarna där. När sedan pappa blev undanpetad till förmån för yngre förmågor med rätt bakgrund, glömde aksel tydligen bort sin gamla vän.

Uppenbarligen är släktnamnet Smith det viktigaset i SV karriären om du funderar på en sådan. Alternativet att gifta sig in i familjen fungerar tydligen också, liksom att i undantagsfall hålla sig mycket nära familjen för att bli ordentligt smitthad.

Tror inte jag behöver berätta vad den nuvarande ledaren har för efternamn

Livet på Brunstad

Livet på Brunstad hos Smiths venner var ju inte bara långtråkiga möten även om dessa naturligtvis tog en stor del av en ung grabbs tid. Det var också en hemskt massa kul jag gjorde tillsammans med alla kompisar.
De flesta familjerna hade många barn så brist på kompisar var det inte och det var lätt att hitta nya vänner.
Ett av de positiva minnena som hänger kvar hos mig var en utflykt som arrangerades för oss yngre en sommar när jag var i 15-års ålden. Eftersom det var några dagars paus mellan mötena fick någon den trevliga iden att aktivera oss med en bussresa in i Telemark. En fantastisk vacker del av Norge.


Det blev många som anmälde sig till detta och det handlade om flera busslaster med förväntansfulla tonåringar.
Vägarna i området var på sina ställen smal slingrande serpentiner upp längs fjällen. Det ibland så snäva kurvor att bussarna inte kom runt i svängarna utan fick backa en bit för att sedan klara svängen. På utresan hade jag satt mig längst bak i bussen och när bussen då fick backa, hände det jag satt i luften utanför vägkanten. Åtminstonde kändes det så. Min höjdskräck gjorde att jag desperat lutade mig framåt, men inte hjälpte det mycket.
På hemresan satte jag mig längre fram i bussen.

Nu minns jag inte vägsträckningen (kanske någon läsare som var med minns bättre?) men där vi så småningom stannade var det mat och något slags möte innan det blev dags för övernattning. Sova skulle det göras på golvet i samma lokal där mötet hade varit. Givetvis skulle tjejerna sova någon annan stans, det var nog fler än jag som hade hoppats på en bättre lösning. Sovsäck och liggunderlag plockades fram och när alla hade klätt av sig och lagt sig släcktes ljuset.
Det var startsignalen till det stora kriget. I mörkrets skydd flög kläder, skor och andra tillhörligheter kors och tvärs i lokalen. En träff markerades med ett ilsket skrik och föremålen kom i retur. Kriget pågick inte så många minuter innan en av ledarna, Rolf Telle, som också skulle sova i salen försökte stoppa leken. Först skrek han åt oss att sluta, men inte många följde den uppmaningen. Han blev tvungen att ta sig ur sovsäcken för att tända lyset. Eftersom han hade en vit pyjamas på sig syntes han direkt i det mörka rummet och innan han hade hunnit tända var det stilla i salen och alla låg och låtsades sova. När han lagt sig igen startade kriget på nytt. Det höll på så några gånger innan vi somnade.
Minnet av den fina naturen i området gjorde att jag många år senare åkte tillbaka med min familj och semestrade i Telemark.




På resan i Telemark blev jag mycket bra bekant med två grabbar i min ålder, Pål och Hans. Därefter hade vi mycket kul tillsamans och ett av minnena handlar om en cykel.

På Brunstad fanns det inte bara tält, utan en del äldre besökare bodde i baracker. Varje barack hade många små rum och sköttes av frivilliga. Den barack som hade nummer två sköttes enväldigt av hedersdamen Gunvor Lindberg. Gunvor hade örnkoll på vad som hände både inom och utom sin barack. Dessutom hade hon integriteten att hålla för sig själv vad hon såg och visste. Nog fick man gliringar av henne för vad hon hade sett, men skvallrade det gjorde hon inte.
En sysslolös dag hittade vi tre grabbar en gammal cykel i Gunvors källare. Eftersom den var olåst och hade luft i däcken fick det bli en liten provtur. Så småningom satt vi alla tre på cykeln, två på pakethållaren och en körde. Cykelturen gick i nedförsbacke mot stranden. Tyngden av tre personer och lutningen på backen gjorde att farten blev hög. Alltför hög. I närheten av det som kallades Loven (logen på svenska) tvingades föraren att bromsa. Inte minskade farten något speciellt, så i ren desperation tvingades han göra en stoppsladd i gruset och vi tumlade omkull.
Jag sa ju att cykeln var gammal. Stoppsladden med två personer sittande på pakethållaren var mer än bakhjulet klarade av. Vi var oskadda men cykelhjulet hade böjt sig och cykeln var obrukbar. Det parkerades mot väggen och vi gick vidare till fots. Vem behövde en gammal cykel?

Riktigt så illa var inte cykeln, men formen på bakhjulet är snarlik


Några dagar senare var Gunvor på oss. Jag sa ju hon hade örnkoll. Såklart hade hon sett oss tre på cykeln, och eftersom den saknades en tvåhjuling i hennes källare ville hon väldigt gärna ha tillbaka den vi hade ”lånat”
Nu var goda råd dyra. Hur skulle vi kunna laga och ställa tillbaka cykeln? Turen gick till Melsomvik där det fanns gott om cyklar och vi tog helt enkelt med oss en med ett liknande bakhjul.. Melsomvikcyklen fick donera sitt bakhjul, Gunvors cykel återställdes i brukbart skick. Resterna av den slaktade cyklen hamnade i havet.
Förhoppningvis är denna händelse numera preskriberad.

På tältplatserna härskade oftast ordning och reda. Tälten ställdes upp i raka linjer och med ordentliga avstånd av säkerhetsskäl. Jag tror det skulle vara total tystnad mellan 23 och 7. Frivilliga vakter smög omkring i natten för att kolla att reglerna följdes. Ofta kom vakterna förbi och sa åt oss att vara tysta när vi låg och snackade på nätterna.
Väldigt många tält där ensamma personer sov hade konstruktion av två A och hölls uppe av snören och två vertikala stänger. I den busiga åldern var vi två som smög ut på nätterna, lossade de båda snörena och släppte samtidigt. Tältet rasade ihop och den stackare som lång inlindad i en sovsäck därinne hade väldigt svårt att hitta ut. I allafall tog det tillräckligt lång tid för att vi skulle hinna sätta oss i säkerhet.

Tanterna i Stockholm

I den lilla gruppen av Smiths vänner i Stockholm fanns det ganska stor andel ensamstående äldre damer. Åtminstone med ett barns ögon var dom urgamla och man visade respekt. Så vitt jag kan minnas betraktade vi barn alla utom en som jättesnälla och vänliga. Det fanns alltid några snälla ord till oss barn och ibland lite godis.
De flesta var inflyttade från olika delar av Sverige och varför dom var ensamstående berättades det aldrig. Av någon anledning pratade man inte om det och alldeles självklart visste vi barn att ämnet var tabu (som mycket annat) och vi frågade inte.

Flera av dessa damer var förmögna och jag tror inte det handlade om stora inkomster utan snarare små utgifter. Märkligt nog var också att flera av dessa ägde sommarstugor. Ganska ofattbar tanke för mig idag, men så var det.

Vad jag kan komma ihåg idag var tant Adele J. som hade en stuga vid E4 norr om Upplands Väsby. Av respekt till de äldre kallade vi alla damer för tant, och alla manliga figurer blev farbröder. Gränsen för vilka man duade och tantade var flytande, man bara visste vem som var tant eller farbror. Numera skulle jag våga kalla dom enbart med namn.

Det fanns Naimi R som hade en stuga inte så långt ifrån Åkerberga, Gerda A hade en liten privat kåk i Ågesta. Faktiskt gränsade Gerdas tomt till mina föräldrars sommarstuga. Förmodligen fick pappa nyss på den lediga tomten när dom besökte Gerda. Gunhild S hade någon fastighet tillsammans med sina systrar vid Enviken i Dalarna.

Förutom dessa så fanns det Ebba S och Johanne N som jag inte tror ägde några fastigheter.

Dessa singel-damer sökte förmodligen sällskap i församlingen från sin ensamhet och vi barn blev nog som en del av ”deras familj”. Flera av dom var inte 100% rättrogna, dom hade sina egna små undantag från reglerna, och blev inte riktigt accepterade av alla. Bland annat minns jag en sådan småsak som att Naimi kritiserades för hon hade en transistorradio. Hon svarade kallt – Det är lätt för dig att säga som är gift. Är man ensam behöver man ibland något slags sällskap! Motrepliken blev - Har man Jesus i hjärtat så behöver man inget mer sällskap. Slut på diskussionen.

Flera av dessa damer prioriterade ibland sina släktingar före sammankomster och det var ju inte alls något som imponerade på ledningen. Men eftersom dom finansierade en stor del gick det att se mellan fingrarna på sådant. Åtminstone höll dom på klädetiketten, inga sexiga ben eller oanständiga kroppsdelar visades upp.

Gerda var nog den som vi var räddast för. Hon var allvarlig och hade inte lätt med oss barn som ville stoja och leka. Hur gammal hon var vet jag inte, men hon hade en käpp som hon hotade oss med om vi var för bråkiga.
Regler och etiketter var inte prioriterat hos henne, ibland kom hon på mötena, ibland inte allt eftersom det passade henne. Det kvinnlig könet skulle bara tacka och prisa de högre krafterna som varit dom så nådiga att dom fick lyssna på förkunnelsen, men så icke Gerda.

Jag minns speciellt två tillfällen där hon vände upp och ner på hela schemat. En gång ställde hon sig upp och istället för att snyftande tacka Gud för bröderna, började hon berätta om sin resa när hon hade besökt Israel och alla de historiska platserna hon hade sett. Hon höll på länge och omständigt, oron spred genom salen. Inte ens Ekholt kunde avbryta för det var ju om Jesus och hans lidande hon berättade om. Naturligtvis hade hon gått längs samma väg som Jesus gjorde med korset.

En annan gång var drog hon plötsligt upp ett skatteproblem. Hon hade hyrt in Kåre Smith och Sverre Riksfjord för att renovera något i hennes lägenhet. Som privatperson hade hon ansett sig hyra in dom som företagare. Istället hade dom anmält henne som arbetsgivare, så utöver det hon hade betalat dom fick hon räkning på sociala avgifter med mera.
Stämningen i salen blev så att man kunde höra en knappnål falla, istället för att reda ut konflikten direkt med dessa personer valde hon att dra upp saken offentligt.
Här blev hon skyndsamt avbruten av Ekholt, men den tryckta stämningen hängde kvar i luften.
Vad som var sant eller hur konflikten löstes fick vi aldrig reda på, inte heller kan jag minnas exakt tidpunkt för mötet.

Flera av dessa damer testamenterade delar av sina pengar till församlingen, och Naimi efterlämnade så mycket att var och en som ansågs aktiv i församlingen fick en summa pengar. Nu fanns det inga formella medlemmar i församlingen, men för pengar kan man alltid göra undantag och vara flexibel i tankesättet.

Hård barnuppfostran fortsättning

Mitt inlägg om hård barnuppfostran gav några reaktioner, både från sidan som förringar och förnekar och de som känner igen sig i det jag skrev.
Det jag har skrivit om är mina egna upplevelser som jag sett och hört. Platserna och familjerna varierar lite, men huvudsakligen vistades eller besökte jag familjer i Stockholm, Fredrikstad, Oslo, Tönsberg och självklart på Brunstad.

Med all säkerhet har regelverket och praxis varierat inom SVs olika församlingar och inom familjer. Helt säkert har inte all form av barnaga såsom brutal barnuppfostran varit sanktionerad av Smiths Venner. Vissa berättelser som når mig är av sådan art att jag kan inte ta in att de är sanna. Är de trots allt sanna är jag övertygad om att ingen inom SV, vare sig idag eller tidigare skulle försvara händelserna. Det jag känner till och berättar om håller sig inom vad man brukar kalla barnaga.
Helt säkert är också att det fanns föredömliga familjer inom SV där hård bestraffning aldrig förekom. I det ger jag mina kritiker rätt.
En organisation kan självklart inte vara ansvarig för en enskild medlems gärningar, men en organsiation skall och måste ta ansvar för det budskap man förmedlar. Uppenbarligen är SVs lära idag att inte aga sina barn, vilket jag applåderar. Men inte visar man någon ansats till att förmedla den förändringen. Istället gör man sken av att det alltid har varit på det viset i församlingen. Det finns alltför många vuxna idag som minns hur det egentligen var. Fortfarande skyddas utövarna istället för offren.

Att hård uppfostran förekom säger någon, är och var inte SVs fel, det var normalt och vanligt i samhället för några dekader sedan. Men all säkerhet stämmer också det. Men det får inte förnekas att flera bröder i församlingen hotade sina barn: Din vilja sitter i björkriset!. Inte heller kan det förnekas att det predikades från talarstolen: Den man älskar den tuktar man. Läs agar man.
Det gjordes alltför lite för att skydda barnen mot denna prygel och jag förundrar mig över hur de vuxna med vettet i behåll kunde leva med att se och höra hur barn agades utan att öppna munnen i protest.

En intressant sak är att det också klart och tydligt det sades att man inte skulle slå sina barn när man var arg eller vred. Egentligen ett klokt råd som på sätt och vis gav en märklig effekt.
Ett barn som får prygel av en vred person får förmodligen mer och hårdare stryk än avsiktligen men det var inte hela poången. Inom Smiths Vänner ansågs det vara en synd att bli arg.
En person som ilsknade till fick genast gliringar typ; Har du inte seger över vreden? Underförstått, man skulle kunna kontrollera sig själv och ha seger över den "synden". Lite kontroversiell tolkning eftersom Jesus en gång ansågs ha blivit vred. (och som bekant syndade han aldrig)

De personer som hade koll på sig själva slog inte barnen i vredesmod. Istället väntade perosnen en stund tills han eller hon lugnat ner sig.
Låter bra va? Eftersom jag är en människa kan jag föreställa mig situationer där jag skulle kunna tappa kontrollen och ge ett barn en örfil eller en dask på baken i ren ilska. Inte alls rätt, men mänskligt. Att däremot vänta tills jag lugnat ned mig och sedan genomföra en prygling skulle jag inte klara. Det gränsar för mig till sadism.

De barn som agades inom Smiths vänner, sades bli agade av kärlek och för att föräldrarna älskade dom. Om detta hanterande kan kallas kärlek önskar jag mig verkligen inga fiender. Jag hoppas innerligen att inget barn var hatat av sina föräldrar, för hur kunde ett sådant barn bli behandlat av sina föräldrar?

Smiths venners tro (liksom många andra religiösa) är att det kommer en räkenskapsdag någon gång i framtiden. Själv är jag inte lika övertygad utan ser gärna att barnmisshandel bestraffas här på jorden. Dock hoppas jag verkligen att en räkenskapsdag kommer, annars kommer alltför många barnmisshandlare gå fria.
Kommer den dagen så är jag övertygad om att det inte bara skall dömas endast för vad dessa gjorde utan också för vad de passiva medlöparna INTE gjorde.

Organisationen Smiths Venner borde ta tillfället att rensa upp i de gamla synderna och sedan gå vidare i livet med ett rent samvete. Det skulle övertyga mig och kanske några andra om att det finns vilja till uppriktighet och ärlighet. I de flesta kretsar respekteras erkännanden av gjorda fel och ingen sparkar på någon som ligger.

Hård barnuppfostran?

Som jag tidigare berättat har Smiths Venner förändrat sin hemsida och gjort den mer informativ. Kul är att man numera också använder den för att kommentera artiklar som man anser angriper deras sektliknande församling.




Nyligen hittade jag en artikel där Harald Kronstad gör sken av att barnaga är något främmande för SV. Bakgrunden är en artikel skriven i Aftenposten där den norske barnombudsmannen önskar få förtroendet att fortsätta sin tjönst i fyra år till för att fullfölja en del saker han startat.
Viktigast anser han tydligen kampen mot hård barnuppfostran vara. Han vill göra en turne till de olika religiösa församlingarna där bland annat Smiths Venner och Jehovas Vittnen pekas ut. Barnombudsmannen Reidar Hjermann säger ”Jeg vil rett og slett røke dem ut, få dem til å ta avstand fra all avstraffelse, ned til klyping og lugging”

Den gode Harald Kronstad hävdar i sin artikel att detta har man jobbat med inom SV sedan en längre tid, ja i flera årtionden har kampen pågått. Åven om han därmed indirekt erkänner att problemet har förekommit inom SV, finns inte minsta tillstymmelse till erkännande hur felaktigt man tidigare har undervisat sina medlemmar.
Inte med ett ord nämner han alla dessa barn som växte upp i SV, hur dom agades med björkris, käppar, skärp, örfilar och andra tillhyggen. Allt enligt ett lösryckt bibelcitat typ: Den han älskar, den agar han. Eller lite mer brutalare skulle man ”böja barnens vilja i Jesu namn”

Harald Kronstad känner sig i stället hårt angripen eftersom hans församling nämns som en av de religiösa grupperingarna som barnombudsmannen vill besöka.

Nu råkar denna Harald från Smiths Venner vara ganska så jämngammal med mig, jag tror mig till och med ha ett svagt minne av honom som person. Med andra ord växte han upp under samma tidpunkt och borde ha samma eller liknande upplevelser som jag. Hur han kan förtränga och förneka minnesbilderna av hur det var att växa upp inom SV är för mig en gåta.

Harald:

• Hur kan du glömma de ledande brödernas från sin upphöjda position predikande om hur nyttigt barnaga var?
• Hur kan du glömma de rekommenderade 15 slagen på baken? Inte i ansiktet av logiska skäl
• Hur kan du glömma de höga barnskrik och den barngråt som hördes från tält och husvagnar på Brunstad?
• Hur kan du glömma dessa barn som drogs in skogen för att minska insynen i misshandeln?
• Hur kan du glömma de ledsna föräldrarna (eftertankens kranka blekhet) som utförde dessa gärningar efter påtryckningar av de ledande i församlingen?
• Hur kan du glömma blicken på de barn som skickades ut i skogen för att skära till björkriset som dom sedan skulle agas med?
• Har du glömt att när Sverige diskuterade att införa förbud mot barnaga, stod ledande bröder inom SV upp och uppmanade föräldrarna i Sverige till lagbrott?
• Har du glömt den pappa (en fd SV) som blev dömd till fängelse för barnaga i Norge? Han hävdade att aga sina barn var exakt vad han lärt sig inom SV.

Det är fullt möjligt att det inte längre predikas barnaga inom SV, men ska verkligen en sådan utveckling ta mer än 20 år? Om jag minns rätt så infördes totalförbud mot barnaga i Norge 1987. Det Harald möjligen säger är att det har tagit SV 20 år att implementera den lagen i SV’s lära.

Inte är det barnombudsmannen som är efter, det är SV som är långt efter den civiliserade världen.
Nu bjuder Harald till slut in Barnombudsmannen på besök, och det är naturligtvis positivt och borde ske öppet där han kan prata med vilka barn han vill ensam. Allt annat skulle bara öka misstänksamheten mot SV’s barnuppfostran och ge ett sken at styrd information.

Artikeln i Aftenposten

Den upprörde Haralds Kronstads kommentar

Slo barna i Guds navn

Klass 9F

Att rota i gamla fotografier är oftast ganska kul. Det väcker minnen, de flesta positiva sådana, men ibland också en och annan negativ känsla.

När jag sensat var i Stockholm fick jag tillfälle att träffa en vän från skoltiden, ja faktiskt känner vi varandra sedan lekskolan.
Hon hade i en låda ett klassfoto från min nionde klass, och faktiskt väcker det blandade känslor. Tack Anki för att jag fick låna det av dig!

Tiden från högstadiet väcker nästan inga positiva minnen hos mig, men jag kan inte heller låta bli att le igenkännande åt kortet nedan.
Det är en kul bekräftelse på hur vi inom Smithe Venner uppfostrades för att skilja oss ifrån de världsliga personerna.

Om du klickar på kortet så blir det större och du kan med lätthet se vad jag menar. Tiläggas kan att jag redan i denna ålder försökte tänja gränserna inom församlingen, praktiskt menar jag att min hårlängd var längre än gängse standard.
Nu var det i och för sig inte bara håret som skiljde oss ut, kläderna var ännu mer visuellt, men det syns tyvärr inte på dessa kort.



Idag då? Jo min hårlängd är lika kort, men det är ett frivilligt val. Ett antal årsringar har lagt till på utsidan, insidan är fortfarande lika ung och ifrågasättande med samma glimt i ögonen.
Elaka personer säger att jag på kortet är ung och vacker, medans jag nuförtiden bara är ”och”

Kuriosa, Rektorn och alla eleveri klassen kunde vi komma ihåg, men vår föreståndare kom vare sig Anki eller jag ihåg. Ingen lärare orkade med klassen någon längre tid

Glädjande

Det finns en glädjande nyhet på smithvännernas officiella hemsida!.Häromdagen såg jag att man anger man sitt officiella medlemstal till cirka 30.000 istället för de tidigare 35.000 En minskning på nära 15% alltså.

Orsaken till denna minskning vet inte jag, men en gissning skulle kunna vara att barnafödandet minskar, vilket innebär att rekryteringsbasen för nya medlemmar också blir mindre. Numera är det accpetablet ”att dra på en kondom på löken” inom äktenskapet och därmed minskar den organiska tillväxten.

Personligen tycker jag det är positivt att antalet medlemmar minskar, men därmed finns det också en riskfaktor. Nämligen den att församlingen ger sig ut på jakt för att ragga nya "förtappade själar" till sin verksamhet, och det finns tecken på att det är just vad som pågår.

Deras hemsida har nyligen uppdaterats och är nu betydligt mer utåtriktad än tidigare. Mindre fokus på Norge och mer information från övriga delar av världen. Valda personer får också berätta om sina egna erfarnheter och det ger ett intryck av en stor öppenhet. Tråkigt nog är nästan allt material fortfarande på norska.

Ett ytterligare tecken på desperationen är en av dera externa sidor http://www.disciplecall.com/live/bww.pages/2643/2560.html Huvudsakligen är materialet på norska med en hel finns också på tyska.
Jag uppfattar sidan som proffesionellt gjord, lockande videoklipp och fina bilder med förförisk bakgrundsmusik. Utvalda övertygade personer berättar om hur dom funnit menig i livet osv.
Jag känner ju igen ett antal personer som medverkar, och förvånande nog är det samma tal, samma ordvändningar som jag minns för över 30 år sedan.
För andra helt ovetande tror jag intrycket blir en fantastiskt bra propagandasida, men för vem och varför? Ingenstans nämns vilken organsiation som ligger bakom hemsidan. Personligen undrar jag om dom skäms för vad dom står för eller om dom bedömmer att sektklangen i namnet Smiths venner skulle tynga dom för hårt och skrämma bort människor.

Mer information kan man få via en tysk mail adress som har eger och synd i namnet. Inte känner jag måånga som skulle anmäla sitt intresse till en organsiation där man inte vet vem som står bakom. Härmed är du som läser varnad.

Fortfarande anger Smithvännernas hemsida att man har en församling i Sverige, Ingen link eller information finns till denna församling som jag innerligt hoppas bara existerar i fantasivärlden

Nu till något helt annat. De yngre förmågorna i familjen envisades med att se Grammy utdelningen för 2008, och lite under protest från min sida såg vi programmet på TV. En och annan låt föll även mig i smaken, men det som fick huden att knottra sig var Beatles låten Let it be framförd av fantastiska sångare.
En av Beatles absolut låtar där med en text som sitter lika hårt som melodin.

“And when the night is cloudy, there is still a light, that shines on me, shine until tomorrow, let it be”

Funderingar och reflexioner

Jag läste ett diskussionsforum om några som funderade bakåt på sitt liv i en sekt,. Både längtan, bitterhet och ilska lyste igenom och jag försökte rekapitulera lite vad jag själv känner när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Kan man förlåta dessa personer som handlat fel?
Det är såpass länge sedan jag lämnade det livet och förmodligen har jag kommit längre i min utveckling än de som nyligen lämnat sådan rörelser. Dessutom inser jag att många har haft en tuffare separation än min.

Har jag längtan tillbaka? ALDRIG. Vad jag kan komma ihåg har jag inte en enda gång känt den minsta önskan att återvända. Snarare vill jag så långt bortifrån Smiths Venner och liknande sammanslutningar som möjligt. Det finns inget attraherande i den församlingen som företeelse.

Saknar jag personer och vänner från den tiden? GIVETVIS. Sedan över 30 år har jag ofta funderat på hur det gick för mina gamla vänner i SV. Eller kanske ska jag säga hur livet lever med dom?
En del har jag kontakt med, främst från de som liksom jag lämnat eller blivit tvungna att lämna. Några få som fortfarande är medlemmar går att ha en hövlig dialog med, men ömsesidigt undviker vi ämnen där vi har olika uppfattningar.
Andra som jag helt tappat kontakten med dyker ibland upp i minnenas sorl. Ärligt talat hoppas och önskar jag att det går riktigt bra för dom i livet och att dom är nöjda med sitt vägval, samt att dom kan kolla i spegeln varje morgon och gilla vad dom ser.

Känner jag bitterhet? INTE ALLS. Många har haft både lättare och tuffare uppväxt än jag. Visst var det många gånger att jag hade det svårt, men inte värre än att jag klarade det. Allt som inte dödar mig gör mig starkare!. Det har också en del av det som gjort mig till den människa jag är idag. På gott och ont.
Min erfarenhet av att växa upp i Smiths Venner är ganska unik. Det är inte många i världen som kan ”skryta” om att ha den kunskapen. Dom själva hävdar sig vara runt 35 tusen medlemmar, vilket är en piss i Missisippi relativt sett. Låt oss säga att det varit 50 tusen medlemmar under det senaste seklet så är det fortfarande ingenting som ger ett avtryck på jorden globalt sett.
En av dessa få medlemmar var alltså jag. En mindre del av dessa 50 tusen har lämnat sekten. Frivilligt eller ofrivilligt. Alla som lämnat har inte landat på fötterna, men det gjorde jag. Det är inte många levande som har samma unika bakgrund som medlem och icke-medlem.
Jag är skyldig mig själv att utnyttja den unika (och dyrköpta) erfarenheten vidare i livet. En skyldighet är att varna andra. Främst mina barn och närmaste. Så enkelt är det för mig.
Som någon sagt kan man leda hästen till vattnet, men ingen kan tvinga den att dricka.

Känner jag ilska? JAVISST!. Många gånger blir jag fortfarande fly förbannad över dessa inkompetenta ledare som i första hand ser till sitt eget bästa och inte till sina medmänniskor. Jo men sådana finns överrallt menar någon. Det stämmer, men dessa falska Jesu efterföljare ger skenet av att just DOM inte är sådana. Det är lögn och förbannad dikt.
Att vuxna lättledda människor likt mähän går och låter sig matas av dumheter och frivilligt stannar i SV och andra sekter kan jag leva med. Men att oskyldiga barn dras in i detta utan ha möjlighet att välja, gör mig heligt förbannad. De allra flesta föds in i Smiths Venner, rekryteringen utifrån är av naturliga skäl svårare..
Barnen som växer upp där har ofta bristfällig kunskap om den normala världen utanför och därmed ingen möjlighet att själva välja ett liv som passar dom bättre.
Hjärntvätt är ett starkt ord, men barnen indoktrineras att tro att just deras sekt är världens bästa alternativ. Aktivt uppmanas dom att inte söka vidare alternativ i livet. Skrämmande.

Kan jag förlåta? DELVIS. Vad jag själv har drabbats av, har jag inget problem att förlåta de medverkande som har ångrat sig. Det viktiga är ju att dessa personer inte fortsätter sitt agerande eller brist på agerande. De ledare som fortsätter i SV att behandla sina medlemmar (och andra) som icke-medmänniskor klarar jag inte av att förlåta.
Märkligt nog har jag svårare för att förlåta personer där andra än jag själv blivit drabbade. Närmast om hjärtat är ju såklart hur illa pappa behandlades. Men tyvärr finns och fanns det också många andra i liknande situationer.
Jag kan inte se något som helst förmildrande i deras sätt att behandla de före detta medlemmarna som inte passade helt in i deras mall. Kan inte ens se hur dom kan kalla sig kristna.

Finns det tillräckligt med intresse för ett projekt?

Sedan jag för drygt tre månader sedan började med den här bloggen har jag fått överraskande mycket respons. Kommentarer har det tyvärr varit sparsamt med, men troligen beror det på mitt skrivsätt och att det jag berättar knappast går att diskutera. Det är svårt att argumentera mot vad jag skriver för det är MINA upplevelser och hur jag har uppfattat min uppväxt i Smiths Venner. Ingen kan få mig att ändra historien annat än med fakta att jag minnes fel eller rena skrivfel.

Men jag har fått en hel del personliga mail med andras berättelser som jag inte vidarebefordrar till någon. Ofta är det berättelser från andra delar av SV och vid andra tidpunkter än när jag nötte byxbaken på deras möten. Jag ska ge några exempel på vad det kan handla om.

• En tjej blir livrädd när hon kommer från skolan och ingen öppna när hon ringer på dörren. Inom SV så väntar man på att Jesus skall återkomma och ”rycka upp bruden” Det vill säga de 144.000 som blir räddade. Tjejen tror att hennes familj har blivt uppryckt och hon är ensam kvar.
• En annan berättar om situationen där långhåriga killar erbjuds hårklippning direkt efter att dom omvänt sig på ett bönemöte. Efteråt dras dom upp i talarstolen för att visa sin nya övertygelse i ny frisyr. Som bevis på sin frälsning har dom med sig det syndiga avklippta håret för uppvisning
• En tredje tjej bli nekad skolutbildning av sina föräldrar eftersom hon ändå bara ska gifta sig och skaffa barn.
• Flera med liknande mobbing scenarium i skolan som jag själv hade.
• En som blir mobbad inför klassen av sin lärare.
• En tonårskille är nära att ta livet av sig efter att ha blivit klippt i snaggfrisyr

Trots att jag varit med själv i SV, även om jag anade och hade hört om liknande historier, så skakar varje berättelse om mig ordentligt.

För ett tag sedan fick jag en ide vad man kan göra med sådana erfarenheter, för det finns många inom Smiths Venner och vad jag numera förstår också inom Jehovas Vittnen och andra sekt/sektliknande röresler.

Ju mer berättelser jag stöter på, desto mer har iden tagit form och jag vill kolla om det är en bra ide och jag vill också kolla om det finns intresse för er att vara med.

Tanken är att alla som vill bidraga med något skriver ned sin egen upplevele från sin tid i någon sekt eller sektliknande rörelse. Längden på berättelsen spelar ingen roll, det kan var en sida eller femtio. Det viktigast är att den din egen historia. Anonymitet är självklart för den som så önskar.

Det handlar inte om pengar, att trycka en bok kostar lite pengar, men om fler än jag tror på projektet är jag övertygad om pengar kommer fram.
I värsta fall får jag betala själv. Skulle boken ge någon vinst skall pengarna skänkas till någon organisation typ Rädda Barnen.

Det handlar för mig om att ge främst barn som växer upp ofrivilligt i dessa sekter information om deras onaturliga uppväxtmiljö och att dela med sig från en värld utanför det dom betraktar som normalt. Skulle en och annan vuxen få upp ögonen så är det en bonus.

Så konkret, vad tror du? Skulle det kunna fungera? Är du beredd att ge ett bidrag? Inte i form av pengar utan i form av en berättelse!

Maila mig eller svara med en kommentar

Sista resan till Brunstad

Någon gång runt årskiftet runt 1974/1975 var jag mentalt redo att lämna Smiths venner även om jag inte hade fattat ett definitivt beslut. Jag hade skaffat ett hyfstat bra och stort socialt kontaktnät utanför församlingen. Kärnan i nätet bestod av en handfull personer och bland dessa var Folke och några klasskamrater de närmaste.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”

I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.

Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.

Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.

Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.

När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.

Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.

Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.

Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.

När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal

När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis



Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)

Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.

Smiths Venner och Jehovas Vittnen

En av mina läsare skickade mig en link till ett hjälpforum för ex Jehovas Vittnen. Min kunskap om denna sekt är fortfarande väldigt ytlig, men jag har lite mer kunskap nu än för en månad sedan.
Visst hade jag lärt mig lite i skolan i religionskunskapen och visst har jag haft arbetskamrater som var medlemmar där, men någon riktig kunskap om vad dom stod för hade jag inte.

Jag trodde mig veta
· Att dom vägrade blodtransfusioner eftersom blodet ansågs vara själen.
· Dom hade Biblen och Vakttornet som litteratur.
· Någon slags udda bestraffning skulle ske i något som kallades Harmageddon.
· Dom trodde inte på treenigheten.
· Dom firade inte högtider typ jul eller födelsedagar.
· Man mötte dom oftast som välklädda och artiga dörrknackare.

Inom SV vet jag att vi varnades för denna sekt eftersom dom ansågs fara med irrläror. Jag kan också minnas min mor som argumenterade med JVs dörrknackare om vad som var rätt eller fel enligt Biblen.

Några ex-JV personer har besökt denna blogg och deras reaktioner har varit, att dom känner igen mycket av vad SV står för och det liknar deras egna upplevelser ionm JV. Några kontakter bland dessa ex-JV har hjälpt mig med lite kunskap och förklaringar. Även jag slås numera av likheten mellan dessa församlingar, där jag ser SV som en lillebror till JV. Antal medlemmar i JV är närmare 7 miljoner, vilket skall jämföras med SV som uppger sitt medlemsantal till runt 35.000.

Liksom SV så ser sig JV som vara de enda som har förståelsen och den rätta tron. De 144.000 själarna anser sig såväl JV som SV veta varifrån dom kommer. Dom är lika tvärsäkra på att dom kommer från den egna rörelsen. Så man kan säga dom är överrens om att vara oeniga.

En vits jag fick av en ex-SV berättar om en själ som kommer till himlen och Sankte Per visar runt. I varje rum sitter det olika grupper och Sankte Per förklarar vilka dom är och varifrån domkommer. Dessa är från från Fiadelfiakyrkan, dessa är katoliker och en annan grupp kommer från Fräslningsarmen osv osv. Till slut kommer dom till en stängd dörr och den nya själen undrar vad som finns innanför. Sankte Per hyssjar och säger: Du måste vara tyst!Därinne sitter Smiths Venner och dom tror dom är ensamma här.

Den sociala gemenskapen verkar vara precis lika stark i båda församlingarna, liksom avgränsningen till socialt umgänge med övriga världen.
Hederlighet, att sköta sig och vara en god, laglydig medborgare så länge det inte strider mot deras tro propagerar JV för. Nästan identiskt vad man officiellt säger inom SV.

Den ”styrande kresten” i JV kan väl jämföras med ledningen i SV som anser sig vara tillsatta av Gud. I båda församlingarna gäller det att rätta in sig i ledet och tåla ledningens tillrättavisningar och order.

Evolutionsteorin avisas av båda sidorna, även om jag minns att SV var vagare på den punkten. SV kunde säga något i stil med att en dag är lika med tusen år och tusen år såsom en dag. Därmed indikerade man att processen för jordens skapande tog längre tid än sju dagar, men att Gud trots allt var den som var bakom evolutionen.

Men det finns också flera skillnader mellan dessa rörelser. JV är absolut emot krig och döda. Flera JV vägrade att deltaga i Tysklands arme före och under andra värlsdkriget just av den anledningen och hamnade i koncentrationsläger. SV däremot anser det vara upp till var och en att vara en del av armen eller inte.
En teori jag har om detta är att grundaren för SV just var officer och kunde väl inte därför hålla sig till en Biblens tydligaset regler. Att Norge blev ockuperat under andra världskriget kan också ha sin betydelse för att inte få negativ opinion. Mitt minne är dock att det inom SV uppmuntrades till att alla män skulle göra sin militärtjänst och därmed lära sig döda andra. Det är inte i linje med det sjunde budet.

En annan intressant skillnad är det med uteslutning.
Inom SV pratade man inte om det officiellt som en möjlighet. Det sades kanske att han eller hon inte ”tålde budskapet” eller inte tålde en tillrättavisning i kärlekens namn. Men inte uteslöt man någon från Guds ord. Man till och med hävdade officiellt att det bara förekom i andra församlingar. Det fanns många som visste bättre än så, speciellt dom som blivit drabbade och deras familjer. Flera som ansågs ha brutit mot reglerna fick finna sig i att sitta på sista bänkraden med förbud att yttra sig på möten.
I samband med splittringen i början på 90-talet fortsatte man envist att hävda att ingen blev utesluten. Man sa officiellt att, visst hade en del valt att lämna rörelsen för man inte förstod väckelens, men inte var det uteslutning.....
Jag känner till minst ett fall där det skriftligen dokumentrats av ledande SV broder att tidigare medlemmen N.N blivit utstött, så SV friserar sanningen.
På senare tid har dock kåre Smith medgett att viss form av uteslutning har förkommit och förekommer.

JV å sin sida använder uteslutning officiellt som som en bestraffningsmetod och vederbörande blir förklarad non gratia. Hela församlingen känner till saken och fryser ut personen. I JV fallet är dock den uteslutne välkommen tillbaka efter en förlåtelse procedur, vilket knappast är fallet inom SV. I båda församlingarna orsakar dessa metoder splittringar inom familjerna.

När det gäller personer som frivilligt lämnar församlingen skiljer det sig också. Dessa är totalt utfrysta från JV, såväl medlemmar som utesluta uppmanas att inte hålla någon kontakt med dessa personer. Uteslutna som har kontakt med dessa avfällingar har betydligt svårare att komma tillbaka om dom så önskar.

Här uppfattar jag SV helt annorlunda. De som blir uteslutna förhånas och förlöjligas ända upp i talarstolen. Jag läste någonstans att en av ledarna gett ungefär denna kommentar: Sedan dessa människor lämnat SV har jag inte ägnat dom en enda tanke. Min försåelse är att jesus hade ägnat dom massor av tankar och böner. Men Sv har inte samma övertygelse som Jesus hade.
Att vissa av dessa utstötta har och har haft det tufft och svårt att hitta nya liv och social gemenskap betraktas närmast med skadeglädje.

Andra liksom jag själv lämnade SV efter eget beslut har det lättare i relationen med SV. Jag har personligen aldrig trakasserats eller förföljts av någon person ifrån SV. Inte heller har jag någonsin blivit utsatts för övertalningsförsök att återvända.
I de få fall jag varit kontakt med SV eller ex-SV har jag mötts med respekt och artiga formuleringar. Visserligen har orden känns tomma, innehållslösa och inte helt ärliga, men absolut inget oförskämt och heller inte kritik för mitt vägval.
Jag uppfattar det så att SV respekterar mer oss som lämnat frivilligt än man gör med de som blivit utstötta. JV agerar precis tvärtom.

Nu är detta min uppfattning grundad på en inte särskilt djup kunskap om JV. Har jag uppfattat något fel, eller tycker du jag behöver korrigera min uppfattning så ber jag dig om dina synpunkter.

Linken till den i mitt tycke professionella sidan för ex JV är http://www.hjalpkallan.org/

Efter Johans kommentar kan jag inte låta bli att linka till en live version från 1976 av denna låt. Eagles - Hotel California. Enjoy!
Slutklämmen på den tänkvärda texten är ”We are programmed to receive. you can checkout any time you like but you can never leave!”Men vi väljer själva vad vi vill ta emot