torsdag 22 januari 2009

Den lycklige sektmedlemmen

Församlingar av typen Jehovas Vittnen och Smiths Venner och liknande sektgemenskaper anklagas ofta för att hjärntvätta sina medlemmar. Det är ett brutalt ord som ofta sammankopplas med föngenskap och tortyr och knappast med en religiös församling att göra.
Allt oftare används ordet ”mind control” vilket är betydligt bättre beskriver vad det handlar om. I begreppet mind control förstås också att personen utsätter sig för detta frivilligt till skillnad från hjärntvätt.

Mind control handlar om att förändra en människa personlighet eller beteende och det är just vad de ledande personerna i sekter öppet berättar att dom vill göra.
För att få någon att knacka dörr i x timmar per månad , kämpa mot inbillad synd, att skänka bort pengar, klippa av förbindelser med familj och vänner så krävs att många spärrar som vi vanliga människor har tas bort.
.
En individ som bedömdes vara öppna för påverkan kallas hos SV för en ”person i nöd” . Jag tvivlar inte ett dugg på att dom var kapabla att identifiera vilka det var värt att spendera lite tid på för att förkunna sitt budskap. Precis som i hunddressyr fattas inte belöningar för den som gör enligt ledanrens önskan. Straff förekommer, men oftast är en utebliven belöning för att individen skall fatta och ”göra rätt” nästa gång.
Vår hund kan springa sig dödstrött för att hämta bollar om han får lite beröm eller godis

Jag har inte hört någon sektledare som officiellt medger sig syssla med mind control. Kan det vara ett sammanträffande att jag heller aldrig träffat någon som är medlem i en sekt, men jag har träffat många som varit med i en sekt. Kanske förståelsen kommer först när man lämnat församlingen? Utan för sekten finns insekten, förlåt insikten.

På smittisarna hemsida publicerades för några dagar sedan en enkät typ fråga fem personer. Frågan som ställdes: Vad betyder menigheten (församlingen) för dig?

För er som inte vet, deras mantra är att det finns bara EN församling. Därför behöver man inte fråga vad man tycker om Smiths Venner. Liksom en äkta nazist kunde tala om ”partiet” och bara mena ett, så kan en sekt bara tala om en församling. Enkelt och greit som norrmännen säger.

Tillbaka till frågan om vad församlingen betyder för de fem svarande.
Fyra av fem svarar likadant: Allt.
Församlingen betyder alltså allt för dessa individer, det är ju glädjande att dessa personer så enstämmigt säger sig ha hittat en plats livet där dom trivs!

Eller?
Allt är ett väldigt kraftigt uttryck och frågan är kanske lite ledande.Utan för allt finns just ingenting. Menar dom allvar så betyder inte familj, barn eller partner något för dessa fyra! Det finns inte utrymmer för någonting utan församlingen. Det finns säkert andra saker jag tycker borde ha någon betydelse i livet, men det gör det tydligen inte för dessa personer.

Eller är det hela ett bra exempel på just mind control?

Till mina norska läsare vill jag rekommendera en websida som stödjer och hjälper avhoppade medlemmar ur sekter. För tillfället är det flesta fd Jehovas vittnen som skriver där. De flesta är väldigt trevliga och hur mycket erfarenhet att dela med sig

1 kommentar:

Björn Nilsson sa...

Det är nog det här som sociologer kallar socialisation, alltså hur man lär sig hur en viss grupp fungerar och hur man själv skall kunna verka bäst där. Ofta är det inte alls negativt. I familjer, på arbetsplatser eller föreningar lär man sig att ta hänsyn till andra och lyssna på dem, och själv föra fram sina tankar. En positiv socialisation gör att vi kan vara tillsammans utan svåra slitningar och missförstånd. Sektbildningar är en annan historia. Den utjämning som sker mellan vuxna och mogna människor i en vanlig förening exempelvis ersätts av manipulativa figurer i ledarposition som lär sig hitta och utnyttja svagheter hos människor som råkar ha någon blotta i sitt inre. Det blir en negativ eller till och med ond socialisation där en allsmäktig ledare gör andra till redskap för sin egen drift efter storhet.

Gamle pingstledaren Lewi Pethrus råkade uttrycka sin inställning en gång så att man verkligen fick intryck av att församlingen var en boskapsflock att jaga hit och dit. Ledaren bestämde när medlemmarna var för ljumma i tron eller blev alltför glödande - då skulle kovaktaren vara framme och köra iväg dem åt rätt håll!