Sista resan till Brunstad

Någon gång runt årskiftet runt 1974/1975 var jag mentalt redo att lämna Smiths venner även om jag inte hade fattat ett definitivt beslut. Jag hade skaffat ett hyfstat bra och stort socialt kontaktnät utanför församlingen. Kärnan i nätet bestod av en handfull personer och bland dessa var Folke och några klasskamrater de närmaste.
Vad var det då som gjorde att jag inte tog det avgörande steget?
Jo, jag visste att den dagen jag lämnar kommer vänner och släkt bli besvikna på mig och dessutom kommer jag förlora ett antal verkligt goda vänner och bekanta. Bortsett från det och intresset av galant dam som brukade komma till Brunstad fanns det också en annan sak på min ”att göra lista”

I slutet av januari 1975, några dagar efter min 18-årsdag hade jag fått det efterlängtade körkortet som innebar en stor frihet. Önskan var alltså given för mig som tonåring. Att få köra ensam med bil till påskens Brunstadträff.
Så klart var en anledning att imponera på det täcka könet. Bilen vi hade var en Opel Commodore 1974, inte superhäftigt idag men då var det något steg snabbare än svennebilarna. Att få köra den till Norge var något man till och med kunde imponera killar med.
Faktiskt blev jag lite förvånad när jag frågade om lov hemma. Jag vet inte om jag hade vågat ge mina barn samma förtroende i den åldern. Vägen till Norge genom mörkaste Värmland kunde vara mycket hal och farlig denna årstid. Massor var av snö var snarare regel än undantag. Körkortet var så färskt att trycksvärtan inte hade torkat och bilen var relativt dyr och nästan ny.
Jag tycker mina föräldrar var modiga som tillät mig resa.

Glädjen försvann dock fort. Det var föreståndaren i Stockholm som bestämde vilka som fick åka till Brunstad och han hade också synpunkter på hur resandet skulle gå till. För att få åka lovade jag mina föräldrar att bilen kommer att stå still hela tiden jag är på Brunstad och inte flyttas förrän jag åker hem.
Erling (föreståndaren) frågade mycket tvivlande min mamma om hon trodde på det. Mamma svarade, ja det gör jag. Jag litar på mina söner och har Hasse sagt att bilen står där, då gör den det. När jag skriver detta inser jag att min föräldrar inte köpte allt som sades i SV och framför allt är jag stolt över att hade sådant förtroende för mig.

Nåväl, Erling hade väl flera andra kriterier för att neka min resa. Jag och mina kompisar i Stockholms SV hade nog redan överskridit gränsen för hur man klädde sig och hur långt hår man skulle ha som kille. Jag fick inte resa själv och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Men jag måste ju dit i allafall. Jag måste ju ha reda på om det fanns något intresse från en viss dam. Det vara bara att krypa till korset (obs symboliken) och åka gemensamt med de andra.
Resan gick i Erlings minibuss, och vi tre grabbar från Stockholm åkte tillsammans med andra SV iväg till påskträffen. Resan gick sakta och det var ordentligt mörkt när vi kom fram.
Det var Reidar som körde, jag och Larsis satt bredvid där framme och resten sov i den bakre regionen av bilen. Grinden till Brunstad var redan stängd och vakten är inte speciellt benägen att släppa in oss.
En svensk registrerad bil där tre relativt sett långhåriga grabbar sitter i framsätet var suspekt för honom. Han undrar vad vi vill. Reidar svarar artigt, vi skall in här och anmäla oss där borta säger han och pekar på kontoret. Vakten undrar varför och Reidar säger, vi skall bo här och gå på möte. Nej vakten vägrar helt att släppa in oss. Argumentationen fortsätter.
Vakten blir mer och mer osäker och i bakre delen av bussen börjar folket vakna till av den intressanta dialogen. Erling skrattar lågt i mörkret, till och med han tycker detta är lite kul. Till slut sticker han fram huvudet i ljuset och hälsar vakten att det är helt i sin ordning. Efter att ha noterat att den välkände Erling Ekholt finns i bilen öppnar vakten grinden.

Hela påskträffen kände jag en allt större distans till både församlingen och flera av mina kompisar. Jag kände mig definitivt inte längre som en del av församlingenen. Beslutet att lämna detta var enkelt att fatta men jag ville inte basunera ut beslutet, bara fullfölja det jag kände. Det var absolut rätt för mig att börja ett nytt liv utanför.
Den där fantastiska tjejen då? Jo hon var där, men jag fegade för att ställa frågan. Visst kan jag komma med en bra bortförklaring om att jag redan mentalt var borta ur församlingen och en eventuell relation skulle kanske hålla mig kvar. Sanningen var att jag fegade, vilket jag är otroligt glad för idag.

När jag sedan kommit hem gick jag inte heller mer på någon av SV’s sammankomster. Jag var fri och tillbringade alla veckans dagar med vad JAG ville. En mycket angenäm frihetsupplevelse. I början var det otroligt mycket tid över, men ganska snart hade jag tidsbrist för att hinna med allt.

Den enda som frågade om jag skulle komma med på möte var mamma, hon tjatade aldrig, men hoppades nog att jag skulle återvända.

Kanske är det märkligt för dig som läser detta att jag aldrig har längtat tillbaka eller saknat Smiths Venner, men det är faktiskt sanningen. Däremot har jag saknat många av mina bästa vänner,och funderat på hur det gick för dom vidare i livet. Är dom kvar i SV? Lämnade dom eller blev dom utkastade ur SV på 90-talet? Är dom i någon annan församling eller blev dom liksom jag trött på att hela tiden behöva tro på någon högre makt? Gissningsvis finns det lika många historier som personer och väl är väl det.

Vad passar nu för låt? Jo dom som känner mig vet. Här borde det ha varit en link till Ola Magnells låt Nya Perspektiv. Låten är från samma tid som jag lämnade SV. Den gamla vinylskivan blev nästan sönderspelad. Tyvärr har ingen lagt upp den på youtube, så ni får hålla till godo med lite av texten. Den gäller idag lika mycket som för drygt 30 år sedan.

När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal

När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal

Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

När de vägar där du går blir allt för glatta
Sen du lockats ut på livets hala is
När du känner att din tanke börjar fattaA
tt du aldrig kommer till nåt paradis



Lite kuriosa. Senare den hösten var det en grupp av mina klasskamrater som kunde berätta att dom blivit frälsta i en kristen församling. Jag är osäker på vilken församling, men det var i stil med Fiadelfia. Givetvis hamnade jag i diskussioner med dom, jag hade förmodligen djupare kunskap i både religösa grupper och Bibeln än dom själva.
Jag fick lite komplimanger för min kunskap och ännu mer frågor om varför jag bestämt mig för att lämna den kristna tron. Mina argument bet inte på dom, förmodligen begrep dom helt enkelt inte mitt ställningstagande på grund av den egna euforin.
Stockholms SV hade i början på november varje år en slags större träff där folk från främst de skandinaviska länderna deltog. Fortfarande var jag så hjärntvättad att jag ansåg att OM MAN SKA VARA KRISTEN så är det SV som gäller. Alltså rekommenderade jag mina kompisar att gå och lyssna på dessa möten.
Jag tror det var den största utomstående gruppen som någonsin hade dykt upp på ett av stockholmsförsamlingens möten :-)

Budskapet attraherade dom inte, så mig veterligen så återkom dom aldrig.