torsdag 28 februari 2008

Klass 9F

Att rota i gamla fotografier är oftast ganska kul. Det väcker minnen, de flesta positiva sådana, men ibland också en och annan negativ känsla.

När jag sensat var i Stockholm fick jag tillfälle att träffa en vän från skoltiden, ja faktiskt känner vi varandra sedan lekskolan.
Hon hade i en låda ett klassfoto från min nionde klass, och faktiskt väcker det blandade känslor. Tack Anki för att jag fick låna det av dig!

Tiden från högstadiet väcker nästan inga positiva minnen hos mig, men jag kan inte heller låta bli att le igenkännande åt kortet nedan.
Det är en kul bekräftelse på hur vi inom Smithe Venner uppfostrades för att skilja oss ifrån de världsliga personerna.

Om du klickar på kortet så blir det större och du kan med lätthet se vad jag menar. Tiläggas kan att jag redan i denna ålder försökte tänja gränserna inom församlingen, praktiskt menar jag att min hårlängd var längre än gängse standard.
Nu var det i och för sig inte bara håret som skiljde oss ut, kläderna var ännu mer visuellt, men det syns tyvärr inte på dessa kort.



Idag då? Jo min hårlängd är lika kort, men det är ett frivilligt val. Ett antal årsringar har lagt till på utsidan, insidan är fortfarande lika ung och ifrågasättande med samma glimt i ögonen.
Elaka personer säger att jag på kortet är ung och vacker, medans jag nuförtiden bara är ”och”

Kuriosa, Rektorn och alla eleveri klassen kunde vi komma ihåg, men vår föreståndare kom vare sig Anki eller jag ihåg. Ingen lärare orkade med klassen någon längre tid

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är uppriktigt ledsen att jag inte förstod hur saker och ting förhöll sig på den tiden. Tur att du är stark eller kanske blev man tvungen att bli stark.
Anki

Eldorado sa...

Anki, tack för din empati, jag tvivlar inte på att du är uppriktig. Saken var ju att jag inte vare sig vågade eller orkade vara uppriktig mot någon utomstående. Jag var programmerad att svara så att inget skulle märkas utifrån.
Det fanns bara alternativen att överleva eller att gå under. Jag valde att överleva. Många andra hade det betydligt tuffare än jag och lyckades trots det bli bra människor.
Vet inte när jag första gången hörde det cyniska uttrycket "allt som inte dödar mig gör mig starkare" men erfarenhetsmässigt stämmer det bra tycker jag.