Allvarliga funderingar i tonåren

Jag hade växt upp med en religiös uppfostran att inte ifrågasätta vad de så kallade bröderna sade. Beroende på hur man ifrågasatte märkligheter blev man olika bemött olika. Ansågs frågan var oskyldig fick man en undervisande korrigering. Ansågs frågan vara ifrågasättande av budskapet blev svaret, att du måste tro på de av Gud tillsatta ledarna. De vet vad som är bäst för dig. Ifrågasatte man någon persons görande, så blev svaret du måste tro och inte bry dig om vad andra gör. Det är deras sak.

Riktigt farligt kunde det bli om frågan ansågs provocerande. Då hade man fel ande, kallades antikrist och blev betraktad som spetälsk. Offentliga avrättning på ett möte var inte ovanligt. Orden lades så att inget namn nämndes, men ingen behövde tveka om vem som avsågs. Övriga medlemmar distanserade sig hastigt från den som ansågs ha fel tro. Rädslan att själv hamna i onåd styrde deras agerande.

Liksom påven av katolikerna anses vara Guds förlängda arm på jorden menade faktiskt SV att deras ledare var tillsatta av Gud och de gällde för oss att tro och lyda. Således fanns i ledningen ett antal småpåvar som faktiskt själva trodde dom visste guds vilja och kunde verkställa den på jorden. Därför kunde dom anklaga och döma andra människor. Domarna med dess konsekvenser för andra var alltså bara Guds vilja och själva var dom endast verktygen. Nazisterna sa efteråt att dom bara lydde order, i församlingen gav dom sig själva ordern och utförde den utan att någon vågade opponera sig.
Jag har mer än en gång hört ledare säga att han "kände i anden vad som var rätt" Hur argumenterar med en sådan utan att förlora diskussionen? Det går inte, du blir bara anklagad för att ha fel tro och ombedd att komma in i ljuset från det mörker du ansågs befinna dig i.

För dig som inte varit med i SV eller aldrig varit i ett SV-hem kan jag berätta att i varje rättroget hem hängde bilder på väggen av de topp fyra ledarna inom Smiths vänner. Grundaren J O Smith tillsamman Med Elias Aslaksen, Sigurd Bratlie och Aksel Smith. Fanns inte dessa män på väggen, var det föremål för undran och tillrättavisning.

Jag hade fått klart för mig att deras påstående att hederliga och ärliga människor endast fanns inom SV var felaktigt. Min egen lilla erfarenhet i världen utanför hade visat på motsatsen. Det var inte bara Folke och hans familj som var bra människor, jag hade träffat en rad andra personer som var bra.

Några gånger hade jag tagit upp egentliga försök till diskussion inom SV att alla människor kan inte vara dåliga, det måste ju finnas flera i världen som aldrig hört talas om denna underbara församling.
Svaret blev, hade sådana personer funnits hade Gud sett till att dom hade hittat oss.
Jaha, men alla dom som levat före J O Smith grundat sin församling, var dom alla dåliga?
Jo det måste dom ha varit. Jaha, men vad skedde i perioden mellan de första apostlarna och deras kyrkor fram till J O Smith? Där brukade dom ge upp och mena att säkerligen fanns det någon enstaka bra människa någonstans, men absolut ingen församling som gick upp mot vår. Slutklämmen blev som ni anar. Du måste tro, ställ inte frågor och lita på bröderna, dom vet detta bättre än du med dina frågor.

Alltså mina funderingar och tankar fick jag i stort sett ha för mig själv. Jag gick in i ett läge som betraktare och jämförde med vad jag ansåg vara rätt och riktigt. Min referensram var begränsad, det var grundad på vad jag lärt mig inom församlingen och bibeln.
Bibeln kunde jag ganska bra, och främst gjorde jag jämförelsen mellan Jesus, hans budskap och vad jag kunde se ske inom församlingen. Oavsett om Jesus funnits eller ej, oavsett om allt är sant eller ej, beskriver de fyra evangelierna en fantastisk person med ett fantastiskt budskap. Det som kallas elfte budet är heltäckande för mig. Gör inget mot andra som du inte önskar dom skall göra mot dig själv.
Jag hittade inte så många likheter på Jesu budskap (som jag förstod det) och SVs budskap. När jag började granska hur främst ledningen levde och vad dom predikade insåg jag att reglerna inte gällde dom själva i första hand utan för att kontrollera de godtrogna medlemmar. Principen "gör inte som jag gör, utan gör som jag lär" var det som gällde. Det fanns faktiskt ett uttryck ”att han har kommit in i anden” Underförsått var det att för den personen existerade inga vanliga regler, utan han ansvarade bara för Gud. Toppledarna alltså.

En av de saker som vi så tydligt fick lära oss var att inte döma andra. Det gällde bara oss lågt nere på stegen, de längre upp dömde människor, medlemmar friskt och utan hänsyn till konsekvenserna eller en gnutta av empati. Vi kunde anklagaes för ganska mycket småsaker. Det kunde vara fel på vår trosuppfattning, vi kunde ha fel frisyr, fel kläder eller det räckte med bara en misstanke om att något inte var som det skulle hos en individ. Jag fick inte det att stämma med hur Jesus beskrivs. Får du?

Pengar och rikedom ansågs officiellt vara en styggelse. Du X-SV som läser detta menar ofta att det var något som Kåre införde efter sitt maktövertagande. Glöm det, redan tidigt såg ledningen och deras närmsta medarbetare till att sko sig på kollektpengarna, innan den räknades. Den långe kassören som efterträdde min pappa menade att det var kutym sedan länge när han kritiserades för att plocka ut pengar ur kollekten före beloppet bokfördes. Stora respengar betalades ut svart till dessa levebrödspredikanter, som i talarstolen ondgjorde sig över andra församlingars pengafokus. Ögontjänare gjorde affärer utan kvitto. Långt i från evangeliets lära.

Alkoholproblematiken har jag redan berättat om och jag kommer återkomma till falskheten att dricka själv och förbjuda andra.

Att hjälpa medmänniskor med problem skedde ytterligt sällan och aldrig rekommenderat från ledningen, som jag minns. Min fars alkoholproblem var/är ett nära exempel för mig.Visst fanns eldsjälar som hjälpte andra på eget bevåg. Men eftersom det inte var SV som sporrade dom, hade dom säkert varit lika goda och fina människor utanför församlingen. Orden "hjälp dig själv så hjälper du Gud" sitter fortfarande i mitt huvud. Ibland tror jag att det var det bästa jag lärde mig i den församlingen. Det rådet hjälpte mig personligen att ta mig ur SV. På sätt och vis var rådet en självinsikt i sekten. Ett slags ironi att här finns ingen hjälp att få, och för mig stämde det verkligen.

Förlåta personer som ansågs felat existerade inte. Möjligen om vederbörande publikt medgav sina misstag och bad bröderna officiellt om förlåtelse. Jämför här Jesus förlåtande syn på rövare och prostituerade. Ett exempel på detta var när den avsatte Arne Renger dök upp på ett möte i Stockholm. Han bad om tillstånd till ett vittnesmål för att be om förlåtelse. Han stod upp inför den lilla spända församlingen och bad om ursäkt för något jag inte minns. Resultatet blev att ursäkten inte accepterades för det fanns inte ”tillräcklig ånger där”. För att bli förlåten skulle tydligen en återvändande själ kräla i stoftet inför ledningen. Jag fick inte det att stämma med Jesus budskap.

TV och andra media var förbjudna, men ledarna kollade ivrigt på dumburken så fort tillfälle gavs. När vi reste tillsammans med dessa småpåvar, fanns det ju TV i de flesta offentliga miljöerna. Dom satt som klistrade framför dumburken på båtarna till Finland och på färjorna mellan Moss och Horten . Oavsett vad som visades så tittade dom. Varför skulle inte vi få göra det då? Jo dom hade någon inneboende ande som vi saknade och sade sig kunna skilja på ont och gott. Tack, det ansåg jag också mig kunna göra.

Resande bröder besökte ofta och gärna rödlyktsdistrikten i Tyskland och Holland, samtidigt som sex utanför äktenskapet var förbjudet. Att man predikade mot den stora synden onani blev ju bara patetiskt. Den moralen eller brist på moral var skamlig även för många av rent värdsliga personer. Bland SV folket fanns alltså moraliskt sämre människor än de som var ”utanför” Jag hade kanske kunnat svälja det om det varit någon person i utkanten av SV, men det var ledande personer! Inte någon enstaka utan flera. Jag vet att jag tog upp saken med mamma och fick svaret att ”dom svarar för sig” Men hur kunde dessa personer få predika för andra vad dom skulle göra och inte göra? Inget svar. Bröderna vet bäst
Med kristna ögon har jag själv säkerligen inte alltid varit 100% moraliskt korrekt, men jag kan svära på att jag aldrig har varit på en bordell eller horhus. När jag har kommit in i dessa distrikt har jag gått snabbt igenom eller vänt.
Ibland undrar jag om kanske dessa heliga bröder försökte omvända hororna? Men någon uppsökande missionering fanns inte hos SV

Allt detta hade jag egentligen redan kännedom om, men hade inte satt det i sitt sammanhang.
Inte heller hade jag sett mönstret och inte heller dragit några slutsatser av det jag visste. Mina nya insikter gav mig en mindre chock. Hur kunde jag ha missat alla dessa iakttagelser så lång tid?

Det var en förvirringens tid för mig Speciellt när jag umgicks med trevliga och ärliga människor som inte fördömde vare sig mig eller andra utan accepterade mig som jag var. Några enstaka av dessa kompisar kunde jag fråga om råd och berätta om privata situationer vilket jag aldrig hade kunnat eller vågat göra med någon ur SVs ledning.
Min inbyggda radar och min magkänsla gjorde att jag kände ett förtroende för utomstående som jag aldrig hade känt för levebrödspredikanterna i SV

Vad gjorde jag nu med min nya övertygelser och min medvetenhet? Ja inte så mycket, det skall erkännas. En av anledningarna var att jag inte vågade lämna församlingen. Tänk om jag skulle straffas? Olycka, sjukdom eller andra tragedier hade man ju hört skulle drabbas den som lämnade den rätta tron. Eller kanske någon i min familj skulle drabbas av straffet? Det vore om möjligt ännu värre. Någon strategi framåt hade jag inte tänkt ut så jag valde att försiktigtvis fortsätta utveckla mitt kontaktnät utanför och fortsätta att gå på de flesta av församlingen möten.
Det fanns också en ytterligare hållhake på mig i församlingen, nämligen en tjej som jag hade ett mycket gott öga till och jag var inte säker på om det var ömsesidigt.