Funderingar och reflexioner

Jag läste ett diskussionsforum om några som funderade bakåt på sitt liv i en sekt,. Både längtan, bitterhet och ilska lyste igenom och jag försökte rekapitulera lite vad jag själv känner när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Kan man förlåta dessa personer som handlat fel?
Det är såpass länge sedan jag lämnade det livet och förmodligen har jag kommit längre i min utveckling än de som nyligen lämnat sådan rörelser. Dessutom inser jag att många har haft en tuffare separation än min.

Har jag längtan tillbaka? ALDRIG. Vad jag kan komma ihåg har jag inte en enda gång känt den minsta önskan att återvända. Snarare vill jag så långt bortifrån Smiths Venner och liknande sammanslutningar som möjligt. Det finns inget attraherande i den församlingen som företeelse.

Saknar jag personer och vänner från den tiden? GIVETVIS. Sedan över 30 år har jag ofta funderat på hur det gick för mina gamla vänner i SV. Eller kanske ska jag säga hur livet lever med dom?
En del har jag kontakt med, främst från de som liksom jag lämnat eller blivit tvungna att lämna. Några få som fortfarande är medlemmar går att ha en hövlig dialog med, men ömsesidigt undviker vi ämnen där vi har olika uppfattningar.
Andra som jag helt tappat kontakten med dyker ibland upp i minnenas sorl. Ärligt talat hoppas och önskar jag att det går riktigt bra för dom i livet och att dom är nöjda med sitt vägval, samt att dom kan kolla i spegeln varje morgon och gilla vad dom ser.

Känner jag bitterhet? INTE ALLS. Många har haft både lättare och tuffare uppväxt än jag. Visst var det många gånger att jag hade det svårt, men inte värre än att jag klarade det. Allt som inte dödar mig gör mig starkare!. Det har också en del av det som gjort mig till den människa jag är idag. På gott och ont.
Min erfarenhet av att växa upp i Smiths Venner är ganska unik. Det är inte många i världen som kan ”skryta” om att ha den kunskapen. Dom själva hävdar sig vara runt 35 tusen medlemmar, vilket är en piss i Missisippi relativt sett. Låt oss säga att det varit 50 tusen medlemmar under det senaste seklet så är det fortfarande ingenting som ger ett avtryck på jorden globalt sett.
En av dessa få medlemmar var alltså jag. En mindre del av dessa 50 tusen har lämnat sekten. Frivilligt eller ofrivilligt. Alla som lämnat har inte landat på fötterna, men det gjorde jag. Det är inte många levande som har samma unika bakgrund som medlem och icke-medlem.
Jag är skyldig mig själv att utnyttja den unika (och dyrköpta) erfarenheten vidare i livet. En skyldighet är att varna andra. Främst mina barn och närmaste. Så enkelt är det för mig.
Som någon sagt kan man leda hästen till vattnet, men ingen kan tvinga den att dricka.

Känner jag ilska? JAVISST!. Många gånger blir jag fortfarande fly förbannad över dessa inkompetenta ledare som i första hand ser till sitt eget bästa och inte till sina medmänniskor. Jo men sådana finns överrallt menar någon. Det stämmer, men dessa falska Jesu efterföljare ger skenet av att just DOM inte är sådana. Det är lögn och förbannad dikt.
Att vuxna lättledda människor likt mähän går och låter sig matas av dumheter och frivilligt stannar i SV och andra sekter kan jag leva med. Men att oskyldiga barn dras in i detta utan ha möjlighet att välja, gör mig heligt förbannad. De allra flesta föds in i Smiths Venner, rekryteringen utifrån är av naturliga skäl svårare..
Barnen som växer upp där har ofta bristfällig kunskap om den normala världen utanför och därmed ingen möjlighet att själva välja ett liv som passar dom bättre.
Hjärntvätt är ett starkt ord, men barnen indoktrineras att tro att just deras sekt är världens bästa alternativ. Aktivt uppmanas dom att inte söka vidare alternativ i livet. Skrämmande.

Kan jag förlåta? DELVIS. Vad jag själv har drabbats av, har jag inget problem att förlåta de medverkande som har ångrat sig. Det viktiga är ju att dessa personer inte fortsätter sitt agerande eller brist på agerande. De ledare som fortsätter i SV att behandla sina medlemmar (och andra) som icke-medmänniskor klarar jag inte av att förlåta.
Märkligt nog har jag svårare för att förlåta personer där andra än jag själv blivit drabbade. Närmast om hjärtat är ju såklart hur illa pappa behandlades. Men tyvärr finns och fanns det också många andra i liknande situationer.
Jag kan inte se något som helst förmildrande i deras sätt att behandla de före detta medlemmarna som inte passade helt in i deras mall. Kan inte ens se hur dom kan kalla sig kristna.