En händelse (1968) 1971

Korrigering, detta hände 1971 INTE 1968

Stämningen kring matbordet är tryckt, mamma och jag äter middagen under tystnad. Pappa borde varit hemma nu, han stänger affären prick klockan sex, och det tar inte mer än en halvtimme att komma hem. Nu är klockan sju, han är ännu inte hemkommen och ingen svarar telefonen i affären.
Mamma stökar i köket men grytorna blir stående på spisen och den ensamma tomma tallriken står kvar på bordet och väntar.
Storebror jobbar som vanligt med någon bil i garaget, på ljudet låter det som rostlagning.
Jag försvinner tyst som en mus till mitt rum på övervåningen, greppar en bok för att försvinna i fantasins värld, men det är svårt med koncentrationen. Tankarna cirkulerar mera runt pappa, hur och när kommer han hem?
Nästan i drömmarnas värld hör jag den gamla Volkswagen pick-upen köra upp på våran gata. En bildörr stängs, ytterdörren öppnas och jag spetsar öronen klarvaken. I vilket tillstånd är han?
Mamma störtar mot dörren, jag kan se henne framför mig, orolig och slänger ur sig den vanliga provoserande frågan.
- Hur är det med dig idag? Bra, säger pappa med bestämd och alltför hög röst. Åh nej, inte nu igen, tänker jag och fortsätter lyssnandet spänt. De nästa replikerna bekräftar vad jag redan egentligen visste. Han sluddrar betänkligt, raglar in i hallen och får stödja sig mot väggen. Pappa är hemma men som vanligt är han full, inte salongsberusad utan full som en alika.
Mamma är hörbart ledsen och förtvivlad, men ställer utan knot upp och serverar sin man den uppvärmda maten. När han börjar äta inser hon plötsligt att han kört hem firmabilen i detta tillstånd. Spontant säger hon halvhögt: Jag borde egentligen ringa polisen och anmäla dig som kör bil i detta tillstånd!
Vad är det du säger, sluddrar pappa fram mellan tuggorna. Hon upprepar sitt påstående med bestämdare röst, och då bryter kaoset ut. Porslin åker i golvet, kastruller flyger runt, skrik och rader av okvädningsord far genom luften, och ett högröstat gräl bryter ut.
Jag störtar ned för trappan för att om möjligt kunna stoppa grälet, samtidigt som bror kommer springande från garaget för att hjälpa till. Bror tar över mammas roll och ger pappa en utskällning. Själv sitter jag i trappan och tårarna trillar. Minns kommentaren och stödet från bror. Titta säger han till pappa, han gråter över hur du bär dig åt.
Ser jag något skamset i ögonen på far? Jag vet inte men han tar sig uppför trappan, klappar om mig och säger: Vad som än sker så är du min grabb. Han raglar sedan upp på sitt rum, jag går efter till mitt och lägger mig igen.




Pappas och jag på hans 40-årsdag

Givetvis tar det tid innan jag somnar, tankarna som rör sig i mitt huvud är.
- Varför har vi det så här hemma, ett hem som bara för något år sedan jag uppfattade som lyckligt?
- Varför hjälper ingen av familjens vänner oss?
- Käre gode Gud varför tillåter du detta att ske hemma hos mig?
- När jag själv får familj ska mina barn aldrig få det på detta viset

Detta var bara en av de många besvärliga dagar jag aldrig berättade för någon om. Uppväxten i en konservativ kristen miljö som kallades Smiths vänner hade lärt mig, negativa saker talar man inte med någon om.

Förklaringen till detta ligger många år bakåt i tiden.

Denna låt Child in time framförd av Deep Purple kan fortfarande ge mig "ståpäls". Lyssna på den helst med hög volym, ett utmärkt sätt att blåsa ur skallen efter en tung dag på jobbet.