Tegnérgatan 27

Vid ett besök i Stockholm promenerade jag runt på Norrmalm och Vasastan. Plötsligt stötte jag på Kammakargatan och kunde inte låta bli att söka upp nummer 27, vilket var platsen för Smithvännernas söndagsmöten i många år.
Något förvånad tycks drygt 30 år nästan ha gått området förbi, allt gick att känna igen.
Gatuporten lyckades jag med lite tur komma igenom, det är en bred gång genom gatuhuset, så bred att en liten bil kan ta sig igenom. Jag vill minnas att det vid något tillfälle stod någon bil parkerad på innegården.
En trapp upp över gården låg NTO-salen och trappan kändes väl igen. Hur många gånger har jag lekt i den?
Självklart kom jag inte in i salen, men det behövdes inte, minnesbilderna kom fram från långt bak i hjärnan.
När man kom in genom dörren fanns rakt fram ett stort utrymme för att hänga av kläderna. Till vänster fanns en smal gång som ledde till de två toaletterna och det minimala köket. Där fanns också ett slags bibliotek, ändlösa bokhyllor med glasdörrar och ett antal läsbord. Nyfiken på böcker som jag var kunde jag inte låta bli att bläddra i dom ibland, det var nämligen ett rum som användes av sprituisterna och literaturen var deras. Så fort det upptäcktes vad jag gjorde blev jag ifråntagen böckerna och skarpt tillsagd att låta bli dom. När jag frågade varför kom det mörka hoteleser om att jag skulle akta mig för den sortens litteratur och föreningar. Jag fick veta att dom samtalar med andar, sysslade med magi och det skulle man inte hålla på med. Spännande och otäckt som jag fortfarande minns det.
Till höger från den yttre dörren låg så lokalen för våra möten. Längst fram fanns ett litet podium med ett piano och där satt också den lilla gruppen musiker som ackompanjerade sångerna. En tid för länge sedan satt mamma också där och även min mellersta bror var också en flitig deltagare i musikgruppen. Själv spelade jag mandolin där en tid. En av fördelarna var att man fick god överblick av församlingen och kunde följa händelserna bättre från den upphöjda positionen
De enkla trästolarna i salen var uppradade och klädda med ett rött randigt plastmaterial. Perfekt att rita på med kulspetspenna under de långtråkiga samlingarna. Mer än en gång blev åthutad för dessa mina tilltag, som barn gällde det att få tiden att gå.

Vi barn ansåg tiden före och efter mötena vara de bästa. Då fick vi tid för lite snack och någon kortare lek. Sångerna gick väl också an, men sedan var det urbota trist att sitta stilla utan att ha något att göra. Halvlyssnande på det stadiga mässande och en förgäves väntan på att något utöver det vanligt skulle ske.
Proceduren var det samma, med några sånger för att samla folket, lite bön och sång igen innan huvudtalaren drog igång. Oftast var det Ekholt som började och drog upp kvällens tema och sedan fyllde den ena efter den andra på och förklarade sig helt överrens med förgående talare.
Rangordning på talarna berodde på deras status i församlingen och varje förändring i ordning var en mindre sensation. Det hände faktiskt att Ekholt bad någon annan hålla inledningstalet, om detta var uppgjort innan eller om det var spontant vet jag inte.
Givetvis var det enbart män som höll inledningen, kvinnor var lägre i rangordningen och hade sällan någon predikan utan oftast bara några ord där dom bekräftade vad som redan sagts.
Typiskt var kvinnorna klädda i tråkiga gammaldags kläder, lång kjol eller klänning som gick ned över knäet, någon slags långärmad blus och ett huckle eller sjal över håret. ”Färgerna” som var godkända var väldigt neutrala och skulle inte sticka ut. Mörkblått, vitt, brunt och grått var typiska ”färger” Glöm också bort det som kallas märkeskläder.
Kvinnorna brukade börja med att tacka och prisa Gud för det som redans sagts och sedan, (helst med gråten i halsen) berätta hur tacksamma dom var att få tillhöra församlingenen.
Till sist var det barnens tur och med lite lock och pock var vi några som blygt citerade något bibelord och sa någon kort mening i sammanhanget.

Relativt nyligen, i samband med min mors begravning träffade jag paret Ekholt och jag blev påmind om hur jag en gång hade hittat ett bibelord och läst upp det inför församlingen.
Jag hade hittat något i Jobs bok som jag tyckte var bra ”Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är".
Faktiskt kunde jag minnas händelsen och eftersom alla närvarande brast ut i skratt blev jag väldigt generad.

En stor grupp i församlingen var äldre ensamstående kvinnor, inte vet jag vad som lockade dom men helt klart var att dessa tillsammans med pappa var dom som finansierade verksamheten.
I nästa inlägg skall jag berätta vad jag minns av dom snälla tanterna och när en av dom, Gerda Andersson ställde till med en efterlängtad överraskning på ett möte.